San Juan är onekligen vackert belägen, precis vid en strandbukt med en Jesusstaty som vaktar över staden. Trots det kommer jag framförallt minnas platsen för all god mat. Det fanns ett brett utbud av restauranger med mat från världens alla hörn – vad sägs om asiatiskt, indiskt, pizza, tacos och inte minst italiensk gelato! Under vårt första stopp i Nicaragua blev det inte ett enda dopp i havet, men vi hann istället med: en släng av magsjuka, äta god mat från flera världsdelar, promenera upp till Jesusstatyn och leka på stadens enda lekplatsen 83 gånger. Inte illa, eller hur?! 😉
När det hade blivit lördag (7/12) hade vi bara en dag kvar på Playa Carmen (men kanske framförallt vårt fantastiska rum på Brunela Soldiers Hostel) och känslan i början av dagen var ett uns vemod. När vi sedan gått längs med grusvägen till byn så insåg vi istället att det var ganska skönt att lämna den dammande vägen och all trafik. Bara under de tio dagar vi spenderade på stället hade mängden turister ökat avsevärt. Det var dessutom torrt de sista dagarna så varje fyrhjuling, moppe och bil lämnade efter sig ett moln av damm….
Playa Carmen, intill Santa Teresa
Grusvägen från Santa Teresa till Playa Carmen
Under lördagen kollade vi upp vilka alternativ vi hade för att ta oss till Pena Blancas och Nicaragua. Shuttle för oss skulle kosta $200 ($50/person) och en hyrbil runt $100 med avlämning vid gränsen. Alla vi pratade med avrådde oss att åka lokalbussar, det skulle ta lång tid och innebära runt fem olika bussar plus en färja. Deras åsikt var att det inte var värt det, trots att det skulle bli billigare. Vi bestämde oss tillslut för att ändå ta lokalbussar. Vi känner ingen stress och för vår del gör det ingenting om resan tar en extra dag.
Sista dagen på stranden i Playa Carmen 
På söndagen (8/12) tog vi bussen vid åtta mot Cobano. Där väntade nästa buss som skulle ta oss till färjeläget i Paquera. Vid elva gick färjan och en dryg timme senare var vi framme i Puntarenas. Vi tog sedan en kort bussresa till terminalen, men självklart hade vi precis missat bussen till Liberia. Det visade sig faktiskt vara bra, för då fick vi möjlighet att äta lunch och barnen kunde leka lite innan nästa buss. Vid 15.15 gick bussen till Liberia och lite mer än tre timmar senare körde vi in i staden. Vi bestämde oss för att stanna över natten på ett hostel ett par hundra meter från busstationen och fortsätta till gränsen nästa dag.
#1 Mot Cobano 
#2 mot Paquera 
#3 Färjan mot Puntarenas 
#4 Mot bussterminalen
Lunch i Puntarenas 
#5 mot Liberia 
Frukost på Pura Vida Hostel i Liberia
Vi började måndagen (9/12) med sovmorgon och sedan fortsatte vi resandet. Vid elva satt vi på en buss mot Penas Blancas. Gränsövergången innebar några passkontroller och en kilometers vandring i ingenmansland. Vid 13.30 var vi igenom på andra sidan och satt på en fullknökad buss mot Rivas. De första 10 minuterna fick vi stå, med ryggsäckarna på oss. Jag hade Alice i famnen och Edvin stod bredvid Jan. Det gällde att hålla i sig när bussen körde allt annat än sakta. Självklart spelades en 90-tals dänga på högsta volym på sprakande högtalare. Det kanske låter knäppt men både jag och Jan njöt. Det här är att resa! 🙂 Det hela tog dock slut vid en poliskontroll en stund efter gränsen. Då tvingades de slänga upp lite packning på taket och musiken tystnade. Vi kunde ta av oss ryggsäckarna och jag och Alice lyckades till om med få sittplatser tillsammans med två kvinnor och en grabb. Vi satt alltså fem på ett säte för tre… Edvin fick sätta sig fram på motorn och Jan stod bredvid honom. Han utbrast nöjt: ”Pappa, jag sitter på motorn! Det får vi inte berätta på förskolan!”.
#6 mot Penas Blancas 
Ingenmansland
#7 mot Rivas (innan Edvin fick sätta sig på motorn) 
#8 mot San Juan
Vi hade inte lyckats få ut pengar vid gränsen (fanns bara bankomat för Visakort) så därför tog vi bussen hela vägen till Rivas. Där lyckades vi få ut cordobas och käka lunch, sedan fortsatte vi med nästa buss till San Juan. Det hade blivit mörkt innan vi var framme. Vi hittade en lekplats och där lekte barnen medan jag och Jan turades om att leta boende. För första gången på resan så blev vi nekade att bo på några olika hostel, för att vi har barn med oss. Extra surt när vi hittade ett helt perfekt ställe (Casa Romano Hostel) som vi inte fick bo på. Vi valde tillslut att ta in på ett billigt, sunkigt rum, men där vi hade både AC och Tv. Ännu en (res)dag till ända…
Lekplatsen i San Juan
Busar på rummet 
och äter frukost!
Vi började tisdagen (10/12) med att leta bättre boende. Tillslut hittade vi nyöppnade Happy House Hostal, som hade fräscha rum, flera terasser med hängmattor (och plats för yoga!) och gemensamt kök. Här trivdes vi bra! Vi tog det lugnt och varvade restaurangbesök med att strosa runt i staden och ett och annat besök på lekplatsen. Det var betydligt färre turister och lugnare trafik än i Santa Teresa/Playa Carmen. Barnen kunde springa längs med gatorna utan att riskera att bli påkörda av en fyrhjuling eller omkullvälta av en surfingbräda på en scooter.
Lugna gator 
Rusningstrafik 🙂
Senare på kvällen när vi gick ut var det fullt av folk på gatorna och ett paradtåg korsade staden. Dessutom sköts det raketer och smällare titt som tätt hela kvällen. På torget vid lekplatsen och kyrkan var det riktig folkfest, men vi förstod inte riktigt vad som firades…
Jag gör yoga i princip varje dag, men det är inte varje dag som barnen smyger upp och vill vara med!
När vi vaknade på onsdagen (11/12) så sa Edvin direkt – ”jag har blivit sjuk” och en stund senare spydde han. Magsjuka var vår första tanke och eftersom han spydde flera gånger på förmiddagen verkade det inte så lovande… Vi tog det lugnt hela dagen, men konstigt nog så var Edvin bra redan innan lunch. Troligtvis har han fått i sig någon bacill när han har slickat på något av alla bussäten, sina händer eller leksaker (som han kör med på trottoarer, vägkanter och överallt där han kommer åt). Kanske ett under att han inte blivit sjuk fler gånger på den här resan när jag tänker efter!
Lugn dag på Happy House Hostel
Vårt rum 
Edvin blev snabbt bättre!
Apor kom varje dag och åt frukt från träden (synd bara att vi endast lyckades höra aporna…)
På torsdagen (12/12) hade vi en lugn förmiddag, men efter lunch bestämde vi oss för att gå upp till Jesusstatyn. Den låg lite över 2 km bort och sista biten var det branta backar när vi skulle komma från i princip 0 möh till runt 110. Uppe på toppen hade vi fin utsikt över bukten och San Juan. Vi avslutade kvällen med disco på terassen och barnen fick spela sina favoritlåtar. Det blev en salig blandning med allt från Fuldans med Rolandz till T.N.T med AC/DC och Freedom med Steve Angelo. Dansband, rock och house med andra ord!
Lunch på Simon says
Från toppen såg vi hela bukten vid San Juan
Statyn på toppen är 24 meter hög och
stod färdig 2009.
Vi hade en plan att gå till stranden när vi vaknade på fredagen (13/12). Så blev det inte. Istället blev det ännu en dag med att varva lugn och ro på vårt hostel med fullt ös på lekplatsen. Vi hann dessutom med att käka nudlar på favoritstället, Dos Chinos vid lunch och pizza och gelato på kvällen. Nu kände vi oss ganska nöjda med San Juan och bestämde oss för att det var dags att resa vidare.
San Juans gator 
Asiatiskt till lunch 
Pizza till kvällsmat… 
…och lite glass efter det!
Nästa stopp blir vulkanön Ometepe. Ön har inte mindre än två slumrande vulkaner och ligger mitt i Nicaraguasjön. Det jag mest ser fram emot är att utforska ön till fots och kanske klättra upp på en av vulkanerna, det jag minst ser fram emot är att bada i en insjö med HAJAR… Det trodde jag inte ens var möjligt innan jag kom hit!