Dörren till helvetet & tvärs genom Karakumöknen

Sista dagarna i Turkmenistan bjöd på någonting riktigt häftigt, kanske det mäktigaste jag sett – Dörren till Helvetet. Dessutom sattes Toto på prov och fick återigen försöka bevisa att han är mer än en slö Opel Combo med tvåhjulsdrift. Det gick så där, vid ett tillfälle lyckades vi köra fast i sanden och sedan fick vi punktering mitt i Karakumöknen…

På väg norrut genom Karakumöknen

Darvaza Gas Crater, eller Door to Hell, skapades när en sovjetisk gasgruva kollapsade på 1970-talet. Kratern är 60 meter i diameter och 30 meter djup. Efter kollapsen läckte gas ut genom hålet, så någon kom med den briljanta idén att tända eld på alltihop. Det skulle nog brinna i några dagar eller en vecka och sedan slockna. Eller hur! Femtio år senare brinner det fortfarande… Det går tydligen rykten om att elden ska släckas så att landet kan börja ta tillvara på gasen och oljan i området. Turkmenistan har stora gas- och oljereserver. Bränsle och gas är subventionerat av staten och vi såg bara en kedja att tanka på – TNO. Priset för en liter diesel är för tillfället 1.35 manat, vilket är under en (1!!) krona litern med svartväxelkursen (1 dollar=18 Manat).
Dörren till Helvetet – i kanten av hålet ser ni rör och gamla ledningar som sticker fram

När vi vaknade upp i  lördags så tog vi det lugnt och åt frukost. Innan vi började köra mot Dörren till Helvetet (eller Brinnande hålet som barnen säger) så körde vi till Ashgabat och handlade mat. När jag skulle betala i kassan så insåg jag att vi inte hade pengar så att det räckte. Som tur var lyckades jag snacka mig att betala en del med dollar, till samma kurs som jag svartväxlat tidigare. Vi kokade en kaffe utanför affären och barnen åt glass, sedan var vi redo att köra norrut.

Barnen äter glass utanför affären
Jan packar in maten och fixar kaffe

Kartan visade att det var 27 mil till Brinnande hålet. Vägen dit var bred asfaltväg, men i ganska dåligt skick. Inte alls som i Georgien och Armenien, men ändå… Man kunde hålla mellan 60-90 kilometer, men plötsligt kom stora gropar och hål så att underredet slog i. Vid lunch hade vi kört ungefär halvvägs och vi stannade till i Yerbent för att se om vi kunde hitta någonting att äta. Mitt i staden var det en backe med sand, inga problem tänkte Jan och gasade på. Vroom och sedan satt vi fast. Däcken hade grävt ner sig och det var fullt med sand under bilen. Vi grävde och grävde och grävde, men kom ingenstans. Nu hade vi haft nytta av ett par sandstegar som vi struntat i att ta med oss…

Toto sitter fast!

Tillslut letade vi upp lite skrot och Jan började hissa upp bilen med domkraften så att vi skulle komma åt att skrapa bort lite mer sand under. När vi hade hållit på en stund stannade en bil med fyra grabbar. Alla började hjälpa oss att gräva. I tre omgångar fick vi putta på Toto och så kom bilen en bit bakåt, innan den satt fast igen. Då var det bara att börja om från början 🙂 

Barnen letar skrot, för att lägga under domkraften
Tillslut fick vi hjälp att få loss bilen…

Efter en halvtimme var vi loss! Vi tackade grabbarna som hjälpt oss och sedan skulle vi fortsätta. Men – nu började det smattra från motorn igen… Det läckte vatten! Vi väntade en stund så att motorn kunde svalna lite och sedan fortsatte vi köra. Nu började vi tveka på om Toto skulle kunna komma fram på den sandiga vägen till Brinnande hålet. Hur skulle vägen se ut? Det hade varit så snopet att inte komma fram. Ända sedan vi har visat bilder på hålet till Edvin, redan innan vi åkte iväg, så har han pratat om att han verkligen vill dit.

Vi hade ungefär 1,5 timme kvar och försökte skynda på. Lunchen blev en sorglig historia på en litet hak med några brödknyten fyllda med potatis. Maten ute i byarna är ingen höjdare och absolut ingen smakupplevelse. Vi svängde av asfaltsvägen vid fyra och hade åtta kilometer med sand- och grusväg framför oss. Som tur var så var vägen helt okej. Det var bara en nedförsbacke i början som hade djup sand, annars var underlaget hårt. 

När vi närmade oss Brinnande hålet såg vi bara ett stort svart hål i marken, med eldflammor som blossade upp. Vilken mäktig syn det var! När vi körde närmare och gick ur bilen så kände vi hettan. Barnen ropade och tjöt, och jag förstår dom. Det var riktigt häftigt! Tänk att vi skulle campa precis bredvid och ha detta som utsikt. Vi körde upp på en liten kulle för att komma undan hettan, sedan satte vi på musik och plockade fram bordet och stolarna. Barnen lekte i sanden bredvid Toto och jag och Jan satt och tog in utsikten. Efter en stund började vi med kvällsmaten – grillad lök, paprika och kål i marinad med potatis och crème fraîche med vitlök och gräslök. Mums!

Blandade bilder från Darvaza Gas Crater, från första skymten av hålet från bilen till skymningsljuset med kratern bakom vår lilla camp

När det började skymma blev hålet rödare och rödare. Det är nåt magiskt med eld, så att sitta och spana in i ett stort brinnande hål i solnedgången var minst sagt speciellt.  När jag och Jan satt ute på kvällen så fylldes jag med en känsla att vi klarat av en viktig del av resan. Nu var vi här! Vi hade tagit oss med färjan från Azerbaijan, vidare in i Turkmenistan och ända hit. Det kändes extra härligt eftersom vi under eftermiddagen börjat tvivla på att vi skulle kunna köra hela vägen fram till Brinnande hålet med Toto. Det var en mäktig känsla att ligga i sängen i bilen med den stora brinnande kratern precis nedanför.

Vi vaknade upp tidigt och började göra frukost. Efter maten så var barnen lite frusna och ville värma sig vid elden. Vi sprang ner och vi värmde oss och tog in känslan att vara här en sista gång. Sedan packade vi in oss i Toto och började köra norrut mot Kone Urgenche och gränsen till Uzbekistan. Innan vi kom ut på asfaltsvägen så skulle vi köra nästan en mil på sandväg och komma upp för sista backen som var full med sand. Som tur var så klarade Toto backen och vi kunde pusta ut!

För första gången på resan blev det frukost inne i bilen…

När vi började köra norrut så blev vägen sämre och sämre! Vi trodde att vi skulle beta av sträckan på två till tre timmar, men istället gick det sakta framåt. Edvin och Alice satt i baksätet och försökte måla, Edvin tröttnade tillslut på alla gupp i vägen och bad oss varna honom innan guppen kom. Det var lättare sagt än gjort! Bilen slog i hålor oräkneliga gånger och vi satt och bet ihop och höll tummarna att bilen skulle hålla ihop. Runt lunch kände Jan att bilen drog snett. Punktering på framdäcket!

Vi stannade i kanten och Jan började skruva bort reservdäcket, som satt fast under bilen. Under tiden lagade jag lunch och barnen lekte bredvid bilen. Efter att han fått loss reservdäcket var det bara att byta däcket fram och surra fast det trasiga på taket. Tur att jag har en sådan händig man som fixade det på nolltid! Vi åt stekt potatis och ägg i vägkanten och sedan fortsatte vi, med tre sommar däck och ett vinterdäck med dubbar, mot Uzbekistan. Tyst hoppades vi båda att vi inte skulle få någon mer punktering, eftersom vi inte hade något mer reservdäck… 

Som tur var så klarade sig de andra däcken och vi kom fram till gränsen på eftermiddagen. Övergången tog över två timmar, trots att det var nästan tomt på folk. När vi skulle ut från Turkmenistan frågade vakterna om vi hade droger, vapen, drönare eller någon matta från Turkmenistan med oss. Allt verkade ungefär som ett lika allvarligt brott att smuggla ut ur landet 😉 Dessutom ville vakterna inte riktigt tro på att vi inte gått någon GPS på bilen, så det tog lite tid att övertala alla. En vakt gick till och med och hämtade en GPS för att visa oss ”Är ni säkra på att ni inte fick en sådan här på bilen?” Det verkar som att de flesta med Transitvisum får GPS, undrar varför vi inte fick det… 

Konye-Urgench, precis vid gränsen till Uzbekistan
Jan kollar att däcket sitter fast ordentligt
Ingenmansland, mellan Turkmenistan och Uzbekistan

Klockan 18 körde vi i alla fall in i Uzbekistan. Nu skulle vi bara ta oss till nästan stad, Nukus och hitta ett ställe för natten. Jag hade läst om ett hotell, som visserligen var ganska sunkigt, men hade bastu! Eftersom alla i familjen gillar att bada bastu och vi inte duschat på nästan en vecka så kändes det väldigt lockande. Vi var framme vid Hotel Kizil Kum när solen började gå ner och Jan började steka fattiga riddare till barnen. Klockan 21 var bastun varm och hela familjen badade, så jäkla skönt att tvätta av sig all smuts!

Vi fick ta bort däcket för att komma under grinden till Hotellet

Första dagarna i Turkmenistan – underjordisk sjö & Ashgabat

Tiden i Turkmenistan har gått fort fram! Vart vi än vänt oss i detta landet så har vi mötts av ett leende. Folk är otroligt vänliga och gästvänliga. Vi har sett allt ifrån pampig, nästan folktom storstad, till Dörren till helvetet. Vi har dessutom badat i en 36 grader varm sjön som låg 55 meter under öknen, mitt i en mörk grotta.

Udda fakta om Turkmenistan:
Turkmenistan är det land i värden som tar in minst antal besökare per år. Det är onödigt krångligt att få visum och fler än 50% av de som ansöker om transitvisum får avslag. Landet är dessutom ett av de mest censurerade i världen, bara Nordkorea och Eritrea kommer ”före”. Från 1991-2006 styrdes landet av en egocentrisk diktator som instiftade en hel del udda lagar och regler, till exempel döpte han om alla veckodagar efter familjemedlemmar, förbjöd rökning på allmänna platser eftersom han själv försökte sluta röka, förbjöd all opera och det blev olagligt att lyssna på musik bilen för att nämna några exempel. En hel del av dessa lagar har ändrats efter 2007 när den nuvarande presidenten tillträdde. Samtidigt har andra bisarra tillkommit. Det är till exempel förbjudet med svarta bilar i landet, istället ska vita föredras eftersom vitt bringar tur…
Det var gott om vita bilar i Ashgabat

Vårt transitvisum var på fem dagar och vi hade tillåtelse att åka från Turkmenbashi till Ashgabat och sedan vidare till Darvaza Fire Crater, också kallad Door to Hell (eller Dörren till helvetet). Sist hade vi tillåtelse att åka till Konye Urgench och gränsövergången till Uzbekistan. Det var poliskontroller med videoövervakning tätt på vägarna. Vi blev inte blivit stoppade många gångar, men när vi väl blev det så frågade  polisen vart vi varit och vart vi ska härnäst. Sedan har de ringt upp någon och tydligen dubbelkollat att vi inte är på villovägar från vad vi har tillåtelse till. 

Så här såg det ut i förorterna till Ashgabat, höghus i vit marmor!

I torsdags vaknade vi upp till blå himmel och strålande sol, mitt i öknen. Barnen gillade att stå mitt i en stor sandlåda och ville knappt åka. Efter havregrynsgröt till frukost lyckades vi ändå locka in barnen i bilen med löftet att vi skulle till en varm sjön i en grotta. Det tyckte båda två lät spännande och hoppade in i Toto.

Frukost i öknen!

Innan vi kunde göra någonting annat var vi tvungna att få tag i vatten och pengar. Vi hade knappt en droppe vatten kvar och inte en enda turkmenisk manat. Det vi hade var dollar och nu behövde vi hitta ett ställe att svartväxla. Turkmeniska manat är låsta till US Dollar, med kursen 3,50. Du får alltså 3,50 Manat för 1 USD om du växlar på ett bankkontor, betalar med kortet eller tar ut pengar i en bankomat. Om du istället växlar på svarta marknaden så kan du få betydligt bättre kurs.

Ett helt vanligt hus i västra Turkmenistan, med x antal paraboler…

På väg mot nästa stad fick Jan fruktansvärt ont i magen. Han hade så ont att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han stannade till vid ett bankkontor, där gick jag fram till en grupp killar och frågade vart jag kunde växla dollar. De kunde ingen engelska, men Dollar och Manat var det inget svårt att förstå. De satte en punkt på kartan på min telefon. Dit skulle vi ta oss! Jag fick köra och kolla på kartan samtidigt för att vi skulle komma till rätt ställe. Under tiden satt Jan i passagerarsätet och vred sig av smärta. När jag kom fram dit så stod det en grupp poliser och en klunga med män… Typiskt. 

På jakt efter någon att växla med…

Jag fortsatte en bit bort, parkerade och tvingade in Jan på en toalett. Efter toalettbesöket satt han dubbelvikt i Toto och försökte härda ut. Under tiden tog jag med mig barnen och letade vid stadens bazzar efter någon som kunde svartväxla pengar. Jag behöver väl knappt ens nämna att det är förbjudet?! Efter att ha frågat runt lite så lyckades jag få tag i en som gav mig 18 manat per dollar. Helt okej, och det gjorde att blev nästan fem gånger billigare för oss att vara här, än om vi växlat på banken. Cash is King! Nu kunde vi köpa en dunk med vatten, frukt, bröd och grönsaker. 

Tillbaka vid Toto med pengar, vatten och mat!

När vi kom tillbaka till Toto låg Jan hopkrupen i framsätet och sov. Stackarn! Det värsta hade tydligen gått över i alla fall, så jag började köra mot Ashgabat. Jag hade läst om en grotta med en underjordisk sjö, Kow Ata, där en kan bada i naturligt varmt vatten 55 meter under öknen. Där var vi tvungna att stanna!

På väg mot Kow Ata, sådana här trehjuliga traktorer var det gott om i landet!
Visst ser det knasigt ut?!

Vi kom fram vid klockan 18 på kvällen och började gå ner mot sjön. Det ledde ner den ena branta trappan efter den andra, med några få lampor, djupt ner i berget. Längst ner var den en klar sjö, med naturligt varmt vatten (runt 36 grader). Luften var fuktig och varm och luktade svavel. Det fanns en liten plats med grunt vatten, så till och med barnen kunde bada. Resten av sjön var 14 meter djup, 75 meter lång och mellan 14 och 23 meter bred. Vi var helt ensamma där nere och grottan var dåligt upplyst, men det gjorde det bara ännu häftigare! När vi var i vattnet rasade plötsligt en sten ner från taket och studsade mot bergväggen och sedan ner i vattnet. Som tur var landade den en bit ifrån oss, men det var ändå lite otäckt! 

Några sunkiga omklädningsrum i halvmörkret…
Wow! Så häftigt att bada i en varm sjö mitt i en grotta!

När vi badat klart så var det bara att börja trampa upp för trapporna i värmen (och hoppas på att vi inte skulle få en sten i huvudet)… Väl uppe så frågade vi på restaurangen om vi kunde bo i en av deras yurts. Det fick vi! Skönt, då slapp vi leta efter plats att fricampa på när solen började gå ner. Vi parkerade Toto och fixade kvällsmat. Barnen cyklade på asfaltplanen och lekte i sanden vid bilen hela kvällen. Alla var trötta efter många timmar i bilen och det varma badet, så det blev en ganska tidig kväll.

Barnen cyklar precis vid ingången till grottan, vår yurt låg precis intill
Utsikt från berget, ner mot ingången av grottan.
Vi bodde precis vid träden till höger vid bergskanten.
En yurt är ett slags tält som nomaderna i Centralasien använder
Vi tog in våra madrasser, täcken och kurder. Visst blev det mysigt?!

Det var en härlig känsla att vakna upp i en sval yurt i fredags. Efter lite frukost började vi köra mot Ashgabat och var framme en timme senare. Här är det olagligt att gå till ett hotell och boka på plats. Man måste helt enkelt ha bokat rum i förväg. Detta gjorde att varje hotell vi frågade om rum i Ashgabat svarade att det var fullt (trots att det alldeles uppenbart inte var det). Det var ett hotell som vi fick tillåtelse att på bo på, men det var för dyrt för oss. Det finns inga direkta budgethotell i staden, men gott om dyrare alternativ. Vi hade redan innan sagt det bästa alternativet troligtvis var att campa en bit utanför staden. Så fick det bli. Fricampa är självklart  också olagligt, om ni nu inte redan anat det 🙂

Frukost vid Kow Ata!

Vi stannade till på något som skulle vara ett stort köpcentrum, men det fanns bara en handfull butiker. På sjunde våningen fanns det i alla fall en restaurang med utsikt över staden. Där käkade vi lunch för under 80 kronor (om vi inte hade svartväxlat hade lunchen istället kostat fem gånger så mycket!). Efter maten körde vi ner till staden och lyckades hitta en parkering och promenerade mot stadens kärna. Det var gott om överdådiga byggnader, men få parkeringsplatser utan bommar så att hitta en plats tog lite tid.

Ashgabat har i princip BARA byggnader i vit marmor. Det är helt galet!

Det var stora breda vägar överallt och gott om parker och grönområden med promenadstråk – utan en endaste människa! Det var en väldigt märklig känsla att vara nästintill ensamma, nästan lite kusligt… Här var det förbjudet att fota regeringsbyggnader och liknande, men fanns inga skyltar om det någonstans. Polisen som står utposterad överallt lät oss snart veta att det råder fotoförbud. Vi hörde plötsligt höga röster som sjöng till marschmusik. Det var visst en stor militärparad mitt i staden. Vi stannade till, men kunde inte fota eftersom det var gott om poliser och militärer som höll vakt. Häftigt att se i alla fall, trots att vi var den enda publiken…

Staden har fler fontäner än Las Vegas och har faktiskt flest
fontäner på en plats i hela världen!

Innan vi lämnade staden åkte vi till Ryska Basaren och köpte lite torkad frukt och nötter och fikade glass. Klockan hade hunnit bli över fem när vi styrde norr om Ashgabat mot en stor sjö precis utanför staden. Vi svängde av vägen och fick köra en liten väg, som hade ömsom dålig asfalt och ömsom grus/sand. Tillslut kom vi fram till en bom, men den var öppen… Skulle vi våga köra in och kolla?

På väg mot sjön Kurtly, precis utanför Ashgabat

Det gjorde vi… Vi kom fram till ett hus och där stannade Jan till och pratade med två män. Först fick vi veta att vi måste köra ut, men efter att Jan pratat en stund med båda fick vi tillåtelse att bo kvar över natten för symbolisk summa. Trots att han inte pratade ett enda ord engelska så förstod vi att han tog en stor risk att låta oss stanna kvar.Vilken kväll vi fick perfekt utsikt över sjön och Ashgabat. Barnen lekte fram tills det var mörkt och myggorna jagade in båda i Toto. Jag och Jan stod ut en stund till sedan gick även vi och la oss. Alla fyra var förväntansfulla inför morgondagen – då väntade Dörren till helvetet!

Ashgabat lyser från andra sidan sjön…

Tvärs över Kaspiska havet & äntligen framme i Turkmenbashi

Det blev lite som väntat med den där fraktfärjan från Azerbaijan till Turkmenistan. Den gick inte på natten till måndagen och den tog något mer än 17 timmar. Allt som allt, från att vi började vänta på hamnen i Alat, tills att vi hade passerat gränskontrollen i Turkmenbashi tog det ungefär två dygn. Det låter värre än vad det var och det värsta var faktiskt väntan innan båten gick. Själva färjeresan på lite över ett dygn var ju rena semestern. Egen hytt och mat på bestämda tider ingick i biljetten. Okej, om en bortser från att biljetten var jävligt dyr, maten var rena fängelsematen och att toaletterna var allt annat än fräscha. Efter att vi kört av färjan och passerat gränskontrollen var vi äntligen inne i Turkmenistan! Så häftigt!

Hamnen i Turkmenbashi

Natten till måndagen spenderade vi i hamnen, sovandes i framsäten i Toto. Vi vågade inte fälla ner sängen eftersom vi inte visste alls när båten skulle gå. Det tar ju lite tid för oss att göra iordning Toto efter att vi bäddat och det kändes inte lockande att göra det mitt i natten, med två små barn som sov. Så vi bäddade in barnen bak i Toto och så satt vi ute och snackade fram till halv två på natten. Han vi köpte biljetter av hade sagt att båten skulle gå vid midnatt, men det hade vi redan listat ut att så inte skulle bli fallet. 

Klockan tre på natten blev vi väckta och ombedda att åka bort till gränskontrollen. När tullen kollade in i bilen så utbrast de ”Too much stuff” och skakade på huvudet. Vi fick åka bort och röntga några väskor och en timme senare var vi färdiga. Toto var enda personbilen, sedan var det runt 50 lastbilar. Vid tio började lastbilarna köra på färjan och vi fick snällt vänta till sist. Det tog lång tid för alla lastbilar att komma på, fråga mig inte varför. Klockan 11.30 var det i alla fall Totos tur att köra på färjan och han fick precis plats bakom alla lastbilarna.

När vi gått på så satt en kille vid alla lastbilar och ville se våra biljetter, pass och inbjudan för transitvisum till Turkmenistan. Han fick allt och vi trodde att han skulle skriva ner lite uppgifter och sedan ge oss allt tillbaka. Så var det inte, han ville behålla allt tills vi gick av färjan… Vi protesterade och sa att vi kan inte lämna ut våra pass till en främling! Han förstod inte mycket engelska men visade upp en vit plastpåse som var fullproppad med biljetter och pass. Alla andra hade tydligen lämnat ifrån sina och vi kunde inte åka med om vi inte gjorde det samma…Det kändes inte som att vi hade mycket val så, något motvilligt, lämnade vi passen i påsen och gick.

Toto fick precis plats 🙂

När vi väl hittat upp på däck så fick vi fråga oss fram till ”receptionen” för att få vår hytt. Vi letade vidare och var till och med inne en sväng i köket, men där fick vi hjälp av en kvinna som visade oss till hytten. Vi hade varit lite oroliga för att vi skulle få dela hytt med två andra, men vi fick en helt egen. Lyx! Den hade fönster (vilket var väldigt tur eftersom det blev fruktansvärt varmt i hytten), två sängar, en soffa och ett handfat. Toalett och dusch fanns i korridoren utanför. Här skulle vi trivas!

Vi installerade oss direkt och Jan slocknade i sängen. När han sov utforskade jag och barnen båten lite och fick till och med i oss lite mat. Det ingick frukost, lunch och middag i biljetten. Maten var hmm… spännande? annorlunda? Som ni förstår är det svårt att hitta rätt ord, men den var i alla fall ätbar. Om ni vill få er en bild av maten (och toaletterna & duscharna för den delen) så kan ni med fördel tänka på en gammal amerikansk fängelsefilm. Ungefär så var det.

Jan hade hunnit sova en stund och vi kom tillbaka till hytten efter vår rundtur och då hade inte ens båten gått än. Klockan två åkte vi från Port of Baku (som egentligen ligger i Alat, söder om staden) och började korsa Kaspiska havet. Vi hängde på hytten och barnen sysselsatte sig med att promenera på däck, läsa, leka med Plusplus och spela på sina iPads. När vi åker i bilen använder barnen aldrig iPads, så både två tyckte att det var lyxigt att kunna spela mitt på dagen. Dagen och kvällen gick fort fram. Vi sov med fönstret öppet och det var en härlig känsla att ligga och kolla ut på stjärnorna och guppa fram över havet med vågor som slog mot sidan.

Vi vaknade precis innan frukost och när vi ätits färdigt, vid 8.30, så la båten ut ankaret en bit utanför hamnen. Två timmar senare drogs ankaret upp och en bogserbåt kom och lotsade oss in till Turkmenbashi. Efter ytterligare två timmar var vi framme i hamnen och vi började packa iordning våra saker. Då kom en kille till vår hytt och sa att någon ville ta ”family photo” så vi tog med våra saker och lämnade hytten. Det visade sig att det inte var någon som ville ta ett porträtt på oss, utan det var en hälsokontrollant som ville kolla kroppstemperaturen på alla. Vi satte oss och väntade i ett rum med några soffor, där alla lastbilschaffisar hängde. Vid 13.30 kom killen med plastpåsen och alla pass och la allt i en hög på ett bord. Jag blev lite stressad och funderade på om våra pass verkligen skulle ligga kvar där i när alla letat färdigt… Det gjorde dom inte, killen kom faktiskt fram med våra pass i handen och gav allt till oss personligen. 

Vi hann med några pussel när vi väntade på passen!

Alla chaufförer började nu gå ner mot lastbilarna, men vi satt kvar ett tag till eftersom vi var övertygade om att vi skulle gå köra av sist. När vi sedan kom ner till Toto så var det full rullans och det visade sig att lastbilarna backade ut! Det var tre rader och ena raden var fast eftersom lilla Toto stod i vägen. Vi fick skynda oss in i bilen och backa i land! Vi blev vinkade till en speciell parkering och fick gå in i en stor byggnad för att fixa visum och stämpla i passen. 

Vi väntar på att få fixa våra transitvisum

Det tog lite tid och var onödigt omständigt. Fylla i några papper i den luckan. Visa i nästa lucka och betala, men först skriva under 24 papper och få stämplar på alla. Sedan visa dessa papper i flesta luckan igen och då få visum. Sedan gå till en elektronisk passläsare och ta fingeravtryck etc. Sedan en tredje lucka (med samma personal som från första luckan) och där få en stämpel på visumet. Vid 15 var vi färdiga med den proceduren. Sedan fick Jan gå ut och tulla in bilen och fixa allt pappersarbete med bilen. Vi fick inte följa med, det var bara ägaren/föraren till bilen. Istället fick jag gå igenom tullen med barnen och sedan vänta utanför på Jan och Toto.

Hamen i miniatyr

Vi fick vänta till klockan 18 innan Jag kom körandes med bilen ut för grindarna. Han hade trott att han var färdig fyra gånger och kört fram till grinden. Varje gång så var det någon stämpel eller liten papperslapp med stämpel och signatur på som saknades… Systemet, eller snarare brist på system, gjorde att det inte var helt enkelt att veta vad som behövdes. Han, och alla lastbilschaufförer, fick gå in ett ett litet hus med en massa luckor. Det stod ingenting ovanför, om vad man ordnade bakom respektive lucka. Det var inte heller så att man börjar i ena änden och sedan arbetar sig fram till den sista. Nej, man får en lapp i ena luckan, sedan får man en stämpel i nästa, sedan måste man gå tillbaka till luckan innan och visa stämpeln. För att betala var man tvungen att gå till banken och få ett kvitto med stämpel och signatur. Sedan var man självklart tvungen att gå tillbaka till luckan och visa att man betalat och då fick man ytterligare en stämpel. Det gick inte heller att samla på sig alla lappar och sedan betala allt på en gång, nej man fick springa till banken efter varje sak som skulle betalas. En hel del förbättringspotential med andra ord 🙂

Vi hade hört att de flesta med transitvisum här får en GPS på bilen. De enda turisterna här som kan röra sig relativt fritt i landet är nämligen de med transitvisum. Som vanlig turist här får du ingen chans att vara ensam, utan guide, förutom i Ashgabat där du får lite frihet. Låter inget kul alls, om du frågar oss… Vi verkade ha tur och fick ingen GPS på bilen (vad vi vet i alla fall…).

Vi var beredda på en tuff gränsövergång med barska vakter överallt. Så var det verkligen inte. Alla var hur trevliga som helst och hade till och med humor. Ena tullvakten frågade: Har ni bomber eller narkotika med er? När han såg pottan frågade han undrande vad det var för nåt och när Jan svarade toalett skrattade han bara. Så trots att det tog några timmar var övergången helt okej!

Vår camp för natten, strax utanför Turkmenbashi

Eftersom klockan tickade på så kände vi att vi behövde hitta nåt ställe att bo. Vi hade inga pengar och nästan inget vatten, men kvällen slutade med att vi körde av stora vägen och sov i öknen. Vi hann precis äta kvällsmat innan dagsljuset försvann bakom bergen…

Baku, lervulkaner & vidare mot Turkmenistan

De senaste dagarna kan sammanfattas med lervulkaner, pampig storstad och matförgiftning blandat biljett- och färjestrul. Låter det som en härlig mix? Nu hoppas vi alla fall att allt är löst och att vi snart är på väg med färjan över till Turkmenistan. Då börjar nästa del av resan: de fem -istan länderna!

I lördags började vi köra österut i Azerbaijan. Här var det motorvägar med perfekt asfalt och vi susade fram i över 100 kilometer i timmen!! Du får diesel för 3 kronor litern, så för 150 SEK fick vi en full tank. Då tankade vi inte ens den billigaste dieseln! Vi fick tips från ägaren på vårt hostel i Ganja att bara tanka på en särskild kedja, eftersom de andra tydligen är rena skiten. 

Vi stannade till vid lervulkanerna i Gobustan (Qobustan) och barnen var överlyckliga. Båda två sprang runt och lekte i leran. De kastade torkad lera i pölarna så att det skvätte över oss. Varken Edvin eller Alice ville åka därifrån, men tillslut tog vi oss vidare mot Baku.

På kvällen gick vi runt i staden, ända tills det var dags att gå tillbaka till hotellet och lägga oss. Baku kändes som en blandning av Mellanösterns och Europas storstäder. Här blandas pampiga byggnader i glas och galen arkitektur, som andas mellanöstern, med gamla stenhus som mer påminner om Budapest eller Prag.  

Nu när vi var framme i Baku var det också dags att ta tag i en jobbig del av resan. Som vi avsiktligt skjutit framför oss… Färjebiljetter till Turkmenistan. Vi hade läst innan att det är näst intill Mission Impossible att få vettig information och lösa biljetter smidigt. Saken är den att det är inga passagerarfärjor som går, utan färjor med frakt. Det gör att det inte finns något schema, utan båten går när den är full. Dessutom kan resan ta allt från 17 timmar till 3 dagar, beroende på väder och vind… Jag försökte ringa några nummer till biljettkontoret, men fick inte svar på något. Jan pratade med en kille i receptionen och han lovade att hjälpa oss att ringa nästa morgon.

På söndagen började jag känna mig dålig, jag hade troligtvis åkt på en släng av matförgiftning. Killen i receptionen fick tag i de som har hand om färjan till Turkmenistan och fick veta att vi skulle ta oss till deras kontor för att fixa biljetter. Trots att jag kände mig dålig så tog vi oss ut till kontoret. De visade sig att det var ett helt uppdrag i sig att hitta dit. Vi snurrade runt i staden och frågade taxichaufförer, folk på gatan, receptionister på andra företag etc… Tillslut parkerade vi bilen och började leta oss fram till fots. Det gick bättre och vi hittade faktiskt! Vi blev insläppta av säkerhetspersonalen, och fick veta att vi skulle ta hissen till fjärde våning. Väl där så var det mörkt och släckt. Då fick vi besked att personalen nog skulle vara på plats imorgon… Det var bara att åka tillbaka till hotellet. 

Nu hade jag börjat känna mig rejält dålig, så vi gick till rummet och där däckade jag av. Jag spenderade hela dagen på rummet och tyckte synd om mig själv. Jan och Edvin gick ut och såg mer av Baku, medan Alice höll mig sällskap på rummet och betade av film efter film. 

Måndagen skulle bli en bättre dag! Jag mådde inte riktigt lika dåligt och vi bestämde oss för att ta tag i färjebiljetter på allvar. Vi köpte nån typ av biljetter på nätet (som sedan måste bytas till riktiga biljetter av en anställd på färjebolaget). Det man gör är egentligen att betala för en person eller bil från Alat till Turkmenbashi, men biljetten säger ingenting om vilken dag eller tid du ska åka. Antagligen eftersom det inte finns något schema och färjorna går lite hipp som happ. Smart system, eller hur?!

Vi gick upp, käkade lite frukost, och sedan checkade vi ut från hotellet. Jag försökte ringa biljettkontoret gång på gång, utan att komma fram. Vi svängde förbi kontoret, men där fick vi inte komma in utan att veta namnet på den vi eventuellt skulle träffa… Suck. Jag fick i alla fall prata i telefon med en anställd och blev ombedd att åka ner till hamnen i Alat. På vägen dit åkte vi förbi Yanar Dag. Namnet översätts ”brinnande berg” och elden beror på en naturlig gasläcka i berget. Edvin hade sett en bild på denna eld när vi gick runt i Baku och sa att han ville åka dit. Sjävklart ville vi inte göra honom besviken…

När vi väl kom fram till hamnen i Alat, ca en timme söder om Baku, så var det ännu mer strul. När vi väl fått komma in på området så skulle vi hitta biljettkontoret. Det visade sig vara en liten barack bredvid toaletterna. Självklart var det stängt… Några lastbilschaufförer från Turkiet ropade på oss och bjöd på vattenmelon, bröd, oliver, festost och kaffe. Så gästvänliga! Vi satt och pratade en stund och fick veta att de väntat här sedan igår. Kanske skulle färjan gå inatt, kanske skulle den gå imorgon… 

Vi visade vår lilla Toto och den ena utbrast glatt ”Mini Hotel” och det stämmer ju perfekt! Vårt lilla minihotell 🙂 Helt plötsligt hade klockan hunnit bli efter fyra och nu var faktiskt biljettkontoret öppet. Vi fick inbytt våra e-biljetter mot riktiga (även dessa utan avresedatum eller tid) och fick veta att färjan skulle komma in vid midnatt.

Vi skulle behöva fördriva lite tid, så vi frågade barnen om dom ville åka till lervulkanerna igen. Det blev ett glatt JA! och en stund senare var vi på väg dit. När vi åkte på grusvägen innan vulkanerna så stod det en liten vit Lada på vägen. En kille (han kan inte varit mer än 15 år!) stannade oss och bad oss hjälpa honom att putta igång bilen. Vi puttade, men ingenting hände… Vi testade med startkablar, inte heller det hjälpte. Då tog grabben en pinne och stack ner i bensintanken. Tom! Han frågade om han fick åka med oss upp till vulkanerna. Självklart fick han det!

Vi stannade kvar tills solen gått ner, runt klockan 19. Barnen  sprang runt som galningar och hade hur kul som helst. Det är verkligen ett häftigt landskap vid vulkanerna. Rena månlandskapet! Det finns några lersjöar som en kan bada i. Jag hade fått för mig att sjöarna skulle vara varma (hallå, vulkaner?!), men lervattnet var kallt. Behöver jag ens skriva att det inte blev något bad för oss?

På kvällen köpte vi lite proviant och sedan åkte vi ner till hamnen. Vi lagade spagetti med pesto och sedan bäddade vi in barnen i Toto. Vi satt kvar ute och snackade fram tills efter midnatt. Vi hade anat att det troligtvis inte skulle bli någon färja på natten till måndagen. Nu hoppas vi på att den går tidigt på måndags morgon och att den bara tar 17 timmar…