Klostren i Vardzia

På söndagen skulle vi få uppleva den mäktiga klippstaden Vardzia, men innan vi kom fram dit skulle vi hinna bli stannade av polisen, få en bot och bli bjudna på godis av en ovanligt glad georgisk polisman. Vi skulle dessutom få oväntat besök i Toto…

På söndagsmorgon vaknade resten av familjen av att Edvin ropade ”Jag vill pussla” vid åtta snåret. Eller jag var redan vaken, jag hade satt klockan för att kunna skriva ett blogginlägg. Så brukar det vara, antingen så skriver jag i bilen under dagen eller så får jag ställa klockan och skriva på morgonen. Om vägarna är dåliga är det svårt att skriva i bilen och då är det bara att ställa klockan innan resten av familjen vaknar… Det hårda livet 😉 

Vi åt frukost och sedan hängde vi på Rest Camp Georgia till efter lunch. Vi hade lämnat in lite tvätt och var tvungna att vänta tills den torkat. Det var ändå skönt med en lugn förmiddag! Vi lagade pasta med linsgryta till lunch och sedan packade vi in oss i Toto och började köra söderut i Georgien mot klostren i Vardzia.

På ett ställe märkte vi att många bilar blinkade med lamporna, så vi saktade ner. Här varnar nästan alla bilar om det är poliskontroll. Som tur var så hann vi sakta ner och klarade oss. Inte för att vi kör som idioter här, men det är ofta 50 km/h även på större vägar som det hade varit 80 km/h på hemma. Vi hann bara några kilometer innan Jan körde om en lastbil, precis innan det blev omkörningsförbud. Han hann inte riktigt tillbaka på vårt körfält innan förbudsskylten kom och självklart mötte vi en polisbil som blinkade med helljuset åt oss. Vi fortsatte köra och funderade på om polisen skulle vända och stanna oss…. Snart så kom polisen ikapp oss med blåljus och blinkande helljus. Det var bara att sakta ner och stanna vid vägkanten. Polisen sa att det blir 50 Lari i bot (ca 150 SEK), tog Jans körkort och gick till polisbilen. När han kom tillbaka hade han en bot i handen och fyra godisar. Boten skulle betalas på ett bankkontor, inga pengar i fickan här inte… och inte varje dag som polisen bjuder på godis & glatt tackar ja till att bli fotad!

Vardzia är en klippstad som byggdes under 1100-talet. Staden byggdes först som en försvarsanläggning, men redan 1185 instiftades den som kloster. Platsen består av 600 rum som alla är uthuggna direkt ur bergsväggen. Staden har en sammanlagd höjd på 50 meter och består av 13 våningar. Det finns en stor kyrka och ett klocktorn i berget. Det bor än idag munkar i klostret och denna del är stängd för besökare. Vardzia är nominerad till Unescos lista över världsarv.

Vi kom fram till grottorna efter klockan fem på eftermiddagen, men ljuset lyste fint på berget och alla hade mycket spring i benen så vi kände att det var lika bra att utforska mer av grottorna i berget direkt. Edvin sa på en gång ”Jag vill se allt här!” så då var det bara att gå in och många trånga gångar och branta trappor senare så hade vi sett stora delar av klostret.

Edvin var bestämd att han skulle gå först ”Det är bäst att jag går först!” Han har nämligen röntgensyn och kan se igenom allting 😉 Tur för oss! När han snubblade till en gång sa han ”Det var tur att jag såg det” och han sa också vid varje brant trappa ”Alice, här är det superfarligt”. Vår fina omtänksamma Edvin. 

När vi var på väg tillbaka ner så råkade Alice vattenflaska ramla ur ryggsäcken… Den slog i berget flera gånger på vägen ner och sedan var den borta! Tro det eller ej, efter lite letande så hittade jag faktiskt flaskan. Jag tog ett kort uppifrån och det hjälpte mig vart jag skulle leta. Snacka om att Alice var nöjd.

När vi kom tillbaka till parkeringen så hade klockan redan hunnit bli 19.30 så vi satte oss på restaurangen och beställde mat. Vi pratade lite med servitrisen och frågade om det var okej att sova på parkeringen. Det var inga problem. Så efter maten körde vi Toto allra längst bort på parkeringen och bäddade iordning. När vi stannat så hade vi direkt några hundar som vaktade över oss. Precis som det brukar vara när vi stannar till här. Det känns alltid tryggt på nåt sätt 🙂

Som vanligt så sov vi bra i Toto och vaknade upp med klippstaden precis bakom oss. Snacka om häftig sovplats. Vi kokade gröt till frukost och sedan började vi köra mot Armenien. Gps:en visade en ”genväg” och trots att vi anade oråd så testade vi den. Det började bra med asfalt, men blev snabbt sämre och sämre och det var brant uppför. Tro det eller ej, men jag fick faktiskt Jan att vända om och ta den större vägen mot gränsen… 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *