Tvärs över Kaspiska havet & äntligen framme i Turkmenbashi

Det blev lite som väntat med den där fraktfärjan från Azerbaijan till Turkmenistan. Den gick inte på natten till måndagen och den tog något mer än 17 timmar. Allt som allt, från att vi började vänta på hamnen i Alat, tills att vi hade passerat gränskontrollen i Turkmenbashi tog det ungefär två dygn. Det låter värre än vad det var och det värsta var faktiskt väntan innan båten gick. Själva färjeresan på lite över ett dygn var ju rena semestern. Egen hytt och mat på bestämda tider ingick i biljetten. Okej, om en bortser från att biljetten var jävligt dyr, maten var rena fängelsematen och att toaletterna var allt annat än fräscha. Efter att vi kört av färjan och passerat gränskontrollen var vi äntligen inne i Turkmenistan! Så häftigt!

Hamnen i Turkmenbashi

Natten till måndagen spenderade vi i hamnen, sovandes i framsäten i Toto. Vi vågade inte fälla ner sängen eftersom vi inte visste alls när båten skulle gå. Det tar ju lite tid för oss att göra iordning Toto efter att vi bäddat och det kändes inte lockande att göra det mitt i natten, med två små barn som sov. Så vi bäddade in barnen bak i Toto och så satt vi ute och snackade fram till halv två på natten. Han vi köpte biljetter av hade sagt att båten skulle gå vid midnatt, men det hade vi redan listat ut att så inte skulle bli fallet. 

Klockan tre på natten blev vi väckta och ombedda att åka bort till gränskontrollen. När tullen kollade in i bilen så utbrast de ”Too much stuff” och skakade på huvudet. Vi fick åka bort och röntga några väskor och en timme senare var vi färdiga. Toto var enda personbilen, sedan var det runt 50 lastbilar. Vid tio började lastbilarna köra på färjan och vi fick snällt vänta till sist. Det tog lång tid för alla lastbilar att komma på, fråga mig inte varför. Klockan 11.30 var det i alla fall Totos tur att köra på färjan och han fick precis plats bakom alla lastbilarna.

När vi gått på så satt en kille vid alla lastbilar och ville se våra biljetter, pass och inbjudan för transitvisum till Turkmenistan. Han fick allt och vi trodde att han skulle skriva ner lite uppgifter och sedan ge oss allt tillbaka. Så var det inte, han ville behålla allt tills vi gick av färjan… Vi protesterade och sa att vi kan inte lämna ut våra pass till en främling! Han förstod inte mycket engelska men visade upp en vit plastpåse som var fullproppad med biljetter och pass. Alla andra hade tydligen lämnat ifrån sina och vi kunde inte åka med om vi inte gjorde det samma…Det kändes inte som att vi hade mycket val så, något motvilligt, lämnade vi passen i påsen och gick.

Toto fick precis plats 🙂

När vi väl hittat upp på däck så fick vi fråga oss fram till ”receptionen” för att få vår hytt. Vi letade vidare och var till och med inne en sväng i köket, men där fick vi hjälp av en kvinna som visade oss till hytten. Vi hade varit lite oroliga för att vi skulle få dela hytt med två andra, men vi fick en helt egen. Lyx! Den hade fönster (vilket var väldigt tur eftersom det blev fruktansvärt varmt i hytten), två sängar, en soffa och ett handfat. Toalett och dusch fanns i korridoren utanför. Här skulle vi trivas!

Vi installerade oss direkt och Jan slocknade i sängen. När han sov utforskade jag och barnen båten lite och fick till och med i oss lite mat. Det ingick frukost, lunch och middag i biljetten. Maten var hmm… spännande? annorlunda? Som ni förstår är det svårt att hitta rätt ord, men den var i alla fall ätbar. Om ni vill få er en bild av maten (och toaletterna & duscharna för den delen) så kan ni med fördel tänka på en gammal amerikansk fängelsefilm. Ungefär så var det.

Jan hade hunnit sova en stund och vi kom tillbaka till hytten efter vår rundtur och då hade inte ens båten gått än. Klockan två åkte vi från Port of Baku (som egentligen ligger i Alat, söder om staden) och började korsa Kaspiska havet. Vi hängde på hytten och barnen sysselsatte sig med att promenera på däck, läsa, leka med Plusplus och spela på sina iPads. När vi åker i bilen använder barnen aldrig iPads, så både två tyckte att det var lyxigt att kunna spela mitt på dagen. Dagen och kvällen gick fort fram. Vi sov med fönstret öppet och det var en härlig känsla att ligga och kolla ut på stjärnorna och guppa fram över havet med vågor som slog mot sidan.

Vi vaknade precis innan frukost och när vi ätits färdigt, vid 8.30, så la båten ut ankaret en bit utanför hamnen. Två timmar senare drogs ankaret upp och en bogserbåt kom och lotsade oss in till Turkmenbashi. Efter ytterligare två timmar var vi framme i hamnen och vi började packa iordning våra saker. Då kom en kille till vår hytt och sa att någon ville ta ”family photo” så vi tog med våra saker och lämnade hytten. Det visade sig att det inte var någon som ville ta ett porträtt på oss, utan det var en hälsokontrollant som ville kolla kroppstemperaturen på alla. Vi satte oss och väntade i ett rum med några soffor, där alla lastbilschaffisar hängde. Vid 13.30 kom killen med plastpåsen och alla pass och la allt i en hög på ett bord. Jag blev lite stressad och funderade på om våra pass verkligen skulle ligga kvar där i när alla letat färdigt… Det gjorde dom inte, killen kom faktiskt fram med våra pass i handen och gav allt till oss personligen. 

Vi hann med några pussel när vi väntade på passen!

Alla chaufförer började nu gå ner mot lastbilarna, men vi satt kvar ett tag till eftersom vi var övertygade om att vi skulle gå köra av sist. När vi sedan kom ner till Toto så var det full rullans och det visade sig att lastbilarna backade ut! Det var tre rader och ena raden var fast eftersom lilla Toto stod i vägen. Vi fick skynda oss in i bilen och backa i land! Vi blev vinkade till en speciell parkering och fick gå in i en stor byggnad för att fixa visum och stämpla i passen. 

Vi väntar på att få fixa våra transitvisum

Det tog lite tid och var onödigt omständigt. Fylla i några papper i den luckan. Visa i nästa lucka och betala, men först skriva under 24 papper och få stämplar på alla. Sedan visa dessa papper i flesta luckan igen och då få visum. Sedan gå till en elektronisk passläsare och ta fingeravtryck etc. Sedan en tredje lucka (med samma personal som från första luckan) och där få en stämpel på visumet. Vid 15 var vi färdiga med den proceduren. Sedan fick Jan gå ut och tulla in bilen och fixa allt pappersarbete med bilen. Vi fick inte följa med, det var bara ägaren/föraren till bilen. Istället fick jag gå igenom tullen med barnen och sedan vänta utanför på Jan och Toto.

Hamen i miniatyr

Vi fick vänta till klockan 18 innan Jag kom körandes med bilen ut för grindarna. Han hade trott att han var färdig fyra gånger och kört fram till grinden. Varje gång så var det någon stämpel eller liten papperslapp med stämpel och signatur på som saknades… Systemet, eller snarare brist på system, gjorde att det inte var helt enkelt att veta vad som behövdes. Han, och alla lastbilschaufförer, fick gå in ett ett litet hus med en massa luckor. Det stod ingenting ovanför, om vad man ordnade bakom respektive lucka. Det var inte heller så att man börjar i ena änden och sedan arbetar sig fram till den sista. Nej, man får en lapp i ena luckan, sedan får man en stämpel i nästa, sedan måste man gå tillbaka till luckan innan och visa stämpeln. För att betala var man tvungen att gå till banken och få ett kvitto med stämpel och signatur. Sedan var man självklart tvungen att gå tillbaka till luckan och visa att man betalat och då fick man ytterligare en stämpel. Det gick inte heller att samla på sig alla lappar och sedan betala allt på en gång, nej man fick springa till banken efter varje sak som skulle betalas. En hel del förbättringspotential med andra ord 🙂

Vi hade hört att de flesta med transitvisum här får en GPS på bilen. De enda turisterna här som kan röra sig relativt fritt i landet är nämligen de med transitvisum. Som vanlig turist här får du ingen chans att vara ensam, utan guide, förutom i Ashgabat där du får lite frihet. Låter inget kul alls, om du frågar oss… Vi verkade ha tur och fick ingen GPS på bilen (vad vi vet i alla fall…).

Vi var beredda på en tuff gränsövergång med barska vakter överallt. Så var det verkligen inte. Alla var hur trevliga som helst och hade till och med humor. Ena tullvakten frågade: Har ni bomber eller narkotika med er? När han såg pottan frågade han undrande vad det var för nåt och när Jan svarade toalett skrattade han bara. Så trots att det tog några timmar var övergången helt okej!

Vår camp för natten, strax utanför Turkmenbashi

Eftersom klockan tickade på så kände vi att vi behövde hitta nåt ställe att bo. Vi hade inga pengar och nästan inget vatten, men kvällen slutade med att vi körde av stora vägen och sov i öknen. Vi hann precis äta kvällsmat innan dagsljuset försvann bakom bergen…

Baku, lervulkaner & vidare mot Turkmenistan

De senaste dagarna kan sammanfattas med lervulkaner, pampig storstad och matförgiftning blandat biljett- och färjestrul. Låter det som en härlig mix? Nu hoppas vi alla fall att allt är löst och att vi snart är på väg med färjan över till Turkmenistan. Då börjar nästa del av resan: de fem -istan länderna!

I lördags började vi köra österut i Azerbaijan. Här var det motorvägar med perfekt asfalt och vi susade fram i över 100 kilometer i timmen!! Du får diesel för 3 kronor litern, så för 150 SEK fick vi en full tank. Då tankade vi inte ens den billigaste dieseln! Vi fick tips från ägaren på vårt hostel i Ganja att bara tanka på en särskild kedja, eftersom de andra tydligen är rena skiten. 

Vi stannade till vid lervulkanerna i Gobustan (Qobustan) och barnen var överlyckliga. Båda två sprang runt och lekte i leran. De kastade torkad lera i pölarna så att det skvätte över oss. Varken Edvin eller Alice ville åka därifrån, men tillslut tog vi oss vidare mot Baku.

På kvällen gick vi runt i staden, ända tills det var dags att gå tillbaka till hotellet och lägga oss. Baku kändes som en blandning av Mellanösterns och Europas storstäder. Här blandas pampiga byggnader i glas och galen arkitektur, som andas mellanöstern, med gamla stenhus som mer påminner om Budapest eller Prag.  

Nu när vi var framme i Baku var det också dags att ta tag i en jobbig del av resan. Som vi avsiktligt skjutit framför oss… Färjebiljetter till Turkmenistan. Vi hade läst innan att det är näst intill Mission Impossible att få vettig information och lösa biljetter smidigt. Saken är den att det är inga passagerarfärjor som går, utan färjor med frakt. Det gör att det inte finns något schema, utan båten går när den är full. Dessutom kan resan ta allt från 17 timmar till 3 dagar, beroende på väder och vind… Jag försökte ringa några nummer till biljettkontoret, men fick inte svar på något. Jan pratade med en kille i receptionen och han lovade att hjälpa oss att ringa nästa morgon.

På söndagen började jag känna mig dålig, jag hade troligtvis åkt på en släng av matförgiftning. Killen i receptionen fick tag i de som har hand om färjan till Turkmenistan och fick veta att vi skulle ta oss till deras kontor för att fixa biljetter. Trots att jag kände mig dålig så tog vi oss ut till kontoret. De visade sig att det var ett helt uppdrag i sig att hitta dit. Vi snurrade runt i staden och frågade taxichaufförer, folk på gatan, receptionister på andra företag etc… Tillslut parkerade vi bilen och började leta oss fram till fots. Det gick bättre och vi hittade faktiskt! Vi blev insläppta av säkerhetspersonalen, och fick veta att vi skulle ta hissen till fjärde våning. Väl där så var det mörkt och släckt. Då fick vi besked att personalen nog skulle vara på plats imorgon… Det var bara att åka tillbaka till hotellet. 

Nu hade jag börjat känna mig rejält dålig, så vi gick till rummet och där däckade jag av. Jag spenderade hela dagen på rummet och tyckte synd om mig själv. Jan och Edvin gick ut och såg mer av Baku, medan Alice höll mig sällskap på rummet och betade av film efter film. 

Måndagen skulle bli en bättre dag! Jag mådde inte riktigt lika dåligt och vi bestämde oss för att ta tag i färjebiljetter på allvar. Vi köpte nån typ av biljetter på nätet (som sedan måste bytas till riktiga biljetter av en anställd på färjebolaget). Det man gör är egentligen att betala för en person eller bil från Alat till Turkmenbashi, men biljetten säger ingenting om vilken dag eller tid du ska åka. Antagligen eftersom det inte finns något schema och färjorna går lite hipp som happ. Smart system, eller hur?!

Vi gick upp, käkade lite frukost, och sedan checkade vi ut från hotellet. Jag försökte ringa biljettkontoret gång på gång, utan att komma fram. Vi svängde förbi kontoret, men där fick vi inte komma in utan att veta namnet på den vi eventuellt skulle träffa… Suck. Jag fick i alla fall prata i telefon med en anställd och blev ombedd att åka ner till hamnen i Alat. På vägen dit åkte vi förbi Yanar Dag. Namnet översätts ”brinnande berg” och elden beror på en naturlig gasläcka i berget. Edvin hade sett en bild på denna eld när vi gick runt i Baku och sa att han ville åka dit. Sjävklart ville vi inte göra honom besviken…

När vi väl kom fram till hamnen i Alat, ca en timme söder om Baku, så var det ännu mer strul. När vi väl fått komma in på området så skulle vi hitta biljettkontoret. Det visade sig vara en liten barack bredvid toaletterna. Självklart var det stängt… Några lastbilschaufförer från Turkiet ropade på oss och bjöd på vattenmelon, bröd, oliver, festost och kaffe. Så gästvänliga! Vi satt och pratade en stund och fick veta att de väntat här sedan igår. Kanske skulle färjan gå inatt, kanske skulle den gå imorgon… 

Vi visade vår lilla Toto och den ena utbrast glatt ”Mini Hotel” och det stämmer ju perfekt! Vårt lilla minihotell 🙂 Helt plötsligt hade klockan hunnit bli efter fyra och nu var faktiskt biljettkontoret öppet. Vi fick inbytt våra e-biljetter mot riktiga (även dessa utan avresedatum eller tid) och fick veta att färjan skulle komma in vid midnatt.

Vi skulle behöva fördriva lite tid, så vi frågade barnen om dom ville åka till lervulkanerna igen. Det blev ett glatt JA! och en stund senare var vi på väg dit. När vi åkte på grusvägen innan vulkanerna så stod det en liten vit Lada på vägen. En kille (han kan inte varit mer än 15 år!) stannade oss och bad oss hjälpa honom att putta igång bilen. Vi puttade, men ingenting hände… Vi testade med startkablar, inte heller det hjälpte. Då tog grabben en pinne och stack ner i bensintanken. Tom! Han frågade om han fick åka med oss upp till vulkanerna. Självklart fick han det!

Vi stannade kvar tills solen gått ner, runt klockan 19. Barnen  sprang runt som galningar och hade hur kul som helst. Det är verkligen ett häftigt landskap vid vulkanerna. Rena månlandskapet! Det finns några lersjöar som en kan bada i. Jag hade fått för mig att sjöarna skulle vara varma (hallå, vulkaner?!), men lervattnet var kallt. Behöver jag ens skriva att det inte blev något bad för oss?

På kvällen köpte vi lite proviant och sedan åkte vi ner till hamnen. Vi lagade spagetti med pesto och sedan bäddade vi in barnen i Toto. Vi satt kvar ute och snackade fram tills efter midnatt. Vi hade anat att det troligtvis inte skulle bli någon färja på natten till måndagen. Nu hoppas vi på att den går tidigt på måndags morgon och att den bara tar 17 timmar…

Snabbt stopp vid Sevansjön i Armenien & vidare till Azerbaijan!

Hmm, antagligen vet jag alldeles för väl hur Jan och jag fungerar när vi reser… Jag skrev ju lite skämtsamt i slutet av sista inlägget att vi kanske inte bara skulle köra en timme i torsdags och det var precis så det blev. Inte hela vägen till Tbilisi, men en bra bit mot gränsen till Georgien och leta camping i skymningen… Men innan dess hann vi med ett stopp vid Sevansjön och Armeniens mest fotade kyrka. Om du sett en bild från landet, så är det troligtvis på denna kyrkan med sjön och bergstopparna bakom… Dagen efter blev det två gränsövergångar och helt plötsligt var vi i Azerbaijan! 

Vägen mellan Jerevan och Sevan var motorväg med nylagd asfalt! Hur gick det till?! Resan dit tog en timme och sedan började vi leta camping. Jag hade fått upp en på kartan (maps.me) som skulle ligga precis vid vattnet. Det var bara det att vi inte hittade någon camping! Tillslut gav vi upp och stannade på en restaurang för lunch.

Sevanavank är ett kloster, med flera byggnader, som härrör från 800-talet. Det byggdes på en ö ute i Sevansjön, men under Stalins era började man dränera sjön och vattennivån sjönk 20 meter. Det här gjorde att klostret idag är beläget på en udde i Sevansjön och inte en ö.

Vy över Sevanavank och udden, som tidigare var en ö..

Edvin och Alice gick upp för över 200 trappsteg och sedan var vi framme vid kyrkan uppe på toppen. Vilken utsikt, och vilket vatten! Färgen var magiskt grönblått och var svårt att tro att vi stod och blickade ut över en insjö i Armenien. Efter att vi spanat in kyrkan så funderade jag och Jan på hur vi skulle göra… Stanna kvar i Sevan eller fortsätta köra mot Georgien? Vi valde det senare alternativet och började beta av mil efter mil på de stundvis riktigt dåliga vägarna. 

I byn Vanadzor hade jag hittat ett litet gästhus som hade bra recensioner. Jag började leda in Toto i byn, tillslut gick vägarna riktigt brant uppför på små trånga gator, med stora stenar och rullgrus. Hur skulle detta sluta?! Jan kunde inte riktigt sakta in, då skulle vi nog bli stående. Så jag fick försöka leda honom mot en större väg och hoppas på att vägen inte blev sämre. Något gästhus blev det inte… Istället stannade vi till vid en affär och köpte lite frukostgrejer, kex och godis och funderade över nästa steg. 

Vi bestämde oss för att köra lite närmare gränsen. I efterhand så vet jag inte riktigt hur vi tänker, men vi har någon drift att köra vidare. Tur att båda två känner likadant i alla fall. Vägen mot Georgiens gräns var stora delar grus, hålor och stenar… Det hela slutade inte så förvånande med att vi körde in på KachaQar Camping utanför Haghpat i skymningsljus. Stället låg längst ut på en platå, med en fantastisk utsikt över dalen och bergen runtom. Som tur var hade vi rester kvar från gårdagen som vi värmde och så åt vi kvällsmat medan solen gick ner. Sedan satt vi ute en bra stund och funderade över livet. Ett bra slut på dagen helt enkelt!

På fredagen vaknade vi upp till dis och moln. Synd, utsikten från campingen hade varit magisk annars! Vi snackade med några på campingen och fick veta att vägen den sista biten till gränsen var hemsk. Tur att det bara var lite över tre mil kvar!

Det tog runt en timme och sedan var vi vid gränsen till Georgien. Övergången gick smidigt, på under en halvtimme var vi färdiga och började köra mot Azerbaijan. Vi var beredda på att övergången vid Red Bridge skulle ta många timmar och hoppades på att vara över på andra sidan innan det blev kväll. Vi hade hört att folk fått vänta över fem timmar, så vi var beredda på det värsta.

Det verkar som att vi hade turen på vår sida, för klockan 13 var vi över i Azerbaijan 🙂 Gränsen mellan Georgien och Azerbaijan tog bara en timme. Om ni funderar på varför vi var tvungna att åka tillbaka in i Georgien så beror det på att alla gränser mellan Armenien och Azerbaijan är stängda. Länderna är i konflikt, precis som Armenien och Turkiet. Så trots att Armenien ligger mellan fyra länder så är gränserna bara öppna mot Georgien och Iran.

Vi stannade till på Shamkir City Park, käkade lunch och körde lite radiobilar. Efter det hade alla fått lite ny energi så då fortsatte vi mot staden Ganja. Vi letade oss fram till ett hostel med mycket trevlig ägare, men badrum som stank mögel så att det stack i näsan. Rummet kostade bara 80 kronor per natt och eftersom vi inte riktigt orkade leta vidare så tog vi det stället. Klockan hade hunnit bli efter 17 (ändå tidigt för att var oss!) så vi gick direkt ner på stan. Vi blev alla positivt överraskade av staden, som faktiskt hade en riktigt charmig gågatan och stadskärna. Kvällen avslutades på en restaurang med god pasta.

Idag, lördag, fortsätter vi mot Baku och Kaspiska havet. Spännande! Nu har vi varit ute och rest i fyra veckor och Toto har tagit oss 645 mil hemifrån. Fördelning mellan Toto och rum är följande; 15 nätter har spenderats i Toto och 13 på rum. Så Toto vs. rum 1-0 🙂 Det ni!