300 mil tvärs genom Kazakstan

Det tog oss fem dagar att korsa hela Kazakstan. Vi körde från att solen gick upp till solnedgången varje dag, med några välbehövliga stopp på vägen. Vi har bland annat fått se havet som försvann (men nu är på väg tillbaka), delar av en rymdraket och mött en sällskapssjuk kamel… Landet har, precis som väntat, bjudit på raka vägar och öde landskap med platt ökenstäpp. 

Edvin spanar ut över stäppen

Vi började lördagen (12/10) med att äta frukost i Almaty, på European Backpackers Hostel, sedan började vi köra österut. Det var gott om poliser, antingen körde de på vägen, eller så stod de med hastighetskamera vid avfarterna… Vi klarade oss ända till eftermiddagen innan vi blev stoppade. Jag hade kört för fort på en 60-väg. Ingen av poliserna kan engelska, men de är snabba på att ta fram google translate och översätta. 

Jag förstod att jag kört för fort, men tänkte att så länge de inte säger hur fort jag körde så kanske de inte hade fotat och saknade bevis… När polisen sa att jag kört i 95 protesterade jag, så fort hade jag absolut inte kört. Jan följde med bort till polisbilen, där hade de en kamera och jag var på bild i 82 km/h. Polisen ville ha 200 dollar, men Jan lyckades (precis som alltid!) få ner boten till fem euro. Polisen tog emot pengarna, men innan vi hann köra blinkade de med blåljusen åt oss. En av poliserna kom tillbaka med sedeln och pekade på barnen. Tydligen skulle Edvin & Alice få sedeln istället. Polisen vs. Jan 0-1.

Edvin springer av lite energi när vi ordnar lunch
På varenda rastplats genom Kazakstan fanns det en bilramp.

Vi avslutade lördagen med att leta efter någonstans att sova i de sista solljuset. Tillslut hittade vi ett hostel i Taraz och checkade in. Det fanns en mataffär och restaurang i närheten så efter att vi fått lite mat i magen gick vi till rummet och la oss. Vi hade tagit oss betydligt kortare än tänkt, men trafiken i Almaty och vägarbeten i kombination med stundvis riktigt dålig väg gjorde att vi bara lyckades köra 50 mil på nästan 10 timmar.

Kaos på rummet, precis som vanligt!

På söndagen (13/10) gick det fortare fram och vi betade av mil efter mil. Det var motorväg med två filer i stort sett hela dagen, så vi kunde hålla en bit över 100 km/h. Det var länge sedan! Från klockan 07 till en bit efter 19 hann vi köra 80 mil, med ett par intressanta stopp på vägen. Det första stoppet var staden Turkistan och Yasaui Mausoleum. På resan har vi passerar en hel del städer längs med sidenvägen med galet vacker arkitektur och gamla mausoleum och moskéer. Det här var ingenting i jämförelse med städerna Khiva, Bukhara och Samarkand i Uzbekistan, men det gav ändå en chans för barnen att springa av sig.

En bit utanför Turkistan låg ruinerna av stadsmuren till den gamla staden Sauran. Det passade perfekt att stanna till där för att laga lunch innan vi fortsatte. På eftermiddagen passerade Toto 40 000 mil! Det kändes mäktigt. Vi hade stundvis under resan tvivlat på att bilen skulle komma över 400 000 kilometer, men nu var siffran nådd. Heja Toto! Vi tog oss till staden Zhosaly och letade hotell i mörkret. När vi väl hittat boende var det två trötta vuxna och två pigga barn som gick in på rummet. Kanske inte den bästa kombinationen, men efter en stunds busande lyckades vi alla somna.

Hurra! 40 000 mil!

Det är dumt att bryta ett mönster, eller hur?! Därför ställde vi klockan tidigt även på måndagen (14/10) och fortsatte köra ytterligare 60 mil. Efter en stund kom vi till Baikonur Cosmodrome. Det är en rymdbas, som ligger mitt ute på stäppen i Kazakstan. Kosmodromen byggdes av Sovjet under 50-talet och leasas idag av Ryssland. För att komma inom området krävs ett speciellt tillstånd och eftersom vi saknade detta kunde vi bara köra förbi och se stationen på håll. Vi stannade till vid vägen och där låg det tre bränslekapslar från ett rymdskepp. Häftigt!

Tjugo mil senare hade vi kommit hela vägen till staden Aralsk. Alla känner väl till Aralsjön, havet som försvann?! Staden, som tidigare hade en hamn vid Aralsjön, var en sorglig historia och det var blåsigt och kallt. Det är tydligen mycket sand- och saltstormar som härjar i området efter att havet sjönk undan. Landet har ett enormt projekt för att försöka återställa vattennivåerna i Nord Aralsjön och det verkar faktiskt som att vattnet är på väg tillbaka. Då kanske staden återfår sin forna glas och stolthet…

Det ligger tre fiskebåtar på land, den största är ett museum – Fisherman’s Museum. Tidigare låg det gott om skeppsvrak i området, men de har plockats isär och sålt som skrot.

Vi stannade till på en rastplats en bit efter Aral för att kontrollera lufttrycket i däcken. Där mötte vi en kamel som sökte lite sällskap (eller mat?!)… Den kom fram till bilen och lutade sig mot karossen. När vi flyttade på oss gick den fram till en lastbil istället. När kamelen såg att vi var kvar så sprang den mot bilen… Jag hann precis få upp rutan innan den hann sticka in nosen 🙂 Vid 18-tiden stannade vi till på ett motell längs med vägen och för en hundralapp fick vi ett rum.

Art Motel – Edvin var tvungen att gå ut i kylan och springa av sig innan vi la oss

På tisdagen (15/10) körde vi, i vanlig ordning, från soluppgången tills solen gick ner… Nu hade Jan lyckats få ryggskott, det började göra ont redan igår, men under dagen blev det värre och värre. Det enda spännande som hände på hela dagen var ett trasigt däck precis innan solen började gå ner. En remsa hade slitits av från däcket, men det hade inte gått hål ännu. Eftersom däcket ändå var förstört fortsatte vi köra. Vi hade bara en bit kvar till nästa lastbilsstopp med motell, kanske skulle vi klara oss dit innan däcket small?! Det gjorde vi så klart inte! Efter en liten bit small det till och däcket trasades sönder. Det vara bara att stanna, plocka ner reservdäcket som satt fast under bilen och byta däcket. Jag gjorde det mesta, men Jan har ibland svårt att låta bli att hjälpa till trots att han inte borde. Efter däckbytet fortsatte vi några kilometer till nästa lastbilsstopp med motell och tog in där för natten.

Jan kollar lufttrycket i soluppgången
Vägen var mestadels helt okej, men stundvis var den så här gropig.
När däcket väl smällde sönder var det bara att byta till reservdäcket. Däcket satt fast under bilen, så steg ett var att få loss det. Sedan var det bara att byta däck.

Nu var det helt plötsligt onsdag (16/10) och vi var inne på femte dagen på vår resa genom Kazakstan. Vi hade kört mellan tio och tolv timmar varje dag och alla var ganska möra. Trots det tyckte Edvin att det var helt okej att gå upp på morgonen. Han förklarade för Alice ”Då kommer vi fortare hem till vårt hus”.  Vid halv sju åt vi lite frukost på rummet och sedan började vi köra mot ryska gränsen, som låg 25 mil bort. Nu var vi återigen utan reservdäck och vi hade 20 mil tills vi var i Uralsk och sista staden för oss i Kazakstan. Vägen dit var rak och öde, vi höll tummarna att däcken skulle klara sig och körde extra lugnt. Problemet är att det nåt fel på stötdämparen vid högra framdäcket, plus att fjädern troligtvis rykt av en bit. Detta gör att däcket slår i en vass metallkant, vid varje  ojämnhet, hål eller gupp, som tillslut nöter hål på däcket. Nu hoppas vi att Ryssland BARA har jämna fina asfaltvägar utan ett endaste hål 🙂

Sista milen på plan ökenstäpp…

Vid lunch hade vi kommit fram till Uralsk och lyckades hitta ett begagnat reservdäck, med innerslang, för 75 kronor. Efter att vi ordnat däcket tankade vi och köpte upp våra sista tenge. Det blev tre hamburgare, till Jan och barnen, nudlar till mig, två kaffe, en cola, en insektnyckelsats och en radiostyrd militärjeep till barnen. Nu var vi redo för Ryssland!

4 svar på ”300 mil tvärs genom Kazakstan”

  1. Vilka kämpar ni är och vilken liten tuffing Toto är! Håller tummarna för att ni fixar det hela vägen hem…och lite till. Fantastisk resa ni har gjort, vi kommer att göra ungefär samma våren 2020, men mer anpassad till vår nuvarande ålder och fysiska status. Heja på er, ni är bäst!

    1. Det känns galet att vi snart är hemma igen. Vi har liksom inte hunnit smälta alla intryck på resan, eftersom det hänt nya saker hela tiden… Åh, hoppas ni får en fantastisk resa 2020 då!

  2. Vilka äventyr ni är med om!
    Aralsk ser ut som en stor torrdocka. Lätt för dom att fixa båtarna om nu vattnet är på väg tillbaka.
    Så mysigt med kamelen! Nu längtar vi ännu mer efter att träffa våra dromedarer!
    Skönt att ni klarade er även utan reservdäck! Tur att ni är händiga båda två och har smarta barn som förstår varför det ibland blir många timmar i bilen!
    Massor med kramar från oss!

    1. Förstår att ni vill ner till dromedarerna, men snart så 😊 Ja, barnen är otroligt smarta och härdade 😂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *