Äntligen Pamir Highway & självklart lite bilkrångel

Vilken känsla det var när vi lämnade Dushanbe. Nu var det dags för legendariska Pamir Highway som ska vara en av de vackraste bergsvägarna i världen. En del av tjusningen är att du kör på den näst högsta landsvägen som finns! Nu håller vi bara tummarna att Toto klarar av underlaget, den tunna luften och höga höjden. Än så länge har vi fått testa på lite höga höjder och bilen har fått sig några fler skråmor. Vi har till och med behövt ta hjälp av mekaniker för att fixa en kass framvagn, som höll på att ramla i bitar… Toto har i alla fall tagit oss en bra bit över 1 000 mil sedan vi styrde hemifrån i början av augusti, så jag tvivlar inte på att vi kommer hela vägen hem 🙂

Pamir Highway går från Dushanbe i Tajikistan till Osh i Kirgizistan och sträcker sig 1255 kilometer. Låter det som en baggis? Tro mig, det är inte som en landsväg hemma som hade betats av i 100 km/h. Ofta är underlaget så dåligt att en får köra fram på de lägsta växlarna. Vägen, som egentligen heter M41 är världens näst högst belägna landsväg. I Pamirbergen finns det gott om toppar över 6000 meter, och vi ska KÖRA över ett pass på 4655 meter över havet! Det finns ett gäng andra pass som också går över 4000 meter längs med vägen. En vanlig avstickare från Pamir Highway är att köra längs med Wakhan Valley. Dalen fortsätter längs med Panj floden och den afghanska gränsen från Khorog och förbi Langar.

Aamir Highway & Wakhan Valley. Bild från advantour.com
Här ser ni bild över höjdnivåerna längs med vägen. Bild från Caravanistan.com (som för övrigt är bästa sidan för allt när det gäller resor längs med Sidenvägen, oavsett om det är med bil eller ryggsäck)

I onsdags (18/9) började vi köra från Dushanbe, eftersom Edvin legat däckad i magsjuka i några dagar och vi andra inte var 100 så valde vi att bara köra tre timmar till Kulob. Det är betydligt varmare sedan vi kom in i Tajiksitan, med temperaturer på mellan 30-35 grader. Perfekt att Jan kopplade ur AC:n, eller hur?! Speciellt med magsjuka och feber som kommer och går… Att köra över Kulob var egentligen en avstickare från Pamir Highway, men M41 från Dushanbe till Qalai-Kum är så dålig så de flesta väljer att köra söderut över Kulob. Ifrån Qalai-Kum körde vi sedan ut på Pamir Highway och fortsatte längs med den söderut mot Khoroug.

Bilder på President Emomali Rahmon finns det gott om…
Minnesmärket för brutala attacken mot sex turister i juli 2018. En bil prejade cyklisterna från vägen, stannade bilen och knivhögg dem. Attacken ledde till fyra dödsoffer och två skadade. Fruktansvärt!

På onsdagen tog vi oss alltså till Kulob och väl där letade vi upp ett hotell och lyckades fixa rum och parkering för Toto under tak, med ström till kylskåpet. Vi har framme vid tre-tiden och spenderade eftermiddagen och kvällen på rummet. Så det blev en lugn dag, trots några timmar i bilen.

Vi fick parkera inne på en biltvätt, på kvällen lagade vi mat i bilen.

Vi fick frukost på hotellet på torsdagen (19/9) och vid nio körde vi mot Qalai-Kum. Vi hade läst att vägen här skulle vara sämre, så vi var förberedda på det värsta. När vi lämnade asfalten och vägen istället bestod av ganska stora runda stenar så hörde vi direkt ett nytt ljud i bilen. Vi var vana vid den slutkörda stöddämpningen, men nu var det nåt annat som lät… Vi betade av kilometer efter kilometer, som blev till mil efter mil och höll tummarna att det inte skulle bli värre. Efter två timmar kom vi ut på asfalt och då kände Jan hur bilen vandrade på vägen. Berodde det på spår i asfalten, eller var framvagnen lös? Vi körde tillbaka till byn vi just passerat och lyckades hitta en ramp vi kunde köra upp på. Det fanns ingen mekaniker, men gott om folk som ville ta en titt. Jan kände efter och tyckte att allt satt fast så vi fortsatte. Det kände lite surt att vi stått parkerade vid en mekaniker i Kulob… Kanske borde vi ha låtit honom ta en titt på Toto, men det är lätt att vara efterklok. 

Vi följde floden Panj från förmiddagen och resten av dagen, vi körde sakta framåt och stannade för fika och lunch längs med vägen. Floden löper längs med gränsen mellan Afghanistan och Tajikistan. På vissa ställen är floden inte alls bred så man ser byar och folk  på den afghanska sidan. Vi kommer följa denna flod i flera dagar, ända till Khorogh och vidare genom Wakhan Valley.

Se upp för minor!
Lunch!

När vi hade kört nästan 250 kilometer och klockan hunnit passera 18 så stannade vi till vid ett lastbilsstopp precis vid floden, två timmar efter Qalai-Kum. Efter att ha pratat med några lastbilschaufförer och en kvinna som drev en liten restaurang intill så bestämde vi oss för att sova i Toto där. Vi ställde oss precis vid flodkanten, och åt lite kvällsmat, med utsikt över Afghanistan. På kvällen kom det fler och fler lastbilar, så vi stod tillslut hel innestängda och vi alla sov gott i några timmar.

Dags att tanka…
Vårt stopp för natten, på ett lastbilsstopp efter Qalai-Kum.

Sedan började Alice få magsjuka och fick gå på toaletten (eller toalett och toalett, snarare pottan eller i naturen) flera gånger på natten. Plus att Edvin blev sämre och också fick gå upp mitt i natten. Det är trångt att komma i och ur bilen, så det blir ett litet projekt varje gång. Nu hoppas vi på att  alla blir friska snart, även om det inte verkar troligt. Jag är rädd för att alla kommer vara halvkassa tills vi lämnat Tajikistan (eller kanske till och med Kirgizistan)! En av anledningarna till att magproblem är vanliga här är den höga höjden, som bland annat gör att vatten kokar under 100 grader och lämnar kvar bakterier. Yummie!

Morgon och dags att åka vidare

Vi vaknade ändå upp relativt utvilade i fredags (20/9) och fortsatte mot Khorog. Det var bara 18 mil dit, men vi hade hört att det skulle ta ungefär sex timmar. När vi kört någon kilometer så såg vi en bilramp och stannade till. Det visade sig att det var en mekaniker och han tog en titt på bilen. Jan skruvade bort däcket och förklarade vad som var fel. Mekanikern ruckade på spindelleden (den som håller fast hjulet i karossen) och visst, det glappade kraftigt i framvagnen. Han kunde inte göra nåt åt det på plats eftersom han inte hade några delar. När vi frågade om vi kunde fortsätta mot Khorogh svarade han ”No problem!”. Vi hade inte många alternativ så vi fortsatte och hoppades att hela framvagnen inte skulle lossna… Det var 18 mil kvar, behöver jag ens nämna att det skulle vara på dåliga vägar?

En mekaniker tar sig en titt på framvagnen och däcket…

Naturen längs med floden var otroligt vacker och trots att bilen blev värre och värre så lyckades vi njuta av vägen… Jag ville inte alls köra för nu kände jag hur bilen vandrade längs med vägen när Jan körde. Så fort han bromsade styrde bilen mot vänster och in mot berget, så fort han gasade styrde den åt höger och ut mot floden… Det var ganska otäckt, speciellt eftersom vi hela tiden körde på en smal väg med berget och floden på vardera sida. Vad skulle vi göra om hela framvagnen lossnade?!

Vattenmelon i skuggan

När vi väl kom fram till Khorog så var det inte helt enkelt att undvika att köra in i andra bilar, men Jan lyckades ta oss genom staden ut mot en verkstad som fanns utmärkt på iOverlander (en app med tips på allt från boende till mekaniker och bensinstationer längs med vägen) utan att göra något märke på andra bilar. Tur det eftersom vi kör här oförsäkrade… Nu är ju i och för sig frågan vad det hade gjort för skillnad att ha en försäkring som kostar 2 USD mot att köra utan? Jag gissar på att det inte spelar någon större roll, men är tacksam att vi än så länge inte behövt få redan på det. 

Åsnor – ett av alla djur som det finns gott om på vägen

Jan stannade till utanför porten, på det som skulle vara en bra verkstad. Den var stängd, så Jan gick in och gick fram mot huset. Under tiden var jag kvar i bilen med barnen. Helt plötsligt hörde jag hur Jan skrek för sitt liv och ropade på hjälp. Jag blev helt iskall och rusade in genom porten. Där mötte jag Jan och en stor vakthund! Den hade bitit honom kraftigt i låret och på några ställen på händerna. Som tur var hade han på sig tjocka jeans, så tänderna hade inte gått igenom byxorna. På händerna däremot blödde det lite. Så otäckt. Jag vet inte när jag blev så rädd sist, på något sätt blev jag lite lugnare när jag såg hunden (eftersom Jan redan fått bort den och den stod lugnt bredvid honom), det hade varit värre om det var en människa han retat upp. Vilken tur att han inte tog med sig barnen, då vet jag inte hur det hela hade slutat. Hunden gick upp till midjan på Jan och om den hade gett sig på barnen hade det kunnat sluta illa. Nu är Tajikistan visst ett land med gott om rabies, så det kan i och för sig fortfarande visa sig bli ett halvtaskigt slut på det hela…

Toto utanför porten där det skulle ha funnits en mekaniker…

Det låg en brandstation intill och vi hade fört sånt liv så brandmännen kom ut och undrade vad som hände. När vi förklarat situationen så fick vi köra in i deras garage och en mekaniker kollade på bilen. Han såg problemet och erbjöd sig att laga det, om vi kunde få tag i reservdelen. Vilket var lättare sagt än gjort, eftersom den med största sannolikhet skulle få fraktas från Dushanbe. En av grabbarna hade numret till ägaren av Pamir Lodge där vi tänkt bo, så han ringde upp honom. Vi kom överens om att det bästa var att åka till lodgen direkt. Han skulle prata med sin granne som var mekaniker, kanske kunde han hjälpa oss…

Inne på brandstationen

När vi kom fram stod mekanikern redan och väntade på oss utanför Pamir Lodge och ägaren hjälpte till att översätta. Som väntat fanns det inte några reservdelar, men han trodde att det skulle gå att lösa ändå. Det var en mekaniker i riktig Jan-stil – man tar vad man har och löser problemet. Vi var beredda på att få stanna i några dagar, så vi packade ur bilen och sedan lämnade Jan den hos mekanikern som bodde precis intill. Under tiden lekte Edvin & Alice i vattendragen som rann precis utanför rummet. Bästa lekplatsen – lera och vatten! Klockan var redan fyra på eftermiddagen, så vi hann inte med så mycket mer den dagen. Jan gick förbi mekanikern på kvällen och då visade det sig att Toto skulle vara klar om 30 minuter. Helt galet! Han hade vänt på spindelleden och svetsat nya fästen. Hoppas det visar sig vara en hyfsad lösning 🙂

Mekanikern tar sig en titt på Toto utanför Pamir Lodge
Solnedgången på ett litet berg precis intill Pamir Lodge

I lördags (21/9) hade vi ställt klockan på sju för att hinna ner till gränsmarknaden med Afghanistan i Ishkoshim, som låg ungefär tre timmar bort (trots att sträckan bara är 10 mil). Det visade sig att frukosten inte serverades fören klockan åtta, så det var bara att vänta… Efter att vi ätit så erbjöd sig ena tjejen som jobbade där att visa vart marknaden låg på kartan. Tur det! Det var nämligen ingen marknad i Ishkoshim denna lördagen. På grund av säkerhetsläget hade det bara varit gränsmarknad med Afghanistan där två gånger i sommar. Vi fick veta att det fanns en likadan marknad i Khorog och den skulle vara öppen från 8.30 till lunch. Vilken tur att vi frågade!

Bron över floden Panj, på bron köar folk från Afghanistan som ska till gränsmarknaden

Vi packade in oss i bilen och var framme vid marknaden runt klockan 10. Vi gick runt och kikade och shoppade med oss några saker hem. Vi behövde inte köa för att komma in, eller visa våra pass, men från Afghanistan var det långa köer. Säkerhetsläget gör att de tre gränsmarknaderna med Afghanistan i Ruzvat, Ishkashim & Khorog periodvis är stängda. Det verkar som att marknaden i Khorog för tillfället har öppet varje lördag, så det var tur att vi prickade in rätt dag i staden.

Under gårdagen hade jag och Jan funderat på om vi skulle köra omvägen längs med Wakhan Valley som har ett högt bergspass och dålig väg, eller om vi skulle följa Pamir Highway. Båda två kände att det är nu eller aldrig – vi ville inte hoppa över den delen som alla säger är en av höjdpunkterna. Så efter marknaden fortsatte vi följa Panjfloden och styrde mot Wakhan Valley. 

2 svar på ”Äntligen Pamir Highway & självklart lite bilkrångel”

  1. Hur går det med er?? Hur är det med Jan? Verkar som Toto gör sitt bästa i alla fall… Hoppas verkligen att alla håller sig friska nu! Vi saknar er!
    Massor med kramar från oss!

    1. Det går bra! Jan överlever hundbetten verkar det som 😂 Toto kämpar på, och vi andra är friska…. äntligen! Saknar er också! Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *