Tiden flyger iväg – 10 år sedan vi körde ner till Ouagadougou

Jag insåg häromdagen att det faktiskt är 10 år sedan vi slängde in lite packning i vår Landrover och styrde ner mot östra Afrika. Snart ska vi ju ge oss ut på ett liknande äventyr hela familjen, så därför passar det väl utmärkt att tänka tillbaka på resan som vi gjorde för ett decennium sedan?!

Tio år yngre… (men visst är båda två snyggare och hmm.. mer välfriserade… idag)

Det hela börja med att Jan året innan körde sin Africa Twin ner till Ghana, skeppade hem mc:n och sedan flög hem. I Ghana träffade han fantastiska Micke & Julia, som sedan dess är våra bästa vänner… Han fick mersmak av äventyret och ville gärna visa mig Micke & Julias ställe på stranden i Ghana. Det dröjde inte länge innan vi hade bestämt oss – vi skulle göra en liknande resa året efter. Vi valde att köra bil ner för att kunna sälja den när vi nått antingen Mali och Bamako eller Burkina Faso och Ouagadougou (eller Ouaga som staden för enkelhetens skull också kallas). Eftersom dessa båda länderna saknar hamn så kan man nämligen få ganska bra betalt för en bra bil och kanske till och med tjäna en hacka…

Jan och hans Africa Twin i Senegal, vintern 2007/2008
På väg med mc:n genom Mali.

Hösten 2008 köpte vi en Landrover Discovery och några månader efter var vi på väg. Ni som känner oss blir kanske inte förvånade över att vi knappt kört med bilen innan vi gav oss av. Vi försökte lägga så lite pengar som möjligt på både bil och utrustning, eftersom vi skulle ge bort allt som inte fick plats i våra ryggsäckar när vi sålt bilen. Det hela slutade med att Jan svetsade ihop ett takräcke, där vi satte på en gammal takbox och surrade fast några diesel- och vattendunkar. Istället för sandstegar, som behövs om man kör fast i öknen, så köpte vi två ramper och det visade sig (som tur var!) fungera utmärkt. I bilen skruvade vi fast en skiva som vi lade varsitt liggunderlag på och sedan styrde vi söderut med slitna däck och äventyret hade börjat 🙂

Kingsize!
Gräva, gräva… Här behövdes inte sandstegarna, men några gånger behövde vi dem för att komma loss.

Vi körde ner genom ett snöigt och kallt Europa, genom bland annat bergspassen i Andorra (inte att rekommendera med slitna däck nerför isiga backar). Efter Gibraltar började resan på riktigt… Snart skulle vi lämna Europa och komma till Afrika. Men, när vi skulle köpa färjebiljetter och tog fram vårt registreringsbevis (som man skulle visa för att få köpa biljetter och ta med sitt fordon på färjan från Europa) så insåg vi att vi inte hade med den förra ägarens registreringsbevis. Vi låtsades som ingenting och kom faktiskt över gränsen med Ernst Hupkes papper på bilen…

Vår Landrover på väg genom Marocko
Det var bäst att hålla sig på vägen i Västsahara, bilar som kört på minor såg vi titt som tätt…

Marocko bjöd på berg, stenöken och mäktiga städer med pampiga byggnader. I Västsahara däremot var det mest öken och minerade områden. I Mauretanien körde vi rätt i Saharaöknen och körde på sanddynerna och sov mitt ute i ingenstans. I Mali tog vi oss bland annat till staden Djenné där världens största lerbyggnad finns, och genom häftiga Dogon Country. Det är ett område längs med Bandiagaraklippan där dogonfolket fortfarande bor i hus i klippskrevorna. Sedan var vi inne i Burkina Faso och började köra mot huvudstaden där vi skulle sälja bilen…

Sandmoskén i Djenné
Bandiagaraklippan, med hus i skrevorna!

När vi körde in i Ouaga så var det enda vi såg en jäkla massa cyklar. Skulle det verkligen gå att sälja bilen här? Det visade sig gå relativt enkelt, men att gå igenom pappersproceduren för att byta ägaren var något krångligare. Vi fick skriva på x antal papper och ordna lika många stämplar på olika kontor runtom i staden. Eftersom tutan gick varm på bilarna så skämtade jag och Jan om att tutan säkert är det första en eventuell köpare testar… Vi fick oss ett gott skratt när det visade sig vara sant 🙂

Så här såg det ut när vi kom till Ouaga, knappt en bil i sikte…

Efter att vi sålt bilen lämnade vi Ouaga med en bunt euros och begav oss söderut mot Ghana. Vi åkte lokalbussar och till slut hade vi hamnat Kumasi och skulle ta oss ner till huvudstaden Accra. Någon nämnde att det kanske skulle gå att ta tåget mellan städerna så vi började fråga runt efter tågstationen. Någon sa att tåget nog skulle gå imorgon, en annan nästa vecka… Vi letade vidare och tillslut hade vi hamnat vid stationen och rälsen. Tåget kanske skulle gå nästa vecka, om det inte varit för den lilla detaljen att det växte träd på rälsen och folk hade byggt hus över tågbanan… Det visade sig att det inte gått något tåg från staden på många år… Vi fick helt enkelt ta bussen.

(Bensin)station på vägen…eller snarare diesel. Bensin är ovanligt och inte så lätt att få tag på.

Efter Accra tog vi oss vidare västerut till Takoradi och Micke och Julias Desert Rose Lodge. Jan hade längtat efter all god mat och deras schyssta strand, men det visade sig att Micke och Julia fått flytta två gånger under det året. Nu hade båda precis köpt en annan bit mark och hade bara börjat bygga en grund till deras hus. Trots detta fick vi några sköna sista dagar på resan, innan det var dags för oss att flyga tillbaka till Sverige igen. Micke och Julia bodde kvar i Afrika i tre år till och under dessa år var vi och hälsade på ytterligare fyra gånger.

I vårt lilla tält på Micke och Julias mark i Ghana
Micke, Julia, jag och deras ”lilla” hundvalp Svea

Idag startade Jan faktiskt upp vår Opel Combo och den startade utan bekymmer trots att den stått stilla alldeles för länge… Nu är det dags att besiktiga den och börja fixa ett litet kök och sovplatser. Denna gången får det nog bli madrasser på en skiva. Man blir ju lätt lite bekväm med åren…

Julstök blandat med visumansökan till Indien

Helt plötsligt är det slutet av december och därmed även slutet av året… När det är som allra mörkast känns det skönt att ha någonting framför sig som man ser fram emot. Det behöver inte vara någonting stort, kanske längtar man rent av till julen, lite mer dagsljus, eller varför inte den svenska sommaren (vågar man hoppas på samma väder som förra?!).  Det jag väntar på just nu är i alla fall vinterns resa, om nästan exakt en månad packar vi ryggsäckarna och hoppar på ett plan till Indien.

Barnen (eller främst Edvin) pratar ofta om att Åka på semester allihopa. Det är nog främst tanken på att vara tillsammans som lockar, men han pratar också om att han vill ha det varmt och säger ofta Jag gillar inte kallt! Edvin pratar dessutom även om Indien titt som tätt, men det han minns är att han grävde ner en liten plogbil i sanden. En försäljare i en lite butik vid stranden tyckte synd om honom och gav honom en ny bil. Den kallas fortfarande för Indienbilen här hemma 🙂

Alla i familjen har lite olika minnen av Indien (eller ja, Alice kanske inte minns så mycket eftersom hon var liten nykläckt bebis när vi var där sist) och självklart är förhoppningarna också lite spridda. Både Edvin och Alice ser fram emot att leka i sanden och bada, medan vi vuxna längtar efter en riktigt god Masala Chai, fantastiskt smakrik mat och tid för varandra.

Indien har sedan flera år tillbaka visumansökning via nätet, så kallat e-Visa och det fungerar riktigt smidigt. Här kommer några tips inför din ansökan:

  • Det finns flera hemsidor som utlovar både snabba och billiga visum till Indien, men denna är den officiella: https://indianvisaonline.gov.in/evisa/tvoa.html
  • Det är i dagsläget ganska dyrt, både pga dollarkursen och prisökning. Idag kostar det 80 USD/ visum. Jag har för mig att det tidigare kostat runt 40-50 USD.
  • Du behöver ansöka minst 4 dagar innan du anländer i landet.
  • Turistvisumet gäller i 60 dagar efter du anlänt.
  • Tänk på att passet måste vara giltigt i 6 månader efter att du anlänt till Indien och du måste ha minst två tomma sidor för stämplar.

Från A till B – det där med att uppskatta transportsträckan

Under helgen har jag spenderat några timmar på tåg och bussar genom Sverige. Destinationen var Öland och ett besök hos min bror. Det fick mig att fundera på det där med att ta sig från en plats till en annan… Jag har alltid uppskattat att resa och att vara på väg. När många svenska jagar charterresor ned kortast möjliga transfer från flygplatsen till hotellet; har vi tvärtom sett hela transportsträckan som en del av resan och inte bara transport från A till B. Men visst, detta tänket har stundtals gjort att vi kanske spenderat orimligt lång tid på att förflytta oss…

Genom ”Ingenmansland” vid gränsen mellan Moçambique och Malawi – sommaren 2013

Sommaren 2013 var vi på lite över en månads ”semester” i södra Afrika. Denna resan kan sammanfattas med att vi till största delen satt i små minibussar överfyllda med människor, höns, getter och allt mellan himmel och jord. Bussarna tog sig fram relativt sakta och de dåliga vägarna och långa avstånden gjorde att merparten av resan spenderades på att ta oss från A till B till C osv. Endast några få stunder spenderades på sånt som folk i allmänhet skulle förknippa med semester…

Bussen går nu… eller om 30 min eller 1 h… Någonstans i Moçambique – sommaren 2013

Visst, vi har blivit något mer bekväma sedan vi skaffade barn, men vi har ändå rest runt på både tåg, bussar, taxi, båtar och rikshor med barnen i släptåg. Alla som kom med förmaningar som ”vänta bara tills ni får barn” har nog börjat förstå att man inte måste vara förpassade till charter och Lollo & Bernie bara för att man blivit en familj. På vårt kommande äventyr, i en liten bobil på väg genom Europa och Centralasien lär vi återigen spendera maximalt med tid på att transportera oss och minimalt med tid på att semestra 🙂

Familjen väntar på tåget – Sri Lanka 2017

Efter att jag blivit mamma ser jag en tågresa ensam som rena lyxen! Tid i mängder, ljudbok, te, nåt gott att smaska på och bara sitta och spana ut genom fönstret… Resan till Öland började på bästa sätt med en reseskildring om Indien. Reportaget är från 1995 men känns som att det var skrivet igår. Om du aldrig varit där och är lite nyfiken på detta fantastiska land, lyssna på Tre män i en Rickshaw! Då får du en föraning om vad du kan vänta dig om du åker dit. Jag längtar alltid lite till Indien… Bara ni som varit där och också blivit förälskade i landet vet känslan 🙂 Vinterns resa får nog bära av dit!

Alice första resa – Indien 2016

Vår drömresa börjar ta form – ett halvårs äventyr med familjen väntar

Nästa år slänger vi in barnen i en liten Opel och drar iväg på den ultimata roadtrippen till Mongoliet! Det känns nästan helt obeskrivligt… Tänk att spendera ett halvår med att upptäcka världen tillsammans. Kanske funderar några av er på varför det blir just Mongoliet, och varför just nu? Precis som med det mesta i livet så är det en blandning av drömmar, ambitioner och tillfälligheter.

När min pappa gick bort förra sommaren och hans gamla Opel Combo skulle säljas köpte vi den utan att tveka. Redan då fanns drömmen om att bygga om den till bobil och ta hela familjen till Mongoliet någon gång… Under sommarens ledighet kände vi båda att nu fasiken är det dags,  det är nu eller aldrig… Det är så enkelt att bara gå och drömma, men aldrig ta steget och faktiskt VÅGA.

Ni som kände pappa skrattar ni säkert gott åt tanken att hans bil ska ut på en resa över halva jordklotet. Min pappa hade aldrig flugit och aldrig varit utomlands. Något han gärna påpekade titt som tätt (oftast tätt) och satte ett stort värde i. ”Jag har aldrig…” var någonting som pappa sa med en blandning av bitterhet och stolthet om det mesta han inte provat på…  Så om han visste vilket äventyr hans älskade Opel Combo ska ut på hade han säkert bara fnyst och skakat på huvudet 😉 Men nu skulle ju inte detta inlägg handla om min pappa; utan om vår resa med hans gamla bil…

Vi har plan på resrutt, men den innefattar än så länge bara en lista med länder; genom Östeuropa ner till Turkiet, Georgien, Armenien & Azerbajdzjan och sedan vidare genom ett gäng -istan länder (Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan & Kazakstan) och sedan Mongoliet. Därefter vet vi inte alls vart vi bär av, kanske fortsätter vi med bilen mot Asien eller så lämnar vi den på vägen och tar oss vidare med tåg eller flyg. Vi tar helt enkelt (som vanligt) planerandet inför resan med ro och lämnar allt efter Mongoliet helt blankt.

I veckan fick jag beviljat tjänstledigt ett halvår, med start i augusti 2019, så nu kan vi börja planera på allvar!  Tänk – om ett år kanske vi precis har stannat för natten och bäddat ner oss i vår lilla bobil någonstans på väg mot de stora stäpperna i Centralasien 🙂

Översta bilden är från 2008/2009 någonstans i Sahara under vår roadtrip till Burkina Faso.

När semesterkänslan ännu inte infunnit sig…

Imorgon görs sista arbetsdagen på ett tag framöver för min del. Om någon dag slänger vi in oss i husbilen och drar iväg på sju veckors roadtrip i Europa… Det har jag ännu inte förstått! Den sista tiden har gått så fort. Jan har ju varit iväg på tre veckors MC-semester och det har gjort att den mesta tiden spenderats med allt som det innebär att vara småbarnsförälder och samtidigt försöka sköta arbetet någorlunda.

Jag lyckades klämma in en arbetsresa till Helsingfors förra veckan…

Så hur mycket tid har jag spenderat på att planera semestern? Svaret är i princip ingenting, trots att jag faktiskt lovat Jan att jag skulle kolla runt lite på vart vi ska åka. Den planen hade kanske hållit, om det inte var för det fina vädret. Istället för att leta reseinspo har jag & barnen har hängt ute och ätit rabarber, hoppat på studsmattan, lekt vid sjön och sprungit barfota på gräsmattan till alldeles för sent på kvällen…

Sommarkvällar när de är som bäst!

Så vad är då planen? Imorgon ska jag arbeta och Jan & barnen ska besiktiga husbilen. På lördag får vi städa ur husbilen, åka och handla all mat som ska med och packa allt.  Sedan bär det av söderut 🙂