Dörren till helvetet & tvärs genom Karakumöknen

Sista dagarna i Turkmenistan bjöd på någonting riktigt häftigt, kanske det mäktigaste jag sett – Dörren till Helvetet. Dessutom sattes Toto på prov och fick återigen försöka bevisa att han är mer än en slö Opel Combo med tvåhjulsdrift. Det gick så där, vid ett tillfälle lyckades vi köra fast i sanden och sedan fick vi punktering mitt i Karakumöknen…

På väg norrut genom Karakumöknen

Darvaza Gas Crater, eller Door to Hell, skapades när en sovjetisk gasgruva kollapsade på 1970-talet. Kratern är 60 meter i diameter och 30 meter djup. Efter kollapsen läckte gas ut genom hålet, så någon kom med den briljanta idén att tända eld på alltihop. Det skulle nog brinna i några dagar eller en vecka och sedan slockna. Eller hur! Femtio år senare brinner det fortfarande… Det går tydligen rykten om att elden ska släckas så att landet kan börja ta tillvara på gasen och oljan i området. Turkmenistan har stora gas- och oljereserver. Bränsle och gas är subventionerat av staten och vi såg bara en kedja att tanka på – TNO. Priset för en liter diesel är för tillfället 1.35 manat, vilket är under en (1!!) krona litern med svartväxelkursen (1 dollar=18 Manat).
Dörren till Helvetet – i kanten av hålet ser ni rör och gamla ledningar som sticker fram

När vi vaknade upp i  lördags så tog vi det lugnt och åt frukost. Innan vi började köra mot Dörren till Helvetet (eller Brinnande hålet som barnen säger) så körde vi till Ashgabat och handlade mat. När jag skulle betala i kassan så insåg jag att vi inte hade pengar så att det räckte. Som tur var lyckades jag snacka mig att betala en del med dollar, till samma kurs som jag svartväxlat tidigare. Vi kokade en kaffe utanför affären och barnen åt glass, sedan var vi redo att köra norrut.

Barnen äter glass utanför affären
Jan packar in maten och fixar kaffe

Kartan visade att det var 27 mil till Brinnande hålet. Vägen dit var bred asfaltväg, men i ganska dåligt skick. Inte alls som i Georgien och Armenien, men ändå… Man kunde hålla mellan 60-90 kilometer, men plötsligt kom stora gropar och hål så att underredet slog i. Vid lunch hade vi kört ungefär halvvägs och vi stannade till i Yerbent för att se om vi kunde hitta någonting att äta. Mitt i staden var det en backe med sand, inga problem tänkte Jan och gasade på. Vroom och sedan satt vi fast. Däcken hade grävt ner sig och det var fullt med sand under bilen. Vi grävde och grävde och grävde, men kom ingenstans. Nu hade vi haft nytta av ett par sandstegar som vi struntat i att ta med oss…

Toto sitter fast!

Tillslut letade vi upp lite skrot och Jan började hissa upp bilen med domkraften så att vi skulle komma åt att skrapa bort lite mer sand under. När vi hade hållit på en stund stannade en bil med fyra grabbar. Alla började hjälpa oss att gräva. I tre omgångar fick vi putta på Toto och så kom bilen en bit bakåt, innan den satt fast igen. Då var det bara att börja om från början 🙂 

Barnen letar skrot, för att lägga under domkraften
Tillslut fick vi hjälp att få loss bilen…

Efter en halvtimme var vi loss! Vi tackade grabbarna som hjälpt oss och sedan skulle vi fortsätta. Men – nu började det smattra från motorn igen… Det läckte vatten! Vi väntade en stund så att motorn kunde svalna lite och sedan fortsatte vi köra. Nu började vi tveka på om Toto skulle kunna komma fram på den sandiga vägen till Brinnande hålet. Hur skulle vägen se ut? Det hade varit så snopet att inte komma fram. Ända sedan vi har visat bilder på hålet till Edvin, redan innan vi åkte iväg, så har han pratat om att han verkligen vill dit.

Vi hade ungefär 1,5 timme kvar och försökte skynda på. Lunchen blev en sorglig historia på en litet hak med några brödknyten fyllda med potatis. Maten ute i byarna är ingen höjdare och absolut ingen smakupplevelse. Vi svängde av asfaltsvägen vid fyra och hade åtta kilometer med sand- och grusväg framför oss. Som tur var så var vägen helt okej. Det var bara en nedförsbacke i början som hade djup sand, annars var underlaget hårt. 

När vi närmade oss Brinnande hålet såg vi bara ett stort svart hål i marken, med eldflammor som blossade upp. Vilken mäktig syn det var! När vi körde närmare och gick ur bilen så kände vi hettan. Barnen ropade och tjöt, och jag förstår dom. Det var riktigt häftigt! Tänk att vi skulle campa precis bredvid och ha detta som utsikt. Vi körde upp på en liten kulle för att komma undan hettan, sedan satte vi på musik och plockade fram bordet och stolarna. Barnen lekte i sanden bredvid Toto och jag och Jan satt och tog in utsikten. Efter en stund började vi med kvällsmaten – grillad lök, paprika och kål i marinad med potatis och crème fraîche med vitlök och gräslök. Mums!

Blandade bilder från Darvaza Gas Crater, från första skymten av hålet från bilen till skymningsljuset med kratern bakom vår lilla camp

När det började skymma blev hålet rödare och rödare. Det är nåt magiskt med eld, så att sitta och spana in i ett stort brinnande hål i solnedgången var minst sagt speciellt.  När jag och Jan satt ute på kvällen så fylldes jag med en känsla att vi klarat av en viktig del av resan. Nu var vi här! Vi hade tagit oss med färjan från Azerbaijan, vidare in i Turkmenistan och ända hit. Det kändes extra härligt eftersom vi under eftermiddagen börjat tvivla på att vi skulle kunna köra hela vägen fram till Brinnande hålet med Toto. Det var en mäktig känsla att ligga i sängen i bilen med den stora brinnande kratern precis nedanför.

Vi vaknade upp tidigt och började göra frukost. Efter maten så var barnen lite frusna och ville värma sig vid elden. Vi sprang ner och vi värmde oss och tog in känslan att vara här en sista gång. Sedan packade vi in oss i Toto och började köra norrut mot Kone Urgenche och gränsen till Uzbekistan. Innan vi kom ut på asfaltsvägen så skulle vi köra nästan en mil på sandväg och komma upp för sista backen som var full med sand. Som tur var så klarade Toto backen och vi kunde pusta ut!

För första gången på resan blev det frukost inne i bilen…

När vi började köra norrut så blev vägen sämre och sämre! Vi trodde att vi skulle beta av sträckan på två till tre timmar, men istället gick det sakta framåt. Edvin och Alice satt i baksätet och försökte måla, Edvin tröttnade tillslut på alla gupp i vägen och bad oss varna honom innan guppen kom. Det var lättare sagt än gjort! Bilen slog i hålor oräkneliga gånger och vi satt och bet ihop och höll tummarna att bilen skulle hålla ihop. Runt lunch kände Jan att bilen drog snett. Punktering på framdäcket!

Vi stannade i kanten och Jan började skruva bort reservdäcket, som satt fast under bilen. Under tiden lagade jag lunch och barnen lekte bredvid bilen. Efter att han fått loss reservdäcket var det bara att byta däcket fram och surra fast det trasiga på taket. Tur att jag har en sådan händig man som fixade det på nolltid! Vi åt stekt potatis och ägg i vägkanten och sedan fortsatte vi, med tre sommar däck och ett vinterdäck med dubbar, mot Uzbekistan. Tyst hoppades vi båda att vi inte skulle få någon mer punktering, eftersom vi inte hade något mer reservdäck… 

Som tur var så klarade sig de andra däcken och vi kom fram till gränsen på eftermiddagen. Övergången tog över två timmar, trots att det var nästan tomt på folk. När vi skulle ut från Turkmenistan frågade vakterna om vi hade droger, vapen, drönare eller någon matta från Turkmenistan med oss. Allt verkade ungefär som ett lika allvarligt brott att smuggla ut ur landet 😉 Dessutom ville vakterna inte riktigt tro på att vi inte gått någon GPS på bilen, så det tog lite tid att övertala alla. En vakt gick till och med och hämtade en GPS för att visa oss ”Är ni säkra på att ni inte fick en sådan här på bilen?” Det verkar som att de flesta med Transitvisum får GPS, undrar varför vi inte fick det… 

Konye-Urgench, precis vid gränsen till Uzbekistan
Jan kollar att däcket sitter fast ordentligt
Ingenmansland, mellan Turkmenistan och Uzbekistan

Klockan 18 körde vi i alla fall in i Uzbekistan. Nu skulle vi bara ta oss till nästan stad, Nukus och hitta ett ställe för natten. Jag hade läst om ett hotell, som visserligen var ganska sunkigt, men hade bastu! Eftersom alla i familjen gillar att bada bastu och vi inte duschat på nästan en vecka så kändes det väldigt lockande. Vi var framme vid Hotel Kizil Kum när solen började gå ner och Jan började steka fattiga riddare till barnen. Klockan 21 var bastun varm och hela familjen badade, så jäkla skönt att tvätta av sig all smuts!

Vi fick ta bort däcket för att komma under grinden till Hotellet

Första dagarna i Turkmenistan – underjordisk sjö & Ashgabat

Tiden i Turkmenistan har gått fort fram! Vart vi än vänt oss i detta landet så har vi mötts av ett leende. Folk är otroligt vänliga och gästvänliga. Vi har sett allt ifrån pampig, nästan folktom storstad, till Dörren till helvetet. Vi har dessutom badat i en 36 grader varm sjön som låg 55 meter under öknen, mitt i en mörk grotta.

Udda fakta om Turkmenistan:
Turkmenistan är det land i värden som tar in minst antal besökare per år. Det är onödigt krångligt att få visum och fler än 50% av de som ansöker om transitvisum får avslag. Landet är dessutom ett av de mest censurerade i världen, bara Nordkorea och Eritrea kommer ”före”. Från 1991-2006 styrdes landet av en egocentrisk diktator som instiftade en hel del udda lagar och regler, till exempel döpte han om alla veckodagar efter familjemedlemmar, förbjöd rökning på allmänna platser eftersom han själv försökte sluta röka, förbjöd all opera och det blev olagligt att lyssna på musik bilen för att nämna några exempel. En hel del av dessa lagar har ändrats efter 2007 när den nuvarande presidenten tillträdde. Samtidigt har andra bisarra tillkommit. Det är till exempel förbjudet med svarta bilar i landet, istället ska vita föredras eftersom vitt bringar tur…
Det var gott om vita bilar i Ashgabat

Vårt transitvisum var på fem dagar och vi hade tillåtelse att åka från Turkmenbashi till Ashgabat och sedan vidare till Darvaza Fire Crater, också kallad Door to Hell (eller Dörren till helvetet). Sist hade vi tillåtelse att åka till Konye Urgench och gränsövergången till Uzbekistan. Det var poliskontroller med videoövervakning tätt på vägarna. Vi blev inte blivit stoppade många gångar, men när vi väl blev det så frågade  polisen vart vi varit och vart vi ska härnäst. Sedan har de ringt upp någon och tydligen dubbelkollat att vi inte är på villovägar från vad vi har tillåtelse till. 

Så här såg det ut i förorterna till Ashgabat, höghus i vit marmor!

I torsdags vaknade vi upp till blå himmel och strålande sol, mitt i öknen. Barnen gillade att stå mitt i en stor sandlåda och ville knappt åka. Efter havregrynsgröt till frukost lyckades vi ändå locka in barnen i bilen med löftet att vi skulle till en varm sjön i en grotta. Det tyckte båda två lät spännande och hoppade in i Toto.

Frukost i öknen!

Innan vi kunde göra någonting annat var vi tvungna att få tag i vatten och pengar. Vi hade knappt en droppe vatten kvar och inte en enda turkmenisk manat. Det vi hade var dollar och nu behövde vi hitta ett ställe att svartväxla. Turkmeniska manat är låsta till US Dollar, med kursen 3,50. Du får alltså 3,50 Manat för 1 USD om du växlar på ett bankkontor, betalar med kortet eller tar ut pengar i en bankomat. Om du istället växlar på svarta marknaden så kan du få betydligt bättre kurs.

Ett helt vanligt hus i västra Turkmenistan, med x antal paraboler…

På väg mot nästa stad fick Jan fruktansvärt ont i magen. Han hade så ont att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han stannade till vid ett bankkontor, där gick jag fram till en grupp killar och frågade vart jag kunde växla dollar. De kunde ingen engelska, men Dollar och Manat var det inget svårt att förstå. De satte en punkt på kartan på min telefon. Dit skulle vi ta oss! Jag fick köra och kolla på kartan samtidigt för att vi skulle komma till rätt ställe. Under tiden satt Jan i passagerarsätet och vred sig av smärta. När jag kom fram dit så stod det en grupp poliser och en klunga med män… Typiskt. 

På jakt efter någon att växla med…

Jag fortsatte en bit bort, parkerade och tvingade in Jan på en toalett. Efter toalettbesöket satt han dubbelvikt i Toto och försökte härda ut. Under tiden tog jag med mig barnen och letade vid stadens bazzar efter någon som kunde svartväxla pengar. Jag behöver väl knappt ens nämna att det är förbjudet?! Efter att ha frågat runt lite så lyckades jag få tag i en som gav mig 18 manat per dollar. Helt okej, och det gjorde att blev nästan fem gånger billigare för oss att vara här, än om vi växlat på banken. Cash is King! Nu kunde vi köpa en dunk med vatten, frukt, bröd och grönsaker. 

Tillbaka vid Toto med pengar, vatten och mat!

När vi kom tillbaka till Toto låg Jan hopkrupen i framsätet och sov. Stackarn! Det värsta hade tydligen gått över i alla fall, så jag började köra mot Ashgabat. Jag hade läst om en grotta med en underjordisk sjö, Kow Ata, där en kan bada i naturligt varmt vatten 55 meter under öknen. Där var vi tvungna att stanna!

På väg mot Kow Ata, sådana här trehjuliga traktorer var det gott om i landet!
Visst ser det knasigt ut?!

Vi kom fram vid klockan 18 på kvällen och började gå ner mot sjön. Det ledde ner den ena branta trappan efter den andra, med några få lampor, djupt ner i berget. Längst ner var den en klar sjö, med naturligt varmt vatten (runt 36 grader). Luften var fuktig och varm och luktade svavel. Det fanns en liten plats med grunt vatten, så till och med barnen kunde bada. Resten av sjön var 14 meter djup, 75 meter lång och mellan 14 och 23 meter bred. Vi var helt ensamma där nere och grottan var dåligt upplyst, men det gjorde det bara ännu häftigare! När vi var i vattnet rasade plötsligt en sten ner från taket och studsade mot bergväggen och sedan ner i vattnet. Som tur var landade den en bit ifrån oss, men det var ändå lite otäckt! 

Några sunkiga omklädningsrum i halvmörkret…
Wow! Så häftigt att bada i en varm sjö mitt i en grotta!

När vi badat klart så var det bara att börja trampa upp för trapporna i värmen (och hoppas på att vi inte skulle få en sten i huvudet)… Väl uppe så frågade vi på restaurangen om vi kunde bo i en av deras yurts. Det fick vi! Skönt, då slapp vi leta efter plats att fricampa på när solen började gå ner. Vi parkerade Toto och fixade kvällsmat. Barnen cyklade på asfaltplanen och lekte i sanden vid bilen hela kvällen. Alla var trötta efter många timmar i bilen och det varma badet, så det blev en ganska tidig kväll.

Barnen cyklar precis vid ingången till grottan, vår yurt låg precis intill
Utsikt från berget, ner mot ingången av grottan.
Vi bodde precis vid träden till höger vid bergskanten.
En yurt är ett slags tält som nomaderna i Centralasien använder
Vi tog in våra madrasser, täcken och kurder. Visst blev det mysigt?!

Det var en härlig känsla att vakna upp i en sval yurt i fredags. Efter lite frukost började vi köra mot Ashgabat och var framme en timme senare. Här är det olagligt att gå till ett hotell och boka på plats. Man måste helt enkelt ha bokat rum i förväg. Detta gjorde att varje hotell vi frågade om rum i Ashgabat svarade att det var fullt (trots att det alldeles uppenbart inte var det). Det var ett hotell som vi fick tillåtelse att på bo på, men det var för dyrt för oss. Det finns inga direkta budgethotell i staden, men gott om dyrare alternativ. Vi hade redan innan sagt det bästa alternativet troligtvis var att campa en bit utanför staden. Så fick det bli. Fricampa är självklart  också olagligt, om ni nu inte redan anat det 🙂

Frukost vid Kow Ata!

Vi stannade till på något som skulle vara ett stort köpcentrum, men det fanns bara en handfull butiker. På sjunde våningen fanns det i alla fall en restaurang med utsikt över staden. Där käkade vi lunch för under 80 kronor (om vi inte hade svartväxlat hade lunchen istället kostat fem gånger så mycket!). Efter maten körde vi ner till staden och lyckades hitta en parkering och promenerade mot stadens kärna. Det var gott om överdådiga byggnader, men få parkeringsplatser utan bommar så att hitta en plats tog lite tid.

Ashgabat har i princip BARA byggnader i vit marmor. Det är helt galet!

Det var stora breda vägar överallt och gott om parker och grönområden med promenadstråk – utan en endaste människa! Det var en väldigt märklig känsla att vara nästintill ensamma, nästan lite kusligt… Här var det förbjudet att fota regeringsbyggnader och liknande, men fanns inga skyltar om det någonstans. Polisen som står utposterad överallt lät oss snart veta att det råder fotoförbud. Vi hörde plötsligt höga röster som sjöng till marschmusik. Det var visst en stor militärparad mitt i staden. Vi stannade till, men kunde inte fota eftersom det var gott om poliser och militärer som höll vakt. Häftigt att se i alla fall, trots att vi var den enda publiken…

Staden har fler fontäner än Las Vegas och har faktiskt flest
fontäner på en plats i hela världen!

Innan vi lämnade staden åkte vi till Ryska Basaren och köpte lite torkad frukt och nötter och fikade glass. Klockan hade hunnit bli över fem när vi styrde norr om Ashgabat mot en stor sjö precis utanför staden. Vi svängde av vägen och fick köra en liten väg, som hade ömsom dålig asfalt och ömsom grus/sand. Tillslut kom vi fram till en bom, men den var öppen… Skulle vi våga köra in och kolla?

På väg mot sjön Kurtly, precis utanför Ashgabat

Det gjorde vi… Vi kom fram till ett hus och där stannade Jan till och pratade med två män. Först fick vi veta att vi måste köra ut, men efter att Jan pratat en stund med båda fick vi tillåtelse att bo kvar över natten för symbolisk summa. Trots att han inte pratade ett enda ord engelska så förstod vi att han tog en stor risk att låta oss stanna kvar.Vilken kväll vi fick perfekt utsikt över sjön och Ashgabat. Barnen lekte fram tills det var mörkt och myggorna jagade in båda i Toto. Jag och Jan stod ut en stund till sedan gick även vi och la oss. Alla fyra var förväntansfulla inför morgondagen – då väntade Dörren till helvetet!

Ashgabat lyser från andra sidan sjön…

Snabbt stopp vid Sevansjön i Armenien & vidare till Azerbaijan!

Hmm, antagligen vet jag alldeles för väl hur Jan och jag fungerar när vi reser… Jag skrev ju lite skämtsamt i slutet av sista inlägget att vi kanske inte bara skulle köra en timme i torsdags och det var precis så det blev. Inte hela vägen till Tbilisi, men en bra bit mot gränsen till Georgien och leta camping i skymningen… Men innan dess hann vi med ett stopp vid Sevansjön och Armeniens mest fotade kyrka. Om du sett en bild från landet, så är det troligtvis på denna kyrkan med sjön och bergstopparna bakom… Dagen efter blev det två gränsövergångar och helt plötsligt var vi i Azerbaijan! 

Vägen mellan Jerevan och Sevan var motorväg med nylagd asfalt! Hur gick det till?! Resan dit tog en timme och sedan började vi leta camping. Jag hade fått upp en på kartan (maps.me) som skulle ligga precis vid vattnet. Det var bara det att vi inte hittade någon camping! Tillslut gav vi upp och stannade på en restaurang för lunch.

Sevanavank är ett kloster, med flera byggnader, som härrör från 800-talet. Det byggdes på en ö ute i Sevansjön, men under Stalins era började man dränera sjön och vattennivån sjönk 20 meter. Det här gjorde att klostret idag är beläget på en udde i Sevansjön och inte en ö.

Vy över Sevanavank och udden, som tidigare var en ö..

Edvin och Alice gick upp för över 200 trappsteg och sedan var vi framme vid kyrkan uppe på toppen. Vilken utsikt, och vilket vatten! Färgen var magiskt grönblått och var svårt att tro att vi stod och blickade ut över en insjö i Armenien. Efter att vi spanat in kyrkan så funderade jag och Jan på hur vi skulle göra… Stanna kvar i Sevan eller fortsätta köra mot Georgien? Vi valde det senare alternativet och började beta av mil efter mil på de stundvis riktigt dåliga vägarna. 

I byn Vanadzor hade jag hittat ett litet gästhus som hade bra recensioner. Jag började leda in Toto i byn, tillslut gick vägarna riktigt brant uppför på små trånga gator, med stora stenar och rullgrus. Hur skulle detta sluta?! Jan kunde inte riktigt sakta in, då skulle vi nog bli stående. Så jag fick försöka leda honom mot en större väg och hoppas på att vägen inte blev sämre. Något gästhus blev det inte… Istället stannade vi till vid en affär och köpte lite frukostgrejer, kex och godis och funderade över nästa steg. 

Vi bestämde oss för att köra lite närmare gränsen. I efterhand så vet jag inte riktigt hur vi tänker, men vi har någon drift att köra vidare. Tur att båda två känner likadant i alla fall. Vägen mot Georgiens gräns var stora delar grus, hålor och stenar… Det hela slutade inte så förvånande med att vi körde in på KachaQar Camping utanför Haghpat i skymningsljus. Stället låg längst ut på en platå, med en fantastisk utsikt över dalen och bergen runtom. Som tur var hade vi rester kvar från gårdagen som vi värmde och så åt vi kvällsmat medan solen gick ner. Sedan satt vi ute en bra stund och funderade över livet. Ett bra slut på dagen helt enkelt!

På fredagen vaknade vi upp till dis och moln. Synd, utsikten från campingen hade varit magisk annars! Vi snackade med några på campingen och fick veta att vägen den sista biten till gränsen var hemsk. Tur att det bara var lite över tre mil kvar!

Det tog runt en timme och sedan var vi vid gränsen till Georgien. Övergången gick smidigt, på under en halvtimme var vi färdiga och började köra mot Azerbaijan. Vi var beredda på att övergången vid Red Bridge skulle ta många timmar och hoppades på att vara över på andra sidan innan det blev kväll. Vi hade hört att folk fått vänta över fem timmar, så vi var beredda på det värsta.

Det verkar som att vi hade turen på vår sida, för klockan 13 var vi över i Azerbaijan 🙂 Gränsen mellan Georgien och Azerbaijan tog bara en timme. Om ni funderar på varför vi var tvungna att åka tillbaka in i Georgien så beror det på att alla gränser mellan Armenien och Azerbaijan är stängda. Länderna är i konflikt, precis som Armenien och Turkiet. Så trots att Armenien ligger mellan fyra länder så är gränserna bara öppna mot Georgien och Iran.

Vi stannade till på Shamkir City Park, käkade lunch och körde lite radiobilar. Efter det hade alla fått lite ny energi så då fortsatte vi mot staden Ganja. Vi letade oss fram till ett hostel med mycket trevlig ägare, men badrum som stank mögel så att det stack i näsan. Rummet kostade bara 80 kronor per natt och eftersom vi inte riktigt orkade leta vidare så tog vi det stället. Klockan hade hunnit bli efter 17 (ändå tidigt för att var oss!) så vi gick direkt ner på stan. Vi blev alla positivt överraskade av staden, som faktiskt hade en riktigt charmig gågatan och stadskärna. Kvällen avslutades på en restaurang med god pasta.

Idag, lördag, fortsätter vi mot Baku och Kaspiska havet. Spännande! Nu har vi varit ute och rest i fyra veckor och Toto har tagit oss 645 mil hemifrån. Fördelning mellan Toto och rum är följande; 15 nätter har spenderats i Toto och 13 på rum. Så Toto vs. rum 1-0 🙂 Det ni!

Lugna dagar vid en liten oas i Armenien

I måndags körde vi mot Armenien. Vi hade runt 30 mil från Vardzia till campingen utanför Jerevan. Som vanligt underskattade vi tiden det tar att ta sig fram här… Eftersom vi dessutom hade en bot som behövde betalas på ett bankkontor och en gränsövergång så blev det runt 12 timmar i bilen… Det kanske var tur att vi inte visste att vi skulle komma fram till campingen klockan 20.30 i ösregn, åska och strömavbrott… men vilket ställe vi kom till! Ett riktigt guldkorn! 

På vägen från Vardzia så körde vi förbi Tmogvistsikhe. Det var ett fort i ruiner, men den mäktiga, branta stentrappan ner till floden var fortfarande kvar. Det märks verkligen att Georgien är ett land som är präglat av krig. Här finns det gott om fort, borgar och allt är gärna byggt så oåtkomligt som möjligt. På en pelare, i berget eller på en bergssluttning mot floden. Inget verkar för krångligt!

Vi tänkte att det var lika bra att betala av boten innan gränsen, eftersom vi var rädda att gränspolisen trodde att vi försökte fly landet med boten obetlad. Det kändes inte riktig som att det var värt det besväret för 50 Lari (150 SEK). Så vi svängde förbi Akhalkalaki (vilka namn!) och stannade vid ett bankkontor. Där fick jag snabbt hjälp att betala boten i en automat. Sedan fortsatte vi på halvtaskiga vägar mot gränsen. Vi var framme vid lunchtid. När vi skulle ut från Georgien så sa gränspolisen att vi har en obetald bot… Det hade nog inte hunnit registreras i systemet att vi precis betalat den. Vilken tur att vi kunde visa upp ett kvitto. 

I övrigt gick det smidigt ut från Georgien. In i Armenien tog lite mer tid, vi behövde fixa försäkring för bilen och tulla in den. Allt som allt så tog gränsövergången 1,5 timme. Under tiden så hade det börjat regna ute och när vi började köra i Armenien så kom ett åskoväder ikapp oss och en hagelskur gjorde att marken blev helt vit. Temperaturen föll snabbt, från en bra bit över 20 grader till under 10. Vi var ganska högt upp, över 2200 meter över havet, så temperaturen kan ändras snabbt.

Vi hade tänkte stanna efter gränsen och laga mat, men hade inte lust att stå ute i regn och snålblåst så vi körde vidare. När vi kommit till nästa större stad så tog vi ut pengar och käkade på restaurang. Efter maten fortsatte köra mot en camping som vi blivit tipsade om, Camping 3 Gs. Vägarna och trafiken var av varierad kvalitet. Om rondellerna i Georgien var besvärliga så var ”rondellerna” här endast en fyrvägskorsning som man tagit bort rödljusen från…

Vi kom fram till Yerevan precis innan det mörknade, men det var ganska mycket trafik så det tog sin tid att komma över till andra sidan. Sjävklart började det åska och regna samtidigt som solen gick ner. Så vi körde i mörker, men med många blixtar som lyste upp himmelen, mot campingen. Det var svårt att se någonting eftersom regnet bländade och vägarna här saknar både mittlinje och vägsträck. Vi kom fram till campingen runt 20.30 och precis när vi kom gick strömmen i hela området! Vi fick hjälp att koka upp vatten så att vi kunde ”laga” pulvermos, precis när vi gjort det så slutade det regna så Jan kunde steka upp lite korvar till honom och barnen. Alla var rejält trötta efter dagen. När Jan bäddade iordning Toto satt jag med barnen och målade i köket, sedan kröp vi alla in i bilen och la oss. 

På tisdagen vaknade upp till strålande sol och blå himmel! Vilket ställe vi vaknade upp på! Precis på bergssluttningen, med en fantastisk utsikt. Fina byggnader med schyssta detaljer och i mitten en pool. Här skulle vi trivas! Här var det en härlig blandning av folk som tältade, små husbilar och overlandbilar och en riktigt skön stämning. 

Vi trivdes faktiskt så bra att vi stannade hela tre (3!!) nätter på stället. Barnen hade några andra barn att leka med och vi ganska nöjda i skuggan vid poolen. Det tog bara lite över tre veckor för att få första dagen med (det som de flesta förknippar med) riktig semester – en hel dag vid poolen och bara slappa!

Enda kruxet var att vi behövde handla mat, vilket skulle innebära att vi behövde hissa upp sängen i taket. Vi satt och snackade med en familj från Polen som bodde på campingen och killen, Bart, erbjöd sig att ta med Jan i deras Lada till närmsta större affär. Det visade sig att de hyrt en vass Lada på Hertz här i Armenien för runt 4 000 SEK under två veckor. Det enda som fungerade riktigt var mugghållaren och mobilhållaren… Den gick på tre cylindrar, däcken var blankslitna, rutorna gick inte att köra upp helt och det ena efter det andra. Perfekt bil med andra ord 🙂

De behövde beta av sex affärer för att få allt köpt, de fanns ost i ena, öl i den andra etc. och mjölk i den sjätte. Mjölk är visst svårt att få tag på här och en armenier sa skämtsamt ”om ni hittar en ko så hittar ni mjölk”. När Jan var iväg och handlade så varvade jag och barnen häng vid poolen med att cykla vid Toto. Snacka om att Edvin & Alice var nöjda!

På onsdagen åkte Jan till en verkstad intill för att försöka få Toto lagad, men där fick han samma besked som på förra verkstaden. Eftersom vi hade en diesel så kunde mekanikerna ingenting göra… Efter att Jan kommit tillbaka till campingen så kröp han under Toto och det var ingen vacker syn! Han kunde bland annat se att bultarna som höll fast skyddsplåten var helt böjda, fästen till bromsrören och dieselledningen var helt av så allt hängde i luften. Dieseltanken har fått mycket stryk, med är tack och lov hel! Kanske får vi lämna in Toto på en liten genomgång när vi kommit till Baku i Azerbadjan…

Förutom att hänga vid poolen, cykla på parkeringen, måla och hänga med grannarna här på campingen så har vi inte gjort någonting. Två sköna dagar med andra ord! Men idag, torsdag, är det dags att röra på oss igen. Tanken är en dryg timme norrut till Sevan i Armenien, men vem vet, kanske blir det 12 timmar i bilen, med gränsövergång och halvtaskiga vägar, till Tbilisi?!

Klostren i Vardzia

På söndagen skulle vi få uppleva den mäktiga klippstaden Vardzia, men innan vi kom fram dit skulle vi hinna bli stannade av polisen, få en bot och bli bjudna på godis av en ovanligt glad georgisk polisman. Vi skulle dessutom få oväntat besök i Toto…

På söndagsmorgon vaknade resten av familjen av att Edvin ropade ”Jag vill pussla” vid åtta snåret. Eller jag var redan vaken, jag hade satt klockan för att kunna skriva ett blogginlägg. Så brukar det vara, antingen så skriver jag i bilen under dagen eller så får jag ställa klockan och skriva på morgonen. Om vägarna är dåliga är det svårt att skriva i bilen och då är det bara att ställa klockan innan resten av familjen vaknar… Det hårda livet 😉 

Vi åt frukost och sedan hängde vi på Rest Camp Georgia till efter lunch. Vi hade lämnat in lite tvätt och var tvungna att vänta tills den torkat. Det var ändå skönt med en lugn förmiddag! Vi lagade pasta med linsgryta till lunch och sedan packade vi in oss i Toto och började köra söderut i Georgien mot klostren i Vardzia.

På ett ställe märkte vi att många bilar blinkade med lamporna, så vi saktade ner. Här varnar nästan alla bilar om det är poliskontroll. Som tur var så hann vi sakta ner och klarade oss. Inte för att vi kör som idioter här, men det är ofta 50 km/h även på större vägar som det hade varit 80 km/h på hemma. Vi hann bara några kilometer innan Jan körde om en lastbil, precis innan det blev omkörningsförbud. Han hann inte riktigt tillbaka på vårt körfält innan förbudsskylten kom och självklart mötte vi en polisbil som blinkade med helljuset åt oss. Vi fortsatte köra och funderade på om polisen skulle vända och stanna oss…. Snart så kom polisen ikapp oss med blåljus och blinkande helljus. Det var bara att sakta ner och stanna vid vägkanten. Polisen sa att det blir 50 Lari i bot (ca 150 SEK), tog Jans körkort och gick till polisbilen. När han kom tillbaka hade han en bot i handen och fyra godisar. Boten skulle betalas på ett bankkontor, inga pengar i fickan här inte… och inte varje dag som polisen bjuder på godis & glatt tackar ja till att bli fotad!

Vardzia är en klippstad som byggdes under 1100-talet. Staden byggdes först som en försvarsanläggning, men redan 1185 instiftades den som kloster. Platsen består av 600 rum som alla är uthuggna direkt ur bergsväggen. Staden har en sammanlagd höjd på 50 meter och består av 13 våningar. Det finns en stor kyrka och ett klocktorn i berget. Det bor än idag munkar i klostret och denna del är stängd för besökare. Vardzia är nominerad till Unescos lista över världsarv.

Vi kom fram till grottorna efter klockan fem på eftermiddagen, men ljuset lyste fint på berget och alla hade mycket spring i benen så vi kände att det var lika bra att utforska mer av grottorna i berget direkt. Edvin sa på en gång ”Jag vill se allt här!” så då var det bara att gå in och många trånga gångar och branta trappor senare så hade vi sett stora delar av klostret.

Edvin var bestämd att han skulle gå först ”Det är bäst att jag går först!” Han har nämligen röntgensyn och kan se igenom allting 😉 Tur för oss! När han snubblade till en gång sa han ”Det var tur att jag såg det” och han sa också vid varje brant trappa ”Alice, här är det superfarligt”. Vår fina omtänksamma Edvin. 

När vi var på väg tillbaka ner så råkade Alice vattenflaska ramla ur ryggsäcken… Den slog i berget flera gånger på vägen ner och sedan var den borta! Tro det eller ej, efter lite letande så hittade jag faktiskt flaskan. Jag tog ett kort uppifrån och det hjälpte mig vart jag skulle leta. Snacka om att Alice var nöjd.

När vi kom tillbaka till parkeringen så hade klockan redan hunnit bli 19.30 så vi satte oss på restaurangen och beställde mat. Vi pratade lite med servitrisen och frågade om det var okej att sova på parkeringen. Det var inga problem. Så efter maten körde vi Toto allra längst bort på parkeringen och bäddade iordning. När vi stannat så hade vi direkt några hundar som vaktade över oss. Precis som det brukar vara när vi stannar till här. Det känns alltid tryggt på nåt sätt 🙂

Som vanligt så sov vi bra i Toto och vaknade upp med klippstaden precis bakom oss. Snacka om häftig sovplats. Vi kokade gröt till frukost och sedan började vi köra mot Armenien. Gps:en visade en ”genväg” och trots att vi anade oråd så testade vi den. Det började bra med asfalt, men blev snabbt sämre och sämre och det var brant uppför. Tro det eller ej, men jag fick faktiskt Jan att vända om och ta den större vägen mot gränsen…