Första dagarna i Turkmenistan – underjordisk sjö & Ashgabat

Tiden i Turkmenistan har gått fort fram! Vart vi än vänt oss i detta landet så har vi mötts av ett leende. Folk är otroligt vänliga och gästvänliga. Vi har sett allt ifrån pampig, nästan folktom storstad, till Dörren till helvetet. Vi har dessutom badat i en 36 grader varm sjön som låg 55 meter under öknen, mitt i en mörk grotta.

Udda fakta om Turkmenistan:
Turkmenistan är det land i värden som tar in minst antal besökare per år. Det är onödigt krångligt att få visum och fler än 50% av de som ansöker om transitvisum får avslag. Landet är dessutom ett av de mest censurerade i världen, bara Nordkorea och Eritrea kommer ”före”. Från 1991-2006 styrdes landet av en egocentrisk diktator som instiftade en hel del udda lagar och regler, till exempel döpte han om alla veckodagar efter familjemedlemmar, förbjöd rökning på allmänna platser eftersom han själv försökte sluta röka, förbjöd all opera och det blev olagligt att lyssna på musik bilen för att nämna några exempel. En hel del av dessa lagar har ändrats efter 2007 när den nuvarande presidenten tillträdde. Samtidigt har andra bisarra tillkommit. Det är till exempel förbjudet med svarta bilar i landet, istället ska vita föredras eftersom vitt bringar tur…
Det var gott om vita bilar i Ashgabat

Vårt transitvisum var på fem dagar och vi hade tillåtelse att åka från Turkmenbashi till Ashgabat och sedan vidare till Darvaza Fire Crater, också kallad Door to Hell (eller Dörren till helvetet). Sist hade vi tillåtelse att åka till Konye Urgench och gränsövergången till Uzbekistan. Det var poliskontroller med videoövervakning tätt på vägarna. Vi blev inte blivit stoppade många gångar, men när vi väl blev det så frågade  polisen vart vi varit och vart vi ska härnäst. Sedan har de ringt upp någon och tydligen dubbelkollat att vi inte är på villovägar från vad vi har tillåtelse till. 

Så här såg det ut i förorterna till Ashgabat, höghus i vit marmor!

I torsdags vaknade vi upp till blå himmel och strålande sol, mitt i öknen. Barnen gillade att stå mitt i en stor sandlåda och ville knappt åka. Efter havregrynsgröt till frukost lyckades vi ändå locka in barnen i bilen med löftet att vi skulle till en varm sjön i en grotta. Det tyckte båda två lät spännande och hoppade in i Toto.

Frukost i öknen!

Innan vi kunde göra någonting annat var vi tvungna att få tag i vatten och pengar. Vi hade knappt en droppe vatten kvar och inte en enda turkmenisk manat. Det vi hade var dollar och nu behövde vi hitta ett ställe att svartväxla. Turkmeniska manat är låsta till US Dollar, med kursen 3,50. Du får alltså 3,50 Manat för 1 USD om du växlar på ett bankkontor, betalar med kortet eller tar ut pengar i en bankomat. Om du istället växlar på svarta marknaden så kan du få betydligt bättre kurs.

Ett helt vanligt hus i västra Turkmenistan, med x antal paraboler…

På väg mot nästa stad fick Jan fruktansvärt ont i magen. Han hade så ont att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han stannade till vid ett bankkontor, där gick jag fram till en grupp killar och frågade vart jag kunde växla dollar. De kunde ingen engelska, men Dollar och Manat var det inget svårt att förstå. De satte en punkt på kartan på min telefon. Dit skulle vi ta oss! Jag fick köra och kolla på kartan samtidigt för att vi skulle komma till rätt ställe. Under tiden satt Jan i passagerarsätet och vred sig av smärta. När jag kom fram dit så stod det en grupp poliser och en klunga med män… Typiskt. 

På jakt efter någon att växla med…

Jag fortsatte en bit bort, parkerade och tvingade in Jan på en toalett. Efter toalettbesöket satt han dubbelvikt i Toto och försökte härda ut. Under tiden tog jag med mig barnen och letade vid stadens bazzar efter någon som kunde svartväxla pengar. Jag behöver väl knappt ens nämna att det är förbjudet?! Efter att ha frågat runt lite så lyckades jag få tag i en som gav mig 18 manat per dollar. Helt okej, och det gjorde att blev nästan fem gånger billigare för oss att vara här, än om vi växlat på banken. Cash is King! Nu kunde vi köpa en dunk med vatten, frukt, bröd och grönsaker. 

Tillbaka vid Toto med pengar, vatten och mat!

När vi kom tillbaka till Toto låg Jan hopkrupen i framsätet och sov. Stackarn! Det värsta hade tydligen gått över i alla fall, så jag började köra mot Ashgabat. Jag hade läst om en grotta med en underjordisk sjö, Kow Ata, där en kan bada i naturligt varmt vatten 55 meter under öknen. Där var vi tvungna att stanna!

På väg mot Kow Ata, sådana här trehjuliga traktorer var det gott om i landet!
Visst ser det knasigt ut?!

Vi kom fram vid klockan 18 på kvällen och började gå ner mot sjön. Det ledde ner den ena branta trappan efter den andra, med några få lampor, djupt ner i berget. Längst ner var den en klar sjö, med naturligt varmt vatten (runt 36 grader). Luften var fuktig och varm och luktade svavel. Det fanns en liten plats med grunt vatten, så till och med barnen kunde bada. Resten av sjön var 14 meter djup, 75 meter lång och mellan 14 och 23 meter bred. Vi var helt ensamma där nere och grottan var dåligt upplyst, men det gjorde det bara ännu häftigare! När vi var i vattnet rasade plötsligt en sten ner från taket och studsade mot bergväggen och sedan ner i vattnet. Som tur var landade den en bit ifrån oss, men det var ändå lite otäckt! 

Några sunkiga omklädningsrum i halvmörkret…
Wow! Så häftigt att bada i en varm sjö mitt i en grotta!

När vi badat klart så var det bara att börja trampa upp för trapporna i värmen (och hoppas på att vi inte skulle få en sten i huvudet)… Väl uppe så frågade vi på restaurangen om vi kunde bo i en av deras yurts. Det fick vi! Skönt, då slapp vi leta efter plats att fricampa på när solen började gå ner. Vi parkerade Toto och fixade kvällsmat. Barnen cyklade på asfaltplanen och lekte i sanden vid bilen hela kvällen. Alla var trötta efter många timmar i bilen och det varma badet, så det blev en ganska tidig kväll.

Barnen cyklar precis vid ingången till grottan, vår yurt låg precis intill
Utsikt från berget, ner mot ingången av grottan.
Vi bodde precis vid träden till höger vid bergskanten.
En yurt är ett slags tält som nomaderna i Centralasien använder
Vi tog in våra madrasser, täcken och kurder. Visst blev det mysigt?!

Det var en härlig känsla att vakna upp i en sval yurt i fredags. Efter lite frukost började vi köra mot Ashgabat och var framme en timme senare. Här är det olagligt att gå till ett hotell och boka på plats. Man måste helt enkelt ha bokat rum i förväg. Detta gjorde att varje hotell vi frågade om rum i Ashgabat svarade att det var fullt (trots att det alldeles uppenbart inte var det). Det var ett hotell som vi fick tillåtelse att på bo på, men det var för dyrt för oss. Det finns inga direkta budgethotell i staden, men gott om dyrare alternativ. Vi hade redan innan sagt det bästa alternativet troligtvis var att campa en bit utanför staden. Så fick det bli. Fricampa är självklart  också olagligt, om ni nu inte redan anat det 🙂

Frukost vid Kow Ata!

Vi stannade till på något som skulle vara ett stort köpcentrum, men det fanns bara en handfull butiker. På sjunde våningen fanns det i alla fall en restaurang med utsikt över staden. Där käkade vi lunch för under 80 kronor (om vi inte hade svartväxlat hade lunchen istället kostat fem gånger så mycket!). Efter maten körde vi ner till staden och lyckades hitta en parkering och promenerade mot stadens kärna. Det var gott om överdådiga byggnader, men få parkeringsplatser utan bommar så att hitta en plats tog lite tid.

Ashgabat har i princip BARA byggnader i vit marmor. Det är helt galet!

Det var stora breda vägar överallt och gott om parker och grönområden med promenadstråk – utan en endaste människa! Det var en väldigt märklig känsla att vara nästintill ensamma, nästan lite kusligt… Här var det förbjudet att fota regeringsbyggnader och liknande, men fanns inga skyltar om det någonstans. Polisen som står utposterad överallt lät oss snart veta att det råder fotoförbud. Vi hörde plötsligt höga röster som sjöng till marschmusik. Det var visst en stor militärparad mitt i staden. Vi stannade till, men kunde inte fota eftersom det var gott om poliser och militärer som höll vakt. Häftigt att se i alla fall, trots att vi var den enda publiken…

Staden har fler fontäner än Las Vegas och har faktiskt flest
fontäner på en plats i hela världen!

Innan vi lämnade staden åkte vi till Ryska Basaren och köpte lite torkad frukt och nötter och fikade glass. Klockan hade hunnit bli över fem när vi styrde norr om Ashgabat mot en stor sjö precis utanför staden. Vi svängde av vägen och fick köra en liten väg, som hade ömsom dålig asfalt och ömsom grus/sand. Tillslut kom vi fram till en bom, men den var öppen… Skulle vi våga köra in och kolla?

På väg mot sjön Kurtly, precis utanför Ashgabat

Det gjorde vi… Vi kom fram till ett hus och där stannade Jan till och pratade med två män. Först fick vi veta att vi måste köra ut, men efter att Jan pratat en stund med båda fick vi tillåtelse att bo kvar över natten för symbolisk summa. Trots att han inte pratade ett enda ord engelska så förstod vi att han tog en stor risk att låta oss stanna kvar.Vilken kväll vi fick perfekt utsikt över sjön och Ashgabat. Barnen lekte fram tills det var mörkt och myggorna jagade in båda i Toto. Jag och Jan stod ut en stund till sedan gick även vi och la oss. Alla fyra var förväntansfulla inför morgondagen – då väntade Dörren till helvetet!

Ashgabat lyser från andra sidan sjön…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *