León- Nicaraguas bästa stad (om vi får bestämma)

Granada hade alla delar för att vara just den staden som jag älskar – ruffiga, pampiga hus som är slitna och nötta. Allt detta hade även León, men det var ändå lätt att välja vilken stad vi gillade bäst. León hade en helt annan vibe som vi föll för direkt.

  • Katedralen i León

Vi åkte från Granada först vid 11-tiden i fredags (20/12) eftersom barnen ville bada i poolen innan vi stack. Resan mot León började med en minibuss till Managua. Där fick vi byta buss och sedan var vi framme. Eller ja, vi fick ta en cykelriksha och promenera en bit först… Trots det kunde vi checka in på Lazybones Hostal vid 15- tiden. En kort resdag med andra ord! Nu var vi rejält hungriga, så vi gav oss ut på stan för att få i oss lite mat och få en första titt på staden.

  • #1 Mot Managua
  • Bussbyte i Managua
  • #2 Mot León

Jag gillade verkligen Granada, men så fort vi kommit fram till León insåg jag att det där lilla extra som saknades, som jag inte riktigt kunde sätta fingret på var pulsen och folkvimlet. I León fanns det fullt av stånd som sålde allt från frukt & grönt till kläder, skor och leksaker. Barnen var helt lyriska över alla leksaker – ”jag har aldrig sett så här många leksaker” utbrast Edvin.

  • #3 Mot vårt hostel

Vi hade bara en hel dag att utforska León så vi försökte göra det mesta av lördagen (21/12). Eftersom vi bodde på ett ställe med pool och barnen älskar att bada så fick vi klämma in lite bad på förmiddagen. Efter det spanade vi in kyrkor, gick på marknaden och klättrade upp på taket av katedralen. Barnen såg hela taket som en enorm lekplats och vi fick muta med att det skulle bli ett dopp i poolen om vi gick ner. När vi kommit fram till Lazybones Hostel så var det ett gäng andra barn i poolen. Edvin & Alice var överlyckliga att få kasta boll och leka med de andra barnen.

  • Lazybones Hostel
  • Ställets innergård
  • Från taket av katedralen

Sista kvällen avslutades inte på bästa sätt… Vi gick länge och letade restaurang, det var inte det enklaste att hitta vettiga vegetariska alternativ. När vi tillslut hittade en italiensk restaurang så slutade det hela med att vi fick gå därifrån hungriga, en timme och en kvart efter att vi beställt… Vi hade frågat några gånger om maten var på väg och fick till svar ”om några minuter” varje gång. Det var flera andra bord som också väntade på maten, så det verkade som att köket hade det stressigt! Vid 21.45 gav vi upp och sa att vi inte kunde vänta längre. Vi hittade ett snabbhak som serverade friterad kyckling (vad annars?!), som hade lekplats! Barnen var nöjda i alla fall och jag lyckades få några nachochips i magen.

  • Solnedgång över Lazybones Hostel

Egentligen var planen att åka från Nicaragua till Isle de Tigre i Honduras. Men julen kom emellan och ställde till det. Isle de Tigre är en liten vulkanö precis mellan Nicaragua och El Salvador, där det endast finnas några boenden och ett par restauranger. Vi vågade inte riskera att bli fast på en liten ö under julhelgen där det knappt går att få tag i mat. Det har nämligen hänt oss tidigare, då var året 2012 och ön Tobago i Karibien. Därför bestämde vi oss för att åka rätt igenom Honduras och fortsätta till El Salvador… Det lär ta hela söndagen (22/12) eftersom det blir ett antal olika bussar plus två gränsövergångar…

Kolonialstaden Granada & lavaskådning på aktiv vulkan

Det jag kommer minnas mest med Granada är alla pampiga, nötta byggnader. Hela staden osade historia! Höjdpunkten med dagarna i Granada blev ändå nationalparken Masaya, där vi kunde stirra ner på kokande lava i botten av en vulkankrater. Det jag å andra sidan gärna stått över var sjukhusbesök och infektion i njurarna…. men så kan det gå!

  • Några av Granadas kyrkor
  • Volcán Santiago

Vi började tisdagen (17/12) med att käka frukost på vår ställe – Hospedaje Central. Sedan var det dags att säga hej då till personalen, som på bara några dagar fick oss att känna oss som hemma. Vid 10 tog vi färjan från vulkanön Omtepe och en timme senare var vi i San Jorge. Där stod en buss och väntade, men eftersom bussen bara var halvfull fick vi vänta i hamnen en timme på nästa färja så att bussen fylldes med passagerare. Vid 12-tiden rullade vi mot huvudstaden Managua. Vi fick hoppa av vid en vägkorsning efter en timme och ta en riksha mot Granada som var slutmålet för dagen. Det är så skönt att förflytta sig så här korta sträckor, återigen blev det en resdag på runt 4 timmar.

  • #1 Färjan
  • #2 Buss mot Managua
  • #3 Riksha

Vi checkade in på en hostelkedja som en kompis tipsat om, Selina. Stället låg precis intill Parque Central, hade cool inredning, pool och gemensamt kök. Återigen hade vi tur och fick ett rum med tre sängar och eget badrum, trots att vi endast bokat ett dubbelrum med delad toalett. Eftersom vi inte ätit lunch skyndade vi oss ut på Grenadas gator och letade restaurang. Vi kunde till och med klämma in lite sightseeing (och den obligatoriska jakten på en lekplats) innan dagen var över.

  • Blandade bilder från Selina
  • Första kvällen i Granada

Onsdagen (18/12) började med att jag mådde skit, med fruktansvärda smärtor i ländryggen (njurarna) och magen. Jag anade att jag gått med urinvägsinfektion för länge, men jag hade aldrig haft så här ont vid en uvi tidigare. Jag insåg ganska snart att det var läge att åka till sjukhus för att få medicin. Det visade sig att jag hade ”multipel infections in the kidney ”, vad det nu innebär?! Det blir lätt lite tokigt med Google Translate. Läkaren bad till exempel om ”en urinpuré” istället för ett urinprov… Som tur var kunde den sjuksköterska som gav mig recepten lite engelska. Jag skulle komma tillbaka i tre dagar och få sprutor med antibiotika i kombination med tabletter. Nu var det dags att lyssna på kroppen och ta det lite lugnt. Jag spenderade resten av dagen på rummet och Jan fick underhålla småttingarna.

  • Bästa toan för urinprov, utan både papper & ring
  • Familjen väntar på Cruz Azul Hospital
  • Granada hade gott om hästar med vagnar… PS. inte vidare trevligt för hästarna, ni åker väl aldrig sådant här på semestern hoppas jag!
  • Jan & barnen badade en hel del i poolen när jag vilade på rummet

När vi ätit frukost på torsdagen (19/12) fick jag åka en sväng till sjukhuset för att få spruta med antibiotika. Jag var tillbaka inom en timme och resten av förmiddagen spenderades vid poolen. När det började bli lunch gick vi alla ut. Jag kände mig lite bättre och jag ville gärna se mer av Granada, som är Nicaraguas äldsta stad och faktiskt en av de äldsta i Amerika. Kanske skulle jag till och mer orka med en utflykt?! En av anledningarna till varför vi stannade till i just Granada var att den aktiva vulkanen Santiago låg precis i närheten. När vi ätit lunch kände jag mig så pass bra att jag slängde ur mig- äh, vi drar till vulkanerna.

  • Barnen spelar fotboll vid Iglesia la Merced
  • Granadas katedral, från taket av Iglesia la Merced
  • Från taket av Iglesia la Merced

En ordnad tur skulle kosta oss runt tusenlappen ($26/person och ja, barnen skulle behöva betala). Jag tror inte att jag och Jan åkt på en enda ordnad tur (eller shuttel mellan ställen heller för den delen). Så varför börja nu? Självklart skulle det gå att åka till vulkanen billigare utan att vara så mycket krångligare. Att förflytta sig är den del av resandet eller hur?! Oavsett om det är mellan städer eller till utflyktsmål. Resan mot vulkanerna började med en buss mot Managua, men vi bad om att bli avsläppa vid avfarten till Masaya Volcán Parque Nacional. Självklart visade det sig att vi var tvungna att vänta 1,5 timme med att gå in i parken, om vi ville se vulkanen efter att solen gått ner. Vi trodde att vi skulle kunna gå in i parken och vänta där till skymningen. Det gick inte…

  • Buss mot Managua
  • Vi fick hoppa av vid avfarten till vulkanerna

Istället lyckades vi bjuda in oss på kaffe hos en gammal kvinna i ett hus intill. Edvin & Alice lekte med hennes barnbarn när jag & Jan drack kaffe och fick ta del av hur livet i Nicaragua kan se ut. Det visade sig vara tufft. Kvinnan berättade om det osäkra politiska läget och frågade oss förvånat hur vi vågade resa runt i landet… Vi blandade våra bristfälliga kunskaper i spanska med hennes få ord engelska. Vi förstod att hon inte kände sig trygg, varken hemma eller i landet. Huset var till salu och hon skulle försöka lämna Nicaragua, precis som hennes barn gjort för länge sedan. Ibland kommer verkligheten ikapp och vi blev återigen påminda om hur privilegierade vi är som bor i Sverige.

  • Här har vi lyckats bjuda in oss på kaffe…

Vid 17 tiden var det i alla fall dags för oss att gå in i parken och åka 5 km upp till vulkankratern. När vi kom fram höll solen på att gå ner och gav ett härligt ljus över vulkanerna. Vi gick fram till kratern på Volcán Santiago och stirrade vi rakt ner i en aktiv vulkan! I väntan på mörkret gick vi till några utsiktsplatser högre upp och såg solen på ner över kullarna. Först när det mörknat gick vi tillbaka till kratern. I mörkret såg vi bubblande lava, djupt där nere. Vi var alla i familjen överens – det här var häftigt!

  • Kratern på Santiago i skymningsljuset
  • Volcán Santiago
  • Kratern av Volcán Masaya
  • Så häftigt med bubblande lava!

Vid 18 tiden åkte vi tillbaka till utgången av parken och ställde oss vi stora vägen, för att hoppa på en buss tillbaka till Grenada. Nu var det dock rusningstrafik och varenda buss som körde förbi var så full att chauffören inte ens brydde sig om att stanna. Folk stod till och med bakom bussen, de var nästan lika fullpackade som i Indien 🙂 Det körde säkert förbi 10 bussar innan en stannade. Vi fick nätt och jämnt plats, men tillbaka till Grenada kom vi. Prislappen för alla fyra landade på under $30. Då var $20 inträde i parken (det är betydligt billigare att åka in på dagen, men vi ville se lavan i mörkret) och $10 totalt för all transport. Inte illa eller hur?!

  • Trångt på bussen tillbaka mot Granada
  • Edvin stod på 1:a parkett
  • Alice fick sittplats efter en stund

På fredagen (20/12) fick jag åka en tur till sjukhuset för sista sprutan och sedan bar det av mot Léon. Tydligen tävlar Léon och Granada om vilken som är den bästa, vackraste och mest kulturella staden i Nicaragua. På pappret verkar städerna lika, båda är kolonialstäder med ett rikt kulturarv. Självklart måste vi se båda två för att kunna avgöra vilken som tar hem titeln ”Nicaraguas bästa stad”, åtminstone om Lilla Familjen får bestämma… Léon nästa, med andra ord!

  • Familjen vinkade hej då från vårt rum, innan jag åkte till sjukhuset för sista sprutan

Vulkanön Ometepe

Redan på färjan över Nicaraguasjön gav de två vulkanerna Concepción och Maderas ett mäktigt intryck. Vi skulle verkligen bo mitt på en vulkanö! Barnen var först något skeptiska (vi har varit i Pompeji så båda två har en viss respekt för vulkaner!), men så fort vi gått i land blev alla förtjusta i den lilla ön!

Resan från San Juan Del Sur till Ometepe gick på runt fyra timmar. Det är ju ingenting! Bara en bussresa till Rivas, en kollektivtaxi till San Jorge och sedan en färja till staden Moyogalpa. Väl framme med färjan så var det bara 400 meter till vårt hostel – Hospedaje Central. Trots att vi gav oss iväg först vid 11 i lördags (14/12) var vi alltså framme vid tre-tiden på eftermiddagen. Rena lyxen!

  • #1 Mot Rivas
  • #2 Mot San Jorge
  • Lunch innan färjan
  • På väg ombord
  • #3 Mot Ometepe

Nicaraguasjön kallas ”Det söta havet” och redan när vi kom fram till stranden kunde jag förstå varför. Det var nämligen stora vågor på sjön och vattnet fortsatte så långt ögat kunde nå. Dessutom finns det hajar i vattnet. Länge trodde forskare att det var en endemisk art, som bara fanns i sjön, men det har visat sig vara vanliga tjurhajar. Hajarna har tagit sig in via floderna, den klarar nämligen av sötvatten! Just tjurhajen är ökänd för sitt aggressiva beteende och jagar gärna på grunt vatten, precis där vi människor brukar vara… Trots detta är hajen ingenting en behöver vara orolig för, eller inte mer än i havet i alla fall. Där finns det ju gott om tjurhajar och runt 400 hajarter till.

  • Framme!
  • Rickshor -har vi hamnat i Indien?

Vi spenderade tre dagar på Ometepe (från lördag 14/12 till tisdag 17/12) och föll snabbt in i det lugna tempot… Det blev tre dagar som till största del spenderades i staden Moyogalpa. Vi strosade runt på gatorna, hann med en och annan tur till lekplatsen och spenderade mycket tid på vårt fantastiska hostel. Det känns alltid lika skönt när vi hittar ett riktigt guldkorn att bo på. Det var gott om väggmålningar, färgglad inredning och massa växter. Lägg till god vegansk/vegetarisk mat och trevlig personal. Vi kände oss snabbt som hemma och barnen lekte med sina leksaker precis överallt!

  • Moyogalpas gator och Concepción i bakgrunden
  • Nicaraguasjön
  • Första kvällen på stället…
  • Vår lilla yogi!
  • Så här kan det också gå… Tre yogis, eller nåt!

Direkt när vi kom till vårt hostel var vi dock inte övertygade att vi skulle trivas, det spelades nämligen öronbedövande musik på grannstället. När vi gick in i vårt rum så skakade fönsterrutorna av basen och musiken gjorde att det inte gick att prata. När vi kommit tillbaka till receptionen frågade (läs: ropade!) jag om det var så här hög musik hela tiden?! Vi fick till svar att det var en privat fest och att musiken förhoppningsvis skulle vara slut vid midnatt… Personalen erbjöd oss att gå till deras tomma dorm och sova eftersom det låg mer skyddat och hade fönster åt andra hållet. Trots den höga musiken fick vi faktiskt en helt okej natt på vårt rum, men det blev inte tyst vid midnatt utan först vid halv fyra snåret. Tur att vi alla har lätt för att sova och inte störs i första taget 🙂

  • Hospedaje Central

Den enda utflykten vi gjorde var en sväng till Punta Jesus Maria. Det är en smal strandremsor som går rakt ut i Nicaraguasjön och ger en häftig utsikt över de två vulkanerna på ön. Vi lyckades komma dit en stund innan solnedgången, när ljuset är om allra härligast – the golden hour. Barnen kunde bygga slott av lavasanden och vi doppade tårna i vattnet, som var förvånansvärt kallt. Under tiden spanade vi in solnedgången och såg hur ljuset försvann från vulkantopparna.

På väg mot Punta Jesus Maria passerade vi ett flygfält med fantastisk utsikt över Concepción. Dagen efter vår utflykt till stranden bestämde vi oss för att gå till flygfältet. Vi lyckades få några häftiga bilder över landningsbanan med vulkanen i bakgrunden och fick en härlig promenad på köpet.

  • På väg mot flygfältet gick vi förbi denna butik med en jäkla massa fyrverkerier!

Edvin sa gång på gång att han ville klättra upp på vulkanen. Eftersom det var en tur som skulle ta en hel dag så kände varken jag eller Jan oss manade att låta honom få sin vilja igenom. Det är ju inte så att han skulle knata på hela vägen själv i åtta timmar… Det hade garanterat slutat med att vi fått släpa barnen uppför vulkanen. Det var en aktivitet som ingen av oss vuxna i familjen trodde skulle bli vidare trevlig. Det får bli nästa gång helt enkelt!

Efter några dagar i Moyogalpa så kände vi att det var dags att resa vidare. Nästa stopp blir kolonialstaden Granada. Det är en av de mest kända och besökta städerna i hela Nicaragua. Några av anledningarna att staden är omtyckt verkar vara dess rika kulturarv, en handfull kyrkor, ett gammal fort och närheten till Nicaraguasjön. Snart får vi se om staden faller oss i smaken!

Avkoppling och god mat i San Juan Del Sur – Nicaragua

San Juan är onekligen vackert belägen, precis vid en strandbukt med en Jesusstaty som vaktar över staden. Trots det kommer jag framförallt minnas platsen för all god mat. Det fanns ett brett utbud av restauranger med mat från världens alla hörn – vad sägs om asiatiskt, indiskt, pizza, tacos och inte minst italiensk gelato! Under vårt första stopp i Nicaragua blev det inte ett enda dopp i havet, men vi hann istället med: en släng av magsjuka, äta god mat från flera världsdelar, promenera upp till Jesusstatyn och leka på stadens enda lekplatsen 83 gånger. Inte illa, eller hur?! 😉

När det hade blivit lördag (7/12) hade vi bara en dag kvar på Playa Carmen (men kanske framförallt vårt fantastiska rum på Brunela Soldiers Hostel) och känslan i början av dagen var ett uns vemod. När vi sedan gått längs med grusvägen till byn så insåg vi istället att det var ganska skönt att lämna den dammande vägen och all trafik. Bara under de tio dagar vi spenderade på stället hade mängden turister ökat avsevärt. Det var dessutom torrt de sista dagarna så varje fyrhjuling, moppe och bil lämnade efter sig ett moln av damm….

  • Playa Carmen, intill Santa Teresa
  • Grusvägen från Santa Teresa till Playa Carmen

Under lördagen kollade vi upp vilka alternativ vi hade för att ta oss till Pena Blancas och Nicaragua. Shuttle för oss skulle kosta $200 ($50/person) och en hyrbil runt $100 med avlämning vid gränsen. Alla vi pratade med avrådde oss att åka lokalbussar, det skulle ta lång tid och innebära runt fem olika bussar plus en färja. Deras åsikt var att det inte var värt det, trots att det skulle bli billigare. Vi bestämde oss tillslut för att ändå ta lokalbussar. Vi känner ingen stress och för vår del gör det ingenting om resan tar en extra dag.

  • Sista dagen på stranden i Playa Carmen

På söndagen (8/12) tog vi bussen vid åtta mot Cobano. Där väntade nästa buss som skulle ta oss till färjeläget i Paquera. Vid elva gick färjan och en dryg timme senare var vi framme i Puntarenas. Vi tog sedan en kort bussresa till terminalen, men självklart hade vi precis missat bussen till Liberia. Det visade sig faktiskt vara bra, för då fick vi möjlighet att äta lunch och barnen kunde leka lite innan nästa buss. Vid 15.15 gick bussen till Liberia och lite mer än tre timmar senare körde vi in i staden. Vi bestämde oss för att stanna över natten på ett hostel ett par hundra meter från busstationen och fortsätta till gränsen nästa dag.

  • #1 Mot Cobano
  • #2 mot Paquera
  • #3 Färjan mot Puntarenas
  • #4 Mot bussterminalen
  • Lunch i Puntarenas
  • #5 mot Liberia
  • Frukost på Pura Vida Hostel i Liberia

Vi började måndagen (9/12) med sovmorgon och sedan fortsatte vi resandet. Vid elva satt vi på en buss mot Penas Blancas. Gränsövergången innebar några passkontroller och en kilometers vandring i ingenmansland. Vid 13.30 var vi igenom på andra sidan och satt på en fullknökad buss mot Rivas. De första 10 minuterna fick vi stå, med ryggsäckarna på oss. Jag hade Alice i famnen och Edvin stod bredvid Jan. Det gällde att hålla i sig när bussen körde allt annat än sakta. Självklart spelades en 90-tals dänga på högsta volym på sprakande högtalare. Det kanske låter knäppt men både jag och Jan njöt. Det här är att resa! 🙂 Det hela tog dock slut vid en poliskontroll en stund efter gränsen. Då tvingades de slänga upp lite packning på taket och musiken tystnade. Vi kunde ta av oss ryggsäckarna och jag och Alice lyckades till om med få sittplatser tillsammans med två kvinnor och en grabb. Vi satt alltså fem på ett säte för tre… Edvin fick sätta sig fram på motorn och Jan stod bredvid honom. Han utbrast nöjt: ”Pappa, jag sitter på motorn! Det får vi inte berätta på förskolan!”.

  • #6 mot Penas Blancas
  • Ingenmansland
  • #7 mot Rivas (innan Edvin fick sätta sig på motorn)
  • #8 mot San Juan

Vi hade inte lyckats få ut pengar vid gränsen (fanns bara bankomat för Visakort) så därför tog vi bussen hela vägen till Rivas. Där lyckades vi få ut cordobas och käka lunch, sedan fortsatte vi med nästa buss till San Juan. Det hade blivit mörkt innan vi var framme. Vi hittade en lekplats och där lekte barnen medan jag och Jan turades om att leta boende. För första gången på resan så blev vi nekade att bo på några olika hostel, för att vi har barn med oss. Extra surt när vi hittade ett helt perfekt ställe (Casa Romano Hostel) som vi inte fick bo på. Vi valde tillslut att ta in på ett billigt, sunkigt rum, men där vi hade både AC och Tv. Ännu en (res)dag till ända…

  • Lekplatsen i San Juan
  • Busar på rummet
  • och äter frukost!

Vi började tisdagen (10/12) med att leta bättre boende. Tillslut hittade vi nyöppnade Happy House Hostal, som hade fräscha rum, flera terasser med hängmattor (och plats för yoga!) och gemensamt kök. Här trivdes vi bra! Vi tog det lugnt och varvade restaurangbesök med att strosa runt i staden och ett och annat besök på lekplatsen. Det var betydligt färre turister och lugnare trafik än i Santa Teresa/Playa Carmen. Barnen kunde springa längs med gatorna utan att riskera att bli påkörda av en fyrhjuling eller omkullvälta av en surfingbräda på en scooter.

  • Lugna gator
  • Rusningstrafik 🙂

Senare på kvällen när vi gick ut var det fullt av folk på gatorna och ett paradtåg korsade staden. Dessutom sköts det raketer och smällare titt som tätt hela kvällen. På torget vid lekplatsen och kyrkan var det riktig folkfest, men vi förstod inte riktigt vad som firades…

  • Jag gör yoga i princip varje dag, men det är inte varje dag som barnen smyger upp och vill vara med!

När vi vaknade på onsdagen (11/12) så sa Edvin direkt – ”jag har blivit sjuk” och en stund senare spydde han. Magsjuka var vår första tanke och eftersom han spydde flera gånger på förmiddagen verkade det inte så lovande… Vi tog det lugnt hela dagen, men konstigt nog så var Edvin bra redan innan lunch. Troligtvis har han fått i sig någon bacill när han har slickat på något av alla bussäten, sina händer eller leksaker (som han kör med på trottoarer, vägkanter och överallt där han kommer åt). Kanske ett under att han inte blivit sjuk fler gånger på den här resan när jag tänker efter!

  • Lugn dag på Happy House Hostel
  • Vårt rum
  • Edvin blev snabbt bättre!
  • Apor kom varje dag och åt frukt från träden (synd bara att vi endast lyckades höra aporna…)

På torsdagen (12/12) hade vi en lugn förmiddag, men efter lunch bestämde vi oss för att gå upp till Jesusstatyn. Den låg lite över 2 km bort och sista biten var det branta backar när vi skulle komma från i princip 0 möh till runt 110. Uppe på toppen hade vi fin utsikt över bukten och San Juan. Vi avslutade kvällen med disco på terassen och barnen fick spela sina favoritlåtar. Det blev en salig blandning med allt från Fuldans med Rolandz till T.N.T med AC/DC och Freedom med Steve Angelo. Dansband, rock och house med andra ord!

  • Lunch på Simon says
  • Från toppen såg vi hela bukten vid San Juan
  • Statyn på toppen är 24 meter hög och
    stod färdig 2009.

Vi hade en plan att gå till stranden när vi vaknade på fredagen (13/12). Så blev det inte. Istället blev det ännu en dag med att varva lugn och ro på vårt hostel med fullt ös på lekplatsen. Vi hann dessutom med att käka nudlar på favoritstället, Dos Chinos vid lunch och pizza och gelato på kvällen. Nu kände vi oss ganska nöjda med San Juan och bestämde oss för att det var dags att resa vidare.

  • San Juans gator
  • Asiatiskt till lunch
  • Pizza till kvällsmat…
  • …och lite glass efter det!

Nästa stopp blir vulkanön Ometepe. Ön har inte mindre än två slumrande vulkaner och ligger mitt i Nicaraguasjön. Det jag mest ser fram emot är att utforska ön till fots och kanske klättra upp på en av vulkanerna, det jag minst ser fram emot är att bada i en insjö med HAJAR… Det trodde jag inte ens var möjligt innan jag kom hit!

Playa Carmen – en liten juvel i Costa Rica

Playa Carmen, precis söder om Santa Teresa, visade sig vara det stället där lugnet på riktigt infann sig. Direkt när vi gick av bussen och trampade på grusvägen kände vi oss som hemma! Denna lilla plats har alla delar för att vara vår favorit – havet är nära inpå, det finns en liten slumrande by intill, men framförallt så bor vi på ett magiskt ställe. Här var vi tvungna att stanna ett tag!

När du väl tagit dig till Santa Teresa, så kommer du vilja stanna ett tag. Det är lite omständigt och x antal bussar och färja innan du är framme. Visst, det finns minibussar som går direkt hot från San José, men vi gillar att åka större bussar. Dessutom är minibussarna dyrare och du har betydligt mindre plats. Lägg till att den bara går ett par gånger per dag, då ger lokalbussen mer valfrihet.

  • En av alla bussar mot Santa Teresa
  • Snart framme! Här väntar vi på bussen i Cóbano

Vi åkte från Cahuita på kusten vid Karibiska havet i onsdags morse (27/11) och på eftermiddagen var vi tillbaka på Relax Hostel i San José. Vi promenerade runt i staden på eftermiddagen och åt asiatiskt till kvällsmat. Morgonen efter (torsdag 28/11) tog vi en buss från Puntarenas Bus Terminal till Puntarenas. I San José finns det en bussterminal för varje bussbolag och inte en stor där alla bussar går, som vi är vana vid.

  • Relax Hostel

Vid tio var vi på väg mot Puntarenas och under två timmar senare var vi framme. Där kan du antingen ta en buss eller taxi några kilometer från busstationen till färjan. Färjorna går några gånger per dag, vi hann äta lite lunch innan vi tog nästa färja, som gick vid 14. En timme senare var vi framme i Paquera och då väntade en buss som tog oss till Cóbano. Vi fick vänta i den lilla byn i 10 minuter på bussen som skulle ta oss hela vägen till Santa Teresa.

  • Relax Hostel och vårt lilla rum
  • På första bussen…
  • Mat i väntan på färjan
  • Färjan till Nicoyahalvön

Vi hade tur och bussen tog vägen förbi Playa Carmen på väg mot Santa Teresa. Vårt hostel, Brunela Soliders Hostel, låg precis mellan de två byarna så vi kunde hoppa av precis utanför. Det hade redan mörknat när vi var framme och checkade in. Vilket mysigt hostel och vilket rum vi fick! Vi hade bara bokat ett dubbelrum, men fick ett betydligt bättre rum. Antagligen för att Edvin och Alice charmade receptionisten 🙂

Vi lyckades få sviten, för samma pris som ett dubbelrum. Rena vinstlotten! Rummet hade kylskåp, kaffemaskin, vattenkokare, tv med Netflix och en stor terass! Förutom vårt schyssta rum så har vi tillgång till ett stort gemensamt kök och pool. Detta måste vara bästa boendet hittills under resan och det i kombination med att stranden är nära och att vi bor mitt i en liten charmig by med grusväg gjorde snabbt att vi trivdes och kände oss som hemma.

Nu har vi spenderat över en vecka mitt i detta lilla paradis (torsdag 28/11 – fredag 6/12). Vi lyckades snabbt få till en rutin på hur våra dagar ser ut. Först frukost, sedan yoga för min del och efter det en sväng till stranden. Upp till vårt hostel för att fixa lunch och sedan hänga vid poolen på eftermiddagen. På kvällskvisten har vi gått ner till stranden igen för att spana in solnedgången och alla surfare. Visst, det har funnits justeringar i schemat vissa dagar men i det stora hela så har detta varit vårt liv de senaste dagarna (och kommer fortsätta vara det fram till söndag 8/11 när vi lämnar denna fantastiska plats!).

Visst, några nackdelar med Santa Teresa och Playa Carmen finns det: grusvägen blir som klister vid minsta regn och dammar när den är torr. Det är gott om fyrhjulingar, moppar och bilar på vägen så turister finns det gott om, trots att det inte är högsäsong ännu. Även om trafiken tyder på att det är många som hittat denna lilla pärla känns det nästan som att en är ensam på stranden. Säkerligen på grund av att de flesta ligger i skuggan under träden eller surfar. Stället är helt enkelt inte oupptäckt…

  • Trots att trafiken visar att många turister hittat hit,
    så är stranden oftast öde!

Största nackdelen med Costa Rica och speciellt längs med kusten mot Stilla havet (som för övrigt är allt annat än stilla!!) är prisläget. Det är dyrt! Såväl boende som mat ute kan bli riktigt kostsamt. Enklaste sättet att gå ner kostnaden är att hitta ett relativt billigt boende och laga mat själva. Vi bor för under 400 kronor, med frukost, på ett hostel där vi har ett stort gemensamt kök. Här lagar vi de flesta dagar både lunch och kvällsmat. Vi har hittills bara ätit ute två gånger här. Då käkade vi fantastisk falafel på Zula som ligger intill vårt hostel. Maten var fantastisk och nog det godaste vi käkat ute på hela resan. Ofta är det både smidigare och godare att laga maten själva. Då kan vi laga nåt som alla gillar och barnen kan leka och busa när vi fixar maten.

  • Köket på vårt Hostel
  • Falafel på Zula

Det här är tydligen ett surfarparadis, med vågor som passar de flesta nivåer. Havet är med andra ord vilt och det är stora vågor, med starka strömmar. Kanske låter det som att stranden inte passar för en barnfamilj?! Som tur är så finns det gott om naturliga pooler på flera ställen, de havet och vågorna har gröpt ur berget. I poolerna är vattnet varmt och lagom djupt för både barn och vuxna. Helt perfekt! Jan och Edvin har badat i vågorna några gånger per dag också, så om barnen är lite större och gillar vågor funkar havet utmärkt att leka i.

  • Edvin & Jan leker i vågorna

Vi kommer stanna kvar här till söndag (8/12) och då väntar en dag med några olika bussar för att ta oss till Nicaragua och San Juan del Sur. Nytt land och nya äventyr väntar med andra ord, men först några fler lugna dagar här 🙂

Cahuita – magiska stränder & häftig regnskog

Den lilla byn Cahuita på Costa Ricas kust mot karibiska havet gjorde oss inte besvikna. Jag menar galet fina stränder intill en regnskog fylld av djur, fåglar och växter kan väl inte vara annat än fantastiskt?! Cahuita blev snabbt en av mina favoritplatser på jorden!

  • Regnskog
  • Svart lavasand
  • Och vit sandstrand!

För er som läst mitt förra inlägg med vår planerade resrutt genom Sydamerika, JA vi har redan ändrat väg! Det hela började med att vi landade i ett mörkt San José i onsdags (20/11). Vi skyndade oss ut till bussarna och hann med (en helt tom) buss in mot centrum. Vi visste inte riktigt vart vi skulle, så busschauffören, en kille till och en kvinna som gick på några stopp senare försökte alla hjälpa till. Det slutade med att jag hittade ett hostel på Maps.me och vi hoppade av bussen ett par kvarter ifrån, en halvtimme från flygplatsen.

  • Bussen på väg in mot San José

Klockan började närma sig midnatt när vi knackade på porten till Relax Hostel. Vi blev insläppta och lyckades ordna ett rum med en våningssäng (det minsta rummet hittills på resan!). På morgonen (torsdag 21/11) stod ägaren och stekte pannkakor i köket. Han delade gärna med sig av sina bästa ställen i Costa Rica och tipsade om Cahuita. Vi bestämde oss ganska fort – dit måste vi åka!

  • Relax Hostel
  • Pannkakor!

Redan vid 11 checkade vi ut och tog en Uber till busstationen och klockan 12 satt vi på bussen. Resan skulle först ta runt tre timmar till Limon, sedan ett snabbt stopp och ytterligare en timme till Cahuita. Vägarbeten i bergen efter San José gjorde dock att resan drog ut på tiden och vi var framme först efter sex timmar. En halvtimme innan vi var framme började en glad gubbe sjunga och uppträda på bussen. Han kallade sig för Latin Hendrix och livnärde sig på att spela på olika restauranger och barer. Nu skulle han från San José till Cahuita och passade på att spela på bussen för att tjäna in biljetten. Det var ett välbehövligt avbrott, alla var trötta efter att ha spenderat över halva dagen på bussen…

  • Lunch innan bussen
  • Maracas i takt till musiken!

Det hade redan mörknat när vi svängde in i den lilla byn. Vi letade boende och fastnade för Cabinas Palmer Makanda. Efter att vi checkat in gick vi till en restaurang och åt kvällsmat. Det var en fyrvägskorsning mitt i byn (med väldigt lite trafik!) och bredvid den fanns det en lekplats. Barnen var överlyckliga och vi var självklart tvungna att stanna där en stund på hemvägen.

När vi vaknade upp i fredags (22/11) så var alla trötta och sega. Efter att vi fixat frukost så hängde vi utanför rummet. Barnen lekte och vi tog det förvånansvärt lugnt. Stranden på ena sidan om Cahuita har svart lavasand; Playa Negra, och andra sidan har vit sand; Playa Cahuita. På eftermiddagen behövde vi alla röra på oss, så vi gick en promenad till Playa Negra. Det var mäktigt med den mörka sanden och vi fortsatte längs med vattenbrynet tills solen gick ner innan vi vände och följde vägen tillbaka.

  • Frukost
  • Playa Negra

Vi hade tänkt stannat fler nätter på Cabinas Palmer Makanda, men det var fullbokat. Så på lördagen (23/11) bytte vi till Spencer. Som tur var blev bytet till det bättre! Billigare, dusch med varmvatten, skönare sängar och precis vid vattnet. Den vita stranden är naturreservat så det finns ingen bebyggelse vid strandkanten, men i alla fall havet precis utanför rummet! Det enda som var sämre med nya stället var köket, men vi ska nog klara oss 😉

  • Utanför första boendet
  • Med vår lilla altan
  • Jämfört med uteplatsen på ställe två – Spencer

Efter lunch gick vi till nationalparken och Playa Cahuita. Det första vi fick se när vi gått in i parken var en sengångare. Sedan fick vi även se apor och tvättbjörn. Så häftigt! Vi gick ner på stranden och hängde där fram till sandflugorna blev alldeles outhärdliga. Då hade klockan ändå passerade fyra och alla var tvungna att lämna stranden och nationalparken. Ingen får vara kvar i parken efter att det mörknat och här går solen ner redan vid 17 (men den går upp strax efter 05!).

  • Tretåig sengångare
  • Cebus imitator eller White headed capuchin monkey
  • Tvättbjörn

På söndagen (24/11) gick vi till parken direkt efter frukost. Här har vi förresten ordnat lyxfrukost varje dag, med ananas, banan, mango, granola och yoghurt! Nåt annat är väl inte att tänka på när en bor precis vid havet och solmogen frukt är det billigaste att köpa?! Vi skulle gå lite mer än 8 kilometer i parken, men totalt under dagen fick vi över en mil! Luftfuktigheten var hög och det var varmt. Trots det gick Edvin nästa hela vägen själv, men Alice bar vi desto mer. Det var en fantastisk upplevelse!

Vi fick se en mängd olika djur; tretåig sengångare, näsbjörnar, tvättbjörnar, leguaner, vackra fjärilar, apor och en liten knallgul giftig huggorm. Ormen är för övrigt en av de mest giftiga i hela Centralamerika, men det är ovanligt att den biter människor. Tur för oss eftersom den bara var någon meter ifrån! Vi fick dessutom höra vrålapor i den djupa regnskogen… Förutom alla djur fick vi också se många coola växter, gigantiska träd, med trädkronor högt uppe i luften samt sandstränder med grönskan tätt inpå. Vi avslutade dagen med att åka buss tillbaka till Cahuita. Bussen var överfull och en kvinna erbjöd sig att hålla Alice i sitt knä. Alice satte sig till rätta och somnade till och med!

  • Schlegels näsgropsvipera eller Eyelash Viper
  • På bussen tillbaka till Cahuita

Både måndagen (25/11) och tisdagen (26/11) såg ungefär likadana ut. Det var lite regn, men vi lyckades ändå få några timmar med uppehåll och solglimtar på stranden. Det rådde badförbud under båda dagarna på grund av kraftiga strömmar, men barnen lekte i sanden och i vattenbrynet.

  • Edvins Dinopark!

Vi trivdes riktigt bra i Cahuita och njöt av några lugna sköna dagar, varvat med lite äventyr! Men nu är det dags att fortsätta resan… Imorgon (onsdag 27/11) tar vi bussen tillbaka till San José. Efter ett snabbt stopp i staden fortsätter vi mot Nicoyahalvön. Där väntar vildare hav, säkert betydligt fler turister, men också en hel del yogaställen! Äntligen!

  • Sista kvällen i Cahuita – Några andra barn hade
    radiostyrda bilar vid lekplatsen!
  • Här fick Edvin testa att köra 🙂

San Andres – en liten bit av Colombia i Karibiska havet

Den lilla colombianska ön gav oss några härliga dagar på stranden (men vi fick byta ställe tre gånger på fem nätter!). Det var fin vit strand och blått ljummet vatten, men vi var inte ensamma på stranden. Det var gott om colombianska semesterfirare och stämningen var på topp!

Vi flög från Cartagena på fredagen (15/11) och liksom de sista gångerna har vi kommit med planet utan problem. Lyxigt värre för en stand-by resenär (även om en väntar på bakslag ;)) Redan innan vi gick ner för landning och såg korallreven runt ön så hade jag fått upp förväntningarna på dagarna som väntade.

  • Härligt vatten och den ännu mindre ön Jhonny Cay

Det visade sig att första dagarna inte skulle bli riktigt som tänkt. Det var varmt och fuktigt när vi landade och vi gick ut från flygplatsen och letade boende till fots. När vi gått en stund utan att hitta nåt ledigt ställe överraskades vi av ösregn. Vi fick ta skydd på ett gästhus (Posada Shanghai Giovis) och där fanns det ett ledigt rum. Vi fick ett bra pris och checkade in. Vi satt kvar ute på terassen, skyddade både för regnet och solen, när jag märkte att Edvin var varm. Han hade över 39 i feber och konstigt nog hade han inte klagat på promenaden…

  • På jakt efter rum
  • Regnet öser ner
  • Posada Shanghai Giovis
  • En febrig Edvin i hängmattan

Vi gick in på rummet och satte igång AC. Nu märktes det att Edvin var sjuk. Han som alltid är full av energi och inte kan vara stilla en sekund var nu lugn och ville bara ligga och vila i sängen. Som tur var drack han massa vatten och fick i sig lite mat. Resten av familjen hängde på stället och höll honom sällskap resten av dagen och hela lördagen (16/11). Det fanns ett gemensamt kök på stället och en affär en bit bort så det gick ingen nöd på oss. Men någon strand blev det inte under våra första dagar på den lilla ön.

  • Vi vågade gå en liten promenad på lördagskvällen

Redan på söndag morgon (17/11) mådde Edvin bättre och var sitt livliga jag igen. På eftermiddagen vågade vi oss ner till stranden och barnen var snabbt igång och lekte. Det spelades musik lite överallt på stranden, här trivdes vi! San Andres ligger egentligen närmare Nicaragua och Latinamerika än Colombia, men det rådde dock inga tvivel på att vi var i just Colombia. Vi lyckades nämligen taima in när landet spelade fotbollsmatch i Copa Sudamericana. Det var fullt av folk på gatorna och varenda restaurang hade dragit fram en tv för att kunna visa matchen.

  • Polisen kom efter någon timme och sa att Alice inte fick vara naken på stranden….
  • Barnen gjorde en julgran
  • och hittade fort en kompis!
  • Solen börjar gå ner…

På måndagen (18/11) behövde vi checka ut från stället eftersom det inte fanns lediga rum. Vi insåg ganska snabbt att billiga rum, med kök, var ganska svåra att få tag i. Tillslut fick vi tag på ett rum på Casa Hostel San Andres och checkade in där runt lunch. Nu ville vi alla snabbt ner till stranden så vi gick dit efter att vi lämnat väskorna på nya stället. Vi stannade kvar på stranden fram tills solen började gå ner och sedan gick vi tillbaka mot rummet.

  • Vi stannade på ett litet hak
  • och käkade pizza

Även tisdagen (19/11) spenderades med att byta ställe och hänga på stranden. Nu tog vi oss några hundra meter närmare stranden, till Ansah’s Place. Vi lagade lunch i det gemensamma köket innan vi gick ner till stranden. En stund innan solen gick ner började det blåsa och en stund efter kom regnet. Vi hann ta oss hem innan vi blev dyngsura! Lika fort som regnet kom, hade det passerat. Här var luftfuktigheten hög och det regnade en skvätt varje dag.

Vi hade egentligen tänkt hyra cyklar och utforska ön lite mer. Det fanns gott om andra, lite mindre stränder på ön, men eftersom Edvin haft feber ville vi inte vara ute i solen för mycket. Vi var dessutom ganska nöjda med att spendera våra dagar på stranden precis vid staden. Vi kommer få paradisstränder snart nog.

Vår plan var att flyga från San Andres till Panama, men pga krångel med biljetter och fullt plan så blev rutten istället San Andres — Bogota — San José. Vi hade tänkt stanna natten i Bogota, men när vi gått av planet kände vi båda ”vad fasiken, vi fortsätter till San José redan ikväll”. Så istället för att åka in till Bogota hoppade vi vid 21-tiden på ett plan mot Costa Ricas huvudstad. Nu väntar mer sol och bad, men framförallt yoga tillsammans med andra (även om yoga på trånga rum, med familjen tätt inpå, är alldeles för underskattat).

  • På väg mot flygplatsen på San Andres

Vi har precis lagt upp en preliminär resrutt över Latinamerika, men den lär ändras några gånger om 😉 Just nu är i alla fal planen så här: Vi börjar i Costa Rica med San José och sedan fortsätter vi mot Puntarenas, Santa Teresa, Taormina. Sedan fortsätter vi längs med västkusten i Nicaragua med bland annat Isla de Ometepe som ligger i Nicaraguasjön (där det finns sötvattenshajar!). I Honduras åker vi över till Karibiska sidan och tar kusten där. I Sedan fortsätter vi till Guatemala och till ruinstaden Tikal. Efter det väntar Mexiko och Yucatánhalvön. Latinamerika – här kommer vi!

  • Vår preliminära resrutt genom Latinamerika