Dörren till helvetet & tvärs genom Karakumöknen

Sista dagarna i Turkmenistan bjöd på någonting riktigt häftigt, kanske det mäktigaste jag sett – Dörren till Helvetet. Dessutom sattes Toto på prov och fick återigen försöka bevisa att han är mer än en slö Opel Combo med tvåhjulsdrift. Det gick så där, vid ett tillfälle lyckades vi köra fast i sanden och sedan fick vi punktering mitt i Karakumöknen.

På väg norrut genom Karakumöknen

Darvaza Gas Crater, eller Door to Hell, skapades när en sovjetisk gasgruva kollapsade på 1970-talet. Kratern är 60 meter i diameter och 30 meter djup. Efter kollapsen läckte gas ut genom hålet, så någon kom med den briljanta idén att tända eld på alltihop. Det skulle nog brinna i några dagar eller en vecka och sedan slockna. Eller hur! Femtio år senare brinner det fortfarande… Det går tydligen rykten om att elden ska släckas så att landet kan börja ta tillvara på gasen och oljan i området. Turkmenistan har stora gas- och oljereserver. Bränsle och gas är subventionerat av staten och vi såg bara en kedja att tanka på – TNO. Priset för en liter diesel är för tillfället 1.35 manat, vilket är under en (1!!) krona litern med svartväxelkursen (1 dollar=18 Manat).
Dörren till Helvetet – i kanten av hålet ser ni rör och gamla ledningar som sticker fram

När vi vaknade upp i  lördags så tog vi det lugnt och åt frukost. Innan vi började köra mot Dörren till Helvetet (eller Brinnande hålet som barnen säger) så körde vi till Ashgabat och handlade mat. När jag skulle betala i kassan så insåg jag att vi inte hade pengar så att det räckte. Som tur var lyckades jag snacka mig att betala en del med dollar, till samma kurs som jag svartväxlat tidigare. Vi kokade en kaffe utanför affären och barnen åt glass, sedan var vi redo att köra norrut.

Barnen äter glass utanför affären
Jan packar in maten och fixar kaffe

Kartan visade att det var 27 mil till Brinnande hålet. Vägen dit var bred asfaltväg, men i ganska dåligt skick. Inte alls som i Georgien och Armenien, men ändå… Man kunde hålla mellan 60-90 kilometer, men plötsligt kom stora gropar och hål så att underredet slog i. Vid lunch hade vi kört ungefär halvvägs och vi stannade till i Yerbent för att se om vi kunde hitta någonting att äta. Mitt i staden var det en backe med sand, inga problem tänkte Jan och gasade på. Vroom och sedan satt vi fast. Däcken hade grävt ner sig och det var fullt med sand under bilen. Vi grävde och grävde och grävde, men kom ingenstans. Nu hade vi haft nytta av ett par sandstegar som vi struntat i att ta med oss…

Toto sitter fast!

Tillslut letade vi upp lite skrot och Jan började hissa upp bilen med domkraften så att vi skulle komma åt att skrapa bort lite mer sand under. När vi hade hållit på en stund stannade en bil med fyra grabbar. Alla började hjälpa oss att gräva. I tre omgångar fick vi putta på Toto och så kom bilen en bit bakåt, innan den satt fast igen. Då var det bara att börja om från början 🙂 

Barnen letar skrot, för att lägga under domkraften
Tillslut fick vi hjälp att få loss bilen…

Efter en halvtimme var vi loss! Vi tackade grabbarna som hjälpt oss och sedan skulle vi fortsätta. Men – nu började det smattra från motorn igen… Det läckte vatten! Vi väntade en stund så att motorn kunde svalna lite och sedan fortsatte vi köra. Nu började vi tveka på om Toto skulle kunna komma fram på den sandiga vägen till Brinnande hålet. Hur skulle vägen se ut? Det hade varit så snopet att inte komma fram. Ända sedan vi har visat bilder på hålet till Edvin, redan innan vi åkte iväg, så har han pratat om att han verkligen vill dit.

Vi hade ungefär 1,5 timme kvar och försökte skynda på. Lunchen blev en sorglig historia på en litet hak med några brödknyten fyllda med potatis. Maten ute i byarna är ingen höjdare och absolut ingen smakupplevelse. Vi svängde av asfaltsvägen vid fyra och hade åtta kilometer med sand- och grusväg framför oss. Som tur var så var vägen helt okej. Det var bara en nedförsbacke i början som hade djup sand, annars var underlaget hårt. 

När vi närmade oss Brinnande hålet såg vi bara ett stort svart hål i marken, med eldflammor som blossade upp. Vilken mäktig syn det var! När vi körde närmare och gick ur bilen så kände vi hettan. Barnen ropade och tjöt, och jag förstår dom. Det var riktigt häftigt! Tänk att vi skulle campa precis bredvid och ha detta som utsikt. Vi körde upp på en liten kulle för att komma undan hettan, sedan satte vi på musik och plockade fram bordet och stolarna. Barnen lekte i sanden bredvid Toto och jag och Jan satt och tog in utsikten. Efter en stund började vi med kvällsmaten – grillad lök, paprika och kål i marinad med potatis och crème fraîche med vitlök och gräslök. Mums!

Blandade bilder från Darvaza Gas Crater, från första skymten av hålet från bilen till skymningsljuset med kratern bakom vår lilla camp

När det började skymma blev hålet rödare och rödare. Det är nåt magiskt med eld, så att sitta och spana in i ett stort brinnande hål i solnedgången var minst sagt speciellt.  När jag och Jan satt ute på kvällen så fylldes jag med en känsla att vi klarat av en viktig del av resan. Nu var vi här! Vi hade tagit oss med färjan från Azerbaijan, vidare in i Turkmenistan och ända hit. Det kändes extra härligt eftersom vi under eftermiddagen börjat tvivla på att vi skulle kunna köra hela vägen fram till Brinnande hålet med Toto. Det var en mäktig känsla att ligga i sängen i bilen med den stora brinnande kratern precis nedanför.

Vi vaknade upp tidigt och började göra frukost. Efter maten så var barnen lite frusna och ville värma sig vid elden. Vi sprang ner och vi värmde oss och tog in känslan att vara här en sista gång. Sedan packade vi in oss i Toto och började köra norrut mot Kone Urgenche och gränsen till Uzbekistan. Innan vi kom ut på asfaltsvägen så skulle vi köra nästan en mil på sandväg och komma upp för sista backen som var full med sand. Som tur var så klarade Toto backen och vi kunde pusta ut!

För första gången på resan blev det frukost inne i bilen…

När vi började köra norrut så blev vägen sämre och sämre! Vi trodde att vi skulle beta av sträckan på två till tre timmar, men istället gick det sakta framåt. Edvin och Alice satt i baksätet och försökte måla, Edvin tröttnade tillslut på alla gupp i vägen och bad oss varna honom innan guppen kom. Det var lättare sagt än gjort! Bilen slog i hålor oräkneliga gånger och vi satt och bet ihop och höll tummarna att bilen skulle hålla ihop. Runt lunch kände Jan att bilen drog snett. Punktering på framdäcket!

Vi stannade i kanten och Jan började skruva bort reservdäcket, som satt fast under bilen. Under tiden lagade jag lunch och barnen lekte bredvid bilen. Efter att han fått loss reservdäcket var det bara att byta däcket fram och surra fast det trasiga på taket. Tur att jag har en sådan händig man som fixade det på nolltid! Vi åt stekt potatis och ägg i vägkanten och sedan fortsatte vi, med tre sommar däck och ett vinterdäck med dubbar, mot Uzbekistan. Tyst hoppades vi båda att vi inte skulle få någon mer punktering, eftersom vi inte hade något mer reservdäck… 

Som tur var så klarade sig de andra däcken och vi kom fram till gränsen på eftermiddagen. Övergången tog över två timmar, trots att det var nästan tomt på folk. När vi skulle ut från Turkmenistan frågade vakterna om vi hade droger, vapen, drönare eller någon matta från Turkmenistan med oss. Allt verkade ungefär som ett lika allvarligt brott att smuggla ut ur landet 😉 Dessutom ville vakterna inte riktigt tro på att vi inte gått någon GPS på bilen, så det tog lite tid att övertala alla. En vakt gick till och med och hämtade en GPS för att visa oss ”Är ni säkra på att ni inte fick en sådan här på bilen?” Det verkar som att de flesta med Transitvisum får GPS, undrar varför vi inte fick det… 

Konye-Urgench, precis vid gränsen till Uzbekistan
Jan kollar att däcket sitter fast ordentligt
Ingenmansland, mellan Turkmenistan och Uzbekistan

Klockan 18 körde vi i alla fall in i Uzbekistan. Nu skulle vi bara ta oss till nästan stad, Nukus och hitta ett ställe för natten. Jag hade läst om ett hotell, som visserligen var ganska sunkigt, men hade bastu! Eftersom alla i familjen gillar att bada bastu och vi inte duschat på nästan en vecka så kändes det väldigt lockande. Vi var framme vid Hotel Kizil Kum när solen började gå ner och Jan började steka fattiga riddare till barnen. Klockan 21 var bastun varm och hela familjen badade, så jäkla skönt att tvätta av sig all smuts!

Vi fick ta bort däcket för att komma under grinden till Hotellet

2 svar på ”Dörren till helvetet & tvärs genom Karakumöknen”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *