Vi lider av nån typ av varannan-dags-syndrom just nu, när vi ena dagen känner att vi kommer hinna färdigt och nästa dag känner smått panik för att vi ALDRIG kommer hinna. Så just nu lägger vi mycket tid på bilen, men vi försöker ända att hitta på nåt kul med barnen varje dag. Som tur är bor vi i en idyllisk by på landet med många sjöar runt om. Det räcker att åka ner en sväng till sjön eller gå på en promenad tycker barnen att det är ett riktigt äventyr.
En kväll på stranden
Cykelpromenad med paus för lite hallon
Lite strandhäng på dagen, vid en av sjöarna hemmavid
I lördags kväll körde vi ner med Toto till en sjö i närheten. Det blev ett perfekt avbrott och dessutom fick vi testa på bobilslivet. För er som undrar – Ja, det var ganska trångt, men faktiskt helt okej! Barnen lekte på stranden, Jan fiskade och jag gjorde yoga på brygga. Alla nöjda helt enkelt! Vi lyckades sova till halv åtta snåret och efter lite frukost var det bara att köra hem och fortsätta bygga på Toto.
Vi har hunnit med en hel del den sista veckan, nu är reservdäcket och en skyddsplåt fastsatt under bilen. Alla gardiner och myggnät är på plats och jag har sytt färdigt tältet över bagageluckan. Jan har byggt ett tackräcke och satt fast takboxen och en markis (ombyggd rullgardin) på taket. Vi har även bytt bilstereo, satt in ett extra batteri i bodelen med uttag för fläkt, kylskåp samt laddning av mobiler etc.
Nu är det mest småfix kvar, förutom köksdelen. Jan har byggt en ställning för gasolköket, men det är i princip det enda som är gjort. Så nu måste vi bygga lite smarta lådor för förvaring av bland annat kastruller, tallrikar, glas och bestick. Det tar vi imorgon.. Sedan väntar jobb för Jan onsdag och torsdag. Fredag hade vi tänkt ha det mesta färdigt, men det lär bli packning som står på schemat om jag känner oss rätt.
Det här är största projektet som återstår – bygga köksdelen bak i bilen…
Vi har i alla fall bokat färjebiljetter nu, på lördag åker vi från Trelleborg till Świnoujście. Det innebär att vi har fyra dagar kvar (och Jan jobbar två av dessa)… Önska oss lycka till 😉
Nu har vår Opel Combo aka Toto börjat sin förvandling att gå från att vara en vanlig sliten skåpbil med många mil och några år på nacken till att (förhoppningsvis) bli en helt okej bobil…
Vi har haft en del måsten denna våren och sommaren, men för två veckor sedan bockades det sista av på listan – vi sålde vår husbil. Då kunde vi äntligen börja lägga tid på skåpbilen. Jan älskar att riva och plocka isär saker, så han var överlycklig när han äntligen fick tömma bilen, plocka ut innertaket, all inredning, alla stolar och säten. Det enda som återstod var plåtskalet…
Innertaket är borta
Ett första test av sängen…
Efter det plockade han ut airbagen på passagerarsidan, eftersom vi vill att Edvin ska kunna åka fram. Sedan svetsade han takräcke och byggde en ram och skiva som madrassen ska ligga på. Tanken är att vi ska fästa den i innertaket, med madrass och allt, när vi kör. Han har gjort tusen andra saker med bilen, men jag vet knappt vad det är han gjort 😉 Vi bestämde oss för att strunta i att ta med en Porta Porti. Istället tar vi med en potta som barnen kan använda. Då får vi betydligt mer plats för mat och så slipper gasolköket stå ovanpå toaletten och bredvid vattendunken… Det kändes som en potentiell sanitär olägenhet, så det var nog en bra idé att skippa toaletten.
Jan plockar ut krockkudden
Endast plåtskalet är kvar…
Här testar vi så att allt får plats (men nu har vi skippat toaletten)
Det känns skönt att äntligen börjat med bilen, men det är fortfarande massa som återstår: bygga ett ställ för gasolköket och platsbygga en låda för mat, kastruller , tallrikar etc, bygga en låda med pysselböcker mellan barnen, göra iPadställ i baksätet, fästa markisen, svetsa fast en skyddsplåt under bilen, förstärka fästet för reservdäcket, bygga ett dolt kassaskåp, sätta myggnät vid fönstren, hänga upp gardiner för att få bort solljus och insyn samt sy ett tält att sätta över bagageluckan (säkert plus ett antal saker som jag förträngt/glömt).
Vi målar undersidan av sängen, som kommer vara i taket när vi kör
Igår kunde jag och Edvin testa sängen
Trots att de flesta sakerna på listan ovan fortfarande inte är påbörjade så känns det som att allt börjar falla på plats. Tur det, för Jan jobbar in i det sista så han har inte så mycket tid över för att bygga på bilen. Jag däremot har bara ett (!) enda arbetspass kvar och sedan väntar över sex månaders ledighet. Så.Jäkla.Härligt! Och nu är det mindre två veckor kvar till avfärd 🙂
Tiden går fort och nu inser jag att det bara är en månad kvar tills vi ska åka… Helt galet! Nu gäller det att ta tag i allt och börja bygga om vår kära Toto, så att den går från att vara en trist gammal Opel Combo till att bli en grym bobil! Vi har dessutom börjat fundera lite på resväg… Vägen genom Europa ner till Turkiet är ytterst oklar, men sedan har vi spikat länderna vi åker genom:
Nu när vi satt rutten så har vi också kunnat börja lite smått med alla pappersförberedelser: Internationella körkort och det första visumet är ordnat – till Azerbadjan. Den andra visumansökan är inskickad till Turkmenistans Ambassad i London. Tydligen så har Turkmenistan färre turister per år än Nordkorea och är ett av de svåraste länderna i världen att få visum till…
För att göra det hela lite mer tråkigt så är enda chansen till ett turistvisum att man bokar hela resan med en resebyrå och har guide med sig i princip dygnet runt. Inget roligt alls för oss som inte gillar att boka saker i förväg och dessutom vill upptäcka lite på egen hand. Som tur så finns det ett alternativ till turistvisumet – Transitvisum. Detta har dock några begränsningar: det är krångligt, gäller i max fem dagar och de gränser man fyller i för in- och utresa går inte att ändra… Kanske inte optimalt, men vad ska en göra när inga bättre alternativ finns?! För att göra det hela lite mer spännande så anger de flesta på nätet att det är runt 50% chans att få avslag. Vi håller helt enkelt tummarna för att våra ansökningar ska slinka igenom 🙂
De enda visum som återstår nu är till Tadzjikistan, Ryssland och Mongoliet. Sedan behöver vi lösa reseförsäkring och försäkringsintyg (krävs för det ryska visumet), grönt kort (intyg att bilen är försäkrad) samt Letter of Inventation för det ryska visumet. Sedan är vi nog redo! Tur det för visumansökningar och annat pappersarbete inför resor är urtråkigt!
Vår ståtlige Opel har visat sig vara något opålitlig och gett oss en hel del bekymmer de senaste veckorna. För en dryg månad sedan så åkte Jan in och besiktigade bilen. Då fick den ett gäng tvåor som han sedan dess har lagt en del tid på att försöka lösa: rost på båda bromsrören bak, vindrutetorkarna stod för högt upp och passagerardörren hakade inte i när man öppnade handtaget.
När Jan skulle byta bromsrören så satt det ena helt fast. Han behövde värma loss det och under tiden fick jag stå med brandsläckare och vattenslang redo. Bara för att göra det lite mer spännande stod bilen nära husväggen och ganska tätt parkerad vid våra bilar och husbilen. Efter en stund ropade barnen och jag gick dit eftersom Jan var under bilen och smutsig. Otålig som min käre make är så fortsatte han värma på röret. Rätt var det var så sprack oljeslangen och brinnande olja sprutade ut under bilen. Jan ropade på mig, men jag hörde inte så han fick springa efter slangen och lyckades släcka elden. Usch, det var nästan tur att jag inte var där!
När han äntligen fått loss bromsröret och skulle sätta dit det nya märkte han att det inte passade. Han hade beställt två till högersidan… Ni som känner Jan kanske inte blir så förvånade över att han ändå lyckades göra nya fästen och få fast bromsröret ändå! När han äntligen löst alla tvåor och tänkte att nu jäklar ska bilen gå igenom besiktningen så startade inte bilen… Startmotorn var helt död och vi insåg att vi aldrig skulle hinna få hem en ny startmotor innan tidsfristen för efterkontroll gått ut. Så vad gör man? Jan skruvade bort startmotorn och lyckades få den att snurra. Kanske skulle det gå att besiktiga bilen, OM han kunde få draghjälp igång och OM han slapp stänga av motorn under besiktningen…
Ordning och reda?! Vattenslang och brandsläckare är i alla fall redo…
I fredagsmorse ringde Jan och frågade om han kunde göra en efterkontroll med bilen igång och fick till svar att det skulle gå att lösa. Nöjd bokade han en tid och bad en granne komma och dra igång bilen. Då vägrade bilen självklart att starta. Jan ringde upp besiktningen och förklarade situationen och fick veta att han kunde dyka upp när som helst under dagen. Det vara bara att dra ner bilen till gårdsplanen, krypa under och börja skruva. Han höll på hela dagen och till slut löste han det och åkte in till besiktningen.
Det var bara det att nu lyste lampan att batteriet inte laddades och att ABS:en inte fungerade… Suck! När han väl kom fram till besiktningen och besiktningsmannen hoppade in i bilen var det första han sa – ABS-lampan lyser så jag kan inte besiktiga bilen. Jan svarade ”ge mig två minuter” och körde iväg till en brant backe, stängde av motorn och rullade igång. Återigen hade han tur och ABS-lampan slocknade.
Bara för att göra det hela ännu mer likt en dålig komedi så visade det sig att Jan missat en av tvåorna… Det var inte bara rost på båda bromsrören bak, det var även rost på ena bromsröret fram… Så med fyra tvåor av fem släckta körde Jan hemåt. Bra jobbat ändå, eller vad säger ni?
I helgen köpte vi ett bromsrör till höger fram och det bytte Jan ganska enkelt (att det var ett annat fäste så att han fick göra en speciallösning vågar jag knappt skriva här efter alla felköp och missar som vi lyckats med det sista, vilket i sig måste ses som nån typ av bedrift?!…) I dag blev det samma pärs att ta sig till besiktningen, men vet ni? Nu har vi äntligen en bil som är godkänd och åtminstone på pappret är fullt körduglig!
För er som tänker – vilka idioter! Köra runt med en bil med krånglande startmotor, ett batteri som eventuellt inte laddas och med en ABS-lampa som varnar, så kan jag lugna er med att vi självklart kommer att åtgärda detta. Sedan, om ungefär sjuttioåtta ytterligare felköp och oändliga timmar skruvandes under bilen så kan vi äntligen börja bygga om den invändigt… Och så är det väl bara att hålla tummarna att bilen krånglat färdigt och kommer att rulla alla mil till Mongoliet utan bekymmer 🙂
Jag insåg häromdagen att det faktiskt är 10 år sedan vi slängde in lite packning i vår Landrover och styrde ner mot östra Afrika. Snart ska vi ju ge oss ut på ett liknande äventyr hela familjen, så därför passar det väl utmärkt att tänka tillbaka på resan som vi gjorde för ett decennium sedan?!
Tio år yngre… (men visst är båda två snyggare och hmm.. mer välfriserade… idag)
Det hela börja med att Jan året innan körde sin Africa Twin ner till Ghana, skeppade hem mc:n och sedan flög hem. I Ghana träffade han fantastiska Micke & Julia, som sedan dess är våra bästa vänner… Han fick mersmak av äventyret och ville gärna visa mig Micke & Julias ställe på stranden i Ghana. Det dröjde inte länge innan vi hade bestämt oss – vi skulle göra en liknande resa året efter. Vi valde att köra bil ner för att kunna sälja den när vi nått antingen Mali och Bamako eller Burkina Faso och Ouagadougou (eller Ouaga som staden för enkelhetens skull också kallas). Eftersom dessa båda länderna saknar hamn så kan man nämligen få ganska bra betalt för en bra bil och kanske till och med tjäna en hacka…
Jan och hans Africa Twin i Senegal, vintern 2007/2008På väg med mc:n genom Mali.
Hösten 2008 köpte vi en Landrover Discovery och några månader efter var vi på väg. Ni som känner oss blir kanske inte förvånade över att vi knappt kört med bilen innan vi gav oss av. Vi försökte lägga så lite pengar som möjligt på både bil och utrustning, eftersom vi skulle ge bort allt som inte fick plats i våra ryggsäckar när vi sålt bilen. Det hela slutade med att Jan svetsade ihop ett takräcke, där vi satte på en gammal takbox och surrade fast några diesel- och vattendunkar. Istället för sandstegar, som behövs om man kör fast i öknen, så köpte vi två ramper och det visade sig (som tur var!) fungera utmärkt. I bilen skruvade vi fast en skiva som vi lade varsitt liggunderlag på och sedan styrde vi söderut med slitna däck och äventyret hade börjat 🙂
Kingsize!Gräva, gräva… Här behövdes inte sandstegarna, men några gånger behövde vi dem för att komma loss.
Vi körde ner genom ett snöigt och kallt Europa, genom bland annat bergspassen i Andorra (inte att rekommendera med slitna däck nerför isiga backar). Efter Gibraltar började resan på riktigt… Snart skulle vi lämna Europa och komma till Afrika. Men, när vi skulle köpa färjebiljetter och tog fram vårt registreringsbevis (som man skulle visa för att få köpa biljetter och ta med sitt fordon på färjan från Europa) så insåg vi att vi inte hade med den förra ägarens registreringsbevis. Vi låtsades som ingenting och kom faktiskt över gränsen med Ernst Hupkes papper på bilen…
Vår Landrover på väg genom MarockoDet var bäst att hålla sig på vägen i Västsahara, bilar som kört på minor såg vi titt som tätt…
Marocko bjöd på berg, stenöken och mäktiga städer med pampiga byggnader. I Västsahara däremot var det mest öken och minerade områden. I Mauretanien körde vi rätt i Saharaöknen och körde på sanddynerna och sov mitt ute i ingenstans. I Mali tog vi oss bland annat till staden Djenné där världens största lerbyggnad finns, och genom häftiga Dogon Country. Det är ett område längs med Bandiagaraklippan där dogonfolket fortfarande bor i hus i klippskrevorna. Sedan var vi inne i Burkina Faso och började köra mot huvudstaden där vi skulle sälja bilen…
Sandmoskén i DjennéBandiagaraklippan, med hus i skrevorna!
När vi körde in i Ouaga så var det enda vi såg en jäkla massa cyklar. Skulle det verkligen gå att sälja bilen här? Det visade sig gå relativt enkelt, men att gå igenom pappersproceduren för att byta ägaren var något krångligare. Vi fick skriva på x antal papper och ordna lika många stämplar på olika kontor runtom i staden. Eftersom tutan gick varm på bilarna så skämtade jag och Jan om att tutan säkert är det första en eventuell köpare testar… Vi fick oss ett gott skratt när det visade sig vara sant 🙂
Så här såg det ut när vi kom till Ouaga, knappt en bil i sikte…
Efter att vi sålt bilen lämnade vi Ouaga med en bunt euros och begav oss söderut mot Ghana. Vi åkte lokalbussar och till slut hade vi hamnat Kumasi och skulle ta oss ner till huvudstaden Accra. Någon nämnde att det kanske skulle gå att ta tåget mellan städerna så vi började fråga runt efter tågstationen. Någon sa att tåget nog skulle gå imorgon, en annan nästa vecka… Vi letade vidare och tillslut hade vi hamnat vid stationen och rälsen. Tåget kanske skulle gå nästa vecka, om det inte varit för den lilla detaljen att det växte träd på rälsen och folk hade byggt hus över tågbanan… Det visade sig att det inte gått något tåg från staden på många år… Vi fick helt enkelt ta bussen.
(Bensin)station på vägen…eller snarare diesel. Bensin är ovanligt och inte så lätt att få tag på.
Efter Accra tog vi oss vidare västerut till Takoradi och Micke och Julias Desert Rose Lodge. Jan hade längtat efter all god mat och deras schyssta strand, men det visade sig att Micke och Julia fått flytta två gånger under det året. Nu hade båda precis köpt en annan bit mark och hade bara börjat bygga en grund till deras hus. Trots detta fick vi några sköna sista dagar på resan, innan det var dags för oss att flyga tillbaka till Sverige igen. Micke och Julia bodde kvar i Afrika i tre år till och under dessa år var vi och hälsade på ytterligare fyra gånger.
I vårt lilla tält på Micke och Julias mark i GhanaMicke, Julia, jag och deras ”lilla” hundvalp Svea
Idag startade Jan faktiskt upp vår Opel Combo och den startade utan bekymmer trots att den stått stilla alldeles för länge… Nu är det dags att besiktiga den och börja fixa ett litet kök och sovplatser. Denna gången får det nog bli madrasser på en skiva. Man blir ju lätt lite bekväm med åren…
