Dörren till helvetet & tvärs genom Karakumöknen

Sista dagarna i Turkmenistan bjöd på någonting riktigt häftigt, kanske det mäktigaste jag sett – Dörren till Helvetet. Dessutom sattes Toto på prov och fick återigen försöka bevisa att han är mer än en slö Opel Combo med tvåhjulsdrift. Det gick så där, vid ett tillfälle lyckades vi köra fast i sanden och sedan fick vi punktering mitt i Karakumöknen…

På väg norrut genom Karakumöknen

Darvaza Gas Crater, eller Door to Hell, skapades när en sovjetisk gasgruva kollapsade på 1970-talet. Kratern är 60 meter i diameter och 30 meter djup. Efter kollapsen läckte gas ut genom hålet, så någon kom med den briljanta idén att tända eld på alltihop. Det skulle nog brinna i några dagar eller en vecka och sedan slockna. Eller hur! Femtio år senare brinner det fortfarande… Det går tydligen rykten om att elden ska släckas så att landet kan börja ta tillvara på gasen och oljan i området. Turkmenistan har stora gas- och oljereserver. Bränsle och gas är subventionerat av staten och vi såg bara en kedja att tanka på – TNO. Priset för en liter diesel är för tillfället 1.35 manat, vilket är under en (1!!) krona litern med svartväxelkursen (1 dollar=18 Manat).
Dörren till Helvetet – i kanten av hålet ser ni rör och gamla ledningar som sticker fram

När vi vaknade upp i  lördags så tog vi det lugnt och åt frukost. Innan vi började köra mot Dörren till Helvetet (eller Brinnande hålet som barnen säger) så körde vi till Ashgabat och handlade mat. När jag skulle betala i kassan så insåg jag att vi inte hade pengar så att det räckte. Som tur var lyckades jag snacka mig att betala en del med dollar, till samma kurs som jag svartväxlat tidigare. Vi kokade en kaffe utanför affären och barnen åt glass, sedan var vi redo att köra norrut.

Barnen äter glass utanför affären
Jan packar in maten och fixar kaffe

Kartan visade att det var 27 mil till Brinnande hålet. Vägen dit var bred asfaltväg, men i ganska dåligt skick. Inte alls som i Georgien och Armenien, men ändå… Man kunde hålla mellan 60-90 kilometer, men plötsligt kom stora gropar och hål så att underredet slog i. Vid lunch hade vi kört ungefär halvvägs och vi stannade till i Yerbent för att se om vi kunde hitta någonting att äta. Mitt i staden var det en backe med sand, inga problem tänkte Jan och gasade på. Vroom och sedan satt vi fast. Däcken hade grävt ner sig och det var fullt med sand under bilen. Vi grävde och grävde och grävde, men kom ingenstans. Nu hade vi haft nytta av ett par sandstegar som vi struntat i att ta med oss…

Toto sitter fast!

Tillslut letade vi upp lite skrot och Jan började hissa upp bilen med domkraften så att vi skulle komma åt att skrapa bort lite mer sand under. När vi hade hållit på en stund stannade en bil med fyra grabbar. Alla började hjälpa oss att gräva. I tre omgångar fick vi putta på Toto och så kom bilen en bit bakåt, innan den satt fast igen. Då var det bara att börja om från början 🙂 

Barnen letar skrot, för att lägga under domkraften
Tillslut fick vi hjälp att få loss bilen…

Efter en halvtimme var vi loss! Vi tackade grabbarna som hjälpt oss och sedan skulle vi fortsätta. Men – nu började det smattra från motorn igen… Det läckte vatten! Vi väntade en stund så att motorn kunde svalna lite och sedan fortsatte vi köra. Nu började vi tveka på om Toto skulle kunna komma fram på den sandiga vägen till Brinnande hålet. Hur skulle vägen se ut? Det hade varit så snopet att inte komma fram. Ända sedan vi har visat bilder på hålet till Edvin, redan innan vi åkte iväg, så har han pratat om att han verkligen vill dit.

Vi hade ungefär 1,5 timme kvar och försökte skynda på. Lunchen blev en sorglig historia på en litet hak med några brödknyten fyllda med potatis. Maten ute i byarna är ingen höjdare och absolut ingen smakupplevelse. Vi svängde av asfaltsvägen vid fyra och hade åtta kilometer med sand- och grusväg framför oss. Som tur var så var vägen helt okej. Det var bara en nedförsbacke i början som hade djup sand, annars var underlaget hårt. 

När vi närmade oss Brinnande hålet såg vi bara ett stort svart hål i marken, med eldflammor som blossade upp. Vilken mäktig syn det var! När vi körde närmare och gick ur bilen så kände vi hettan. Barnen ropade och tjöt, och jag förstår dom. Det var riktigt häftigt! Tänk att vi skulle campa precis bredvid och ha detta som utsikt. Vi körde upp på en liten kulle för att komma undan hettan, sedan satte vi på musik och plockade fram bordet och stolarna. Barnen lekte i sanden bredvid Toto och jag och Jan satt och tog in utsikten. Efter en stund började vi med kvällsmaten – grillad lök, paprika och kål i marinad med potatis och crème fraîche med vitlök och gräslök. Mums!

Blandade bilder från Darvaza Gas Crater, från första skymten av hålet från bilen till skymningsljuset med kratern bakom vår lilla camp

När det började skymma blev hålet rödare och rödare. Det är nåt magiskt med eld, så att sitta och spana in i ett stort brinnande hål i solnedgången var minst sagt speciellt.  När jag och Jan satt ute på kvällen så fylldes jag med en känsla att vi klarat av en viktig del av resan. Nu var vi här! Vi hade tagit oss med färjan från Azerbaijan, vidare in i Turkmenistan och ända hit. Det kändes extra härligt eftersom vi under eftermiddagen börjat tvivla på att vi skulle kunna köra hela vägen fram till Brinnande hålet med Toto. Det var en mäktig känsla att ligga i sängen i bilen med den stora brinnande kratern precis nedanför.

Vi vaknade upp tidigt och började göra frukost. Efter maten så var barnen lite frusna och ville värma sig vid elden. Vi sprang ner och vi värmde oss och tog in känslan att vara här en sista gång. Sedan packade vi in oss i Toto och började köra norrut mot Kone Urgenche och gränsen till Uzbekistan. Innan vi kom ut på asfaltsvägen så skulle vi köra nästan en mil på sandväg och komma upp för sista backen som var full med sand. Som tur var så klarade Toto backen och vi kunde pusta ut!

För första gången på resan blev det frukost inne i bilen…

När vi började köra norrut så blev vägen sämre och sämre! Vi trodde att vi skulle beta av sträckan på två till tre timmar, men istället gick det sakta framåt. Edvin och Alice satt i baksätet och försökte måla, Edvin tröttnade tillslut på alla gupp i vägen och bad oss varna honom innan guppen kom. Det var lättare sagt än gjort! Bilen slog i hålor oräkneliga gånger och vi satt och bet ihop och höll tummarna att bilen skulle hålla ihop. Runt lunch kände Jan att bilen drog snett. Punktering på framdäcket!

Vi stannade i kanten och Jan började skruva bort reservdäcket, som satt fast under bilen. Under tiden lagade jag lunch och barnen lekte bredvid bilen. Efter att han fått loss reservdäcket var det bara att byta däcket fram och surra fast det trasiga på taket. Tur att jag har en sådan händig man som fixade det på nolltid! Vi åt stekt potatis och ägg i vägkanten och sedan fortsatte vi, med tre sommar däck och ett vinterdäck med dubbar, mot Uzbekistan. Tyst hoppades vi båda att vi inte skulle få någon mer punktering, eftersom vi inte hade något mer reservdäck… 

Som tur var så klarade sig de andra däcken och vi kom fram till gränsen på eftermiddagen. Övergången tog över två timmar, trots att det var nästan tomt på folk. När vi skulle ut från Turkmenistan frågade vakterna om vi hade droger, vapen, drönare eller någon matta från Turkmenistan med oss. Allt verkade ungefär som ett lika allvarligt brott att smuggla ut ur landet 😉 Dessutom ville vakterna inte riktigt tro på att vi inte gått någon GPS på bilen, så det tog lite tid att övertala alla. En vakt gick till och med och hämtade en GPS för att visa oss ”Är ni säkra på att ni inte fick en sådan här på bilen?” Det verkar som att de flesta med Transitvisum får GPS, undrar varför vi inte fick det… 

Konye-Urgench, precis vid gränsen till Uzbekistan
Jan kollar att däcket sitter fast ordentligt
Ingenmansland, mellan Turkmenistan och Uzbekistan

Klockan 18 körde vi i alla fall in i Uzbekistan. Nu skulle vi bara ta oss till nästan stad, Nukus och hitta ett ställe för natten. Jag hade läst om ett hotell, som visserligen var ganska sunkigt, men hade bastu! Eftersom alla i familjen gillar att bada bastu och vi inte duschat på nästan en vecka så kändes det väldigt lockande. Vi var framme vid Hotel Kizil Kum när solen började gå ner och Jan började steka fattiga riddare till barnen. Klockan 21 var bastun varm och hela familjen badade, så jäkla skönt att tvätta av sig all smuts!

Vi fick ta bort däcket för att komma under grinden till Hotellet

Lugna dagar vid en liten oas i Armenien

I måndags körde vi mot Armenien. Vi hade runt 30 mil från Vardzia till campingen utanför Jerevan. Som vanligt underskattade vi tiden det tar att ta sig fram här… Eftersom vi dessutom hade en bot som behövde betalas på ett bankkontor och en gränsövergång så blev det runt 12 timmar i bilen… Det kanske var tur att vi inte visste att vi skulle komma fram till campingen klockan 20.30 i ösregn, åska och strömavbrott… men vilket ställe vi kom till! Ett riktigt guldkorn! 

På vägen från Vardzia så körde vi förbi Tmogvistsikhe. Det var ett fort i ruiner, men den mäktiga, branta stentrappan ner till floden var fortfarande kvar. Det märks verkligen att Georgien är ett land som är präglat av krig. Här finns det gott om fort, borgar och allt är gärna byggt så oåtkomligt som möjligt. På en pelare, i berget eller på en bergssluttning mot floden. Inget verkar för krångligt!

Vi tänkte att det var lika bra att betala av boten innan gränsen, eftersom vi var rädda att gränspolisen trodde att vi försökte fly landet med boten obetlad. Det kändes inte riktig som att det var värt det besväret för 50 Lari (150 SEK). Så vi svängde förbi Akhalkalaki (vilka namn!) och stannade vid ett bankkontor. Där fick jag snabbt hjälp att betala boten i en automat. Sedan fortsatte vi på halvtaskiga vägar mot gränsen. Vi var framme vid lunchtid. När vi skulle ut från Georgien så sa gränspolisen att vi har en obetald bot… Det hade nog inte hunnit registreras i systemet att vi precis betalat den. Vilken tur att vi kunde visa upp ett kvitto. 

I övrigt gick det smidigt ut från Georgien. In i Armenien tog lite mer tid, vi behövde fixa försäkring för bilen och tulla in den. Allt som allt så tog gränsövergången 1,5 timme. Under tiden så hade det börjat regna ute och när vi började köra i Armenien så kom ett åskoväder ikapp oss och en hagelskur gjorde att marken blev helt vit. Temperaturen föll snabbt, från en bra bit över 20 grader till under 10. Vi var ganska högt upp, över 2200 meter över havet, så temperaturen kan ändras snabbt.

Vi hade tänkte stanna efter gränsen och laga mat, men hade inte lust att stå ute i regn och snålblåst så vi körde vidare. När vi kommit till nästa större stad så tog vi ut pengar och käkade på restaurang. Efter maten fortsatte köra mot en camping som vi blivit tipsade om, Camping 3 Gs. Vägarna och trafiken var av varierad kvalitet. Om rondellerna i Georgien var besvärliga så var ”rondellerna” här endast en fyrvägskorsning som man tagit bort rödljusen från…

Vi kom fram till Yerevan precis innan det mörknade, men det var ganska mycket trafik så det tog sin tid att komma över till andra sidan. Sjävklart började det åska och regna samtidigt som solen gick ner. Så vi körde i mörker, men med många blixtar som lyste upp himmelen, mot campingen. Det var svårt att se någonting eftersom regnet bländade och vägarna här saknar både mittlinje och vägsträck. Vi kom fram till campingen runt 20.30 och precis när vi kom gick strömmen i hela området! Vi fick hjälp att koka upp vatten så att vi kunde ”laga” pulvermos, precis när vi gjort det så slutade det regna så Jan kunde steka upp lite korvar till honom och barnen. Alla var rejält trötta efter dagen. När Jan bäddade iordning Toto satt jag med barnen och målade i köket, sedan kröp vi alla in i bilen och la oss. 

På tisdagen vaknade upp till strålande sol och blå himmel! Vilket ställe vi vaknade upp på! Precis på bergssluttningen, med en fantastisk utsikt. Fina byggnader med schyssta detaljer och i mitten en pool. Här skulle vi trivas! Här var det en härlig blandning av folk som tältade, små husbilar och overlandbilar och en riktigt skön stämning. 

Vi trivdes faktiskt så bra att vi stannade hela tre (3!!) nätter på stället. Barnen hade några andra barn att leka med och vi ganska nöjda i skuggan vid poolen. Det tog bara lite över tre veckor för att få första dagen med (det som de flesta förknippar med) riktig semester – en hel dag vid poolen och bara slappa!

Enda kruxet var att vi behövde handla mat, vilket skulle innebära att vi behövde hissa upp sängen i taket. Vi satt och snackade med en familj från Polen som bodde på campingen och killen, Bart, erbjöd sig att ta med Jan i deras Lada till närmsta större affär. Det visade sig att de hyrt en vass Lada på Hertz här i Armenien för runt 4 000 SEK under två veckor. Det enda som fungerade riktigt var mugghållaren och mobilhållaren… Den gick på tre cylindrar, däcken var blankslitna, rutorna gick inte att köra upp helt och det ena efter det andra. Perfekt bil med andra ord 🙂

De behövde beta av sex affärer för att få allt köpt, de fanns ost i ena, öl i den andra etc. och mjölk i den sjätte. Mjölk är visst svårt att få tag på här och en armenier sa skämtsamt ”om ni hittar en ko så hittar ni mjölk”. När Jan var iväg och handlade så varvade jag och barnen häng vid poolen med att cykla vid Toto. Snacka om att Edvin & Alice var nöjda!

På onsdagen åkte Jan till en verkstad intill för att försöka få Toto lagad, men där fick han samma besked som på förra verkstaden. Eftersom vi hade en diesel så kunde mekanikerna ingenting göra… Efter att Jan kommit tillbaka till campingen så kröp han under Toto och det var ingen vacker syn! Han kunde bland annat se att bultarna som höll fast skyddsplåten var helt böjda, fästen till bromsrören och dieselledningen var helt av så allt hängde i luften. Dieseltanken har fått mycket stryk, med är tack och lov hel! Kanske får vi lämna in Toto på en liten genomgång när vi kommit till Baku i Azerbadjan…

Förutom att hänga vid poolen, cykla på parkeringen, måla och hänga med grannarna här på campingen så har vi inte gjort någonting. Två sköna dagar med andra ord! Men idag, torsdag, är det dags att röra på oss igen. Tanken är en dryg timme norrut till Sevan i Armenien, men vem vet, kanske blir det 12 timmar i bilen, med gränsövergång och halvtaskiga vägar, till Tbilisi?!

Glasbro, dinospår, Katskhis Pelare & sedan välförtjänt vila

Vi hade tänkt ta det lugnt i torsdags och ”bara” köra till nationalparken Sataplia för att kolla på dinospår, sedan fortsätta några mil till Kthskis Pelare och stanna över natten i byn intill. Blir ni förvånade om jag säger att det inte riktigt blev så? Istället blev den fullt upp hela dagen och tillslut bilkörning fram till åtta på kvällen. Ibland (eller kanske allt som oftast?!) blir det inte riktigt som en tänkt sig. Vi såg åtminstone en massa häftigt och hittade ett riktigt bra boende, Rest Camp Georgia, så det var ändå värt mödan.

I alla fall, vi vaknade upp på David Guest House i Kutaisi i torsdags. Huset var helt magiskt. En gammal villa med pampiga detaljer överallt. Det var högt i tak med fina tapeter i röda toner, välarbetade trägolv och snickarglädje lite överallt. Inne i hallen var det till och med en spiraltrappa i gjutjärn, som alltid varit lite av en dröm för både mig och Jan. Kvinnan som bodde här pratade bara ryska (och georgiska såklart) men vi kunde göra oss någorlunda förstådda med tecken och gester. Vi fick frukost och sedan började vi köra mot Sataplia nationalpark. 

Av en slump råkade jag kvällen innan se att det fanns riktiga dinospår i den parken. Det ville vi inte missa när vi bara var en mil därifrån. Både Edvin och Alice är väldigt fascinerade av dinosaurier så när vi berättade att vi skulle se både spår och skelett blev båda två förväntansfulla. Trots att det varit några tuffa dagars körning i Toto så var det inga problem att lasta in barnen i bilen och köra mot parken.

På väg till parken. Här går gasledningar till husen tvärs över vägen…

Sataplia Nationalpark:

Nationalparkens höjdpunkter är en grotta, dinosauriespår och en glasbro med utsikt över parken och Kutaisi. Grottan är 900 meter lång, 10 meter hög och 12 meter bred. Runt 300 meter av grottan är öppen för turister. Dinosauriespåren upptäcktes 1933. Man har upptäckt spår från 25 olika dinosaurier av 7 olika arter. Platsen är unik eftersom det finns spår från både köttätare och växtätare på samma ställe. Spåren finns i två olika lager i kalkstenen. I ena delen finns det 150 spår, som är ca 30 cm,  dessa kommer från en tre tåin raptor som var ca. 2 meter hög. Den andra delen har lite större spår, ca 48 cm och dessa kommer från en större gräsätare som vägde drygt 90 ton och var 6 meter. Det finns fortfarande dinosauriespår under marken som man ännu inte grävt fram. Spännande!

När vi kom dit så fick vi veta att man var tvungen att gå en guidad tur för att se dinospåren. Såklart. Nästa tur som gick var på ryska. Såklart. Vi köpte biljetter och barnen fick varsin glass och vi tog en kaffe medan vi väntade på turen att börja. Kaffet och glassen kostade tre gånger så mycket jämfört med andra ställen. Såklart. Besöket gjorde oss ändå inte besvikna. Vi fick se massa spår från dinosaurier, en grotta och en glasbro. Barnen gick flera kilometer sammanlagt, även om vi ibland fick bära Alice.

Efter parken började vi köra mot Katskihs Pelare, men först stannade vi för lunch i Kutaisi. Det var bara runt två timmar till pelaren och vi var framme på eftermiddagen. Den gjorde oss inte heller besvikna. Mitt bland kullarna och bergen så tornade en 40 meter hög pelare upp sig. Mitt på den smala pelaren så låg det ett kloster som härrör från .… Vi gick hela vägen till foten av pelaren, men häftigaste vyn fick vi faktiskt från parkeringen. 

Katskhis Pelare (eller Katskhis Pillar, Katshkis Column, Katskhis-Sveti, Kats´Khi)

Pelaren är en naturlig kalkstensformation som är 40 meter hög och har en area på toppen om 150 kvm. Pelaren har alltid vördats av lokalbefolkningen och när ett gäng forskare tog sig upp år 1944 så upptäcktes det delar av bebyggelse från 800-talet. Genom ett statligt program så återuppbyggdes klostret år 2009.

Jag hade läst om flera som tipsat om byn intill, Tjiatura (eller Chiatura). Den skulle man absolut inte missa, så där tänkte vi stanna för natten. Det är en stad från 1800-talet som från början var en gruvkoloni. Berget är rikt på järn- och manganmalm, men den svåra terrängen gjorde arbetet med att bryta malmen mödosam. Lösningen? En jäkla massa linbanor kors och tvärs över hela området! Det var under Stalin-eran (ni vet väl att Stalin kommer från Georgien?!) i mitten på 50-talet som alla linbanor installerades för att förenkla arbetet. Tro det eller ej, men vissa använder fortfarande dessa gamla reliker, både för att åka i själva och för att transportera malmen. Det ni!

Vi kände inte för att stanna kvar där, trots att klockan redan hunnit bli sex på kvällen. Det var bara en massa människor, mycket trafik och inget trevligt ställe alls. Även om det var häftigt att se, så vi körde vidare… Jag hittade ett gästhus, Rest Camp Georgia, på appen iOverlander (app med fricampingar, campingar och ibland även gästhus eller liknande) i staden Kashuri en timme bort. Dit styrde vi, men trafiken sista biten gjorde att vi inte var framme fören 19.30. Rondellerna här fungerar inte riktigt som i Sverige. Här kör alla bilar rätt in (den som är i rondellen har inte företräde) och knör sig fram. Det gäller helt enkelt att bara tuta och köra, eller ja, eftersom Totos tuta inte fungerar så kör vi bara och hoppas på det bästa. Det är inte heller varje dag man blir omkörd av en bil som bogserar en annan, med superkort lina, på motorvägen! Det kan på nåt sätt sammanfatta hela den georgiska mentaliteten när det gäller bilkörning 🙂

Vilket ställe vi kom till! Det var verkligen värt mödan. För ja, sista biten i bilen var tuff. Vi var alla trötta, Alice hade somnat och inte bara Edvin var småtrött och irriterad. Känslan när vi kom fram till ett schyst ställe, fick ett riktigt bra bemötande av ägaren Tamara och de andra gästerna och fick tag på ett rum. Obeskrivlig! Tamara skulle precis laga mat till två andra gäster och frågade om vi också ville ha…. Perfekt att få maten serverad! Mätta och belåtna gick vi till rummet. Vi var alla trötta, förutom Alice som fått sig nån timmes sömn i bilen på kvällen. Hon härjade runt i sängen till efter tolvslaget, sedan somnade även hon…

Jag hade redan bestämt mig på kvällen, här stannar vi två nätter. Barnen behöver en dag utan att skumpa fram i Toto. När vi åt fruskot sa Edvin ”Jag vill stanna här två nätter!” så då blev det bestämt 🙂 Rest Camp Georgia är relativt nyöppnat och drivs av Tamara, som kan lite svenska eftersom hon pluggat i Jönköping. Om du är ute efter ett ställe med skön atmosfär, fantastiskt bemötande, välstädade rum och god frukost så är det här stället det du letat efter!

Vi gjorde princip ingenting på lördagen. Hängde på stället och bara tog det lugnt, men när jag och Alice vilade en stund på eftermiddagen så tog Jan och Edvin en cykeltur. De råkade gå förbi en verkstad så Jan pratade lite med mekanikerna där. Han tror nämligen att det är något fel med Toto (förutom allt gnissel i framvagnen, som kanske behöver ses över, plus att vi fortfarande inte har kollat under bilen efter strapatserna i Kaukasus). Bilen tappar effekt och är fruktansvärt slö i låga hastigheter. Han har funderat och kommit fram till att EGR-ventilen kanske är tät och behöver rengöras. Eftersom Jan inte har verktyg för att göra det själv, så vi måste lämna in den. Han snackade med mekanikern och gick för att hämta Toto och ägaren till gästhuset som skulle kunna översätta. Självklart så skakade mekanikern på huvudet när Toto väl kom dit. Han vågade inte göra någonting eftersom det var en dieselbil… Typsikt! Vi får kolla på det längre fram, på en annan verkstad.

Hela familjen behövde nog en dag utan några planer. Dagen gick fort. Helt plötsligt var det kväll och Jan började göra pannkakor. Det var bara det att han inte fått med sig mjölk från affären, utan yoghurt. Trots lite tjockare smet så gick det utmärkt det också. Sedan var den lediga dagen över… 

När man snubblar på målsnöret… Ushguli – byn vi aldrig fick se

På onsdagen kändes det skönt att packa in oss i Toto igen och börja köra norrut i Georgien. Nu skulle vi lämna Svarta havet och börja köra mot Kaukasus-bergen. Det var kanske tur att vi inte visste vad vi hade framför oss. Två dagar med många stunder av ren panik och en känsla i kroppen att Toto aldrig skulle ta oss igenom detta. Det var inte ens skräckblandad förtjusning, utan vid flera tillfällen ren skräck och andan i halsen. Men mer om det om en liten stund…

I onsdags morse ställde jag in Ushguli på vår gps-app och fick veta att den förväntade tiden dit var nästan fyra timmar (haha, om det ändå vore så väl 😉 )… Så efter frukost på gästhuset i Batumi styrde vi Toto mot Kaukasus-bergen och Ushguli. Vi tog ett lunchstopp efter Kutaisi på en fin vingård, dock blev det inget vin till maten. Det verkar göras mycket vin här och finns många skyltar med ”Wine Route” längs med vägen, så för den som är intresserad av viner kanske det är hit som nästa resa bör gå?! Kvaliteten ska jag låta vara osagt eftersom jag inte druckit ett enda glas härifrån…

Efter att vi kommit ytterligare några mil så stannade vi till i byn Lentekhi och köpte glass i en liten affär. När vi sedan körde vidare så blev vägen blev vägen bitvis sämre och sämre. Det var sträckor utan asfalt och vägen var full med hål och stenar. Därför reagerade vi inte nämnvärt när vi började köra på grusväg och två extremt branta backar mötte oss. Jan körde ner utan att tänka och sedan stannade vi… Min enda tanke var, vad som än händer så kör vi aldrig upp den vägen. Det klarar Toto aldrig! När vi stannat till efter backen så kom en stor 4-hjulsdriven bil sakta nerför. Det var tre tjeckiska bilar som kom i följe. Alla kraftigt förhöjda, med fyrhjulsdrift och stora däck för att klara av tuff terräng. Vi blev bjudna på iskall öl för att fira att alla kommit nerför backen. Då visste vi inte vad som väntade längre fram, timme efter timme…

Vi pratade lite med tjeckerna, det var tre par och ett gäng barn som reste tillsammans varje år. Efter en liten stund fortsatte vi köra, det kändes tryggt att ha några bakom oss. Vägen blev sämre och sämre, men vi hoppades hela tiden att den skulle bli bättre snart. Vad som än hände så ville vi inte vända och tvingas köra upp för de branta backarna i början. Så vi körde på. Idiotiskt nu i efterhand, men då visste vi inte att hela vägen till Ushguli skulle vara sten, lera, vatten och grus.

Vi stannade till vid några grävmaskiner som höll på att jämna marken, då kom tjeckerna ikapp oss och vi sa att det är bättre att dom kör först. Vi skulle sinka farten för dom alldeles för mycket. När vi körde om en av vägarbetarna så gjorde han ett kryss med armarna och vifta, när han såg vår lilla Opel Combo efter de tre tjeckiska monstren. Han vilde tydligt att vi inte skulle fortsätta… Saktade vi ner och vände? Såklart inte… Vi hade redan bestämt oss – vad som än händer så vänder vi inte!

Vägen var en salig blandning av vassa stenar, branta backar, stora stenar och höga stup. Andra delar var blöta och leriga, med djupa hål. På många ställen hade bergssidan rasat ner över vägen och på andra delar hade floden tagit med sig vägen så att man fick korsa genom vattnet. Det var också flera partier med grävmaskiner och stenkrossar som försökte förbättra vägen. På ett ställe var Jan tvungen att köra upp på en tunn kant, med ett brant stup bredvid, för att komma upp för en back med en stor sten mitt i. Jag höll andan och ville knappt titta… 

Barnen satt bak och tyckte det var läskigt, men vi gjorde allt för att hålla båda lugna oh lyckades faktiskt. Det var inte helt enkelt när man själv kände paniken krypa på när vägen bara blev sämre och sämre. Edvin satt och tjattrade bak och Alice började bli trött. Då utropade hon helt plötsligt ”Det går inte att sova, grodan låter så högt” Nu var det självklart igen groda som tagit sig in i Toto, utan det var någonting i motorn som lät precis som en groda 🙂

Efter två timmar på ettans växel, med otaliga stora stenar som Toto skrapat i så kom vi fram till den lilla byn Tsana. Eller by och by, det var några enstaka hus som låg mitt bland bergen och kullarna. Vi kom dit när det började mörkna och samtidigt som tjeckerna. De hade precis bestämt sig för att slå läger och blev mycket förvånade när vi kom körandes. Alla trodde att vi satt fast någonstans längs med vägen…

Vi slog camp på en äng vid floden och hade bästa kvällen på hela resan. Trevligt sällskap, goda (ljumna) öl, bergen i bakgrunden, alla stjärnor ovanför och en brasa som sprakade i mitten. Det var fantastiskt! Vi fick veta att det fanns björnar här, så man fick absolut inte lämna några sopor eller mat utanför bilen på natten. En hund stannade vid oss hela tiden och sov i mitten av alla bilar. Vi fick veta att han skulle skälla om en björn kom, men det kändes mest som att han var glad att få lite sällskap och slippa sova helt ensam. Det var svalt på natten, så vi sov alla riktigt bra.

Vi vaknade upp till blå himmel, strålande sol och en magisk utsikt! När vi skulle köra vidare så erbjöd sig tjeckerna att vi skulle köra i mitten, så att vi kunde få hjälp om vi körde fast. Vi kände att det skulle sakta ner dom iför mycket, dessutom trodde vi att det snart skulle bli asfalt. Så vi avböjde deras hjälp. I efterhand så var det nog tur, även om vi hade haft draghjälp så hade Toto blivit totalt förstörd under. Stenarna på vägen var alldeles för höga för lilla Toto. 

Vi såg dammolnet efter bilarna och var återigen helt på egen hand. Vägen blev inte bättre, den blev sämre. Dessutom med fler och fler stora stenar.Vi stannade till och pumpade upp mycket mer tryck i däcken: 3,5 kilo bak och 3 kilo fram. Nu blev bilen någon centimeter högre och bilen skulle inte slå lika hårt i varje sten. Vi försökte även slå bort skruvarna i kompressorn, eftersom AC:n tar lite effekt från motorn. Bilen är alldeles för slö och klarar knappt en brant backe på låg växel. Vi hade kollat kartan och sett att det skulle gå mer och mer uppför, med vissa branta stigningar. Så vi började bli, om mjöligt, ännu mer nervösa. Vi lyckades inte få bort skruvarna, så vi fick köra vidare med AC, men det blev inte mindre svettigt för det… 

Tillslut kom vi till en brant backe full med stora stenar, vi mötte två cyklister i backen och Jan stenande precis innan några stora stenar som Toto garanterat hade blivit ståendes på. Cyklisterna sa att vi inte kan fortsätta. Vägen till Ushguli hade väldigt branta partier, både med stora stenar, men också löst grus. Det var ungefär 1,5 mil kvar och vi ville absolut inte vända… Jag stannade kvar och pratade lite med cyklisterna, under tiden gick Jan uppför backen för att se hur det såg ut längre fram. Han hade en plan att bygga upp med stenar framför de som var riktigt stora, så att vi skulle kunna ta oss över. 

Jag stannade kvar vid Toto och barnen lekte i vattnet som strilade nerför vägen. Vi hade sällskap av hunden som sovit vid vår camp under natten. Han hade lunkat med oss hela vägen och det kändes tryggt på nåt sätt. Vår lilla vakthund. Tillslut kom Jan tillbaka, han hade fått åka tillbaka ner med ett par från Armenien. De hade kommit i jeep från Ushguli och det hade tagit två timmar. Han som körde hade sagt till Jan att vi inte fick fortsätta. Det var alldeles för farligt. Han var van vid att köra off road och sa att det inte fanns en chans att komma upp. En del backar var extremt branta, med lösgrus, utan en chans att vända och stup på ena sidan. Jan hoppade in i Toto och backade ner, så att jeepen kunde köra förbi. Det verkade som att killen var orolig att Jan ändå skulle göra ett försök vidare, så han gick ut till mig och sa – Ni får inte fortsätta, det är för farligt! 

Det kändes som det största nederlaget. Nu skulle vi behöva köra hela vägen tillbaka! När vi kom fram till Tsana, där vi campade under natten så stannade vi till och köpte en Cola. Cyklisterna hade tagit sig dit, så vi pratade lite med dom innan vi fortsatte. Det var mentalt jobbit att vända, vi visste att vi hade varit nära att fasta oräkneliga gånger och ville inte alls köra upp för de sista två backarna. Samtidigt är det alltid enklare att veta vad man har framför sig. Så när vi väl börjat beta av kilometer efter kilometer på vägen tillbaka, från Tsana till Makhashi kändes inte alls lika jobbigt som dagen innan. 

Det tog två timmar och sedan var vi nästan framme i lilla byn Makhashi, men först skulle vi upp för två riktigt branta backar, som dessutom hade en snäv kurva så det var svårt att ladda tillräckligt med fart för att Toto skulle orka upp. Jag gick ut med barnen och satte dessutom vårt lilla nödverktyg i bakfickan (det är en ficklampa med fönsterhammare och rakblad för att skära av bilbälten). Jag hoppades att jag inte skulle behöva använda den, men jag var rädd för att Jan skulle volta med bilen… 

Jag och barnen gick upp för backen för att stoppa andra bilar från att köra ner. Precis när vi kommit upp så kom det en rysk jeep, som jag bad vänta i några minuter. Jan kunde inte se oss där uppe så vi hade bestämt att han skulle åka 10 minuter efter att vi gett oss av. Tillslut hörde vi Totos motor vråla och tro det eller ej, han klarade det! Vi pustade ut och snackade lite med ryssarna som fått vänta. Båda två tyckte nog att vi var lite galna som gett oss ut på den vägen i Toto, men också imponerade att vi kom så långt. Vi kan i efterhand konstatera att de vi mött längs med vägen kan enkelt delas in i två läger: de som blir imponerade och de som tycker att vi är rena idioter…. 

Vi stannade till på första ställe efter de sista backarna och kollade snabbt över Toto. Det verkar som att bilen klarat sig med en buckla under dörren, två skärmkanter färre, ett tilltufsat avgasrör, böjd kontakt för släpkärra och flera bucklor på fälgarna. Sedan är det repor över hela bilen, ända upp till taket och till och med på takboxen och markisen! Dessutom knarrar det från framvagnen, så där glappar det nog en del. Plus att motorn inte riktigt låter som den gjorde innan. Under har vi inte vågat titta än… Vad skadorna hade varit om vi inte haft skyddsplåten under motorn vill jag inte ens tänka på!

Efter en snabb skadekontroll beställde Jan en iskall öl. Det var skönt att bara sitta en stund och ta det lugnt. Sedan började jag köra tillbaka till Kutaisi. Det tog ytterligare någon timme och vi var framme först vid sex på kvällen. Vi tog in på ett gästhus och gick ut på stan för att käka. Det blev en tidig kväll, alla var totalt utmattade och slutkörda. Jag är otroligt tacksam för att jag har en man som min, jag vet ingen annan som hade klarat att ta Toto så långt och tillbaka! 

Sumela Monastery & Artvin – det bergiga Turkiet

Efter att vi checkat ut från hotellet igår så började vi köra uppför bergen mot Sumela Monastery. Väl framme var det extremt mycket turkiska turister och trångt med bilar. Det var kö upp för en extremt brant backe och vid varenda stopp (det blev många) så var det lite svettigt. Toto är så tungt lastad, så det är inte helt enkelt att komma igång när det lutar för mycket. Tillslut fick vi tag på en parkeringsficka och kunde gå ut för att spana in klostret. Det är byggt i berget och är riktigt jäkla gammalt, man tror att det härrör från 300-talet! Vi valde att inte gå upp till klostret utan nöjde oss med att se det på håll. Det ska visst vara en brant väg dit och vi ville inte riktigt gå där med barnen.

Vi fortsatte istället mot Artvin, som ligger längre österut i bergen. Det varvades mellan tunnlar och serpentinsvängar på vägen dit. Vi stannade för lunch i en liten stad och lyckades hitta ett ställe so moar fullt med folk. Där fick vi pizza och sallad för en billig peng. En kvinna som åt där kunde engelska, så hon kunde hjälpa oss med beställningen. Det blev självklart också några obligatoriska stopp på lekplatser under dagen. Vi var framme i Artvin runt klockan sex på kvällen och lyckades f tag i ett billigt hotell mitt inne i stan. Planlösningen och möbleringen var kanske inte optimal, men lakanen och handdukarna var rena och fräscha. Dessutom ingick frukost 🙂

På kvällen gick vi ut en sväng på stan. Staden ligger på en bergssluttning, så vart man än gick var det backar. Vi hittade ett litet köpcentrum som hade en ”Play Park”, ungefär som ett litet Leo’s Lekland. Efter att barnen härjat runt en stund där så köpte vi med oss en påse chips och gick upp till rummet. Idag blev det hotellfrukost och sedan skulle vi börja köra, men självklart startade inte bilen… Som tur var så stod vi parkerade så att vi kunde komma ut till en gata med nedförsbacke. Där fick Toto puttas igång med hjälp av backgammon-spelande gubbar 🙂 Georgien nästa!