Fördelen med att resa som vi gör, med bara lösa planer och utan att planera allt för mycket så ger det oss den bästa förmånen: det är enkelt att ändra sig! Ofta när vi ska åka iväg ut och resa så ändras planer in i det sista och så verkar det bli även denna gång. Det blir ingen enkelbiljett för Toto till Mongoliet. Istället får vår lilla bobil komma hem till Sverige igen efter en rundtur i Centralasien…
Det är några saker som gjort att vi fattat det här beslutet:
Själva huvudmålet med resan har hela tiden varit de fem -ISTAN länderna: Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan och Kazakstan.
Jag har ett tag känt att jag gärna vill köra hela vägen tillbaka till Sverige. Detta gjorde att jag kollade på att köra hem över Ryssland i November. Det kändes inte som ett lockande alternativ…
Vädret – ”In October, weather conditions in Mongolia make it a relatively bad trip destination” . Temperaturen ligger tydligen mellan -7.0°C och +7.0°C, men det kan bli så kallt som -27°C!!
Importtullar, byråkrati och annat krångel med bilen… Jag hade fått för mig att det skulle vara relativt enkelt att göra sig av med bilen i Mongoliet, med det var det visst inte. Man får en stämpel i passet vid inresa att man åkt in med fordon och sedan kan man inte lämna landet bara så där, utan fordonet. Visst, allt går att lösa, och vi hade säkert gjort det på ett eller annat sätt. Men detta i kombination med vädret och tanken på att köra bilen hem till Sverige redan börjat gro gjorde att det var ganska enkelt att fatta ett beslut.
Ungefär så här har vi kommit i planeringen över rutten nu. Det är ganska grova penseldrag än så länge…
Allting föll på plats när Jan en kväll sa: men vi kanske bara ska skita i Mongoliet och köra hem från Kazakstan. Då slipper vi kylan i Mongoliet och allt krångel med att lämna/sälja bilen, dessutom får vi hem vår lilla bil igen. I samma stund som han sagt det så insåg båda två att denna resväg känns helt rätt. Vi blir visst inte av med Toto i första taget… Förutsatt att bilen håller dryga 1500 mil.
Kanske tycker ni att det är konstigt att vi hoppar över just det landet som var slutmålet med resan? Så är det när vi ska ut och resa 🙂 Vi känner inte att vi missar Mongoliet istället sparar vi landet till ett annat tillfälle. Resa Transsibiriska Järnvägen står fortfarande med på min lista över saker jag vill uppleva. Så en tur med tåg från Ryssland, genom Mongoliet och vidare till Kina blir ett givet resmål en sommar om några år!
Tiden går fort och nu inser jag att det bara är en månad kvar tills vi ska åka… Helt galet! Nu gäller det att ta tag i allt och börja bygga om vår kära Toto, så att den går från att vara en trist gammal Opel Combo till att bli en grym bobil! Vi har dessutom börjat fundera lite på resväg… Vägen genom Europa ner till Turkiet är ytterst oklar, men sedan har vi spikat länderna vi åker genom:
Nu när vi satt rutten så har vi också kunnat börja lite smått med alla pappersförberedelser: Internationella körkort och det första visumet är ordnat – till Azerbadjan. Den andra visumansökan är inskickad till Turkmenistans Ambassad i London. Tydligen så har Turkmenistan färre turister per år än Nordkorea och är ett av de svåraste länderna i världen att få visum till…
För att göra det hela lite mer tråkigt så är enda chansen till ett turistvisum att man bokar hela resan med en resebyrå och har guide med sig i princip dygnet runt. Inget roligt alls för oss som inte gillar att boka saker i förväg och dessutom vill upptäcka lite på egen hand. Som tur så finns det ett alternativ till turistvisumet – Transitvisum. Detta har dock några begränsningar: det är krångligt, gäller i max fem dagar och de gränser man fyller i för in- och utresa går inte att ändra… Kanske inte optimalt, men vad ska en göra när inga bättre alternativ finns?! För att göra det hela lite mer spännande så anger de flesta på nätet att det är runt 50% chans att få avslag. Vi håller helt enkelt tummarna för att våra ansökningar ska slinka igenom 🙂
De enda visum som återstår nu är till Tadzjikistan, Ryssland och Mongoliet. Sedan behöver vi lösa reseförsäkring och försäkringsintyg (krävs för det ryska visumet), grönt kort (intyg att bilen är försäkrad) samt Letter of Inventation för det ryska visumet. Sedan är vi nog redo! Tur det för visumansökningar och annat pappersarbete inför resor är urtråkigt!
När man väl ska göra någonting så är det lika bra att göra det storslaget! Vi har ju, som bekant, haft en del strul med vår kära Opel men nu börjar vi få ordning på vår bobil Toto. Förra helgen hade vi en resa till Öland inplanerad och Jan tyckte självklart att det skulle ses som ett tillfälle att ta en premiärtur med vår opålitlige bil…
Jan bytte startmotor dagen innan vi skulle åka och sedan drog vi iväg till Öland på morgonen. Jag var något skeptisk och undrade varför vi inte kunde testa bilen på en kortare resa först, men Jan var bestämd och hävdade att ”Bilen måste testas och det är bara bra att den får rulla några mil”. Jag blev dock lite orolig när han packade med ett reservdäck, ett extra batteri och bogserlina 🙂
Framför Kalmar Konstmuseum Min bror visar oss runt på ”DEAR STÖK BÄSTA TURMOIL”
Som tur var gick den klockrent hela vägen fram och tillbaka utan bekymmer. Tur det, för annars hade jag missat själva anledningen till resan – min brors vernissage på Kalmar Konstmuseum. Jag behöver väl knappt nämna att jag är oändligt stolt över min bror, som dessutom kommit in på Konstfack till hösten!! Förutom en tur på utställningen hann vi med koreansk lunch på Gangnam innan vi drog vidare över bron till Öland. Eftermiddagen spenderades strosandes runt i Borgholm. Vi åt glass och lekte på piratskeppet Barbara i Bäckmanska Parken. När det började bli kväll köpte vi med oss mat till pensionatet (Villa Sol & Villa Ekebo, som vi även bodde på sist vi var här) och tog en bastu. En perfekt lördag helt enkelt!
På söndagen mötte vi upp min bror och en av hans kompisar och gick till Borgholms slottsruin. Det var en perfekt aktivitet för såväl barnen som oss vuxna. Edvin var väldigt fascinerad över att hela slottet brann ner, och han frågade gång på gång ”Varför brann slottet ner?”
I detta rummet var det kolsvart och tyst, helt plötsligt flammade allt upp och ljudet av ett slott i brand omgav oss. Det var häftigt!
Här kommer lite bisarra och roliga fakta som jag fick ta del av på museet:
Slottet har anor från 1100-talet
År 1651 bosatte sig Karl X Gustav på Borgholms Slott, ”Karl X Gustav var en ung herreman med starka passioner för mat, kvinnor och krig”
Karl X Gustav hade ett midjemått på över 2 meter!
Under Karl X Gustavs tid på slottet serverades ofta upp till 24 rätter och man sköljde i snitt ner maten med tre liter öl och tre liter vin per person!
Under en del av den svenska stormaktstiden (1600-1700 talet) förbjöds ölänningar att jaga, eftersom allt villebråd skulle jagas av kungen. Detta gjorde att ölänningar förbjöds ha vapen och endast hundar med tre ben tilläts på ön!
Slottet härjades av en stor brand i oktober 1806, som i princip bara lämnade kvar muren. Branden berodde på en spricka i skorstenen som gjorde att en gnista kom ut på slottsvinden.
Midjemått som en kung…
Stackars hundar!
Efter en kort, men härlig helg på Öland var det dags att köra tillbaka hemåt igen… Vi kom hem utan bekymmer och kunde nöjda konstatera att bilen kändes bra att spendera några timmar i, så härmed förkunnar jag att bandet är klippt och Toto är invigd på riktigt 🙂
Barnen skötte sig ypperligt. Tur att båda två är vana att spendera x antal timmar på flyg/tåg/bussar/bil/husbil…
Nu ska det handla lite om den femte medlemmen på vår roadtrip till Mongoliet – vår Opel Combo som har fått det förträffliga namnet Toto. Det är en bil som gått blygsamma 40 tusen mil och har några år på nacken. Växellådan, bromsarna, stötdämpare, luftfilter och oljefilter har behövt lite tid och kärlek av Jan nu i vår. Speciellt eftersom bilen stått still sedan sommaren 2017. Vi besiktigade bilen i mars, men den gick inte igenom. Surprise! Det vi måste fixa är bland annat bromsrören som var lite för rostiga. Sen kan vi väl låtsas som att ABS-lampan INTE alls började lysa på väg till besiktningen, men som tur var slocknade innan… Kort och gott – några saker återstår men snart är bilen laglig att köra omkring med. Sedan börjar det roliga med att fixa iordning vårt vrålåk för resan! Det blir en kompakt tvåa med kök och toalett.
Testkörning av bilen…
Master Bedroom
Tanken är att jag, Jan och Alice ska sova bak i bilen på en madrass. Invändigt är bilen 130 cm bred och om vi fäller baksätena (och skjuter fram stolarna) så kan den nog precis bli 180 cm lång. Det är ju gott om plats?! Det enklaste hade varit att göra som när vi körde med vår Land Rover till Burkina Faso, då plockade vi bort baksäten och byggde upp en skiva bak i bilen som vi la ett varsitt liggunderlag på. Nu måste vi lösa det på något annat sätt eftersom vi behöver ha kvar baksätena för Edvin och Alice.
Sovrum nummer 2
Edvins säng kommer troligtvis att vara en madrass i framsätena. Vi måste bara fundera på hur han ska få en jämn säng och utan en växelspak i ryggen… Men det ska vi garanterat lösa! Tur att Jan är påhittig och expert på att fixa sådana här saker (hur snyggt det blir är en annan femma 😉 )
Kök
Vi ska ha ett enklare gasolkök med två plattor, en 12 V kylbox och lite plats för konserver. Eftersom bagageluckan är helt rak när den är öppen så passar det perfekt med ett utekök där. Det ultimata vore ju ett kök som man drar fram från bagaget, så det ska vi klura lite på. Jag har dessutom tänkt sy nån typ av tält/myggnät som man kan ha runt bagageluckan. Då står vi lite skyddade om det regnar och samtidigt kanske vi lyckas stoppa några myggor från att ta sig in i bilen.
Badrum
Vi har tänkt bygga ett enklare badrum med dusch, handfat och toalett inne i bilen… Eller nej föresten, så lyxigt blir det inte, men en Porta Potti ska vi nog lyckas klämma in…
Förvaring
Den enklaste lösningen blir en takbox, så att vi får plats med bord, stolar och annat smått och gott. Sedan blir det också en del förvaring under sängen i bagageutrymmet. Eftersom bilen är hög inuti så har vi också planer på att göra någon typ av förvaring i taket för lite kläder och kanske går det även att fästa madrasserna där under dagtid?! En sak är säker – det kommer blir trångt, så det gäller att packa lätt!
Visst låter det som en bra plan för vår lilla bobil Toto 🙂 Nu har vi fyra månader på oss att göra iordning bilen (utöver allt annat som måste lösas inför resan parallellt med två heltidsjobb och småbarn) men nu står nedräkningen på under fyra månader – i början av augusti åker vi!
Jag insåg häromdagen att det faktiskt är 10 år sedan vi slängde in lite packning i vår Landrover och styrde ner mot östra Afrika. Snart ska vi ju ge oss ut på ett liknande äventyr hela familjen, så därför passar det väl utmärkt att tänka tillbaka på resan som vi gjorde för ett decennium sedan?!
Tio år yngre… (men visst är båda två snyggare och hmm.. mer välfriserade… idag)
Det hela börja med att Jan året innan körde sin Africa Twin ner till Ghana, skeppade hem mc:n och sedan flög hem. I Ghana träffade han fantastiska Micke & Julia, som sedan dess är våra bästa vänner… Han fick mersmak av äventyret och ville gärna visa mig Micke & Julias ställe på stranden i Ghana. Det dröjde inte länge innan vi hade bestämt oss – vi skulle göra en liknande resa året efter. Vi valde att köra bil ner för att kunna sälja den när vi nått antingen Mali och Bamako eller Burkina Faso och Ouagadougou (eller Ouaga som staden för enkelhetens skull också kallas). Eftersom dessa båda länderna saknar hamn så kan man nämligen få ganska bra betalt för en bra bil och kanske till och med tjäna en hacka…
Jan och hans Africa Twin i Senegal, vintern 2007/2008På väg med mc:n genom Mali.
Hösten 2008 köpte vi en Landrover Discovery och några månader efter var vi på väg. Ni som känner oss blir kanske inte förvånade över att vi knappt kört med bilen innan vi gav oss av. Vi försökte lägga så lite pengar som möjligt på både bil och utrustning, eftersom vi skulle ge bort allt som inte fick plats i våra ryggsäckar när vi sålt bilen. Det hela slutade med att Jan svetsade ihop ett takräcke, där vi satte på en gammal takbox och surrade fast några diesel- och vattendunkar. Istället för sandstegar, som behövs om man kör fast i öknen, så köpte vi två ramper och det visade sig (som tur var!) fungera utmärkt. I bilen skruvade vi fast en skiva som vi lade varsitt liggunderlag på och sedan styrde vi söderut med slitna däck och äventyret hade börjat 🙂
Kingsize!Gräva, gräva… Här behövdes inte sandstegarna, men några gånger behövde vi dem för att komma loss.
Vi körde ner genom ett snöigt och kallt Europa, genom bland annat bergspassen i Andorra (inte att rekommendera med slitna däck nerför isiga backar). Efter Gibraltar började resan på riktigt… Snart skulle vi lämna Europa och komma till Afrika. Men, när vi skulle köpa färjebiljetter och tog fram vårt registreringsbevis (som man skulle visa för att få köpa biljetter och ta med sitt fordon på färjan från Europa) så insåg vi att vi inte hade med den förra ägarens registreringsbevis. Vi låtsades som ingenting och kom faktiskt över gränsen med Ernst Hupkes papper på bilen…
Vår Landrover på väg genom MarockoDet var bäst att hålla sig på vägen i Västsahara, bilar som kört på minor såg vi titt som tätt…
Marocko bjöd på berg, stenöken och mäktiga städer med pampiga byggnader. I Västsahara däremot var det mest öken och minerade områden. I Mauretanien körde vi rätt i Saharaöknen och körde på sanddynerna och sov mitt ute i ingenstans. I Mali tog vi oss bland annat till staden Djenné där världens största lerbyggnad finns, och genom häftiga Dogon Country. Det är ett område längs med Bandiagaraklippan där dogonfolket fortfarande bor i hus i klippskrevorna. Sedan var vi inne i Burkina Faso och började köra mot huvudstaden där vi skulle sälja bilen…
Sandmoskén i DjennéBandiagaraklippan, med hus i skrevorna!
När vi körde in i Ouaga så var det enda vi såg en jäkla massa cyklar. Skulle det verkligen gå att sälja bilen här? Det visade sig gå relativt enkelt, men att gå igenom pappersproceduren för att byta ägaren var något krångligare. Vi fick skriva på x antal papper och ordna lika många stämplar på olika kontor runtom i staden. Eftersom tutan gick varm på bilarna så skämtade jag och Jan om att tutan säkert är det första en eventuell köpare testar… Vi fick oss ett gott skratt när det visade sig vara sant 🙂
Så här såg det ut när vi kom till Ouaga, knappt en bil i sikte…
Efter att vi sålt bilen lämnade vi Ouaga med en bunt euros och begav oss söderut mot Ghana. Vi åkte lokalbussar och till slut hade vi hamnat Kumasi och skulle ta oss ner till huvudstaden Accra. Någon nämnde att det kanske skulle gå att ta tåget mellan städerna så vi började fråga runt efter tågstationen. Någon sa att tåget nog skulle gå imorgon, en annan nästa vecka… Vi letade vidare och tillslut hade vi hamnat vid stationen och rälsen. Tåget kanske skulle gå nästa vecka, om det inte varit för den lilla detaljen att det växte träd på rälsen och folk hade byggt hus över tågbanan… Det visade sig att det inte gått något tåg från staden på många år… Vi fick helt enkelt ta bussen.
(Bensin)station på vägen…eller snarare diesel. Bensin är ovanligt och inte så lätt att få tag på.
Efter Accra tog vi oss vidare västerut till Takoradi och Micke och Julias Desert Rose Lodge. Jan hade längtat efter all god mat och deras schyssta strand, men det visade sig att Micke och Julia fått flytta två gånger under det året. Nu hade båda precis köpt en annan bit mark och hade bara börjat bygga en grund till deras hus. Trots detta fick vi några sköna sista dagar på resan, innan det var dags för oss att flyga tillbaka till Sverige igen. Micke och Julia bodde kvar i Afrika i tre år till och under dessa år var vi och hälsade på ytterligare fyra gånger.
I vårt lilla tält på Micke och Julias mark i GhanaMicke, Julia, jag och deras ”lilla” hundvalp Svea
Idag startade Jan faktiskt upp vår Opel Combo och den startade utan bekymmer trots att den stått stilla alldeles för länge… Nu är det dags att besiktiga den och börja fixa ett litet kök och sovplatser. Denna gången får det nog bli madrasser på en skiva. Man blir ju lätt lite bekväm med åren…
