Baku, lervulkaner & vidare mot Turkmenistan

De senaste dagarna kan sammanfattas med lervulkaner, pampig storstad och matförgiftning blandat biljett- och färjestrul. Låter det som en härlig mix? Nu hoppas vi alla fall att allt är löst och att vi snart är på väg med färjan över till Turkmenistan. Då börjar nästa del av resan: de fem -istan länderna!

I lördags började vi köra österut i Azerbaijan. Här var det motorvägar med perfekt asfalt och vi susade fram i över 100 kilometer i timmen!! Du får diesel för 3 kronor litern, så för 150 SEK fick vi en full tank. Då tankade vi inte ens den billigaste dieseln! Vi fick tips från ägaren på vårt hostel i Ganja att bara tanka på en särskild kedja, eftersom de andra tydligen är rena skiten. 

Vi stannade till vid lervulkanerna i Gobustan (Qobustan) och barnen var överlyckliga. Båda två sprang runt och lekte i leran. De kastade torkad lera i pölarna så att det skvätte över oss. Varken Edvin eller Alice ville åka därifrån, men tillslut tog vi oss vidare mot Baku.

På kvällen gick vi runt i staden, ända tills det var dags att gå tillbaka till hotellet och lägga oss. Baku kändes som en blandning av Mellanösterns och Europas storstäder. Här blandas pampiga byggnader i glas och galen arkitektur, som andas mellanöstern, med gamla stenhus som mer påminner om Budapest eller Prag.  

Nu när vi var framme i Baku var det också dags att ta tag i en jobbig del av resan. Som vi avsiktligt skjutit framför oss… Färjebiljetter till Turkmenistan. Vi hade läst innan att det är näst intill Mission Impossible att få vettig information och lösa biljetter smidigt. Saken är den att det är inga passagerarfärjor som går, utan färjor med frakt. Det gör att det inte finns något schema, utan båten går när den är full. Dessutom kan resan ta allt från 17 timmar till 3 dagar, beroende på väder och vind… Jag försökte ringa några nummer till biljettkontoret, men fick inte svar på något. Jan pratade med en kille i receptionen och han lovade att hjälpa oss att ringa nästa morgon.

På söndagen började jag känna mig dålig, jag hade troligtvis åkt på en släng av matförgiftning. Killen i receptionen fick tag i de som har hand om färjan till Turkmenistan och fick veta att vi skulle ta oss till deras kontor för att fixa biljetter. Trots att jag kände mig dålig så tog vi oss ut till kontoret. De visade sig att det var ett helt uppdrag i sig att hitta dit. Vi snurrade runt i staden och frågade taxichaufförer, folk på gatan, receptionister på andra företag etc… Tillslut parkerade vi bilen och började leta oss fram till fots. Det gick bättre och vi hittade faktiskt! Vi blev insläppta av säkerhetspersonalen, och fick veta att vi skulle ta hissen till fjärde våning. Väl där så var det mörkt och släckt. Då fick vi besked att personalen nog skulle vara på plats imorgon… Det var bara att åka tillbaka till hotellet. 

Nu hade jag börjat känna mig rejält dålig, så vi gick till rummet och där däckade jag av. Jag spenderade hela dagen på rummet och tyckte synd om mig själv. Jan och Edvin gick ut och såg mer av Baku, medan Alice höll mig sällskap på rummet och betade av film efter film. 

Måndagen skulle bli en bättre dag! Jag mådde inte riktigt lika dåligt och vi bestämde oss för att ta tag i färjebiljetter på allvar. Vi köpte nån typ av biljetter på nätet (som sedan måste bytas till riktiga biljetter av en anställd på färjebolaget). Det man gör är egentligen att betala för en person eller bil från Alat till Turkmenbashi, men biljetten säger ingenting om vilken dag eller tid du ska åka. Antagligen eftersom det inte finns något schema och färjorna går lite hipp som happ. Smart system, eller hur?!

Vi gick upp, käkade lite frukost, och sedan checkade vi ut från hotellet. Jag försökte ringa biljettkontoret gång på gång, utan att komma fram. Vi svängde förbi kontoret, men där fick vi inte komma in utan att veta namnet på den vi eventuellt skulle träffa… Suck. Jag fick i alla fall prata i telefon med en anställd och blev ombedd att åka ner till hamnen i Alat. På vägen dit åkte vi förbi Yanar Dag. Namnet översätts ”brinnande berg” och elden beror på en naturlig gasläcka i berget. Edvin hade sett en bild på denna eld när vi gick runt i Baku och sa att han ville åka dit. Sjävklart ville vi inte göra honom besviken…

När vi väl kom fram till hamnen i Alat, ca en timme söder om Baku, så var det ännu mer strul. När vi väl fått komma in på området så skulle vi hitta biljettkontoret. Det visade sig vara en liten barack bredvid toaletterna. Självklart var det stängt… Några lastbilschaufförer från Turkiet ropade på oss och bjöd på vattenmelon, bröd, oliver, festost och kaffe. Så gästvänliga! Vi satt och pratade en stund och fick veta att de väntat här sedan igår. Kanske skulle färjan gå inatt, kanske skulle den gå imorgon… 

Vi visade vår lilla Toto och den ena utbrast glatt ”Mini Hotel” och det stämmer ju perfekt! Vårt lilla minihotell 🙂 Helt plötsligt hade klockan hunnit bli efter fyra och nu var faktiskt biljettkontoret öppet. Vi fick inbytt våra e-biljetter mot riktiga (även dessa utan avresedatum eller tid) och fick veta att färjan skulle komma in vid midnatt.

Vi skulle behöva fördriva lite tid, så vi frågade barnen om dom ville åka till lervulkanerna igen. Det blev ett glatt JA! och en stund senare var vi på väg dit. När vi åkte på grusvägen innan vulkanerna så stod det en liten vit Lada på vägen. En kille (han kan inte varit mer än 15 år!) stannade oss och bad oss hjälpa honom att putta igång bilen. Vi puttade, men ingenting hände… Vi testade med startkablar, inte heller det hjälpte. Då tog grabben en pinne och stack ner i bensintanken. Tom! Han frågade om han fick åka med oss upp till vulkanerna. Självklart fick han det!

Vi stannade kvar tills solen gått ner, runt klockan 19. Barnen  sprang runt som galningar och hade hur kul som helst. Det är verkligen ett häftigt landskap vid vulkanerna. Rena månlandskapet! Det finns några lersjöar som en kan bada i. Jag hade fått för mig att sjöarna skulle vara varma (hallå, vulkaner?!), men lervattnet var kallt. Behöver jag ens skriva att det inte blev något bad för oss?

På kvällen köpte vi lite proviant och sedan åkte vi ner till hamnen. Vi lagade spagetti med pesto och sedan bäddade vi in barnen i Toto. Vi satt kvar ute och snackade fram tills efter midnatt. Vi hade anat att det troligtvis inte skulle bli någon färja på natten till måndagen. Nu hoppas vi på att den går tidigt på måndags morgon och att den bara tar 17 timmar…

4 svar på ”Baku, lervulkaner & vidare mot Turkmenistan”

  1. Tjena Sanna!
    Fantastiskt trevlig läsning – ville jag bara säga 🙂 Dagens höjdpunkt när det kommer ett nytt blogginlägg 😁👍
    Ha en fortsatt grym resa och hälsa den där JAX, och resten av familjen såklart!

    /Pierre

    1. Hej!
      Tack! Nu har vi precis kommit in i Uzbekistan (och internet) efter Turkmenistan.
      Han hälsar tillbaka!
      /Sanna

    1. Det hoppas vi också! Nu sitter vi fast i ingenmansland… Sedan 3-tiden inatt. Förstår inte riktigt varför vi fick åka genom Customs & Border när vi inte får åka på färjan… Det är vi och ett 50 tal lastbilar! Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *