Strul, strul och lite mer strul med bilen…

Vår ståtlige Opel har visat sig vara något opålitlig och gett oss en hel del bekymmer de senaste veckorna. För en dryg månad sedan så åkte Jan in och besiktigade bilen. Då fick den ett gäng tvåor som han sedan dess har lagt en del tid på att försöka lösa: rost på båda bromsrören bak, vindrutetorkarna stod för högt upp och passagerardörren hakade inte i när man öppnade handtaget.

När Jan skulle byta bromsrören så satt det ena helt fast. Han behövde värma loss det och under tiden fick jag stå med brandsläckare och vattenslang redo. Bara för att göra det lite mer spännande stod bilen nära husväggen och ganska tätt parkerad vid våra bilar och husbilen. Efter en stund ropade barnen och jag gick dit eftersom Jan var under bilen och smutsig. Otålig som min käre make är så fortsatte han värma på röret. Rätt var det var så sprack oljeslangen och brinnande olja sprutade ut under bilen. Jan ropade på mig, men jag hörde inte så han fick springa efter slangen och lyckades släcka elden. Usch, det var nästan tur att jag inte var där!

När han äntligen fått loss bromsröret och skulle sätta dit det nya märkte han att det inte passade. Han hade beställt två till högersidan… Ni som känner Jan kanske inte blir så förvånade över att han ändå lyckades göra nya fästen och få fast bromsröret ändå! När han äntligen löst alla tvåor och tänkte att nu jäklar ska bilen gå igenom besiktningen så startade inte bilen… Startmotorn var helt död och vi insåg att vi aldrig skulle hinna få hem en ny startmotor innan tidsfristen för efterkontroll gått ut. Så vad gör man? Jan skruvade bort startmotorn och lyckades få den att snurra. Kanske skulle det gå att besiktiga bilen, OM han kunde få draghjälp igång och OM han slapp stänga av motorn under besiktningen…

Ordning och reda?! Vattenslang och brandsläckare är i alla fall redo…

I fredagsmorse ringde Jan och frågade om han kunde göra en efterkontroll med bilen igång och fick till svar att det skulle gå att lösa. Nöjd bokade han en tid och bad en granne komma och dra igång bilen. Då vägrade bilen självklart att starta. Jan ringde upp besiktningen och förklarade situationen och fick veta att han kunde dyka upp när som helst under dagen. Det vara bara att dra ner bilen till gårdsplanen, krypa under och börja skruva. Han höll på hela dagen och till slut löste han det och åkte in till besiktningen.

Det var bara det att nu lyste lampan att batteriet inte laddades och att ABS:en inte fungerade… Suck! När han väl kom fram till besiktningen och besiktningsmannen hoppade in i bilen var det första han sa – ABS-lampan lyser så jag kan inte besiktiga bilen. Jan svarade ”ge mig två minuter” och körde iväg till en brant backe, stängde av motorn och rullade igång. Återigen hade han tur och ABS-lampan slocknade.

Bara för att göra det hela ännu mer likt en dålig komedi så visade det sig att Jan missat en av tvåorna… Det var inte bara rost på båda bromsrören bak, det var även rost på ena bromsröret fram… Så med fyra tvåor av fem släckta körde Jan hemåt. Bra jobbat ändå, eller vad säger ni?

I helgen köpte vi ett bromsrör till höger fram och det bytte Jan ganska enkelt (att det var ett annat fäste så att han fick göra en speciallösning vågar jag knappt skriva här efter alla felköp och missar som vi lyckats med det sista, vilket i sig måste ses som nån typ av bedrift?!…) I dag blev det samma pärs att ta sig till besiktningen, men vet ni? Nu har vi äntligen en bil som är godkänd och åtminstone på pappret är fullt körduglig!

För er som tänker – vilka idioter! Köra runt med en bil med krånglande startmotor, ett batteri som eventuellt inte laddas och med en ABS-lampa som varnar, så kan jag lugna er med att vi självklart kommer att åtgärda detta. Sedan, om ungefär sjuttioåtta ytterligare felköp och oändliga timmar skruvandes under bilen så kan vi äntligen börja bygga om den invändigt… Och så är det väl bara att hålla tummarna att bilen krånglat färdigt och kommer att rulla alla mil till Mongoliet utan bekymmer 🙂

Våra fyra hjul till Mongoliet

Nu ska det handla lite om den femte medlemmen på vår roadtrip till Mongoliet – vår Opel Combo som har fått det förträffliga namnet Toto. Det är en bil som gått blygsamma 40 tusen mil och har några år på nacken. Växellådan, bromsarna, stötdämpare, luftfilter och oljefilter har behövt lite tid och kärlek av Jan nu i vår. Speciellt eftersom bilen stått still sedan sommaren 2017. Vi besiktigade bilen i mars, men den gick inte igenom. Surprise! Det vi måste fixa är bland annat bromsrören som var lite för rostiga. Sen kan vi väl låtsas som att ABS-lampan INTE alls började lysa på väg till besiktningen, men som tur var slocknade innan… Kort och gott – några saker återstår men snart är bilen laglig att köra omkring med. Sedan börjar det roliga med att fixa iordning vårt vrålåk för resan! Det blir en kompakt tvåa med kök och toalett.

Testkörning av bilen…

Master Bedroom

Tanken är att jag, Jan och Alice ska sova bak i bilen på en madrass. Invändigt är bilen 130 cm bred och om vi fäller baksätena (och skjuter fram stolarna) så kan den nog precis bli 180 cm lång. Det är ju gott om plats?! Det enklaste hade varit att göra som när vi körde med vår Land Rover till Burkina Faso, då plockade vi bort baksäten och byggde upp en skiva bak i bilen som vi la ett varsitt liggunderlag på. Nu måste vi lösa det på något annat sätt eftersom vi behöver ha kvar baksätena för Edvin och Alice.

Sovrum nummer 2

Edvins säng kommer troligtvis att vara en madrass i framsätena. Vi måste bara fundera på hur han ska få en jämn säng och utan en växelspak i ryggen… Men det ska vi garanterat lösa! Tur att Jan är påhittig och expert på att fixa sådana här saker (hur snyggt det blir är en annan femma 😉 )

Kök

Vi ska ha ett enklare gasolkök med två plattor, en 12 V kylbox och lite plats för konserver. Eftersom bagageluckan är helt rak när den är öppen så passar det perfekt med ett utekök där. Det ultimata vore ju ett kök som man drar fram från bagaget, så det ska vi klura lite på. Jag har dessutom tänkt sy nån typ av tält/myggnät som man kan ha runt bagageluckan. Då står vi lite skyddade om det regnar och samtidigt kanske vi lyckas stoppa några myggor från att ta sig in i bilen.

Badrum

Vi har tänkt bygga ett enklare badrum med dusch, handfat och toalett inne i bilen… Eller nej föresten, så lyxigt blir det inte, men en Porta Potti ska vi nog lyckas klämma in…

Förvaring

Den enklaste lösningen blir en takbox, så att vi får plats med bord, stolar och annat smått och gott. Sedan blir det också en del förvaring under sängen i bagageutrymmet. Eftersom bilen är hög inuti så har vi också planer på att göra någon typ av förvaring i taket för lite kläder och kanske går det även att fästa madrasserna där under dagtid?! En sak är säker – det kommer blir trångt, så det gäller att packa lätt!

Visst låter det som en bra plan för vår lilla bobil Toto 🙂 Nu har vi fyra månader på oss att göra iordning bilen (utöver allt annat som måste lösas inför resan parallellt med två heltidsjobb och småbarn) men nu står nedräkningen på under fyra månader – i början av augusti åker vi!

Från A till B – det där med att uppskatta transportsträckan

Under helgen har jag spenderat några timmar på tåg och bussar genom Sverige. Destinationen var Öland och ett besök hos min bror. Det fick mig att fundera på det där med att ta sig från en plats till en annan… Jag har alltid uppskattat att resa och att vara på väg. När många svenska jagar charterresor ned kortast möjliga transfer från flygplatsen till hotellet; har vi tvärtom sett hela transportsträckan som en del av resan och inte bara transport från A till B. Men visst, detta tänket har stundtals gjort att vi kanske spenderat orimligt lång tid på att förflytta oss…

Genom ”Ingenmansland” vid gränsen mellan Moçambique och Malawi – sommaren 2013

Sommaren 2013 var vi på lite över en månads ”semester” i södra Afrika. Denna resan kan sammanfattas med att vi till största delen satt i små minibussar överfyllda med människor, höns, getter och allt mellan himmel och jord. Bussarna tog sig fram relativt sakta och de dåliga vägarna och långa avstånden gjorde att merparten av resan spenderades på att ta oss från A till B till C osv. Endast några få stunder spenderades på sånt som folk i allmänhet skulle förknippa med semester…

Bussen går nu… eller om 30 min eller 1 h… Någonstans i Moçambique – sommaren 2013

Visst, vi har blivit något mer bekväma sedan vi skaffade barn, men vi har ändå rest runt på både tåg, bussar, taxi, båtar och rikshor med barnen i släptåg. Alla som kom med förmaningar som ”vänta bara tills ni får barn” har nog börjat förstå att man inte måste vara förpassade till charter och Lollo & Bernie bara för att man blivit en familj. På vårt kommande äventyr, i en liten bobil på väg genom Europa och Centralasien lär vi återigen spendera maximalt med tid på att transportera oss och minimalt med tid på att semestra 🙂

Familjen väntar på tåget – Sri Lanka 2017

Efter att jag blivit mamma ser jag en tågresa ensam som rena lyxen! Tid i mängder, ljudbok, te, nåt gott att smaska på och bara sitta och spana ut genom fönstret… Resan till Öland började på bästa sätt med en reseskildring om Indien. Reportaget är från 1995 men känns som att det var skrivet igår. Om du aldrig varit där och är lite nyfiken på detta fantastiska land, lyssna på Tre män i en Rickshaw! Då får du en föraning om vad du kan vänta dig om du åker dit. Jag längtar alltid lite till Indien… Bara ni som varit där och också blivit förälskade i landet vet känslan 🙂 Vinterns resa får nog bära av dit!

Alice första resa – Indien 2016

Vår drömresa börjar ta form – ett halvårs äventyr med familjen väntar

Nästa år slänger vi in barnen i en liten Opel och drar iväg på den ultimata roadtrippen till Mongoliet! Det känns nästan helt obeskrivligt… Tänk att spendera ett halvår med att upptäcka världen tillsammans. Kanske funderar några av er på varför det blir just Mongoliet, och varför just nu? Precis som med det mesta i livet så är det en blandning av drömmar, ambitioner och tillfälligheter.

När min pappa gick bort förra sommaren och hans gamla Opel Combo skulle säljas köpte vi den utan att tveka. Redan då fanns drömmen om att bygga om den till bobil och ta hela familjen till Mongoliet någon gång… Under sommarens ledighet kände vi båda att nu fasiken är det dags,  det är nu eller aldrig… Det är så enkelt att bara gå och drömma, men aldrig ta steget och faktiskt VÅGA.

Ni som kände pappa skrattar ni säkert gott åt tanken att hans bil ska ut på en resa över halva jordklotet. Min pappa hade aldrig flugit och aldrig varit utomlands. Något han gärna påpekade titt som tätt (oftast tätt) och satte ett stort värde i. ”Jag har aldrig…” var någonting som pappa sa med en blandning av bitterhet och stolthet om det mesta han inte provat på…  Så om han visste vilket äventyr hans älskade Opel Combo ska ut på hade han säkert bara fnyst och skakat på huvudet 😉 Men nu skulle ju inte detta inlägg handla om min pappa; utan om vår resa med hans gamla bil…

Vi har plan på resrutt, men den innefattar än så länge bara en lista med länder; genom Östeuropa ner till Turkiet, Georgien, Armenien & Azerbajdzjan och sedan vidare genom ett gäng -istan länder (Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan & Kazakstan) och sedan Mongoliet. Därefter vet vi inte alls vart vi bär av, kanske fortsätter vi med bilen mot Asien eller så lämnar vi den på vägen och tar oss vidare med tåg eller flyg. Vi tar helt enkelt (som vanligt) planerandet inför resan med ro och lämnar allt efter Mongoliet helt blankt.

I veckan fick jag beviljat tjänstledigt ett halvår, med start i augusti 2019, så nu kan vi börja planera på allvar!  Tänk – om ett år kanske vi precis har stannat för natten och bäddat ner oss i vår lilla bobil någonstans på väg mot de stora stäpperna i Centralasien 🙂

Översta bilden är från 2008/2009 någonstans i Sahara under vår roadtrip till Burkina Faso.