Toto klarade det, check på Pamir Highway!

Vår lilla bobil klarade det! Vi har tagit oss hela vägen till Osh och därmed slutet på Pamir Highway. Visst det har resulterat i några skråmor – x antal punkteringar, ett söndertrasat däck, en trasig framvagn, totalt utslitna stötdämpare, ett stort hål i växellådan (som iof är limmat) och helt nya motorfästen… Men vi klarade det! Frågan är bara hur framtiden ser ut för stackars Toto?! Kommer han få kämpa på till slutet och ta oss hela vägen tillbaka till Sverige? Eller bli hans öde att säljas i Kyrgyzstan och gå minst 40 000 mil till? Eller är det rent av skroten som gäller? 

På väg mot Kyrgyzstan – stora delar av vägen hade försvunnit…

När vi gick upp i lördags (28/9) så var det kallt! I Karakul, som låg på 3900 möh och mitt ute i ödemarken, hade det varit flera minusgrader under natten. Vi vaknade ganska tidigt och åt frukost, så redan finnan klockan nio var vi på väg norrut mot Kyrgyzstan. På vägen passerade vi flera frusna vattendrag och termometern visade på ett par grader, trots att solen varit uppe en stund och värmt upp marken. Det var tomt längs med vägen och vi såg knappt en bil. Vi fick köra genom ett vattendrag, som vi hört skulle kunna vara svårt att passera med vår bil, men nu var det inte alls mycket vatten så det var inga problem alls. 

Delarna som fanns kvar av ett får vid vägen – bara skelettet och pälsen
Jan kontrollerade vattennivån i floden som vi var tvungna att köra över.
Vi hade tur – vattennivån var låg

Gränsen mellan Tajikistan och Kyrgyzstan låg nästan mitt på Kyzylart-passet på 4282 möh. För att slippa ha gränskontrollerna på över 4000 möh låg båda övergångarna en bit nedanför passet, på vardera sida. Detta innebar över två mil i ingenmansland, med riktigt dålig väg! Toto tog sig långsamt, långsamt framåt. Vi hade tur eftersom vägen, som mest var grus och lera, var torr och vi körde serpentinsvängarna nedför. Jag tror inte att vi hade tagit oss fram om vi behövt köra åt andra hållet uppför berget, eller om det varit regnigt…

Ingenmansland
Det har blivit standard att kolla lufttrycket i däcken

Under ett tag har vi börjat inse att vi kanske inte kommer hem med Toto. Historiskt sett har Kyrgyzstan varit det land i Centralasien där det är enklast att dumpa en bil. När vi skulle få in bilen i Kyrgyzstan så insåg vi ganska snabbt att det nog inte var fallet längre… Vi fick ett papper som vi skulle lämna in när vi lämnat Ryssland?! Vad hade Ryssland med Kyrgyzstan att göra?! Vi förstod ingenting, men tänkte att det var det första vi skulle googla när vi kom fram till Osh.

På gränsen…

Direkt när vi kom in i Kyrgyzstan och på andra sidan bergskedjan var det stor skillnad på landskapet. Det var grönare och mer träd. I Tajikistan hade det, framför allt sista biten, varit ganska kargt och torrt. Det var skönt att äntligen få se lite grönare landskap. Det var dessutom gott om vita bergstoppar och vi körde i en stor dal, mellan två bergskedjor hela vägen till Sary-Tash. Efter staden så blev vägen bättre, och vi fortsatte till slutet av Pamir Highway och staden Osh nästan 20 mil bort. Vi stannade för lunch och när vi öppnade dörren hörde vi hur det pyste – punktering på framdäcket! Vi körde fortfarande utan reservdäck, men vi hade tur och det var ett hål som gick att laga!

Det blir fort en enda röra vid bilen när vi stannat!
Jan lagade däcket och jag lagade maten…

Vi var framme i Osh på kvällskvisten och hittade fram till Hotel Esal. Vi parkerade Toto och sedan gick vi för att äta på en italiensk restaurang som låg en bit bort. Alla var ganska trötta, så efter maten gick vi tillbaka till rummet och började kolla upp om vi eventuellt skulle kunna lämna kvar Toto här i landet. Det första vi fick upp var att Kyrgyzstan nu var en del av Eurasian Customs Union, som är en tullunion mellan Ryssland, Kazakstan, Vitryssland, Armenien och Kyrgyzstan. Kort och gott så hade Toto blivit tillfälligt importerad i tullunionen och vi hade ett år på oss, sedan måste bilen vara ute ur unionens gränser. Annars skulle det anses som en permanent import och importskatt måste betalas. Det skulle antagligen sluta med ett brev från Ryssland på posten, med ett krav på pengarna…

Kvällspromenad i Osh, från hotel Esal till restaurangen Dolce Vita

Importskatten på vår Opel Combo visade sig landa på runt 100 000 kronor! Det skulle ingen vara beredd att betala om vi så gav bort Toto… Dags att tänka om. Skulle vi försöka skrota bilen här och få till riktiga papper på att bilen var skrotad? Om vi gav bort Toto och fick nån typ av papper på att bilen var skrotad, vad skulle hända om tullen inte tyckte att underlaget höll måttet? Nota på 100 tkr? Vi ville inte gärna bli indragna i en rättsprocess med stora landet i öst… Det var svårt att bestämma oss för hur vi skulle göra, men vi kom tillslut överens om att köra hemåt. Vi skulle korta av vägen lite och strunta i Bishkek (Kyrgyzstan) och Almaty (Kazakstan). Istället skulle vi köra raka vägen från Osh till Tashkent (Uzbekistan). Där skulle vi lämna in Toto på verkstad och få spindelleden utbytt, innan vi fortsatte mot Sverige.

Vår trogna Toto, skulle vi verkligen kunna lämna honom?!

När vi vaknade upp i söndags (29/9) så snurrade det i huvudet av alla tankar med bilen. Vi pratade med några på hotellet och vi märkte direkt att en var intresserad av bilen. Han menade på att det inte skulle vara några bekymmer för oss om han helt enkelt köpte den (för en billig peng). Han hade inte en tanke på att importera bilen, så vi frågade vad som skulle hända efter ett år. Skulle inte vi få problem eftersom bilen fortfarande står i vart namn och är kvar i landet? Han försökte övertala oss att det inte skulle innebära några problem för oss… Vi kände oss inte övertygade och svarade att vi skulle tänka över hans erbjudande. 

Jan försökte sig på att provisoriskt laga spindelleden med spännband.
Det slets sönder direkt när vi provkörde…

Efter att vi lagat lunch så tog vi en promenad till en park i närheten. Barnen tog sina springcyklar och det märktes att båda två njöt av att kunna cykla i en stor park (och inte sitta i bilen!). Vi köpte glass och satte oss på en parkbänk. Edvin hade svårt att sitta stilla, han cyklade fram och tillbaka och upp och ner för backarna intill när vi fikade. Det verkade som att det var i denna parken alla bröllop i Osh ägde rum?! Vi såg oräkneliga antal med brudpar, bröllopsgäster, fotografer etc etc. Efter att barnen cyklat av sig så gick vi till en sushirestaurang och åt kvällsmat. Innan vi kom tillbaka till hotellet hade Edvin cyklat minst en halv mil! Alice kom inte upp i riktigt lika många kilometer eftersom jag bar henne sista biten hem.

På måndagen (30/9) var det äntligen en dag med mulet väder och temperatur runt 20 grader… Vi har knappt haft något regn alls sedan vi åkte hemifrån, så det var välkommet med lite halvtaskigt väder. Då passade det perfekt att bara ta det lugnt på rummet, röja lite i Toto och bara vara. Tankarna fortsatte snurra med hur vi skulle göra med bilen… Ena stunden hade vi bestämt oss för att köra hemåt, för att i nästa känna att det bästa vore att lämna kvar Toto här. Vi lyckades i alla fall ta oss till en biltvätt på kvällen och sedan blev det favorit i repris – Sushi!

Vi behövde nog alla några dagar med lugn och ro, så det blev hela fyra nätter i Osh. På tisdagen (1/10) började vi tveka över att köra hem och bestämde oss för att köra till Bishkek ändå. Vi hade helt avfärdat förslaget att sälja bilen här i Osh, vi behövde mer än någons ord på att det inte skulle innebära bekymmer för oss. Jag hade läst om Iron Horse Nomads i Bishkek, det var en biluthyrare som eventuellt kunde hjälpa till med tullservice. Kanske kunde vi få hjälp där, eller i alla fall lite råd som vi kunde lita på?! Nu ville vi lägga minsta möjliga pengar på bilen, så vi struntade helt enkelt i att fixa ett reservdäck. Hade vi klarat oss så här länge utan, så borde vi klara oss 67 mil till huvudstaden, eller hur?!

3 svar på ”Toto klarade det, check på Pamir Highway!”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *