När man snubblar på målsnöret… Ushguli – byn vi aldrig fick se

På onsdagen kändes det skönt att packa in oss i Toto igen och börja köra norrut i Georgien. Nu skulle vi lämna Svarta havet och börja köra mot Kaukasus-bergen. Det var kanske tur att vi inte visste vad vi hade framför oss. Två dagar med många stunder av ren panik och en känsla i kroppen att Toto aldrig skulle ta oss igenom detta. Det var inte ens skräckblandad förtjusning, utan vid flera tillfällen ren skräck och andan i halsen. Men mer om det om en liten stund…

I onsdags morse ställde jag in Ushguli på vår gps-app och fick veta att den förväntade tiden dit var nästan fyra timmar (haha, om det ändå vore så väl 😉 )… Så efter frukost på gästhuset i Batumi styrde vi Toto mot Kaukasus-bergen och Ushguli. Vi tog ett lunchstopp efter Kutaisi på en fin vingård, dock blev det inget vin till maten. Det verkar göras mycket vin här och finns många skyltar med ”Wine Route” längs med vägen, så för den som är intresserad av viner kanske det är hit som nästa resa bör gå?! Kvaliteten ska jag låta vara osagt eftersom jag inte druckit ett enda glas härifrån…

Efter att vi kommit ytterligare några mil så stannade vi till i byn Lentekhi och köpte glass i en liten affär. När vi sedan körde vidare så blev vägen blev vägen bitvis sämre och sämre. Det var sträckor utan asfalt och vägen var full med hål och stenar. Därför reagerade vi inte nämnvärt när vi började köra på grusväg och två extremt branta backar mötte oss. Jan körde ner utan att tänka och sedan stannade vi… Min enda tanke var, vad som än händer så kör vi aldrig upp den vägen. Det klarar Toto aldrig! När vi stannat till efter backen så kom en stor 4-hjulsdriven bil sakta nerför. Det var tre tjeckiska bilar som kom i följe. Alla kraftigt förhöjda, med fyrhjulsdrift och stora däck för att klara av tuff terräng. Vi blev bjudna på iskall öl för att fira att alla kommit nerför backen. Då visste vi inte vad som väntade längre fram, timme efter timme…

Vi pratade lite med tjeckerna, det var tre par och ett gäng barn som reste tillsammans varje år. Efter en liten stund fortsatte vi köra, det kändes tryggt att ha några bakom oss. Vägen blev sämre och sämre, men vi hoppades hela tiden att den skulle bli bättre snart. Vad som än hände så ville vi inte vända och tvingas köra upp för de branta backarna i början. Så vi körde på. Idiotiskt nu i efterhand, men då visste vi inte att hela vägen till Ushguli skulle vara sten, lera, vatten och grus.

Vi stannade till vid några grävmaskiner som höll på att jämna marken, då kom tjeckerna ikapp oss och vi sa att det är bättre att dom kör först. Vi skulle sinka farten för dom alldeles för mycket. När vi körde om en av vägarbetarna så gjorde han ett kryss med armarna och vifta, när han såg vår lilla Opel Combo efter de tre tjeckiska monstren. Han vilde tydligt att vi inte skulle fortsätta… Saktade vi ner och vände? Såklart inte… Vi hade redan bestämt oss – vad som än händer så vänder vi inte!

Vägen var en salig blandning av vassa stenar, branta backar, stora stenar och höga stup. Andra delar var blöta och leriga, med djupa hål. På många ställen hade bergssidan rasat ner över vägen och på andra delar hade floden tagit med sig vägen så att man fick korsa genom vattnet. Det var också flera partier med grävmaskiner och stenkrossar som försökte förbättra vägen. På ett ställe var Jan tvungen att köra upp på en tunn kant, med ett brant stup bredvid, för att komma upp för en back med en stor sten mitt i. Jag höll andan och ville knappt titta… 

Barnen satt bak och tyckte det var läskigt, men vi gjorde allt för att hålla båda lugna oh lyckades faktiskt. Det var inte helt enkelt när man själv kände paniken krypa på när vägen bara blev sämre och sämre. Edvin satt och tjattrade bak och Alice började bli trött. Då utropade hon helt plötsligt ”Det går inte att sova, grodan låter så högt” Nu var det självklart igen groda som tagit sig in i Toto, utan det var någonting i motorn som lät precis som en groda 🙂

Efter två timmar på ettans växel, med otaliga stora stenar som Toto skrapat i så kom vi fram till den lilla byn Tsana. Eller by och by, det var några enstaka hus som låg mitt bland bergen och kullarna. Vi kom dit när det började mörkna och samtidigt som tjeckerna. De hade precis bestämt sig för att slå läger och blev mycket förvånade när vi kom körandes. Alla trodde att vi satt fast någonstans längs med vägen…

Vi slog camp på en äng vid floden och hade bästa kvällen på hela resan. Trevligt sällskap, goda (ljumna) öl, bergen i bakgrunden, alla stjärnor ovanför och en brasa som sprakade i mitten. Det var fantastiskt! Vi fick veta att det fanns björnar här, så man fick absolut inte lämna några sopor eller mat utanför bilen på natten. En hund stannade vid oss hela tiden och sov i mitten av alla bilar. Vi fick veta att han skulle skälla om en björn kom, men det kändes mest som att han var glad att få lite sällskap och slippa sova helt ensam. Det var svalt på natten, så vi sov alla riktigt bra.

Vi vaknade upp till blå himmel, strålande sol och en magisk utsikt! När vi skulle köra vidare så erbjöd sig tjeckerna att vi skulle köra i mitten, så att vi kunde få hjälp om vi körde fast. Vi kände att det skulle sakta ner dom iför mycket, dessutom trodde vi att det snart skulle bli asfalt. Så vi avböjde deras hjälp. I efterhand så var det nog tur, även om vi hade haft draghjälp så hade Toto blivit totalt förstörd under. Stenarna på vägen var alldeles för höga för lilla Toto. 

Vi såg dammolnet efter bilarna och var återigen helt på egen hand. Vägen blev inte bättre, den blev sämre. Dessutom med fler och fler stora stenar.Vi stannade till och pumpade upp mycket mer tryck i däcken: 3,5 kilo bak och 3 kilo fram. Nu blev bilen någon centimeter högre och bilen skulle inte slå lika hårt i varje sten. Vi försökte även slå bort skruvarna i kompressorn, eftersom AC:n tar lite effekt från motorn. Bilen är alldeles för slö och klarar knappt en brant backe på låg växel. Vi hade kollat kartan och sett att det skulle gå mer och mer uppför, med vissa branta stigningar. Så vi började bli, om mjöligt, ännu mer nervösa. Vi lyckades inte få bort skruvarna, så vi fick köra vidare med AC, men det blev inte mindre svettigt för det… 

Tillslut kom vi till en brant backe full med stora stenar, vi mötte två cyklister i backen och Jan stenande precis innan några stora stenar som Toto garanterat hade blivit ståendes på. Cyklisterna sa att vi inte kan fortsätta. Vägen till Ushguli hade väldigt branta partier, både med stora stenar, men också löst grus. Det var ungefär 1,5 mil kvar och vi ville absolut inte vända… Jag stannade kvar och pratade lite med cyklisterna, under tiden gick Jan uppför backen för att se hur det såg ut längre fram. Han hade en plan att bygga upp med stenar framför de som var riktigt stora, så att vi skulle kunna ta oss över. 

Jag stannade kvar vid Toto och barnen lekte i vattnet som strilade nerför vägen. Vi hade sällskap av hunden som sovit vid vår camp under natten. Han hade lunkat med oss hela vägen och det kändes tryggt på nåt sätt. Vår lilla vakthund. Tillslut kom Jan tillbaka, han hade fått åka tillbaka ner med ett par från Armenien. De hade kommit i jeep från Ushguli och det hade tagit två timmar. Han som körde hade sagt till Jan att vi inte fick fortsätta. Det var alldeles för farligt. Han var van vid att köra off road och sa att det inte fanns en chans att komma upp. En del backar var extremt branta, med lösgrus, utan en chans att vända och stup på ena sidan. Jan hoppade in i Toto och backade ner, så att jeepen kunde köra förbi. Det verkade som att killen var orolig att Jan ändå skulle göra ett försök vidare, så han gick ut till mig och sa – Ni får inte fortsätta, det är för farligt! 

Det kändes som det största nederlaget. Nu skulle vi behöva köra hela vägen tillbaka! När vi kom fram till Tsana, där vi campade under natten så stannade vi till och köpte en Cola. Cyklisterna hade tagit sig dit, så vi pratade lite med dom innan vi fortsatte. Det var mentalt jobbit att vända, vi visste att vi hade varit nära att fasta oräkneliga gånger och ville inte alls köra upp för de sista två backarna. Samtidigt är det alltid enklare att veta vad man har framför sig. Så när vi väl börjat beta av kilometer efter kilometer på vägen tillbaka, från Tsana till Makhashi kändes inte alls lika jobbigt som dagen innan. 

Det tog två timmar och sedan var vi nästan framme i lilla byn Makhashi, men först skulle vi upp för två riktigt branta backar, som dessutom hade en snäv kurva så det var svårt att ladda tillräckligt med fart för att Toto skulle orka upp. Jag gick ut med barnen och satte dessutom vårt lilla nödverktyg i bakfickan (det är en ficklampa med fönsterhammare och rakblad för att skära av bilbälten). Jag hoppades att jag inte skulle behöva använda den, men jag var rädd för att Jan skulle volta med bilen… 

Jag och barnen gick upp för backen för att stoppa andra bilar från att köra ner. Precis när vi kommit upp så kom det en rysk jeep, som jag bad vänta i några minuter. Jan kunde inte se oss där uppe så vi hade bestämt att han skulle åka 10 minuter efter att vi gett oss av. Tillslut hörde vi Totos motor vråla och tro det eller ej, han klarade det! Vi pustade ut och snackade lite med ryssarna som fått vänta. Båda två tyckte nog att vi var lite galna som gett oss ut på den vägen i Toto, men också imponerade att vi kom så långt. Vi kan i efterhand konstatera att de vi mött längs med vägen kan enkelt delas in i två läger: de som blir imponerade och de som tycker att vi är rena idioter…. 

Vi stannade till på första ställe efter de sista backarna och kollade snabbt över Toto. Det verkar som att bilen klarat sig med en buckla under dörren, två skärmkanter färre, ett tilltufsat avgasrör, böjd kontakt för släpkärra och flera bucklor på fälgarna. Sedan är det repor över hela bilen, ända upp till taket och till och med på takboxen och markisen! Dessutom knarrar det från framvagnen, så där glappar det nog en del. Plus att motorn inte riktigt låter som den gjorde innan. Under har vi inte vågat titta än… Vad skadorna hade varit om vi inte haft skyddsplåten under motorn vill jag inte ens tänka på!

Efter en snabb skadekontroll beställde Jan en iskall öl. Det var skönt att bara sitta en stund och ta det lugnt. Sedan började jag köra tillbaka till Kutaisi. Det tog ytterligare någon timme och vi var framme först vid sex på kvällen. Vi tog in på ett gästhus och gick ut på stan för att käka. Det blev en tidig kväll, alla var totalt utmattade och slutkörda. Jag är otroligt tacksam för att jag har en man som min, jag vet ingen annan som hade klarat att ta Toto så långt och tillbaka! 

2 svar på ”När man snubblar på målsnöret… Ushguli – byn vi aldrig fick se”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *