Ryssland – (näst) sista landet är korsat

Toto har tagit oss genom hela Ryssland, med läckande växellåda, motorolja som borde bytts för flera hundra mil sedan, ett tätt dieselfilter, tre däck som behöver pumpas varje morgon och fyra däck som är i total obalans som gör att bilen skakar och är allmänt otrevlig i hastigheter runt 100 km/h… Tur att Ryssland ändå har bjudit på hyfsade vägar så att Toto har klarat sig utan ytterligare skador, men samtidigt inte alltför bra som hade lockat till högre hastigheter 🙂 För nästan en månad sedan, när bilen kändes skrotfärdig i Osh hade vi inte kunnat drömma om att vi skulle ta oss så här långt! Vi hade i och för sig börjat tvivla på Totos förmåga att ta oss hem till Sverige igen redan i Georgien, men nu är vi ruskigt nära.

Vi är inte så bra på att planera resor och kolla upp saker innan. Om vi hade gjort det, så hade vi  kollat upp att färjorna från Sankt Petersburg till Stockholm går en gång per vecka. Vårt transitvisum i Ryssland gäller till 25 oktober, men färjorna går den 21:a och 27:e… Vi hade därmed två alternativ, skynda på och hinna med färjan den 21:a eller köra till något av grannländerna och färja därifrån. Vi insåg ganska snart att det skulle bli alldeles för stressigt att hinna med färjan den 21:a, så istället skulle det få bli en sväng till Estland eller Finland innan Sverige.

Nästan som i Sverige, löv- och barrträd längs med vägen!
Husen och allt annat längs med vägen är inte riktigt lika likt Sverige…

På onsdagen (16/10) korsade vi gränsen i Mashtakov på eftermiddagen och övergången gick förvånansvärt smidigt. På en timme hade vi lämnat Kazakstan och var inne i Ryssland. Vi tog oss hela vägen till Samara och hittade till Hotel 19 i mörkret. Receptionisten var rent ohövlig så snart hon förstod att vi inte kunde ett ord ryska, men vi lyckades ändå fixa ett rum. Precis som väntat i Ryssland, eller?! Vi ser det som ett måste att vara extra trevliga när vi blir bemötta av någon barsk, bitter person… Det är alltid kul att se minspelet när en verkar oberörd av det otrevliga bemötandet. 

I torsdags (17/10) gick vi upp tidigt, precis som de senaste fem dagarna när vi korsat Kazakstan. Nu börjar det kännas att vi har spenderat många, långa dagar i bilen, med tidiga morgnar och sena kvällar. Dagen gick ändå fort, trots att vi blev stoppade av polisen tre gånger. Det enda poliserna ville se var körkort och sedan fick vi köra vidare. Vi har varit väldigt noggranna med att köra enligt hastighetsgränserna, trots att det ibland är näst intill omöjligt att veta vad det är för hastighet. Ofta är den en skylt med ett sträck över ex 70. Det enda vi vet är att det INTE är 70 och vi kan ana att det är fortare…

Helt plötsligt var det i alla fall kväll igen och dags att leta boende. Vi har varit vana vid att det mörknar mellan sju och åtta på kvällen, men här mörknade det betydligt tidigare tidigare. Redan innan klockan sex börjar det skymma, så återigen fick vi leta motell i mörkret. Vi hittade mysiga Berloga utanför Zubova Plyana cirka 60 mil efter Samara. 

Vi startade fredagen (18/10) med att köra mot Moskva. Vi hade lite mer än fyrtio mil och sedan var vi framme i mångmiljonstaden. Vi stannade till vid ett köpcentrum och köpte ett par jeans var till mig och Jan. Vi har bara haft med oss ett par byxor var och vi har legat på backen och bytt däck, burit barn som ALLTID sätter skorna på låren etc etc utan att ha tvättat byxorna på två veckor. Nu var de rejält smutsiga…

Vi blev snabbt trötta på köpcentret, så vi hittade ett hotell en bit ifrån och körde dit. Nu hade det hunnit bli mörkt och det var mycket trafik. När vi kom fram till adressen så var det inte en enda skylt om något hotell. Jag gick ut och snackade med ett par killar som gjorde allt för att hjälpa oss. De kunde lite engelska så vi gick runt i området tillsammans och letade. Tillslut gav vi upp och de tipsade om ett hotell lite längre ner på gatan, Alva Donna Hotel. Vi körde dit och när vi kom fram så hade den ena killen sprungit hela vägen för att hjälpa till att översätta när jag skulle ordna rum. Så hjälpsamma!

Rummet på Alva Donna Hotel

På lördagen (19/10) vaknade vi till hotellfrukost och efter att vi käkat pannkakor, gröt och mackor gick vi mot tunnelbanan som skulle ta oss in till Moskva. Det var runt 15 grader och mulet, men åtminstone uppehåll. Vi tog tunnelbanan in till Röda Torget och sedan strosade vi runt. Efter någon timme var vi alla trötta, så då tog vi tunnelbanan tillbaka till hotellet.

Vi fick gå 1,5 kilometer och på vägen käkade vi lunch och barnen lekte på två olika lekplatser. När vi kommit fram till rummet funderade vi på om vi skulle stanna en till natt i Moskva, eller om vi skulle fortsätta norrut dagen efter. Tillslut bestämde vi oss för att fortsätta. Det som avgjorde var en kombination av kylan och att nästa resa lockar. När vi kommit hem så tar vi ju ryggsäckarna och reser runt i världen till slutet på januari. 

I söndags (20/10) åt vi frukost på hotellet och sedan körde vi mot Sankt Petersburg. Ryssland är stort och det är mycket tung trafik. Vi har valt att inte köra på stora betalvägar och då tar det lite längre tid, men vi ser mer av landet. Samtidigt kan vi inte köra fort med bilen, eftersom alla däck har skeva fälgar och är ruggit obalanserade. Vi hade inte tjänat så mycket tid på att ta motorvägar helt enkelt.

Vid lunchtid körde vi förbi ett lekland som hade (halvtaskig) matservering. Vi stannade till så att barnen kunde leka av sig. Under tiden skiftade Jan däck på bilen och fyllde på olja i växellådan. När klockan började närma sig 17.30 letade vi efter motell längs med vägen. Hittills har det varit gott om motell, men nu tog det två timmar att hitta rum för natten!

På måndagen (21/10) vaknade vi för en gångs skull INTE av en klocka. Eller, egentligen är det bara sedan vi lämnade Almaty som vi ställt klockan och börjat köra tidigt på morgonen, men det blir snabbt en vana. Vi åt frukost på motellets restaurang innan vi körde mot Sankt Petersburg. Vi hade inte ens 20 mil in till staden så vid lunch hade vi hittat hotellet Silver Shere Inn. Hotellet var fantastiskt, med otroligt hjälpsam personal (som kunde engelska!!)! Efter att vi checkat in och parkerat bilen gick vi ut och åt lunch på en koreansk restaurang. Eftermiddagen spenderade vi i ett mulet och kallt Sankt Petersburg.

Uppståndelsekyrkan i Sankt Petersburg

Efter några timmars sightseeing gick vi tillbaka till hotellrummet och försökte boka färjebiljetter. Det verkade vara något fel på hemsidan, det kom upp Error när vi försökte boka. Jag ringde kundtjänsten, men självklart var det stängt. Efter x antal försök gav jag upp. Vi fick helt enkelt åka till Tallinn och köpa biljetter i hamnen. Tänk, nu har vi bara två dagar kvar i Toto och sedan är vi hemma. Skönt, tråkigt, konstigt, allt på en och samma gång….

Det här kommer jag inte sakna! Inte en enda som kan engelska och menyer på enbart ryska…

300 mil tvärs genom Kazakstan

Det tog oss fem dagar att korsa hela Kazakstan. Vi körde från att solen gick upp till solnedgången varje dag, med några välbehövliga stopp på vägen. Vi har bland annat fått se havet som försvann (men nu är på väg tillbaka), delar av en rymdraket och mött en sällskapssjuk kamel… Landet har, precis som väntat, bjudit på raka vägar och öde landskap med platt ökenstäpp. 

Edvin spanar ut över stäppen

Vi började lördagen (12/10) med att äta frukost i Almaty, på European Backpackers Hostel, sedan började vi köra österut. Det var gott om poliser, antingen körde de på vägen, eller så stod de med hastighetskamera vid avfarterna… Vi klarade oss ända till eftermiddagen innan vi blev stoppade. Jag hade kört för fort på en 60-väg. Ingen av poliserna kan engelska, men de är snabba på att ta fram google translate och översätta. 

Jag förstod att jag kört för fort, men tänkte att så länge de inte säger hur fort jag körde så kanske de inte hade fotat och saknade bevis… När polisen sa att jag kört i 95 protesterade jag, så fort hade jag absolut inte kört. Jan följde med bort till polisbilen, där hade de en kamera och jag var på bild i 82 km/h. Polisen ville ha 200 dollar, men Jan lyckades (precis som alltid!) få ner boten till fem euro. Polisen tog emot pengarna, men innan vi hann köra blinkade de med blåljusen åt oss. En av poliserna kom tillbaka med sedeln och pekade på barnen. Tydligen skulle Edvin & Alice få sedeln istället. Polisen vs. Jan 0-1.

Edvin springer av lite energi när vi ordnar lunch
På varenda rastplats genom Kazakstan fanns det en bilramp.

Vi avslutade lördagen med att leta efter någonstans att sova i de sista solljuset. Tillslut hittade vi ett hostel i Taraz och checkade in. Det fanns en mataffär och restaurang i närheten så efter att vi fått lite mat i magen gick vi till rummet och la oss. Vi hade tagit oss betydligt kortare än tänkt, men trafiken i Almaty och vägarbeten i kombination med stundvis riktigt dålig väg gjorde att vi bara lyckades köra 50 mil på nästan 10 timmar.

Kaos på rummet, precis som vanligt!

På söndagen (13/10) gick det fortare fram och vi betade av mil efter mil. Det var motorväg med två filer i stort sett hela dagen, så vi kunde hålla en bit över 100 km/h. Det var länge sedan! Från klockan 07 till en bit efter 19 hann vi köra 80 mil, med ett par intressanta stopp på vägen. Det första stoppet var staden Turkistan och Yasaui Mausoleum. På resan har vi passerar en hel del städer längs med sidenvägen med galet vacker arkitektur och gamla mausoleum och moskéer. Det här var ingenting i jämförelse med städerna Khiva, Bukhara och Samarkand i Uzbekistan, men det gav ändå en chans för barnen att springa av sig.

En bit utanför Turkistan låg ruinerna av stadsmuren till den gamla staden Sauran. Det passade perfekt att stanna till där för att laga lunch innan vi fortsatte. På eftermiddagen passerade Toto 40 000 mil! Det kändes mäktigt. Vi hade stundvis under resan tvivlat på att bilen skulle komma över 400 000 kilometer, men nu var siffran nådd. Heja Toto! Vi tog oss till staden Zhosaly och letade hotell i mörkret. När vi väl hittat boende var det två trötta vuxna och två pigga barn som gick in på rummet. Kanske inte den bästa kombinationen, men efter en stunds busande lyckades vi alla somna.

Hurra! 40 000 mil!

Det är dumt att bryta ett mönster, eller hur?! Därför ställde vi klockan tidigt även på måndagen (14/10) och fortsatte köra ytterligare 60 mil. Efter en stund kom vi till Baikonur Cosmodrome. Det är en rymdbas, som ligger mitt ute på stäppen i Kazakstan. Kosmodromen byggdes av Sovjet under 50-talet och leasas idag av Ryssland. För att komma inom området krävs ett speciellt tillstånd och eftersom vi saknade detta kunde vi bara köra förbi och se stationen på håll. Vi stannade till vid vägen och där låg det tre bränslekapslar från ett rymdskepp. Häftigt!

Tjugo mil senare hade vi kommit hela vägen till staden Aralsk. Alla känner väl till Aralsjön, havet som försvann?! Staden, som tidigare hade en hamn vid Aralsjön, var en sorglig historia och det var blåsigt och kallt. Det är tydligen mycket sand- och saltstormar som härjar i området efter att havet sjönk undan. Landet har ett enormt projekt för att försöka återställa vattennivåerna i Nord Aralsjön och det verkar faktiskt som att vattnet är på väg tillbaka. Då kanske staden återfår sin forna glas och stolthet…

Det ligger tre fiskebåtar på land, den största är ett museum – Fisherman’s Museum. Tidigare låg det gott om skeppsvrak i området, men de har plockats isär och sålt som skrot.

Vi stannade till på en rastplats en bit efter Aral för att kontrollera lufttrycket i däcken. Där mötte vi en kamel som sökte lite sällskap (eller mat?!)… Den kom fram till bilen och lutade sig mot karossen. När vi flyttade på oss gick den fram till en lastbil istället. När kamelen såg att vi var kvar så sprang den mot bilen… Jag hann precis få upp rutan innan den hann sticka in nosen 🙂 Vid 18-tiden stannade vi till på ett motell längs med vägen och för en hundralapp fick vi ett rum.

Art Motel – Edvin var tvungen att gå ut i kylan och springa av sig innan vi la oss

På tisdagen (15/10) körde vi, i vanlig ordning, från soluppgången tills solen gick ner… Nu hade Jan lyckats få ryggskott, det började göra ont redan igår, men under dagen blev det värre och värre. Det enda spännande som hände på hela dagen var ett trasigt däck precis innan solen började gå ner. En remsa hade slitits av från däcket, men det hade inte gått hål ännu. Eftersom däcket ändå var förstört fortsatte vi köra. Vi hade bara en bit kvar till nästa lastbilsstopp med motell, kanske skulle vi klara oss dit innan däcket small?! Det gjorde vi så klart inte! Efter en liten bit small det till och däcket trasades sönder. Det vara bara att stanna, plocka ner reservdäcket som satt fast under bilen och byta däcket. Jag gjorde det mesta, men Jan har ibland svårt att låta bli att hjälpa till trots att han inte borde. Efter däckbytet fortsatte vi några kilometer till nästa lastbilsstopp med motell och tog in där för natten.

Jan kollar lufttrycket i soluppgången
Vägen var mestadels helt okej, men stundvis var den så här gropig.
När däcket väl smällde sönder var det bara att byta till reservdäcket. Däcket satt fast under bilen, så steg ett var att få loss det. Sedan var det bara att byta däck.

Nu var det helt plötsligt onsdag (16/10) och vi var inne på femte dagen på vår resa genom Kazakstan. Vi hade kört mellan tio och tolv timmar varje dag och alla var ganska möra. Trots det tyckte Edvin att det var helt okej att gå upp på morgonen. Han förklarade för Alice ”Då kommer vi fortare hem till vårt hus”.  Vid halv sju åt vi lite frukost på rummet och sedan började vi köra mot ryska gränsen, som låg 25 mil bort. Nu var vi återigen utan reservdäck och vi hade 20 mil tills vi var i Uralsk och sista staden för oss i Kazakstan. Vägen dit var rak och öde, vi höll tummarna att däcken skulle klara sig och körde extra lugnt. Problemet är att det nåt fel på stötdämparen vid högra framdäcket, plus att fjädern troligtvis rykt av en bit. Detta gör att däcket slår i en vass metallkant, vid varje  ojämnhet, hål eller gupp, som tillslut nöter hål på däcket. Nu hoppas vi att Ryssland BARA har jämna fina asfaltvägar utan ett endaste hål 🙂

Sista milen på plan ökenstäpp…

Vid lunch hade vi kommit fram till Uralsk och lyckades hitta ett begagnat reservdäck, med innerslang, för 75 kronor. Efter att vi ordnat däcket tankade vi och köpte upp våra sista tenge. Det blev tre hamburgare, till Jan och barnen, nudlar till mig, två kaffe, en cola, en insektnyckelsats och en radiostyrd militärjeep till barnen. Nu var vi redo för Ryssland!

Plötsligt händer det – Toto är lappad och lagad!

Almaty var precis det stopp vi behövde. Vi lyckades hitta till en galen bilmarknad, där allt mellan bult och motor gick att få tag på. Där fick vi tag på både reservdel och mekaniker som kunde laga iordning det mest akuta på Toto – en ny bussning och reservdäck… Vi lyckades dessutom ordna ryskt visum, bilförsäkring för Kazakstan OCH fira Edvins femårsdag på bästa sätt!

Kazakstan & fin asfalt!

När vi körde från Bishkek i söndags (6/10) försökte vi först hitta vinterdäck, eller åtminstone ett reservdäck innan vi lämnade staden. Det gick sådär, vi stannade till på några däckverkstäder, men ingen hade begagnade däck som passade Toto. Istället fortsatte vi leva lite farligt och hoppas på vi skulle klara oss till Almaty utan reservdäck. Vi körde till gränsen och efter två timmars köande var vi inne i Kazakstan. Från gränsen hade vi ungefär fyra timmar till Almaty. När vi närmade oss staden så tjocknade trafiken och det blev långa köer. Det gjorde att de sista milen tog lite längre tid än väntat, men vi var ändå framme på European Backpackers Hostel INNAN det blivit mörkt!

Barnen väntar på att Jan och Toto ska komma ut från tullen, endast föraren fick vara kvar i bilen. Jag och barnen fick gå mellan gränskontrollerna.

På måndagen (7/10) gjorde vi knappt någonting. Det var som att luften gått ur oss alla. Som tur var så fanns det gott om sköna hängytor på stället och det bodde två smågrabbar här som lekte med Edvin & Alice. På eftermiddagen tog vi oss i alla fall till en verkstad, men det var bortkastad tid. De kunde inte laga den bussningen som var trasig, utan kunde bara göra det ”riktigt” med en ny spindelled. De kunde inte få tag i reservdelar, utan det skulle vi behöva lösa själva. Vi gav upp verkstadsjakten och istället körde vi tillbaka till rummet och gick ut på en promenad.

När mekanikerna hissade upp Toto ramlade ena stötdämparen bak av! Edvins reaktion var klockren!
Edvin illustrerar hur stötdämparen flög ner i marken

På kvällen var både jag och Jan lite spända inför morgondagen. Mycket stod på spel: hur skulle det gå att ansöka om ryskt visum?! Det gick ju sådär i Sverige och Jan hade samma vattenskadade pass som enligt ryska Visumcentralen i Göteborg inte ens var giltigt (trots att inte någon annan sagt ett ord om hans pass på hela resan). Vi hade samma foton som ratades i Sverige och dessutom var patronen nästan slut på skrivaren här, så utskrifterna av ansökningarna blev knappt läsbara. Det hade garanterat inte fungerat hemma! Var konsulatet här lika petiga? Vi hoppades att det inte skulle vara några problem…. Dessutom var vi tvungna att försöka hitta en verkstad som kunde laga Toto. Hur skulle vi komma hem om vi inte hittade en verkstad som kunde laga bussningen utan att få tag på en reservdel (som verkade omöjligt här?!). Jag trodde knappt att jag skulle säga detta – men det vi behövde var en mekaniker á la Tajikistan. Som tar det som finns och löser problemet…

European Backpackers Hostel

I tisdags (8/10) var vi var på ryska ambassaden när den öppnade vid 9.30. Vi fick vänta två timmar i kö och när vi tillslut fick komma in blev personen framför oss nekad att söka visum… Hur skulle detta sluta?! När det väl var vår tur så gick allt hur smidigt som helst. Inte ett ord om vare sig dåliga utskrifter, foton i för dålig kvalitet eller Jans vattenskadade pass!! Så skönt! Efter ryska konsulatet åkte vi till ett försäkringsbolag och tecknade bilförsäkring. Två saker av tre avklarade, nu var det bara Toto kvar!

Vi lyckades klämma in en lekplats efter att vi sökt visum och fixat försäkringen…
Tur at brorsan kan trösta när stenarna är lite för höga…

När vi väntade i kön vid ryska konsulatet frågade Jan tre britter som stod framför oss om de visste någon bra verkstad här. Jo då, de hade blivit tipsade om en här i Almaty. Vi styrde dit vi efter att vi ordnat försäkring. När vi kom fram insåg vi ganska snabbt att det inte var en verkstad för Toto. Det stod en Porsche med firmans logga på utanför! Precis som väntat så kunde de inte göra någonting utan riktiga reservdelar och precis som på förra verkstaden kunde de inte få tag på någon reservdel. Det skulle vi behöva leta efter själva…

Här kunde vi inte få någon hjälp… eller jo, om vi lyckades få tag på en ny spindelled kunde de byta den för en alldeles för dyr peng!

Nu var vårt enda hopp Zhibek Zholy. Vi hade läst att det var en stor basar med bildelar och mekaniker som låg i utkanten av Almaty. Direkt när vi svängde in på parkeringen så fick vi upp hoppet. Vi var båda två helt övertygade om att detta var rätta platsen att ordna Toto! Här skulle vi garanterat få tag på en mekaniker som skulle kunna göra en ny gummibit till bussningen, eller kanske skulle vi rent av hitta en begagnad spindelled, med fräsch bussning här? Här gick ingen del på skrotade bilar till spillo och i rad efter rad med containrar var varje utrymme fyllt med gamla reservdelar.

Det var ingen vidare ordning på parkeringen… Så här fick vi parkera Toto!
Det var rad efter rad med containrar som var fullproppade med delar. På de flesta ställen var det dessutom två containrar på höjden.

Efter att vi parkerat Toto och gått runt på marknaden en stund så lyckades Jan få tag på ett par killar som kunde lite engelska. Det visade sig till och med att en av killarna hade varit i Sverige! Vi hämtade Toto och körde till en mekaniker som han visade oss till. Där höjde vi upp bilen och jag kan bara säga att det inte var någon vacker syn under… Bromsrören och dieselledningen hängde helt löst, skyddsplåten som Osman i Vrang plattat till var återigen helt bucklig och allt annat än rak. Dessutom hade det läckt olja från växellådan! När mekanikerna tog bort plåten så såg vi att de nya fästena till växellådan hade lossnat, men i övrigt såg Osmans kreativa lagning ut att vara hel.

När mekanikern tog bort spindelleden så föll allt i bitar. Gummipackningen var helt utsliten, inte konstigt att hjulet suttit helt löst och att bilen vandrat på vägen! I Sverige så byts hela spindelleden ut, men i brist på reservdelar till vår Opel Combo så lyckades mekanikern få tag på en annan bussning som passade i vår led. Efter lite över två timmar var vi 250 kronor fattigare och bussningen var utbytt, växellådsolja påfylld och växellådan återigen fastsatt. Det behövdes visst fyllas på 8 dl olja, av totalt 16 dl! Osmans lagning fungerar, men är inte 100 % helt enkelt 🙂

Besöket på basaren tog hela eftermiddagen och vi körde tillbaka i mörkret till European Backpackers Hostel. Jag insåg på vägen tillbaka att jag automatiskt höll fast händerna i sätet så fort Jan bromsade, jag var beredd på att bilen skulle rycka till och vandra över vägen. Nu hände ingenting! Toto var verkligen lagad! Visst stötdämparna är fortfarande helt utslitna och dieselledningar och bromsrör hänger fortfarande löst, växellådan läcker, motorn går konstigt på tomgång, oljan behöver bytas liksom olje- och dieselfiltret och vi saknar fortfarande reservdäck… Men det största felet var i alla fall åtgärdat!

Målarstudio i väntan på att Toto ska bli färdig.

Edvins födelsedag (onsdag 9/10) började med skönsång och presenter. Han fick ett Uno Junior, ett dinosauriepussel och Supermag. Som väntat ville han direkt leka med sina nya saker, så när Jan fixade frukosten pusslade jag med barnen. Förmiddagen gick fort och vi satt hela familjen och pysslade med Edvins nya saker. Till lunch blev det självklart pannkakor – Edvins favorit! Det har varit fina höstdagar här, men just idag var det mulet och kallare. Vi trotsade vädret efter lunchen och körde mot Central Park och en dinopark som skulle finnas där. 

Paketöppning på morgonen

Jag och Edvin gick själva in i Dinoparken eftersom Alice tyckte att det verkade lite läskigt. Det var ett smart drag, eftersom till och med Edvin tyckte att det var lite skrämmande med alla stora dinosaurier som rörde på sig och lät. Edvin ville hålla handen och frågade några gånger om det verkligen var säkert att ingen var levande 🙂 Jan och Alice hade hittat en ramp i närheten när vi var inne i dinoparken. Dit var vi självklart tvungna att gå! Vi hämtade cyklarna i bilen och begav oss dit. Edvin älskar att cykla runt på sådana här banor och ramper, så det gick knappt att få honom därifrån på kvällen.

När vi tagit oss tillbaka till rummet ringde förskolan upp med Facetime. Barnen går verkligen på världens bästa förskola där alla pedagoger tar sig an barnen och visar ett genuint intresse. Vi är så tacksamma för det! Edvin var lyrisk efter samtalet och det tog flera timmar innan han kom ner i varv och kunde somna. (Tack alla pedagoger på Slättängsgården, ni är bäst!). Edvin var nöjd med sin dag och somnade tillslut!

Jan och Edvin pusslar nya dinopusslet

Hela torsdag (10/10) förmiddag spenderade vi på stället. Idag vara vädret återigen en fint, med temperatur på över 20 grader och strålande sol. Vi pusslade, spelade Uno, lekte med grannbarnen och tog det lugnt ute på terassen. Efter att vi fixat lunch hoppade vi in i Toto och åkte vi ut från staden, upp på bergen intill. Där fanns det en linbana, men eftersom båda barnen somnat i bilen körde vi istället ner för bergen igen och tog oss till Central Park. Där tog vi ut cyklarna och gick till cykel- och skateramperna så att barnen kunde leka loss. Under tiden passade jag och Jan på att köpa en kaffe och njuta av det fina höstvädret.

En lugn förmiddag ute på altanen

På kvällen åt vi på Navat som vi blivit tipsade om. Restaurangen hade ett lekrum och direkt när vi kommit innanför dörren sprang Edvin & Alice dit. Barnen tittade knappt åt oss på resten av kvällen, förutom när pannkakorna kom. Då åt båda två snabbt upp och sedan sprang de och lekte igen. Det enda missödet den kvällen var min mat… Först fick jag två portioner med dumplings, så servitrisen fick bära tillbaka den ena. När jag tog första tuggan märkte jag att det var kött i. När jag kallade dit servitrisen och sa att jag inte åt kött så förstod hon inte vad jag sa… Några servitriser och google translate senare fick jag äntligen beställa ny mat. Min nya vegetariska rätt kom in förvånansvärt snabbt. När vi ätit färdigt så kom en till tallrik med mat, som jag fick be servitrisen bära in till köket igen. Jag fick alltså fyra portioner, men som tur var behövde jag bara betala för en 🙂

Solnedgång i Almaty
På väg in till restaurangen Navat

På fredag (11/10) förmiddag tog vi oss till ett museum där det fanns dinosaurieskelett. Både Edvin och Alice tyckte att det var spännande! Sedan tog vi oss ut mot bilmarknaden Zhibek Zholy för att fixa ett reservdäck, byta motorolja, rengöra diesel- och oljefiltret samt köpa växellådsolja. När vi väl tagit oss till bilmarknaden så var klockan redan över två. Vi insåg att vi kanske inte skulle hinna till den ryska ambassaden för att hämta ut våra visum, innan klockan 17, om vi inte snabbade på.

Vi käkade lunch inne på ett köpcentrum och där fick Edvin och Alice leka en stund, innan vi körde vidare till bilmarknaden

Det viktigaste var att få tag på ett reservdäck, så det fixade vi först. När vi skulle rikta fälgen så visade det sig att fälgen var helt skev och i total obalans. Vi tog en annan av våra fälgar och den var likadan. Killarna ville att vi skulle rikta alla fälgar på bilen, men det hade vi inte tid till. Dessutom drar inte bilen någonting när vi kör, så vi sa att det räckte gott att vi fick ett nytt däck på fälgen…. Sedan köpte vi med oss växellådsolja- & motorolja. Vi får helt enkelt byta motorolja i någon by längs med vägen i Kazakstan.

Vi testade om ett däck på bilen var bättre riktat än reservdäcket… Det var det inte!
Jan satte fast det nya reservdäcket under bilen, under tiden passade Edvin på att bygga en bilbana

Klockan var lite över 16 när vi svängde in på ryska ambassaden och hämtade ut visumen. Det kändes skönt att få våra visum i handen, speciellt eftersom vi inte visste hur petiga de skulle vara med Jans vattenskadade, skrynkliga pass. Vi fick 10 dagars transitvisum, som är det maximala. Ryska transitvisum har alltid fasta datum, så mellan den 16 och 25 oktober har vi tillåtelse att vara i landet. Nu hade vi snart löst det mesta som stod på ”att-göra-listan” för Almaty. Det var bara storhandling kvar (förutom att byta motorolja och rengöra olje- & dieselfilter, men det har vi ju skjutit på framtiden…). Vi stannade till vid en affär och löste den sista punkten på listan innan vi åkte tillbaka till European Backpackers Hostel.

Barnen (och en jäkta massa leksaker) i det gemensamma vardagsrummet…

Vi spenderade fredagskvällen på stället, Alice målade och Edvin byggde med sina nya Supermag-bitar. Vi har passat på att ta det extra lugnt här i Almaty, eftersom det kommer bli mycket körning genom Kazakstan och vidare genom hela Ryssland. Det känns som att alla är utvilade och redo för nya äventyr med Toto. Nu håller vi tummarna att vädret blir någorlunda milt, att vägarna är hyfsade och att Toto klarar sig utan större skador! Om allt går som det ska är vi hemma innan månaden är slut, det känns galet!

Snötäckta berg och fantastisk natur på väg från Osh till Bishkek

Under den senaste veckan har slutmålet för Toto ändrats gång på gång… Vi har vacklat mellan om vi ska våga köra hela vägen hem till Sverige eller om vi helt enkelt ska lämna kvar bilen. Det som tillslut avgjorde det hela var att det verkar snudd på omöjligt att lämna bilen här, utan att ryska tullen kommer och knackar på dörren om ett år… Och en bråkar inte med Ryssland, eller hur?! Så nu har vi bestämt oss – vi ska köra Toto hela vägen till Sverige.

Det blir några fler timmar i bilen, vi har ungefär 500 mil hem…

När vi i onsdags (2/10) lämnade Osh så kändes det på något sätt som att målet var nått. Vi skulle bara ta oss till Bishkek och där skulle vi lämna Toto. Den känslan gjorde att vi för första gången på resan såg punkten från A till B som en ren transportsträcka. Som tur var höll det bara i sig någon kilometer, sedan insåg vi hur vackert lanskapet var och slogs av känslan att vi faktiskt tagit oss hit! Med två små barn i baksätet och en, stundvis, opålitlig Opel Combo hade vi kört hela vägen från Sverige. Vi har tagit oss genom sträckor med fruktansvärda vägar och galet höga berg men också otrolig natur och gästvänliga människor. Vilken upplevelse vi haft och vi var fortfarande mitt i det! Som tur var började vi uppskatta RESAN igen (ni vet transportsträckan och inte bara se slutmålet)… 

Vi stannade för lunch precis innan en lång tunnel. Där hade vi utsikt öven floden, en damm och nån staty… Vi hade dessutom en härlig arom av gamla sopor som stod i en skottkärra intill. Efter att vi lagat maten så märkte jag att det luktade eld. Det måste väl komma från skottkärran, där jag sett att man verkade elda sopor titt som tätt. När jag såg att det kom rök från bilen så insåg jag att det var från Toto det luktade! Jan hade skjutit in köket i bilen utan att stänga av spisen. Nu hade det börjat glöda i träskivan över köket… Vilken tur att inget annat tagit eld och att vi inte hade börjat köra in i tunneln och upptäckte branden först då. Det hade verkligen kunnat sluta illa! Nu behövde vi bara stänga av plattan och låta skivan kallna så kunde vi fortsätta köra.

Vi hade tagit oss till sjön Toktogul när det var dags att stanna för kvällen och hittade ett mysigt gästhus, Rahat Hostel in Toktogul. Det bodde ett par från Schweiz där som också hade barn. Edvin & Alice cyklade runt på gården med deras grabb fram till sena kvällen.

Edvin far förbi med cykeln på gården vid Rahat Hostel

Morgonen efter (torsdag 3/10) körde vi ner till sjön innan vi fortsatte mot Bishkek. Det visade sig bli lite mer tuff körning för Toto, på leriga spår ner till vattnet. Som tur var så tog vi oss fram utan större bekymmer och tog en paus vid sjön innan vi fortsatte mot Bishkek. Kyrgyzstan visade sig snabbt vara landet med poliskontroller överallt, minst en i varje liten by. I Tajikistan var det helt onödigt med fartkontroller, eftersom vägarna var så dåliga att det skulle vara totalt omöjligt att köra över hastighetsgränsen 😉 Men här verkade intäkterna från fortkörningsböter täcka hela polisväsendets kostnader…

På väg ner till vattnet vid sjön Toktogul

Det dröjde inte länge innan vi blev stoppade… Vi hade kört i 63 km/h på en 40 väg. Aj då! Poliserna gick fram till Jan och visade kameran, och sa att vi kört alldeles för fort. De frågade om vi var turister och gick sedan iväg med Jans körkort och registreringsbeviset. Efter en stund kom poliserna tillbaka och sa – Drive Safe! och bad oss fortsätta. Vad förvånade vi blev! Ingen bot och inte ens ett försök till muta! Vi hade hört att poliserna vid varje kontroll här skulle stoppa en för allt möjligt, bara för att kunna få pengar. Det verkade inte alls stämma…

Toto fångad på polisens kamera susandes fram i 63 km/h…

Vi körde glatt vidare, i ungefär 10 minuter tills vi var i nästa by… Då blev vi stannade igen! Nu hade vi kört i 57 km/h på en 40 väg. Polisen bad om körkort och bad Jan följa med. Då tog jag några kort på poliserna och Jan genom bilrutan. Det skulle jag inte gjort… En polis började ropa på Jan och han kom helt oförstående fram till mig med två poliser bakom sig. Den ena polisen frågade om jag tagit kort. När jag svarade att jag gjort det sa han ”Not good” och förklarade att en absolut inte fick fota poliser! Jag svarade att jag kan radera korten och efter att jag gjort det så var han mer tillmötesgående och kunde till och med skämta lite. Boten hamnade först på 7200 (ungefär 1000 SEK), men när Jan svarade att det var för mycket så svarade han efter en stund att han skulle nöja sig med 3000. När Jan svarade att han kunde få 500 skrattade han, men gick faktiskt med på det… Inte illa att gå från 1000 till 70 kronor! Nu hade vi lärt oss läxan och klarade oss faktiskt hela vägen till Bishkek utan att åka fast en gång till.

Vägen från Toktogul till Bishkek vad fantastisk! Vacker natur och höga berg vart vi än vände blicken. Det var många toppar med snö och högst upp på Ala Bel-passet på 3175 möh så var det till och med helt vitt på marken! Barnen gick ut en sväng och lekte i snön, men det var bara någon enstaka plusgrad och vinden blåste kallt! Vi körde, så snabbt Totos trasiga bussning tillät, vidare till lägre höjder och behagligare temperatur. 

Barnen leker i snön, några kilometer innan Ala Bel Pass
På väg ner för bergen igen… X antal serpentinsvängar blev det!

Vi ville inte laga lunch i några plus grader och snålblåst, så vi fick först ta oss ner för bergen på oräkneliga serpentinsvängar och branta backar. När vi väl stannade för lunch hade vi alla hunnit bli rejält hungriga. Som tur var gick det snabbt att fixa nåt att äta och barnen lekte med sina dinosaurasar i några vattenpölar under tiden. Så skönt att allt som krävs för att göra barnen nöjda är antingen vatten, lera eller sand. Det gick långsamt till Bishkek, men sista biten var det faktiskt bra asfalt och framförallt plant, så då gick det undan. Vi kom fram till Friends Guesthouse and Hostel precis innan det blev mörkt och fick sista rummet. Efter en promenad i kvarteren runt stället så fixade vi lite enkel kvällsmat på rummet och tog det lugnt.

Lunch- och lekpaus!

När vi vaknade i fredags (4/10) så var vi lite nervösa inför vad vi skulle få för besked av Ryan på Iron Horse Nomads. Det var nu det gällde! Nu skulle vi behöva bestämma oss för hur semestern skulle fortsätta – med ryggsäckar eller med Toto?! När vi pratade med Ryan dröjde det inte länge innan vi insåg att det var kört att lämna kvar Toto. Det var skönt att prata med någon som var helt ärlig och förklarade vilka alternativ vi hade, samtidigt som vi hade hoppats på att han skulle ge oss ett lite mer positivt besked. Om Toto varit under 10 år hade han gärna köpt den av oss, då hade han behövt betala 40 cent per cc för att importera bilen. Vår bil ligger på 1700 cc, vilket hade landat på en importnota på 680 dollar. Eftersom bilen är över 10 år skulle notan istället bli 6 dollar per cc och alltså 10 200 dollar. En viss skillnad! Han berättade att de som sålt bilen här och hoppats på det bästa nu har börjat få brev hem från Ryssland, med rättskrav. (Jag skrev lite mer om tullunionen med Ryssland i förra inlägget, hittas här). Inte så trevligt och något vi vill undvika!

Barnen leker på uppfarten framför Iron Horse Nomads

Det kändes lite som ett bakslag, eftersom vi redan mentalt var på väg med ryggsäckar till Indien med god mat, yoga, strand och lugna dagar. Samtidigt var det skönt att få riktiga svar på vad som gällde. Vi tackade Ryan för att han tog sig tid att hjälpa oss och körde tillbaka till rummet. Där satte vi oss ute på gården, men en varsin öl och försökte bestämma nästa steg. För att tänka på nåt annat för en stund så tog vi fram cyklarna och tog en promenad till en lekplats intill. På kvällen käkade vi indiskt eftersom vi alla längtade efter landet och vi nu hade börjat inse att vi inte skulle komma iväg dit trots allt.

Edvin och Alice leker på gården till Friends Guesthouse & Hostel och Jan & jag sitter och funderar över vad vi ska göra härnäst…

På lördagen (5/10) fortsatte vi diskutera våra alternativ, eller snarare vända ut och in på de få alternativ vi hade. Köra tillbaka till Uzbekistan och lämna bilen där? Chansa och lämna bilen här? Lämna bilen här över vintern och sedan komma tillbaka nästa sommar och köra hem? Köra hem nu? Vi bestämde oss ganska snabbt, vi skulle åka vidare till Almaty dagen efter. Där skulle vi skruva iordning Toto, fixa ryskt visum och sedan köra hemåt. För att skingra tankarna tog vi en sväng till Osh Bazzaar som låg precis vid vårt gästhus. Någon sa att det är den största basaren i världen, men det är jag helt övertygad om att det INTE är. Vi fick i alla fall köpt lite frukt och grönsaker. Sedan tog vi en sväng till lekplatsen och på vägen tillbaka till gästhuset käkade vi sushi. 

På eftermiddagen packade vi ordning Toto. Vi hade tagit ut nästan all packning eftersom vi trodde att vi inte skulle fortsätta med bilen och det kändes lite motigt att bära tillbaka allting. Som tur var lekte barnen med ägarens ungar på gården, så jag och Jan kunde packa iordning allt i lugn och ro. När vi stod vid bilen kom en gubbe fram och var intresserad av vår resa. Han såg vårt trasiga däck som låg i bagaget, hade vi inget reservdäck? Hade vi inga vinterdäck? Han var inte imponerad av Toto! Han påstod sig vara mekaniker och hittade mer och mer att kritisera 😉

Barnen leker och Jan får sig en uppläxning av en gubbe som inte var imponerad över Toto…

Vi fick absolut inte köra vidare med den trasiga bussningen och vi behövde köpa riktiga vinterdäck. Vi var tvungna att städa ur bilen, barnen kunde ju få tuberkulos (?!) och allergi av att sitta i smutsen… Han verkade inte nöjd när vi svarade att vi skulle köra till Almaty dagen efter, men vi försäkrade honom att vi skulle laga iordning Toto där. Jag kan förstå att han var skeptisk eftersom vi har kört med den trasiga bussningen genom hela Tajikistan och Kyrgyzstan… 

Toto klarade det, check på Pamir Highway!

Vår lilla bobil klarade det! Vi har tagit oss hela vägen till Osh och därmed slutet på Pamir Highway. Visst det har resulterat i några skråmor – x antal punkteringar, ett söndertrasat däck, en trasig framvagn, totalt utslitna stötdämpare, ett stort hål i växellådan (som iof är limmat) och helt nya motorfästen… Men vi klarade det! Frågan är bara hur framtiden ser ut för stackars Toto?! Kommer han få kämpa på till slutet och ta oss hela vägen tillbaka till Sverige? Eller bli hans öde att säljas i Kyrgyzstan och gå minst 40 000 mil till? Eller är det rent av skroten som gäller? 

På väg mot Kyrgyzstan – stora delar av vägen hade försvunnit…

När vi gick upp i lördags (28/9) så var det kallt! I Karakul, som låg på 3900 möh och mitt ute i ödemarken, hade det varit flera minusgrader under natten. Vi vaknade ganska tidigt och åt frukost, så redan finnan klockan nio var vi på väg norrut mot Kyrgyzstan. På vägen passerade vi flera frusna vattendrag och termometern visade på ett par grader, trots att solen varit uppe en stund och värmt upp marken. Det var tomt längs med vägen och vi såg knappt en bil. Vi fick köra genom ett vattendrag, som vi hört skulle kunna vara svårt att passera med vår bil, men nu var det inte alls mycket vatten så det var inga problem alls. 

Delarna som fanns kvar av ett får vid vägen – bara skelettet och pälsen
Jan kontrollerade vattennivån i floden som vi var tvungna att köra över.
Vi hade tur – vattennivån var låg

Gränsen mellan Tajikistan och Kyrgyzstan låg nästan mitt på Kyzylart-passet på 4282 möh. För att slippa ha gränskontrollerna på över 4000 möh låg båda övergångarna en bit nedanför passet, på vardera sida. Detta innebar över två mil i ingenmansland, med riktigt dålig väg! Toto tog sig långsamt, långsamt framåt. Vi hade tur eftersom vägen, som mest var grus och lera, var torr och vi körde serpentinsvängarna nedför. Jag tror inte att vi hade tagit oss fram om vi behövt köra åt andra hållet uppför berget, eller om det varit regnigt…

Ingenmansland
Det har blivit standard att kolla lufttrycket i däcken

Under ett tag har vi börjat inse att vi kanske inte kommer hem med Toto. Historiskt sett har Kyrgyzstan varit det land i Centralasien där det är enklast att dumpa en bil. När vi skulle få in bilen i Kyrgyzstan så insåg vi ganska snabbt att det nog inte var fallet längre… Vi fick ett papper som vi skulle lämna in när vi lämnat Ryssland?! Vad hade Ryssland med Kyrgyzstan att göra?! Vi förstod ingenting, men tänkte att det var det första vi skulle googla när vi kom fram till Osh.

På gränsen…

Direkt när vi kom in i Kyrgyzstan och på andra sidan bergskedjan var det stor skillnad på landskapet. Det var grönare och mer träd. I Tajikistan hade det, framför allt sista biten, varit ganska kargt och torrt. Det var skönt att äntligen få se lite grönare landskap. Det var dessutom gott om vita bergstoppar och vi körde i en stor dal, mellan två bergskedjor hela vägen till Sary-Tash. Efter staden så blev vägen bättre, och vi fortsatte till slutet av Pamir Highway och staden Osh nästan 20 mil bort. Vi stannade för lunch och när vi öppnade dörren hörde vi hur det pyste – punktering på framdäcket! Vi körde fortfarande utan reservdäck, men vi hade tur och det var ett hål som gick att laga!

Det blir fort en enda röra vid bilen när vi stannat!
Jan lagade däcket och jag lagade maten…

Vi var framme i Osh på kvällskvisten och hittade fram till Hotel Esal. Vi parkerade Toto och sedan gick vi för att äta på en italiensk restaurang som låg en bit bort. Alla var ganska trötta, så efter maten gick vi tillbaka till rummet och började kolla upp om vi eventuellt skulle kunna lämna kvar Toto här i landet. Det första vi fick upp var att Kyrgyzstan nu var en del av Eurasian Customs Union, som är en tullunion mellan Ryssland, Kazakstan, Vitryssland, Armenien och Kyrgyzstan. Kort och gott så hade Toto blivit tillfälligt importerad i tullunionen och vi hade ett år på oss, sedan måste bilen vara ute ur unionens gränser. Annars skulle det anses som en permanent import och importskatt måste betalas. Det skulle antagligen sluta med ett brev från Ryssland på posten, med ett krav på pengarna…

Kvällspromenad i Osh, från hotel Esal till restaurangen Dolce Vita

Importskatten på vår Opel Combo visade sig landa på runt 100 000 kronor! Det skulle ingen vara beredd att betala om vi så gav bort Toto… Dags att tänka om. Skulle vi försöka skrota bilen här och få till riktiga papper på att bilen var skrotad? Om vi gav bort Toto och fick nån typ av papper på att bilen var skrotad, vad skulle hända om tullen inte tyckte att underlaget höll måttet? Nota på 100 tkr? Vi ville inte gärna bli indragna i en rättsprocess med stora landet i öst… Det var svårt att bestämma oss för hur vi skulle göra, men vi kom tillslut överens om att köra hemåt. Vi skulle korta av vägen lite och strunta i Bishkek (Kyrgyzstan) och Almaty (Kazakstan). Istället skulle vi köra raka vägen från Osh till Tashkent (Uzbekistan). Där skulle vi lämna in Toto på verkstad och få spindelleden utbytt, innan vi fortsatte mot Sverige.

Vår trogna Toto, skulle vi verkligen kunna lämna honom?!

När vi vaknade upp i söndags (29/9) så snurrade det i huvudet av alla tankar med bilen. Vi pratade med några på hotellet och vi märkte direkt att en var intresserad av bilen. Han menade på att det inte skulle vara några bekymmer för oss om han helt enkelt köpte den (för en billig peng). Han hade inte en tanke på att importera bilen, så vi frågade vad som skulle hända efter ett år. Skulle inte vi få problem eftersom bilen fortfarande står i vart namn och är kvar i landet? Han försökte övertala oss att det inte skulle innebära några problem för oss… Vi kände oss inte övertygade och svarade att vi skulle tänka över hans erbjudande. 

Jan försökte sig på att provisoriskt laga spindelleden med spännband.
Det slets sönder direkt när vi provkörde…

Efter att vi lagat lunch så tog vi en promenad till en park i närheten. Barnen tog sina springcyklar och det märktes att båda två njöt av att kunna cykla i en stor park (och inte sitta i bilen!). Vi köpte glass och satte oss på en parkbänk. Edvin hade svårt att sitta stilla, han cyklade fram och tillbaka och upp och ner för backarna intill när vi fikade. Det verkade som att det var i denna parken alla bröllop i Osh ägde rum?! Vi såg oräkneliga antal med brudpar, bröllopsgäster, fotografer etc etc. Efter att barnen cyklat av sig så gick vi till en sushirestaurang och åt kvällsmat. Innan vi kom tillbaka till hotellet hade Edvin cyklat minst en halv mil! Alice kom inte upp i riktigt lika många kilometer eftersom jag bar henne sista biten hem.

På måndagen (30/9) var det äntligen en dag med mulet väder och temperatur runt 20 grader… Vi har knappt haft något regn alls sedan vi åkte hemifrån, så det var välkommet med lite halvtaskigt väder. Då passade det perfekt att bara ta det lugnt på rummet, röja lite i Toto och bara vara. Tankarna fortsatte snurra med hur vi skulle göra med bilen… Ena stunden hade vi bestämt oss för att köra hemåt, för att i nästa känna att det bästa vore att lämna kvar Toto här. Vi lyckades i alla fall ta oss till en biltvätt på kvällen och sedan blev det favorit i repris – Sushi!

Vi behövde nog alla några dagar med lugn och ro, så det blev hela fyra nätter i Osh. På tisdagen (1/10) började vi tveka över att köra hem och bestämde oss för att köra till Bishkek ändå. Vi hade helt avfärdat förslaget att sälja bilen här i Osh, vi behövde mer än någons ord på att det inte skulle innebära bekymmer för oss. Jag hade läst om Iron Horse Nomads i Bishkek, det var en biluthyrare som eventuellt kunde hjälpa till med tullservice. Kanske kunde vi få hjälp där, eller i alla fall lite råd som vi kunde lita på?! Nu ville vi lägga minsta möjliga pengar på bilen, så vi struntade helt enkelt i att fixa ett reservdäck. Hade vi klarat oss så här länge utan, så borde vi klara oss 67 mil till huvudstaden, eller hur?!

Slutet på Wakhan Vallley & nära slutet på Pamir Highway (med riktigt j*a höga bergspass)

Nu hade vi ”bara” lite över 60 mil kvar av legendariska Pamir Highway, men skulle Toto hålla hela vägen? Av de mil vi hade framför oss så var nästan 50 mil på riktigt dålig väg, dessutom skulle vi köra över fyra stycken bergspass på över 4000 möh. Fram till Sary Tash i Kyrgyzstan hade vi förstått att vägen skulle vara en utmaning. Vi tog oss sakta, sakta framåt. Framvagnen var återigen helt lös, man-tar-vad-man-har-lagningen i Khorogh visade sig inte hålla så länge… För att göra det hela lite mer spännande så var vägen nästintill öde på både andra bilar och byar och vi saknade reservdäck. Om någonting hände, så skulle det ta tid att få hjälp! Just det, om du är nyfiken på hur det kom sig att Jan cyklade över det högsta bergspasset på 4655 möh och jag fick en fripassagerare i Toto får du fortsätta läsa 🙂

Efter Wakhan Valley, där vi körde längs med afghanska gränsen,
körde vi i norra Tajikistan istället bredvid den kinesiska…

När vi vaknade upp utanför verkstaden i onsdags (25/9) så var vi förväntansfulla över dagen. Skulle lagningen hålla? Vi hade bestämt oss för att ge bort takboxen, takräcket, extra batteriet, stora vattendunken, kylskåpet och lite annat smått och gott om vi fick lagningen till ett bra pris. Vi kände att vi troligtvis inte kommer hem med Toto, så då kunde vi lika gärna ge lite saker till vår mekaniker. Dessutom så är alla kilo vi kan banta ner bilen bra inför bergsbestigningarna framöver.

Tackräcket, takboxen och markisen åkte av…
Barnen passade på att cykla lite innan vi packade in oss i Toto igen

Efter att vi ätit frukost så ville han inte ge oss ett pris, utan vi skulle säga vad vi ville betala. Tillslut visade vi honom alla saker vi ville ge honom och frågade om sakerna och 50 USD kändes bra som betalning. När vi började plocka ner allting började han fixa ventilerna på alla däck samt rengjorde luftfiltret och dieselfiltret, så han var nog mer än nöjd. 

Bästa platsen att diska på? Jag tror nästan det!

Edvin började helt plötsligt sortera sina leksaker i olika högar, när jag frågade vad han gjorde svarade han att ena högen var saker han och Alice skulle spara. Den andra högen skulle Osmans tre flickor få. Snälla, omtänksamma Edvin! Så när äldsta dottern kom förbi gav Edvin allt till henne. Han fick feeling och gav bort mer och mer saker, jag sa bara till honom att han inte behöver ge bort någonting han tror han kommer ångra. Sedan kände jag att han är stor nog att bestämma själv. När han sa – ”Vi kan ge bort Alice cykel också!” var enda gången jag stoppade honom.

Edvin har börjat sortera barnens leksaker,
det hela slutade med att han gav bort långt mer än hälften!

Osman ville att vi skulle köra tillbaka ungefär två mil upp till Yamchun Fortress för att testa på lite tuffa vägar med branta backar, för att sedan svänga förbi hans verkstad så att han kunde kolla att allt verkade tätt. Vi gjorde som han ville och det verkade faktiskt som att lagningen höll. När vi stannade till uppe vid fortet hade vi kört serpentinsvängar 430 meter uppför branta backar. Fortet låg på 3200 möh och byn där verkstaden låg var ”bara” på 2800 möh. Vi tog en kaffe från termosen vid fortet och sedan vände vi bilen och körde mot Osmans verkstad.

Kaffepaus vid Yamchun Fortress

Det kändes som att vi kom hem när vi svängde in på verkstaden igen. Barnen sprang direkt ut och började leka i vattendragen och folk började samlas runt bilen. Osman kollade på fästena till motorn och kontrollerade att lagningen av hålet i växellådan höll tätt. Det gjorde det! Eftersom bilen fortfarande var slö på låg växel och i branta backar bad Jan honom rengöra dieselfiltret och EGR-ventilen. Jan lyckades också se att klämmorna på den nya slangen i kylaren inte satt fast riktigt. Det hade kunnat sluta riktigt illa om slangen lossnat! Osman bara skakade på huvudet och sa ”No good mechanic!” till vår mekaniker i Khorog och satte fast klämmoran riktigt. Det kändes både skönt och lite sorgligt att köra från verkstaden. Det kändes verkligen som hemma på nåt sätt!

Precis när vi kom tillbaka var det för en gångs skull bara Osman där,
men det fylldes snabbt på med folk 🙂
Så här mycket skräp var det i EGR-ventilen…

Efter Vrang var det precis tre mil till Langar där vi tänkt stanna över natten. Vi kom iväg från verkstaden runt klockan fyra och var framme vid Hostel Behruz ganska exakt en timme efter. Vi fick en kanna te, kakor, choklad och lite nötter på altanen och sedan tog vi en välbehövlig dusch. Vi tog det lugnt på stället och snackade med några andra som bodde på där, det var tre killar på MC och en som gick eller liftade sig fram längs med vägen. Killarna på MC hade kommit från Osh och var helt förstörda över vägen… Just den vägen skulle vi ge oss på dagen efter, 23 mil på dåliga vägar och två bergspass på över 4000 möh innan vi nådde Murghab. Hur skulle det gå för Toto? Den största utmaningen för Toto är sand eller serpentinvägar med grus och vi hade hört att det skulle finnas båda delar under vägen vi hade framför oss.

Innan Langar passade vi på att tanka, nästa chans skulle vara i Murghab. Då fick vi syn på den här stackarn…

När vi styrde från Langar, i torsdags (26/9), och ut i ödemarkerna som väntade under några dagar framöver så trodde vi nästan att det skulle ta slut i första uppförsbacken. Toto slirade och lyckades inte komma upp för backen… Jan fick snabbt släppa på bromsen och rulla ner en bit för att ta sats (utan att komma över kanten!) Då kom vi upp för första backen och klarade faktiskt de andra också. Nu började vi verkligen fundera på hur dagen skulle gå…. Vi hade ett bergspass på 4344 möh att köra över, flera partier med lös sand och riktigt dålig väg ändå tills vi kom ut på Pamir Highway igen. Där skulle det åtminstone vara (riktigt jävla dålig) asfalt…

Det var ett mäktigt öde landskap vi körde genom,
med snötäckta bergstoppar i bakgrunden

Under dagen körde vi från nio på morgonen till åtta på kvällen. Vi körde genom ödeland, från Langar till Alichar passerade vi inte en enda by och vi mötte endast två andra bilar, en militärjeep och en annan överlandsbil. När vi kom ut på Pamir Highway igen med asfalt, strax innan fyra på eftermiddagen, blev Jan så glad att han pussade asfalten! Lyckan varade inte så länge, vi insåg snabbt att även denna vägen var riktigt dålig…

Tillbaka på asfalten och Pamir Highway!

Alla har vi ett Veto-kort när vi verkligen inte vill stanna någonstans och när vi kom till byn Alichur vid klockan 16 så slängde Jan in sitt. Han ville att vi skulle fortsätta 10 mil till Murghab. Jag insåg att vi skulle få köra sista biten i mörker, men sa ändå okej. Här är 10 mil inget man betar av på dryga timmen, utan det tog nästan fyra timmar på tvåans och treans växel. Det var vackert att köra genom dagens andra bergpass, detta på 4137 möh, i skymningsljuset. Sedan blev det snabbt mörkare och mörkare. 

En flock med jakar!
Skymningsljus vid Nayzatash bergspass

Självklart fick vi punktering i mörkret utanför Murghab. Hela däcket var söndertrasat! Nu hade vi inte reservdäcket på taket, utan under bilen. Så först fick Jan krypa under för att få bort däcket. Det var inte helt enkelt eftersom Jan tidigare gjort en speciallösning så att han skulle få bort däcket med de verktyg han hade med sig. Nu hade Osman, mekanikern i Vrang, satt fast däcket och då kom hylsorna inte åt bultarna… Med en polygrip löste Jan det ändå och sedan fick han bytt det trasiga däcket.  Under tiden satt jag och barnen i bilen och smaskade i oss en påse Ahlgrens bilar. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att äta upp den sista påsen från Sverige. 

Jan byter däck i mörkret!

När vi väl kom fram till den lilla staden Murghab (3600 möh) hittade vi snabbt till gästhuset Mansur Tulfabek. Där blev vi erbjudna te med bröd och det kunde inte passa bättre! Efter att vi ätit somnade Edvin i soffan och jag och Jan satt och pratade med ett norskt/svenskt par, Daniel & Thea, som cyklade Pamir Highway och vidare i världen (spana in mer om deras resa på bloggen Lifecycle.nu). Så skönt att kunna sitta och prata svenska en hel kväll! 

Det första vi gjorde efter frukosten i fredags (27/9) var att gå till Murghabs containermarknad. Här ute i ödemarken tar man vad som finns , ås varför inte bygga upp en hel marknad med containrar, lastbilshytter osv?! Efter att vi köpt med oss lite bröd och godis försökte vi leta upp en däckverkstad. Nu körde vi utan reservdäck, eftersom det ena blev helt söndertrasat igår.

Daniel & Thea ger sig av

Vi lyckades hitta till stadens däckverkstad ”The Terminal”, men där var det tomt. Kanske skulle någon komma förbi på eftermiddagen, eller imorgon sa någon till oss. Det orkade vi inte vänta på! Nej, vi fick helt enkelt fortsätta utan reservdäck. Mentalt var det lite jobbigt att köra på de dåliga vägarna utan ett endaste däck i reserv, men vi hade inte mycket alternativ.

Det här visade sig vara Murghabs däckverkstad,
blir ni förvånad att vi inte lyckades hitta ett reservdäck här?!

Karakul låg bara 13 mil bort, men det tog fem (ja, du läste rätt 5!) timmar att komma dit… På vägen passerade vi det högsta bergspasset på 4655 möh! Galet högt, men som tur var klarade både vi och Toto av den tunna luften. Vi hade alla hunnit acklimatisera oss vid den höga höjden eftersom vi tagit oss högre och högre för varje dag sedan vi kom in i Tajikistan.

Snart på Ak Baytal passet, 4655 möh, men först hann vi köra ikapp Daniel & Thea..
Ser ni föresten staketet bredvid Toto på bild nr 4? Det är gränsen, eller ingenmansland mellan Kina och Tajikistan.

När vi bara hade några hundra meter kvar till toppen kom vi ikapp två cyklister. Vi stannade till och frågade om allt var okej. Det var det inte. Tjejen började gråta och svarade att hon var helt slut. Jan hoppade ur bilen och sa – ”Jag tar din cykel upp, hoppa in i bilen så får du skjuts av min fru!”. Hon tittade förvånat på honom och sken upp av lättnad och tacksamhet. Efter att hon hoppat in i bilen bjöd jag på godis och barnen vakande till och undrade förvånat vart Jan tagit vägen… Den tunna luften och branta backen gjorde det kämpigt för vårt vrålåk, men Toto klarade att ta oss upp på 4655 meter över havet! Det blåste fruktansvärt kallt på toppen, och när Jan kom upp var han som en isbit. Perfekt att kunna sätta sig i en varm bil och fortsätta köra. Så kom det sig alltså att Jan cyklade (eller cyklade och cyklade, ledde en cykel snarare…) upp på det högsta bergspasset på Pamir Highway. Inte illa, eller hur?!

Jan och italienaren har kommit upp till toppen. Han var nog lite trött för trodde först att Jan cyklade på sin egen cykel och att jag körde med som följebil…
Toto på 4655 (och jag och Jan på 4657) meter över havet!

Karakul låg på 3900 möh och här var det kallt!, under 10 grader på dagen. I Murghab hade vi haft -5 grader på natten och här var det ännu kallare så temperaturen kröp säkert närmare -10. På vintern blir det visst upp till 60 minus här! Det var svårt att hitta ett okej boende i staden som gud glömde, men tillslut hittade vi ett som faktiskt var helt okej – Home Stay Erkin. Visst det var fortfarande utedass, som låg en bit från huset. Men här var det i alla fall murar runt gården som tog bort den värsta vinden. Vi var framme vid 17 och då började det redan mörkna.

Barnen gillade inredningen på Home Stay Erkin

Vi fick te och mackor och sedan kvällsmat någon timme efter blev det middag. Vi spenderade kvällen i det gemensamma rummet och barnen målade, klistrade och höll på med gnuggisar i flera timmar. Det var två turistgrupper med guide och chaufför som bodde på samma ställe, en från Italien och en från USA/Canada. Det var trevligt med lite liv och rörelse runt oss! Dagen efter väntade ännu en milstolpe på resan – då skulle vi förhoppningsvis lämna Tajikistan och åka in i Kyrgyzstan. Kanske skulle vi till och med komma hela vägen till Osh och därmed till slutet av Pamir Highway… 

Barnen målar i halvmörkret. Här fanns det ingen ström, men varje kväll brummade en generator igång i några timmar…

Wakhan Valley & ännu mer bilkrångel

Nu var det dags för försök två av Wakhan Valley och det visade sig sluta med en Toto som föll i bitar. Nu började jag faktiskt tvivla på att Toto klarar av att ta oss hela vägen hem igen… Förutom dåliga vägar och bilkrångel så bjöd dalen också på bad i en flera tusen år gammal varm källa, gästvänliga människor och lugna dagar i en liten by när en mekaniker försökte lappa ihop Toto så gott det gick.

En av flera militärkontroller längs med vägen
Passnummer etc etc fylls i vid en annan militärkontroll

När vi styrde mot Wakhan Valley i lördags (21/9) kunde vi inte ana att vi skulle komma tillbaka till Khorogh samma kväll, med nya bekymmer som krävde hjälp av samma mekaniker som hjälpte oss  dagen innan. Vi tog oss i alla fall två-tre mil från Khorogh innan problemen började. Då märkte Jan helt plötsligt att bilen var helt orkeslös i en uppförsbacke. Det hände ingenting när han gasade… Han tänkte först att det var dieselfiltret som var tätt, men det var bilen som kokade. Han stannade till och öppnade motorhuven. Kylaren var helt tom på vatten! Vi väntade tills motorn svalnat och sedan fyllde vi på med vatten. 

Första stoppet, motorn har kokat!

Vi körde en bit till och stannade sedan igen och det blev snabbt gott om folk runt bilen. Alla ville ta sig en titt och alla hade en åsikt om vad som var fel. Kylarfläkten fungerar inte, kanske hade säkringen gått? Osv osv… Det verkade i alla fall inte som att det läckte någonstans och det var ett mirakel att motorn inte gått sönder! Eftersom motorn inte hade gått upp i temperatur igen så bestämde vi oss för att fortsätta. Vi tog med oss en kille om bodde i en by lite längre bort, han skulle visa oss till sin by Barchidev där det fanns en mekaniker. När vi väl kom dit så visade det sig att mekanikern inte var hemma. I vanlig ordning var det ändå gott om folk som ville titta och komma med synpunkter på vad felet kunde vara. 

Stopp nummer två…
Stopp nummer 3 – lunch i väntan på att mekanikern skulle dyka upp

De försäkrade oss att mekanikern var på väg, han skulle vara här om 20 minuter. Tiden gick och ingen mekaniker kom. Jag lagade lunch och barnen lekte i sanden utanför bilen. Under tiden kollade Jan och några killar på lite allt möjligt under motorhuven. Här är folk så gästvänliga, först fick jag en massa äpplen. Sedan kom en gubbe och gav mig en påse med tomater och efter ytterligare en stund fick vi en massa päron. När jag försökte tacka nej så dumpade de helt enkelt frukterna i bilen 🙂 Eftersom mekanikern inte dök upp och motorn knappt gått upp temperatur när vi körde hit så bestämde vi oss för att fortsätta. Vem vet när mekanikern kommer tillbaka, här kan 20 minuter betyda tre timmar.

I väntan på mekanikern…

När vi stannade vid en militärkontroll en bit fram så började det smattra. Det läckte vatten, men vart? Jan öppnade snabbt motorhuven, men det var omöjligt att se var det läckte. En kille kom fram och sa att det fanns en mekaniker i byn Snib, fem kilometer längre fram. Han skrev upp mekanikerns namn på en papperslapp och berättade också att det fanns några varma källor i närheten av byn. Kanske kunde vi bada när mekanikern lagade läckan?!

Bilen kokar igen vid militärkontrollen, barnen tog det hela med ro och fortsatte sova 🙂 Alice skulle tvunget ligga under filt, trots att det var 30 grader ute och vi saknar AC…

När vi väl kom fram till Snib lyckades Jan få en liten grabb att visa vägen. Det visade sig att hela byn låg på en bergssida och när Jan började köra så gick det snabbt allt brantare och brantare uppför. Tillslut var det så brant så jag funderade på om vi skulle klara det. Toto vrålade och spann uppför backen. Det rök från vägen och kvinnorna och barnen som stod högst upp verkade måttligt roade av att vi tog med oss ett stort rökmoln, men upp kom vi.

På väg mot Snib, som vanligt med Panjfloden bredvid och Afghanistan på andra sidan…

Nu var motorn riktigt varm och självklart visade det sig att inte heller denna mekaniker var hemma… Vi bestämde oss för att köra tillbaka till byn Barchidev, kanske hade den mekanikern kommit tillbaka nu. Vi hade kört en bra bit uppför, så kanske skulle vi kunna rulla en bit för att bespara motorn lite… Sagt och gjort, vi rullade de fem kilometerna tillbaka till asfalten och sedan lyckades vi faktiskt rulla stora delar av vägen. Det var mest nedför och under långa sträckor kunde vi rulla utan att ha motorn igång. När vi kom tillbaka till Barchidev så hade mekanikern fortfarande inte kommit tillbaka. Vi bestämde oss för att inte vänta kvar där, om vi körde tillbaka till Khorough direkt skulle vi hinna fram innan det blev mörkt. 

Branta backar i Snib!

Vi fick stanna några gånger på vägen tillbaka, men motorn höll sig ganska kall eftersom vi fortsatte rulla stora delar av vägen. Vi svängde in på Pamir Lodge efter klockan 18 och nu lyckades faktiskt Jan se att det läckte från en slang. Vi fick tag på mekanikern och vi bestämde att Jan skulle köra dit bilen imorgon bitti, klockan 07.30. Barnen kände sig som hemma och Alice utbrast ”Vi har varit här innan!”.

Tillbaka på Pamir Lodge och mekanikern tar sig en titt på den läckande kylarslangen

På söndagen (22/9) gick Jan upp och körde bilen till mekanikern. Sedan åt vi frukost och hängde på stället. Jan fixade lite med ett däck som läcker, han bankade ut några bucklor på fälgen så förhoppningsvis håller det tätt i fortsättningen. Efter någon timme hos mekanikern var bilen färdig! Nu kunde vi ge oss av igen och ge Wakhan Valley ett nytt försök 🙂

Jan lagar ett läckande bakdäck…
Jan hämtar Toto hos mekaniken på förmiddagen

Vid 12 tiden körde vi återigen ut från Khorog mot den varma källan vi blev tipsade om igår – Garmchashma Hot Spring. Det är en flera tusen år gammal källa, med massa mineraler och kalk i vattnet. Vi var framme vid klockan 14 och gick in och badade. Från klockan 14-15 var det kvinnor som fick bada utomhus, i den naturliga källan och männen fick bada inomhus. Tur för mig! Jag tog med mig barnen, eftersom luften inomhus där männen fick bada var som en bastu. Vattnet var väldigt varmt, långt over 42 grader så barnen ville helst inte bada utan satt mest och kollade på. När vi kom ut stod Jan och stekte pannkakor. Bästa lunchen! 

Garmchashma Hot Spring
Barnen spanar in den varma källan
Jan steker pannkakor vid baksidan av den varma källan

Det verkar som att vi måste ha bilstrul varje dag, för nu hade vi ett däck som läckte. Efter att vi lämnat den varma källan och körde mot Ishkashim fick vi stanna var 20:e minut och pumpa däcket. Vi kom i vanlig ordning fram i skymningsljuset och nu hade jag fått feber… Vi hittade ett gästhus, men efter att vi packat in oss visade det sig att toaletten var utomhus. Inte så skönt med magsjuka, feber och kyliga kvällar, men det fick gå. Gubben som hade stället var extremt på, så fort vi visade oss gick han efter och kollade över axeln. Så jobbigt! Jan blev dessutom mer eller mindre tvingad att äta kvällsmat på stället, trots att vi gång på gång sagt att vi skulle laga kvällsmat själva. Edvin och Alice slapp middagen på stället så Jan gjorde mat till barnen efter att han ätit. Jag hoppade över maten helt och hållet och låg i sängen med feberfrossa. 

Bro från Afghanistan till Tajikistan
För en gångs skull var det inte Toto som hade bekymmer, utan en annan bil på vägen…

När jag vaknade på måndagen (23/9) mådde jag redan lite bättre, så vi bestämde oss för att köra vidare. Efter frukosten fixade Jan en läcka på däcket som vi haft problem med igår. När han var färdig upptäckte han en till större läcka… Typiskt, för att få det tätt behövde vi svänga förbi en däckverkstad innan vi lämnade Ishkashim. Lösningen var en innerslang på ena däcket (100 kronor för slangen och en femma för jobbet!) och efter det fortsatte vi mot Langar.

Utanför Rehn Guesthouse
Ena däcket får innerslang, nu ska det hålla tätt!

Vägen dit skulle visa sig bli den största prövningen hittills… När jag stannat bilen fem mil innan Langar och Jan startade Toto så lät hela motorn skit. Jan trodde att drivaxlarna gått sönder och öppnade motorhuven. Det hade läckt olja! Kunde detta vara slutet för Toto? Det gick inte att köra med bilen, men kanske skulle vi kunna rulla ned för backarna… Som tur var hade jag stannat uppe på ett bergskrön, så Jan kunde rulla flera kilometer till nästa by. Vi stannade till vid ett fält där det var fullt av folk som höll på att ta in hö. Så fort vi öppnat motorhuven kom det, som vanligt, snabbt folk som var nyfikna på vad som hänt.

Här har vi ännu inte hittat vad som är fel med Toto…

Efter ett tag upptäckte en kille ett stort hål i växellådan! Hur hade vi kunnat missa det?! Den är gjord av aluminium och det verkade inte helt enkelt att hitta någon som kunde svetsa aluminium någonstans i närheten. Efter mycket om och men så lyckades en kille få fram att vi skulle åka till en mekaniker utanför byn Vrang, han kunde kanske svetsa aluminum. Efter två timmar stannade en bil som kunde bogsera oss två mil till mekanikern Osman. 

Väl där frågade vi om han kunde svetsa aluminium – Nej, svetsa aluminum går först i Osh eller Dushanbe fick vi, inte helt oväntat, till svar. Han tog sig en titt under motorhuven och det visade sig att hela motorn låg lös uppe på skyddsplåten som Jan satt fast under. Alla motorfästen hade släppt, men motorn hade fortfarande suttit fast på ett ställe – i växellådan. Växellådan satt precis bakom skyddsplåten, så när vi smällt i den tillräckligt många gånger gick den sönder och det blev ett stort hål i växellådan. Nu satt motor och drivaxlar helt lösa och  det var därför Jan trodde att det var drivaxlarna som gått sönder. Det var ett under att drivaxlarna och motorn klarade sig. Växellådan verkade också klarat sig, förutom det stora hålet på 10*15 cm då… Osman grejade med bilen från klockan tre till sju på kvällen. Då stängde han för dagen och trots att han bara kunde några ord på engelska så förstod vi att han hade en idé om hur han skulle kunna lösa det. Om det hela skulle fungera var en annan sak 🙂

Första bilden visat hålet i växellådan, när en slang döljer det. Inte helt enkelt att se först, men på bild nummer två syns hålet på 10*15 cm tydligt. Nedersta bilden är tagen precis när vi kommit fram till Osmans verkstad.
Vi bjöd Osman på kvällsmat.
Han bodde på andra sidan fältet, men tackade ja till lite mat…

På tisdagen (24/9) vaknade vi upp runt klockan sju, precis efter att solen gått upp och när alla herdar började gå förbi med sina djur. Det var kallt innan solen började värma marken, men inga minusgrader utan snarare runt 5-10 grader skulle jag tro. På dagen blev det över 25 grader, så det är en del temperaturskillnad.

Barnen lekte antingen i sandhögen eller vattendraget intill. På morgonen var det kallt, då föredrog barnen sanden.
När det blev varmare underhöll sig barnen med att kasta ner leksaker i vattnet
och plocka upp sakerna längre ner i bäcken.
Det fanns flera olika vattendrag och ibland åkte leksakerna iväg riktigt långt!

Under dagen när Osman arbetade hade han konstant en folksamling runt sig, det var oftast mellan fem och 15 personer som iakttog honom. Han visade oss att det inte saknades några bitar från växellådan, det var ett rakt snitt på hålet. Hans idé var att göra nya motorfästen och limma fast den lösa delen på växellådan. Sedan skulle han behöva göra nya fästen till växellådan och efter det skulle vi förhoppningsvis ha en Toto som fungerade igen!

Vi hämtade dricksvatten (som smakade blä) i byns brunn

På eftermiddagen gick jag och barnen en cykelpromenad inne i byn. Vart vi än gick så bad alla oss komma in på te, vi tackade lika artigt nej varje gång och barnen cyklade upp och ner i alla vattendrag som gick kors och tvärs genom byn. Det var kanske en timme kvar tills solen började gå ner, så nu började alla kossor, åsnor, getter och får gå hemåt och passerade oss på vägen. Det var så fridfullt i den lilla byn, vi stortrivdes så det gjorde oss ingenting att vara kvar i några dagar. 

När vi kom tillbaka från promenaden fick vi veta att Osman nästan var färdig, han skulle troligtvis bli helt klar innan han gick hem för kvällen (arbetsdagen i verkstaden sträckte sig från 07-19). Så galet! Vi trodde knappt att det var sant och vågade inte riktigt hoppas på att lagningen skulle hålla. Skulle vi verkligen kunna fortsätta dagen efter?!

Redo för natten!