Fanbergen, Dödens Tunnel & magsjuka i Tajikistan

Det sista veckorna har vi kört genom öken, öken och åter öken. Just därför var det extra härligt när bergstoppar tornade upp sig efter att vi passerat gränsen till Tajikistan. Vårt första stopp blev Fanbergen vid sjön Gushor. Äntligen var vi tillbaka i Toto och vildcamping. I Uzbekistan har vi mest vandrat runt i städer, visst det har också en charm, men efter tre städer på raken, Khiva, Bukhara & Samarkand, så längtade vi alla efter att laga mat ute, tystnaden och att få sova i bilen. Efter Fanbergen styrde vi mot Dushanbe, men först skulle vi upp 2700 meter och köra igenom Dödens Tunnel… Låter det lockande? 

Landskapet i Tajikistan blev genast väldigt annorlunda

I lördags åkte vi från Samarkand på förmiddagen och styrde mot Tajikistan. Innan vi lämnade Samarkand behövde vi tanka. Som jag skrivit om tidigare så är det inte helt enkelt att få tag på diesel i landet. Lördagen var inget undantag. Vi frågade på flera tankstationer, men ingen hade diesel. Den fjärde eller femte vi körde in på svarade först ja, sedan nej, sedan ja igen. På Ryska såklart. Han ville först inte sälja oss diesel, men efter att han varit ute och luktat i tanken så litade han på att vi faktiskt hade en dieselbil och gick med på att sälja till oss. Då kom nästa hinder, vi hade inga Uzbekiska Som utan bara dollar. Vi lyckades komma överens om en kurs och han tankade i 10 liter. Det tog lite övertalning, så tankade han i 10 liter till. Efter ytterligare övertalning fick vi ytterligare 10 liter… Ett helt uppdrag för att få tanken full 🙂

Här var det diesel!

Det var ungefär fyra mil från Samarkand till gränsen, så vi var framme runt lunch. Det var inte mycket folk, men systemet hade (precis som vanligt) en hel del förbättringspotential. Det fanns ingen bilparkering, utan vi stod i en smal kö med bilarna, utan möjlighet att köra om. När vi fått våra pass stämplade och egentligen skulle kunna köra, så var inte bilen framför oss klar. Så vi fick snällt sitta och vänta en onödig kvart på att alla i bilen före oss var färdiga… Allt som allt tog det ungefär två timmar och sedan var vi i Tajikistan! Det är alltid härligt att köra in i ett nytt land!

Äntligen – Tajikistan!

Strax innan fyra svängde vi av vägen vid Sujina och styrde mot Fanbergen och de sju sjöarna, vägen dit var sista milen grusväg och uppför. Inte Totos favorit, men vi kom fram i alla fall. Ungefär halvvägs in kom jag på att vi inte hade något reservdäck, så då satt jag och höll tummarna att däcken skulle klara sig utan punktering. Lite efter fem körde vi ner till en plan yta framför tredje sjön. Perfekt plats att campa på! Det stod redan en bil där med ett par från Schweiz och några lokalbor fiskade i sjön, så helt ensamma var vi inte. Jan gick fram och hälsade och då fick han en nyfångad forell. 

Nu var vi uppe på 1700 meter, så det var en bra start för att acklimatisera oss för de höga höjderna som väntar framöver. Det kändes på temperaturen att vi var högre upp, så fort solen gick ner blev det rejält kallt. Vi fick ta på oss tröjor, jackor och mössor för att hålla oss varma. Mysigt på nåt sätt! Edvin sprang direkt ut och lekte i gruset och bäcken som ledde ner till sjön. Alice följde efter och snart var båda två inbitna i leken. Edvin ville inte ens sluta när solen gått ner och det var mörkt ute. 

Framme vid tredje sjön – Gushor

I söndags morse ville Edvin direkt ut och fortsätta leka. Så härligt! Vi gjorde havregrynsgröt och kokade ägg till frukost. Sedan började Jan fixa med bilen, under tiden tog jag ut all mat och kollade över förråden och packade iordning. Jan tog en hammare och slog ut bucklorna på fälgen och pumpade luft i däcket. Om vi har tur så håller det tätt och vi har ett reservdäck som funkar 🙂 Sedan rengjorde han luftfiltret och tog bort skruvarna som han ”lagat” AC:n med. Hädanefter får vi köra utan AC, eftersom det tar lite hästkrafter som vi kan behöva i bergen. När han grejade såg han att ena framlampan var helt lös.

Just då kom det två stycken minibussar och ett gäng pensionärer välde ut för att kolla på utsikten vid sjön. Det var en gruppresa och den första som gick ur bilen sa ”Vi såg er i Khiva”. Alla ville veta mer om vårt äventyr och var imponerade över Toto och att vi gjorde en sådan här resa med två små barn. Chaufförerna ville hjälpa Jan med lampan, så helt plötsligt var det tre stycken som stod och skruvade på Toto. Vi fick lite skumgummi som ena killen tryckte fast under, så nu sitter den som berget!

Bilfix i bakgrunden…

Nu hade klockan börjat närma sig tolv och vi fick lite panik att vi inte kommit iväg ännu… Så vi packade iordning allt och började köra mot Dushanbe. Vi hade framför oss 1,5 timme på slingriga grusvägar innan vi nådde asfalten och Alice protesterade bak, så båda två fick sitta fram när vi körde. Det var första gången på resan som vi lät barnen åka fram, men det lär bli mer av det uppe i bergen när vi kör sakta på dåliga vägar. Direkt efter att vi kommit ut på asfalten somnade bad två bak i sina säten och vi betade av mil efter mil.

Vid 17.30 var vi framme vid Anzobtunneln, som också kallas Dödens Tunnel. Tunneln ligger på 2700 meter över havet och är 5 kilometer lång. Anledningen till att det kallas dödens tunnel är för att den helt saknar ventilation, är smal och i stora delar helt saknar belysning. Det är gott om avgaser i luften så sikten är extremt dålig även med helljus… Jag ville inte ens tänka tanken på vad som skulle hända om bilen skulle lägga av inne i tunneln… Toto tog oss igenom tunneln levande och nu hade vi bara åtta mil kvar till Dushanbe. 

Vi körde in på Green House Hostel i mörkret, klockan hade hunnit bli efter 20 innan vi var framme. Vi fick sätta oss och vänta på att en motorcykelägare skulle komma tillbaka, så att han kunde flytta sin motorcykeln och vi kunde parkera bilen innanför grindarna. Vi satte oss och tog en te och åt kvällsmat när vi väntade. Vi valde att sova i bilen på stället, eftersom det bara fanns ett stort rum kvar som kostade 45 dollar. Klockan hade hunnit bli efter 22 innan vi hade parkerat bilen och gjort i ordning sängen. 

Skymningsljus uppe i bergen (och en smutsig vindruta!)

På måndagens morgon vaknade vi vid sjutiden av att Edvin suckade och stönade. Han hade blivit sjuk och spydde flera gånger (som tur var hann han till toaletten!). Vi valde att ta ett rum på stället och nu fanns det rum lediga för 29 dollar natten. Vi hängde på rummet i princip hela dagen. På eftermiddagen sa Edvin att han ville ha pannkakor så då ordnade vi det. Han hade inte mått illa på några timmar, men nu hade han fått feber. Febertoppen på kvällen var 40,2 grader… Stackars liten! Vi var på rummet hela familjen och höll honom sällskap. 

Alice & Jan steker pannkakor
Utsikt från rummet i solnedgången

Vi sov ända till 10.30 idag, tisdag. När hände det senast? Edvin var lite bättre, men vi spenderade ytterligare en dag på rummet så att han kunde vila upp sig riktigt. Nu börjar det klia lite i mina och Jans fingrar, men vi får se om det blir någon Pamir Highway imorgon eller om vi väntar till torsdag. Vi vill absolut att Edvin ska vara helt frisk innan vi åker, eftersom det kommer bli ont om ställen att sova på och många timmar i bilen när vi väl börjat köra. Tänk, om några dagar dundrar vi fram längs med Pamir Highway med en avstickare till Wakhan Valley, där Tajikistan ligger på ena sidan Panjfloden och Afghanistan på andra sidan. Som vi längtar!

Pannkakor till lunch idag också, sjuklingen fick bestämma mat även idag!
På tisdagen, efter att ha varit på stället i nästan två dygn,
följde Alice med mig på promenad.
Här har vi precis lyckats få ut pengar. Cash is King!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *