Slutet på Wakhan Vallley & nära slutet på Pamir Highway (med riktigt j*a höga bergspass)

Nu hade vi ”bara” lite över 60 mil kvar av legendariska Pamir Highway, men skulle Toto hålla hela vägen? Av de mil vi hade framför oss så var nästan 50 mil på riktigt dålig väg, dessutom skulle vi köra över fyra stycken bergspass på över 4000 möh. Fram till Sary Tash i Kyrgyzstan hade vi förstått att vägen skulle vara en utmaning. Vi tog oss sakta, sakta framåt. Framvagnen var återigen helt lös, man-tar-vad-man-har-lagningen i Khorogh visade sig inte hålla så länge… För att göra det hela lite mer spännande så var vägen nästintill öde på både andra bilar och byar och vi saknade reservdäck. Om någonting hände, så skulle det ta tid att få hjälp! Just det, om du är nyfiken på hur det kom sig att Jan cyklade över det högsta bergspasset på 4655 möh och jag fick en fripassagerare i Toto får du fortsätta läsa 🙂

Efter Wakhan Valley, där vi körde längs med afghanska gränsen,
körde vi i norra Tajikistan istället bredvid den kinesiska…

När vi vaknade upp utanför verkstaden i onsdags (25/9) så var vi förväntansfulla över dagen. Skulle lagningen hålla? Vi hade bestämt oss för att ge bort takboxen, takräcket, extra batteriet, stora vattendunken, kylskåpet och lite annat smått och gott om vi fick lagningen till ett bra pris. Vi kände att vi troligtvis inte kommer hem med Toto, så då kunde vi lika gärna ge lite saker till vår mekaniker. Dessutom så är alla kilo vi kan banta ner bilen bra inför bergsbestigningarna framöver.

Tackräcket, takboxen och markisen åkte av…
Barnen passade på att cykla lite innan vi packade in oss i Toto igen

Efter att vi ätit frukost så ville han inte ge oss ett pris, utan vi skulle säga vad vi ville betala. Tillslut visade vi honom alla saker vi ville ge honom och frågade om sakerna och 50 USD kändes bra som betalning. När vi började plocka ner allting började han fixa ventilerna på alla däck samt rengjorde luftfiltret och dieselfiltret, så han var nog mer än nöjd. 

Bästa platsen att diska på? Jag tror nästan det!

Edvin började helt plötsligt sortera sina leksaker i olika högar, när jag frågade vad han gjorde svarade han att ena högen var saker han och Alice skulle spara. Den andra högen skulle Osmans tre flickor få. Snälla, omtänksamma Edvin! Så när äldsta dottern kom förbi gav Edvin allt till henne. Han fick feeling och gav bort mer och mer saker, jag sa bara till honom att han inte behöver ge bort någonting han tror han kommer ångra. Sedan kände jag att han är stor nog att bestämma själv. När han sa – ”Vi kan ge bort Alice cykel också!” var enda gången jag stoppade honom.

Edvin har börjat sortera barnens leksaker,
det hela slutade med att han gav bort långt mer än hälften!

Osman ville att vi skulle köra tillbaka ungefär två mil upp till Yamchun Fortress för att testa på lite tuffa vägar med branta backar, för att sedan svänga förbi hans verkstad så att han kunde kolla att allt verkade tätt. Vi gjorde som han ville och det verkade faktiskt som att lagningen höll. När vi stannade till uppe vid fortet hade vi kört serpentinsvängar 430 meter uppför branta backar. Fortet låg på 3200 möh och byn där verkstaden låg var ”bara” på 2800 möh. Vi tog en kaffe från termosen vid fortet och sedan vände vi bilen och körde mot Osmans verkstad.

Kaffepaus vid Yamchun Fortress

Det kändes som att vi kom hem när vi svängde in på verkstaden igen. Barnen sprang direkt ut och började leka i vattendragen och folk började samlas runt bilen. Osman kollade på fästena till motorn och kontrollerade att lagningen av hålet i växellådan höll tätt. Det gjorde det! Eftersom bilen fortfarande var slö på låg växel och i branta backar bad Jan honom rengöra dieselfiltret och EGR-ventilen. Jan lyckades också se att klämmorna på den nya slangen i kylaren inte satt fast riktigt. Det hade kunnat sluta riktigt illa om slangen lossnat! Osman bara skakade på huvudet och sa ”No good mechanic!” till vår mekaniker i Khorog och satte fast klämmoran riktigt. Det kändes både skönt och lite sorgligt att köra från verkstaden. Det kändes verkligen som hemma på nåt sätt!

Precis när vi kom tillbaka var det för en gångs skull bara Osman där,
men det fylldes snabbt på med folk 🙂
Så här mycket skräp var det i EGR-ventilen…

Efter Vrang var det precis tre mil till Langar där vi tänkt stanna över natten. Vi kom iväg från verkstaden runt klockan fyra och var framme vid Hostel Behruz ganska exakt en timme efter. Vi fick en kanna te, kakor, choklad och lite nötter på altanen och sedan tog vi en välbehövlig dusch. Vi tog det lugnt på stället och snackade med några andra som bodde på där, det var tre killar på MC och en som gick eller liftade sig fram längs med vägen. Killarna på MC hade kommit från Osh och var helt förstörda över vägen… Just den vägen skulle vi ge oss på dagen efter, 23 mil på dåliga vägar och två bergspass på över 4000 möh innan vi nådde Murghab. Hur skulle det gå för Toto? Den största utmaningen för Toto är sand eller serpentinvägar med grus och vi hade hört att det skulle finnas båda delar under vägen vi hade framför oss.

Innan Langar passade vi på att tanka, nästa chans skulle vara i Murghab. Då fick vi syn på den här stackarn…

När vi styrde från Langar, i torsdags (26/9), och ut i ödemarkerna som väntade under några dagar framöver så trodde vi nästan att det skulle ta slut i första uppförsbacken. Toto slirade och lyckades inte komma upp för backen… Jan fick snabbt släppa på bromsen och rulla ner en bit för att ta sats (utan att komma över kanten!) Då kom vi upp för första backen och klarade faktiskt de andra också. Nu började vi verkligen fundera på hur dagen skulle gå…. Vi hade ett bergspass på 4344 möh att köra över, flera partier med lös sand och riktigt dålig väg ändå tills vi kom ut på Pamir Highway igen. Där skulle det åtminstone vara (riktigt jävla dålig) asfalt…

Det var ett mäktigt öde landskap vi körde genom,
med snötäckta bergstoppar i bakgrunden

Under dagen körde vi från nio på morgonen till åtta på kvällen. Vi körde genom ödeland, från Langar till Alichar passerade vi inte en enda by och vi mötte endast två andra bilar, en militärjeep och en annan överlandsbil. När vi kom ut på Pamir Highway igen med asfalt, strax innan fyra på eftermiddagen, blev Jan så glad att han pussade asfalten! Lyckan varade inte så länge, vi insåg snabbt att även denna vägen var riktigt dålig…

Tillbaka på asfalten och Pamir Highway!

Alla har vi ett Veto-kort när vi verkligen inte vill stanna någonstans och när vi kom till byn Alichur vid klockan 16 så slängde Jan in sitt. Han ville att vi skulle fortsätta 10 mil till Murghab. Jag insåg att vi skulle få köra sista biten i mörker, men sa ändå okej. Här är 10 mil inget man betar av på dryga timmen, utan det tog nästan fyra timmar på tvåans och treans växel. Det var vackert att köra genom dagens andra bergpass, detta på 4137 möh, i skymningsljuset. Sedan blev det snabbt mörkare och mörkare. 

En flock med jakar!
Skymningsljus vid Nayzatash bergspass

Självklart fick vi punktering i mörkret utanför Murghab. Hela däcket var söndertrasat! Nu hade vi inte reservdäcket på taket, utan under bilen. Så först fick Jan krypa under för att få bort däcket. Det var inte helt enkelt eftersom Jan tidigare gjort en speciallösning så att han skulle få bort däcket med de verktyg han hade med sig. Nu hade Osman, mekanikern i Vrang, satt fast däcket och då kom hylsorna inte åt bultarna… Med en polygrip löste Jan det ändå och sedan fick han bytt det trasiga däcket.  Under tiden satt jag och barnen i bilen och smaskade i oss en påse Ahlgrens bilar. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att äta upp den sista påsen från Sverige. 

Jan byter däck i mörkret!

När vi väl kom fram till den lilla staden Murghab (3600 möh) hittade vi snabbt till gästhuset Mansur Tulfabek. Där blev vi erbjudna te med bröd och det kunde inte passa bättre! Efter att vi ätit somnade Edvin i soffan och jag och Jan satt och pratade med ett norskt/svenskt par, Daniel & Thea, som cyklade Pamir Highway och vidare i världen (spana in mer om deras resa på bloggen Lifecycle.nu). Så skönt att kunna sitta och prata svenska en hel kväll! 

Det första vi gjorde efter frukosten i fredags (27/9) var att gå till Murghabs containermarknad. Här ute i ödemarken tar man vad som finns , ås varför inte bygga upp en hel marknad med containrar, lastbilshytter osv?! Efter att vi köpt med oss lite bröd och godis försökte vi leta upp en däckverkstad. Nu körde vi utan reservdäck, eftersom det ena blev helt söndertrasat igår.

Daniel & Thea ger sig av

Vi lyckades hitta till stadens däckverkstad ”The Terminal”, men där var det tomt. Kanske skulle någon komma förbi på eftermiddagen, eller imorgon sa någon till oss. Det orkade vi inte vänta på! Nej, vi fick helt enkelt fortsätta utan reservdäck. Mentalt var det lite jobbigt att köra på de dåliga vägarna utan ett endaste däck i reserv, men vi hade inte mycket alternativ.

Det här visade sig vara Murghabs däckverkstad,
blir ni förvånad att vi inte lyckades hitta ett reservdäck här?!

Karakul låg bara 13 mil bort, men det tog fem (ja, du läste rätt 5!) timmar att komma dit… På vägen passerade vi det högsta bergspasset på 4655 möh! Galet högt, men som tur var klarade både vi och Toto av den tunna luften. Vi hade alla hunnit acklimatisera oss vid den höga höjden eftersom vi tagit oss högre och högre för varje dag sedan vi kom in i Tajikistan.

Snart på Ak Baytal passet, 4655 möh, men först hann vi köra ikapp Daniel & Thea..
Ser ni föresten staketet bredvid Toto på bild nr 4? Det är gränsen, eller ingenmansland mellan Kina och Tajikistan.

När vi bara hade några hundra meter kvar till toppen kom vi ikapp två cyklister. Vi stannade till och frågade om allt var okej. Det var det inte. Tjejen började gråta och svarade att hon var helt slut. Jan hoppade ur bilen och sa – ”Jag tar din cykel upp, hoppa in i bilen så får du skjuts av min fru!”. Hon tittade förvånat på honom och sken upp av lättnad och tacksamhet. Efter att hon hoppat in i bilen bjöd jag på godis och barnen vakande till och undrade förvånat vart Jan tagit vägen… Den tunna luften och branta backen gjorde det kämpigt för vårt vrålåk, men Toto klarade att ta oss upp på 4655 meter över havet! Det blåste fruktansvärt kallt på toppen, och när Jan kom upp var han som en isbit. Perfekt att kunna sätta sig i en varm bil och fortsätta köra. Så kom det sig alltså att Jan cyklade (eller cyklade och cyklade, ledde en cykel snarare…) upp på det högsta bergspasset på Pamir Highway. Inte illa, eller hur?!

Jan och italienaren har kommit upp till toppen. Han var nog lite trött för trodde först att Jan cyklade på sin egen cykel och att jag körde med som följebil…
Toto på 4655 (och jag och Jan på 4657) meter över havet!

Karakul låg på 3900 möh och här var det kallt!, under 10 grader på dagen. I Murghab hade vi haft -5 grader på natten och här var det ännu kallare så temperaturen kröp säkert närmare -10. På vintern blir det visst upp till 60 minus här! Det var svårt att hitta ett okej boende i staden som gud glömde, men tillslut hittade vi ett som faktiskt var helt okej – Home Stay Erkin. Visst det var fortfarande utedass, som låg en bit från huset. Men här var det i alla fall murar runt gården som tog bort den värsta vinden. Vi var framme vid 17 och då började det redan mörkna.

Barnen gillade inredningen på Home Stay Erkin

Vi fick te och mackor och sedan kvällsmat någon timme efter blev det middag. Vi spenderade kvällen i det gemensamma rummet och barnen målade, klistrade och höll på med gnuggisar i flera timmar. Det var två turistgrupper med guide och chaufför som bodde på samma ställe, en från Italien och en från USA/Canada. Det var trevligt med lite liv och rörelse runt oss! Dagen efter väntade ännu en milstolpe på resan – då skulle vi förhoppningsvis lämna Tajikistan och åka in i Kyrgyzstan. Kanske skulle vi till och med komma hela vägen till Osh och därmed till slutet av Pamir Highway… 

Barnen målar i halvmörkret. Här fanns det ingen ström, men varje kväll brummade en generator igång i några timmar…

4 svar på ”Slutet på Wakhan Vallley & nära slutet på Pamir Highway (med riktigt j*a höga bergspass)”

  1. Vilket otroligt äventyr ni gör! Lika spännande och kul att läsa varje gång! Ibland håller man andan när man läser och hoppas att Toto (och ni 😉) ska klara sig. Vi känner ju er och vet att ni är survivors som tar er igenom det mesta! Toto ska vara stolt att han tagit sig så långt och ni med😃 Snigel hälsar!
    Massor med kramar från oss

    1. Ja, vi känner på nåt sätt att vi har tagit oss ”till slutet” och är otroligt nöjda att vi kommit så här långt! Kram!

  2. Ni är helt fantastiska! Jag har läst de flesta av dina/era berättelser längs de vindlande och urdåliga vägarna i Centralasien. Har själv varit både tåg, båt och flygluffare i unga dar…nu är jag 64 och resorna har blivit lite lugnare, men äventyren slutar aldrig.
    Jag beundrar er speciellt för att ni har lusten och drivkraften, modet och den speciella ”coolheten”, att dessutom göra allt detta tillsammans med era barn. Vilka resenärer era barn är, redan nu och vilka upptäckare ni är!
    Jag är väldigt ”svårimponerad” men här höjer jag på hatten, smilbanden och ja, jag måste erkänna att jag är faktiskt imponerad!
    Hoppas att Toto håller fram till målet, vilket jag inte riktigt har kläm på var det är…men jag håller mina tummar och hoppas på fler njutbara och spännande reseberättelser.

    1. Tack för att du tog dig tid att dela med dig! Målet har varit lite flyktigt och vi har ändrat det flera gånger… från början var det Mongoliet och lämna bilen där. Sedan var det Centralasien och tillbaka med bilen hem igen. När vi var i Georgien på bakvägen till Ushguli var målet att Toto skulle klara dagen!! Sedan blev målet att Toto åtminstone skulle klara av att ta oss till Pamir. Längs med Pamir blev målet att komma fram till Osh (även om vi tvekade!!) Nu är vi i Osh och målet är att ta oss till Bishkek. Sedan känns det faktiskt som att Toto är i mål. Hur vi löser det praktiska med att ev lämna bilen här och fortsätter med ryggsäckar, det får vi se 😊

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *