Moldavien & vidare till Transnistrien – landet som inte finns

I torsdags vaknade vi upp på en parkering i staden Kamenets-Podolsky i Ukraina. Vi hade ställt klockan, så runt klockan sex gick vi upp och började packa iordning vår lilla bobil för att ta oss till den moldaviska gränsen. Det visade sig vara ett bra drag. Vi var framme vid gränsen innan nio och då var det bara en bil före oss. Övergången tog ändå en timme, och sedan var vi i land tre på resan – Moldavien!

Solrosfält fanns det gott om i Moldavien

Vi började köra söderut i Moldavien och hamnade vid lunchtid i huvudstaden Chisinau. Vi stannade till vid en sjö precis utanför staden så att barnen kunde leka av sig och att vi alla kunde äta. Ingen av oss kände för en storstad så istället körde vi direkt mot Transnistrien. Kanske var du lika ovetande om detta (inte erkända) land som jag, tills för bara några veckor sedan? Jan däremot har haft lust att åka dit ett bra tag, men vi hade inte alls planera att åka förbi denna gången. För någon vecka sedan mötte vi en granne som precis kommit tillbaka från sommarens tågluff i Europa. De hade åkt in i Transnistrien och då började vi tänka – det kanske vi också skulle kunna klämma in på denna resan… 

Öppet landskap med kullar – Moldavien
Inte lätt att se vilket körfält man ska ligga i när det helt saknas mittlinjer…

Området, som ligger mellan Moldavien och Ukraina, förklarade sig självständigt från Moldavien 1990. Det har inte erkänts som en självständig stat av omvärlden. Landet får tydligen ekonomiskt stöd från Ryssland, har egen valuta, polis, tull, post, militär, rättsväsende, skattelagar och president. År 2010 tog landet bort krav på inbjudan för att få komma in och några år efter även visumkravet. Gränsen in till Transnistrien överraskade oss ändå lite. Det var en riktig gränsövergång med flera stopp med militärer och stridsvagnar. Övergång gick ändå smidigt, vi behövde bara berätta vart vi skulle bo, betala vägskatt och tala om vad vi hade för ärende i landet.

Precis innan gränsen till Transnistrien

Vi körde mot huvudstaden Tiraspol och stannade till för att köpa lite mat innan vi körde vidare till Red Star Camping. När vi köpt allt och skulle betala så gick det såklart inte att betala med kort… och vi hade inga kontanter (eller jag började ta upp Moldaviska Leu, men här var det ju visst annan valuta också!). Jag och Alice gick ut och letade bankomat, på vägen sprang jag på tre bussar med AIK-supporters. Jag snackade lite med en av killarna och fick veta att det lokala laget FC Sheriff spelade mot AIK ikväll. Vakten vid gränsen hade frågat om vi skulle gå på fotbollen, men eftersom varken jag eller Jan har något om helst sportintresse så vi hade ingen aning om vilken match han pratade om. 

Red Star Camping, Tiraspol, Transnistrien

Efter att jag och Alice lyckats hitta en bankomat så gick vi tillbaka till affären och betalade sedan körde vi vidare till campingen, som låg precis i utkanten av staden. Det visade sig att killen som vanligtvis drev ställett var bortrest, i stället var hans bror med familj där. Tur för oss! Både Natalia och Igor var hur trevliga som helst och dom hade två grabbar, Pavlet och Nikita. Perfekt leksällskap till Edvin och Alice 🙂 Vi blev bjudna på soppa första kvällen och satt uppe och pratade. Vi hade så trevligt tillsammans att vi bestämde oss för att stanna en natt till. Dagen efter, i fredags, så visade våra nya vänner oss en skatepark i staden. Barnen lekte där hela förmiddagen med sina cyklar. Alla tre hade hur mycket energi som helst! 

Första kvällen på campingen, vi fick soppa av Natalia & Igor
På väg in till skateparken, det fanns en gångväg längs med floden.

Runt klockan 12 så blev det mörkare och mörkare på himlen, det verkade som att det skulle bli värsta åskovädret. Vi packade snabbt ihop oss och Natalia och Piotr gick hemåt med barnen, men vi tänkte gå in i staden och kika. Precis när vi gått så öppnade sig himmelen! Vi hann söka skydd på uteserveringen på en restaurang. Tyvärr så var den inte öppen, utan under renovering. Vi satt där enbar stund medan regnet öste ner ute och åskan dundrade över oss. Det var riktigt häftigt!

När det lugnat ner sig lite så skulle vi gå in till staden, men det blev inte riktigt som planerat den eftermiddagen. Jag halkade med Alice i famnen och båda två dunkade i huvudet i en marmormur. Jag tuppade av och såg stjärnor. Alice började gråta direkt, så hon svimmade aldrig av. Vilken tur! Efter att Jan hjälpt mig upp så tröstade jag Alice och hon verkade inte ha så ont, det verkade som att hon klarat sig! Jag däremot hade fått värsta bulan och hade ont i huvudet. När vi gått några meter så märkte jag att jag hade blod på handen. Jag frågade Jan om jag blödde från huvudet, men han hittade ingenting. Då lyfte jag lyfte på Alice keps och hon var helt blodig på bakhuvudet. Det spred sig snabbt och snart var klänningen helt nerblodad. Iskall skyndade vi in på en restaurang och försökte se hur såret såg ut. Det var på drygt två centimeter och ganska djupt på ena sidan. Vi bestämde oss för att ta en taxi till campingen, som bara låg någon kilometer bort.

Alla har fullt upp 🙂 Om ni kikar in noga så ser ni allt blod bak på Alice klänning..

Vi knackade på hos Natalia & Piotr. Skulle vi åka till sjukhuset, ta in på hotell eller stanna kvar? Vi lyckades tvätta såret och efter en stund så lekte Alice precis som vanligt. Vi bestämde oss för att stanna kvar. Barnen lekte hela kvällen och vi satt och pratade och hade en trevlig kväll. Morgonen efter så sa vi hej då till våra nyfunna vänner och körde mot Moldavien och Rumänien. Barnen var lite ledsna, men förhoppningsvis så ses vi igen någon gång 🙂

Gruppbild med våra vänner!
Vi spanade in slottet i Bender på vägen tillbaka till Moldavien.

Just det, Jan har aldrig gångra synpunkter om innehållet i bloggen, men han tyckte bestämt att rubriken för detta inlägget skulle vara ”Transnistrien – och sedan svartnade det för ögonen”. Just den här gången fick han inte riktigt som han ville… Men alla andra gånger i livet så är självklart hans åsikt väldigt viktig 😉

Två stopp i Ukraina – Lviv & Kamenets-Podolsky

Vi kom fram hela vägen till Lviv i tisdags och gränsövergången gick smidigare än den borde, trots att det tog över två timmar. Jan lyckades nämligen ställa sig i någon typ av Priority Lane… Varför vi fick stå kvar i den kön vet jag inte, men kanske andas Toto en aura av status?! Nej då, det var nog barnen som gjorde att vi fick stå kvar i snabbkön 🙂 Tur det för annars hade gränsen tagit minst det dubbla. Det var lååånga köer och (de ganska buttra) vakterna försökte inte direkt skynda på.

Ett snabbt lunchstopp innan gränsen till Ukraina, det fanns inte en restaurang i sikte…

Vi ordnade en lägenhet i Lviv och när vi kom fram till staden så kunde vi köra rätt in i centrum och möta upp vår värd. Vägen dit var skumpig! Det var kullersten, med spårvagnsspår och höga kanter överallt. Lägg till mycket trafik och hetsiga bilförare. Barnen hade kul bak i bilen i alla fall! Vi fram kanske satt lite mer med andan i halsen, men vi kom fram helskinnade! I en bilkö så började bilen framför köra in till kanten, Jan tog tillfället och körde om. Då upptäckte vi att det stod en ambulans bakom med blåljusen på.. Efter att ambulansen kört förbi så svängde den andra bilen upp bredvid oss och var riktigt arg. Jan bara ryckte på axlarna, det är inte lätt att hänga med trafiken här när man är trött, hungrig, halvblind och dessutom från landet 🙂 Vi fick parkera Toto innanför låsta grindar. Perfekt! 

Solen håller på att gå ner, Lviv, Ukraina

Klockan hade hunnit bli närmare 19 innan vi kom fram, så vi slängde in packningen i lägenheten, startade en maskin tvätt och sedan gick vi ut på stan. Barnen sprang runt på gatorna och efter någon timme satte vi och på en restaurang och käkade kvällsmat. Vi åt på en hyfsat fin restaurang och drack en stor stark var för under 200 kronor. Efter maten fortsatte vi vår rundtur i staden och barnen orkade faktiskt springa runt på gatorna fram till klockan tio, sedan var alla fyra trötta. Vi gick tillbaka till lägenheten och alla somnade samtidigt. Lägenheten låg i ett gammalt stenhus, så det var svalt och skönt inne. Vi sov till klockan nio och sedan käkade vi fruskot på rummet innan vi tog en sista sväng på stan.

Barnen fick en varsin blomma av en kvinna som sålde blommor på gatan.

Vid tolv checkade vi ut och började köra mot Moldavien. Det visade sig extremt test för Toto. Vi hade hittat en ”genväg” som visade sig var riktigt jäkla dålig! På långa sträckor kunde vi max köra i 30-40 km/h. Vägen var som vågor, med höga kanter. Trots att vi körde försiktigt så skrapade skyddsplåten i vid två tillfällen. Som tur var klarade vi oss utan punktering, men de enda bekvämligheterna vi hade strök med – AC:n och bilstereons AUX-ingång. När det började bli dags för lunch så körde vi förbi en restaurang som såg lite annorlunda ut. Det visade sig vara ett lokalt bryggeri där man kunde kap med sig öl från tappen i plastflaska. Självklart så var vi tvungna att köpa med oss två 0.75 flaskor öl., för drygt 15 kronor styck. Vi åt lunch och drack en varsin alkoholfri öl från bryggeriet till maten. Sedan var vi redo för några fler timmar i bilen 🙂

Så här fin var vägen stora delar av ”genvägen”
Bryggeriet, som också hade restaurang och guidade turer.

Det tog hela dagen att komma drygt 30 mil till nästa stopp på resan: Kamenets-Podolsky. Jan hade läst att det fanns en fin borg där och den ville vi inte missa när i ändå i princip körde förbi. Vi kom fram till staden runt 19 och borgen var det första vi såg. Den var mäktig! Staden ligger innanför en meandersväng i floden och borgen vaktar över ingången. Vi bestämde oss för att sova i bobilen på en parkering, utanför ett hotell, mitt i staden. Personalen på hotellets restaurang kunde engelska och var hjälpsam och sa att vi kunde stå där över natten. Vi åt kvällsmat på restaurangen och sedan gick vi en sväng för att kolla på borgen efter att det blivit mörkt. Runt klockan tio bäddade vi iordning Toto och la oss. Dagen efter väntade ännu en gränsövergång och nästa land på resan, Moldavien.

Ett mäktigt första intryck!
Så här fint lyste borgen på kvällen!
Vi packar iordning Toto tidigt på morgonen, under tiden fick baren vänta i sina stolar

Poznan, Krakow och vidare mot Ukraina

Nu har vi snart kört igenom hela Polen och är på väg mot Ukraina. I söndags stannade vi till i Poznan, som Jan hade läst har ett av Europas vackraste torg. Vi höll inte riktigt med, visst torget var fint, men kan knappast kvala in som ett av de finaste i Europa. Det blev ändå ett lyckat besök i staden. Vi spanade in torget och sedan stannade vi vid en stor fontän och åt glass. Alice slängde av sig kläderna och skulle absolut bada. Efter att hon känt på vattnet var hon inte lika säker och stod mest vid kanten och busade. Klockan hade redan hunnit bli 18 när vi lämnade staden och körde söderut 1,5 timme närmare Krakow. Vi hittade en liten camping vid en sjö som var helt perfekt. Precis vid vattnet med lekplats, det var dessutom billigt (under 50 SEK). Så efter en snabb kvällsmat vid bobilen cyklade barnen ner till stranden och lekte av sig.

Barnen känner på vattnet – Poznan
Torget Stary Rynek i Poznan
Del av torget i Poznan som kanske inte var riktigt lika fin…
Fontän i Poznan och en nöjd Alice
Kvällsmat på campingen utanför Wieliczka
Sjön vid campingen

I måndags fortsatte vi mot Krakow och det slutade med att vi spenderade hela dagen i bilen… Trots att det tog längre tid än vi beräknat så körde vi sträckan utan bekymmer med ett lunchstopp och ett glasstopp på vägen. Vi var framme i Krakow vid 18 och då var vi ganska möra. Vi lyckades köra rätt in i staden och ända fram till det berömda torget Rynek Glowny. Vi är ytterst osäkra på om vi fick köra där, det var inte riktigt planen och vi hade lite bekymmer att hitta ut igen med alla enkelriktade vägar. Tillslut hittade vi en parkering och kunde gå tillbaka till torget. Barnen tyckte att det var skönt att komma ut från bilen och sprang runt och lekte på torget. Innan vi lämnade Krakow käkade vi lite pizza och sedan letade vi ett ställe för natten lite utanför staden.

Runek Glowny i Krakow

Klockan hade redan hunnit bli nio innan vi hittade en ställplats. Receptionen var samma som för ett motell och ett rum kostade inte mycket mer än ställplatsen. Vi valde att ta ett rum och vi vuxna tog en varsin lång varmdusch. Våra barn älskar att basta och bada (i varmt vatten) men ställer sig ytterst tveksamma till att duscha. Det hela slutade med en vurpa när Alice försökte klättra upp på vägen i ett försök att undvika duschstrålen. Jag kan nu i efterhand konstatera att det hela nog slutade med 1-0 till Alice eftersom hon slapp duscha håret… Hur som helst så kunde alla lägga sig rena i nytvättade lakan. Så lyxigt!

Frukost utanför motellrummet

Idag fortsätter vi österut om Ukraina och staden Lviv. Vi körde från motellet innan tio på morgonen, men under första två timmarna har vi inte lyckats komma så långt. Först blev det ett stopp i affären och lite glass, sedan skulle Edvin kissa. Efter det märkte vi att lampan för reserven lyste, så då var det bara att stanna och tanka. Efter ytterligare några minuter på vägen så ropade Alice att hon behövde gå på toa. Precis som det ska vara under en bilsemester med barn med andra ord 🙂

Vi har valt att inte köra på stora betalvägar, eftersom det inte finns någonting att se längs med vägen då. Vi ju inte bråttom så det gör ingenting att det tar lite längre tid… Idag hoppas vi på en smidig gränsövergång mellan Polen och Ukraina och att vi kommer hela vägen fram till Lviv.

Äventyret har börjat – nu är vi i Polen

Nu är vi på väg! Den sista veckan har vi verkligen haft fullt upp, men vi lyckades få allt färdigt. Vi fick ett kök på plats och hann med alla andra tusen grejer som hör till när man ska vara borta i flera månader och ha ett helt hem med sig. Det blev precis som jag trodde, på fredagen blev det packning av allt i bilen och fixa iordning hemma. Det kom förbi lite grannar och vänner titt som tätt under dagen och önskade oss en trevlig resa. Älskar att bo på landet där alla ser efter varandra 🙂 Under fredagen kändes det inte som att vi snart skulle ge oss ut på en lång resa, dagen gick i ett och rätt som det var så var det kväll. Vi kom i säng ganska sent och ställde klockan på fyra. Eller Jan lyckades ställa sin på 4.50, så det var tur att jag också ställt min… Strax efter fem körde vi hemifrån mot Trelleborg där vi skulle ta färjan till Swinoujscie. Vi kom fram en kvart innan incheckningen stängde, bra tajmat med andra ord 🙂

Färjan tog 7 timmar, men gick hur smidigt som helst. Vi varvade soldäcket med att sitta inne och läsa böcker, äta Singoalla, leka med bilar och kolla lite på TV. Ni som åkt färja vet att det inte väntar någon kulinarisk upplevelse. Om man inte äter kött så är utbudet dessutom väldigt begränsat, så det fick bli pommes för min del. Alla blev mätta och det är väl det som räknas.

Ombord på Nils Dacke mot Swinoujscie

Vi var framme i Polen strax innan 17 och kollade in en ställplats i byn Wolin, strax efter färjan. Det var mängder av folk överallt och vi insåg ganska snart att det nog var något event i byn. Mycket riktigt det var Festival of Slavs and Vikings med folk från hela Europa på besök. Varenda parkering, camping och ställplats var fulla, så vi körde vidare. Med en jävligt missnöjd Alice i bilen lyckade vi köra en timme söderut, till byn Morzyczyn och Camping Hania som låg precis vid en sjö. Vi slängde snabbt ur cyklarna och gav oss iväg på cykelpromenad längs med stranden. Det var massor med folk och matstånd överallt. Det visade sig var en festival (Gastro week Festival) i denna byn också. Vad är oddsen för det tro?! Vi stannade ute till klockan tio och käkade Burritos, Tacos och Quesadillas. Så jäkla gott! Efter en lång dag som avslutades med några timmar ute och x antal kilometer cyklande för barnen så var alla trötta och vi somnade gott i Toto.

Stranden vid Morzyczyn

Vi vaknade runt klockan åtta och ordnade frukost, sedan höjde vi upp sängen i taket och packade in alla saker på sin plats igen. Det är verkligen compact living där varje sak åtminstone bör ha sin plats, men vi har inte riktigt kommit dit ännu. Efter några nätter till så har vi nog fått kläm på det 🙂

Frukost på Camping Hania

En första natt i Toto och lite mer bobilsfix

 Vi lider av nån typ av varannan-dags-syndrom just nu, när vi ena dagen känner att vi kommer hinna färdigt och nästa dag känner smått panik för att vi ALDRIG kommer hinna. Så just nu lägger vi mycket tid på bilen, men vi försöker ända att hitta på nåt kul med barnen varje dag. Som tur är bor vi i en idyllisk by på landet med många sjöar runt om. Det räcker att åka ner en sväng till sjön eller gå på en promenad tycker barnen att det är ett riktigt äventyr.

I lördags kväll körde vi ner med Toto till en sjö i närheten. Det blev ett perfekt avbrott och dessutom fick vi testa på bobilslivet. För er som undrar – Ja, det var ganska trångt, men faktiskt helt okej! Barnen lekte på stranden, Jan fiskade och jag gjorde yoga på brygga. Alla nöjda helt enkelt! Vi lyckades sova till halv åtta snåret och efter lite frukost var det bara att köra hem och fortsätta bygga på Toto.

Vi har hunnit med en hel del den sista veckan, nu är reservdäcket och en skyddsplåt fastsatt under bilen. Alla gardiner och myggnät är på plats och jag har sytt färdigt tältet över bagageluckan. Jan har byggt ett tackräcke och satt fast takboxen och en markis (ombyggd rullgardin) på taket. Vi har även bytt bilstereo, satt in ett extra batteri i bodelen med uttag för fläkt, kylskåp samt laddning av mobiler etc.

Nu är det mest småfix kvar, förutom köksdelen. Jan har byggt en ställning för gasolköket, men det är i princip det enda som är gjort. Så nu måste vi bygga lite smarta lådor för förvaring av bland annat kastruller, tallrikar, glas och bestick. Det tar vi imorgon.. Sedan väntar jobb för Jan onsdag och torsdag. Fredag hade vi tänkt ha det mesta färdigt, men det lär bli packning som står på schemat om jag känner oss rätt.

Det här är största projektet som återstår – bygga köksdelen bak i bilen…

Vi har i alla fall bokat färjebiljetter nu, på lördag åker vi från Trelleborg till Świnoujście. Det innebär att vi har fyra dagar kvar (och Jan jobbar två av dessa)… Önska oss lycka till 😉