Ryssland – (näst) sista landet är korsat

Toto har tagit oss genom hela Ryssland, med läckande växellåda, motorolja som borde bytts för flera hundra mil sedan, ett tätt dieselfilter, tre däck som behöver pumpas varje morgon och fyra däck som är i total obalans som gör att bilen skakar och är allmänt otrevlig i hastigheter runt 100 km/h… Tur att Ryssland ändå har bjudit på hyfsade vägar så att Toto har klarat sig utan ytterligare skador, men samtidigt inte alltför bra som hade lockat till högre hastigheter 🙂 För nästan en månad sedan, när bilen kändes skrotfärdig i Osh hade vi inte kunnat drömma om att vi skulle ta oss så här långt! Vi hade i och för sig börjat tvivla på Totos förmåga att ta oss hem till Sverige igen redan i Georgien, men nu är vi ruskigt nära.

Vi är inte så bra på att planera resor och kolla upp saker innan. Om vi hade gjort det, så hade vi  kollat upp att färjorna från Sankt Petersburg till Stockholm går en gång per vecka. Vårt transitvisum i Ryssland gäller till 25 oktober, men färjorna går den 21:a och 27:e… Vi hade därmed två alternativ, skynda på och hinna med färjan den 21:a eller köra till något av grannländerna och färja därifrån. Vi insåg ganska snart att det skulle bli alldeles för stressigt att hinna med färjan den 21:a, så istället skulle det få bli en sväng till Estland eller Finland innan Sverige.

Nästan som i Sverige, löv- och barrträd längs med vägen!
Husen och allt annat längs med vägen är inte riktigt lika likt Sverige…

På onsdagen (16/10) korsade vi gränsen i Mashtakov på eftermiddagen och övergången gick förvånansvärt smidigt. På en timme hade vi lämnat Kazakstan och var inne i Ryssland. Vi tog oss hela vägen till Samara och hittade till Hotel 19 i mörkret. Receptionisten var rent ohövlig så snart hon förstod att vi inte kunde ett ord ryska, men vi lyckades ändå fixa ett rum. Precis som väntat i Ryssland, eller?! Vi ser det som ett måste att vara extra trevliga när vi blir bemötta av någon barsk, bitter person… Det är alltid kul att se minspelet när en verkar oberörd av det otrevliga bemötandet. 

I torsdags (17/10) gick vi upp tidigt, precis som de senaste fem dagarna när vi korsat Kazakstan. Nu börjar det kännas att vi har spenderat många, långa dagar i bilen, med tidiga morgnar och sena kvällar. Dagen gick ändå fort, trots att vi blev stoppade av polisen tre gånger. Det enda poliserna ville se var körkort och sedan fick vi köra vidare. Vi har varit väldigt noggranna med att köra enligt hastighetsgränserna, trots att det ibland är näst intill omöjligt att veta vad det är för hastighet. Ofta är den en skylt med ett sträck över ex 70. Det enda vi vet är att det INTE är 70 och vi kan ana att det är fortare…

Helt plötsligt var det i alla fall kväll igen och dags att leta boende. Vi har varit vana vid att det mörknar mellan sju och åtta på kvällen, men här mörknade det betydligt tidigare tidigare. Redan innan klockan sex börjar det skymma, så återigen fick vi leta motell i mörkret. Vi hittade mysiga Berloga utanför Zubova Plyana cirka 60 mil efter Samara. 

Vi startade fredagen (18/10) med att köra mot Moskva. Vi hade lite mer än fyrtio mil och sedan var vi framme i mångmiljonstaden. Vi stannade till vid ett köpcentrum och köpte ett par jeans var till mig och Jan. Vi har bara haft med oss ett par byxor var och vi har legat på backen och bytt däck, burit barn som ALLTID sätter skorna på låren etc etc utan att ha tvättat byxorna på två veckor. Nu var de rejält smutsiga…

Vi blev snabbt trötta på köpcentret, så vi hittade ett hotell en bit ifrån och körde dit. Nu hade det hunnit bli mörkt och det var mycket trafik. När vi kom fram till adressen så var det inte en enda skylt om något hotell. Jag gick ut och snackade med ett par killar som gjorde allt för att hjälpa oss. De kunde lite engelska så vi gick runt i området tillsammans och letade. Tillslut gav vi upp och de tipsade om ett hotell lite längre ner på gatan, Alva Donna Hotel. Vi körde dit och när vi kom fram så hade den ena killen sprungit hela vägen för att hjälpa till att översätta när jag skulle ordna rum. Så hjälpsamma!

Rummet på Alva Donna Hotel

På lördagen (19/10) vaknade vi till hotellfrukost och efter att vi käkat pannkakor, gröt och mackor gick vi mot tunnelbanan som skulle ta oss in till Moskva. Det var runt 15 grader och mulet, men åtminstone uppehåll. Vi tog tunnelbanan in till Röda Torget och sedan strosade vi runt. Efter någon timme var vi alla trötta, så då tog vi tunnelbanan tillbaka till hotellet.

Vi fick gå 1,5 kilometer och på vägen käkade vi lunch och barnen lekte på två olika lekplatser. När vi kommit fram till rummet funderade vi på om vi skulle stanna en till natt i Moskva, eller om vi skulle fortsätta norrut dagen efter. Tillslut bestämde vi oss för att fortsätta. Det som avgjorde var en kombination av kylan och att nästa resa lockar. När vi kommit hem så tar vi ju ryggsäckarna och reser runt i världen till slutet på januari. 

I söndags (20/10) åt vi frukost på hotellet och sedan körde vi mot Sankt Petersburg. Ryssland är stort och det är mycket tung trafik. Vi har valt att inte köra på stora betalvägar och då tar det lite längre tid, men vi ser mer av landet. Samtidigt kan vi inte köra fort med bilen, eftersom alla däck har skeva fälgar och är ruggit obalanserade. Vi hade inte tjänat så mycket tid på att ta motorvägar helt enkelt.

Vid lunchtid körde vi förbi ett lekland som hade (halvtaskig) matservering. Vi stannade till så att barnen kunde leka av sig. Under tiden skiftade Jan däck på bilen och fyllde på olja i växellådan. När klockan började närma sig 17.30 letade vi efter motell längs med vägen. Hittills har det varit gott om motell, men nu tog det två timmar att hitta rum för natten!

På måndagen (21/10) vaknade vi för en gångs skull INTE av en klocka. Eller, egentligen är det bara sedan vi lämnade Almaty som vi ställt klockan och börjat köra tidigt på morgonen, men det blir snabbt en vana. Vi åt frukost på motellets restaurang innan vi körde mot Sankt Petersburg. Vi hade inte ens 20 mil in till staden så vid lunch hade vi hittat hotellet Silver Shere Inn. Hotellet var fantastiskt, med otroligt hjälpsam personal (som kunde engelska!!)! Efter att vi checkat in och parkerat bilen gick vi ut och åt lunch på en koreansk restaurang. Eftermiddagen spenderade vi i ett mulet och kallt Sankt Petersburg.

Uppståndelsekyrkan i Sankt Petersburg

Efter några timmars sightseeing gick vi tillbaka till hotellrummet och försökte boka färjebiljetter. Det verkade vara något fel på hemsidan, det kom upp Error när vi försökte boka. Jag ringde kundtjänsten, men självklart var det stängt. Efter x antal försök gav jag upp. Vi fick helt enkelt åka till Tallinn och köpa biljetter i hamnen. Tänk, nu har vi bara två dagar kvar i Toto och sedan är vi hemma. Skönt, tråkigt, konstigt, allt på en och samma gång….

Det här kommer jag inte sakna! Inte en enda som kan engelska och menyer på enbart ryska…

300 mil tvärs genom Kazakstan

Det tog oss fem dagar att korsa hela Kazakstan. Vi körde från att solen gick upp till solnedgången varje dag, med några välbehövliga stopp på vägen. Vi har bland annat fått se havet som försvann (men nu är på väg tillbaka), delar av en rymdraket och mött en sällskapssjuk kamel… Landet har, precis som väntat, bjudit på raka vägar och öde landskap med platt ökenstäpp. 

Edvin spanar ut över stäppen

Vi började lördagen (12/10) med att äta frukost i Almaty, på European Backpackers Hostel, sedan började vi köra österut. Det var gott om poliser, antingen körde de på vägen, eller så stod de med hastighetskamera vid avfarterna… Vi klarade oss ända till eftermiddagen innan vi blev stoppade. Jag hade kört för fort på en 60-väg. Ingen av poliserna kan engelska, men de är snabba på att ta fram google translate och översätta. 

Jag förstod att jag kört för fort, men tänkte att så länge de inte säger hur fort jag körde så kanske de inte hade fotat och saknade bevis… När polisen sa att jag kört i 95 protesterade jag, så fort hade jag absolut inte kört. Jan följde med bort till polisbilen, där hade de en kamera och jag var på bild i 82 km/h. Polisen ville ha 200 dollar, men Jan lyckades (precis som alltid!) få ner boten till fem euro. Polisen tog emot pengarna, men innan vi hann köra blinkade de med blåljusen åt oss. En av poliserna kom tillbaka med sedeln och pekade på barnen. Tydligen skulle Edvin & Alice få sedeln istället. Polisen vs. Jan 0-1.

Edvin springer av lite energi när vi ordnar lunch
På varenda rastplats genom Kazakstan fanns det en bilramp.

Vi avslutade lördagen med att leta efter någonstans att sova i de sista solljuset. Tillslut hittade vi ett hostel i Taraz och checkade in. Det fanns en mataffär och restaurang i närheten så efter att vi fått lite mat i magen gick vi till rummet och la oss. Vi hade tagit oss betydligt kortare än tänkt, men trafiken i Almaty och vägarbeten i kombination med stundvis riktigt dålig väg gjorde att vi bara lyckades köra 50 mil på nästan 10 timmar.

Kaos på rummet, precis som vanligt!

På söndagen (13/10) gick det fortare fram och vi betade av mil efter mil. Det var motorväg med två filer i stort sett hela dagen, så vi kunde hålla en bit över 100 km/h. Det var länge sedan! Från klockan 07 till en bit efter 19 hann vi köra 80 mil, med ett par intressanta stopp på vägen. Det första stoppet var staden Turkistan och Yasaui Mausoleum. På resan har vi passerar en hel del städer längs med sidenvägen med galet vacker arkitektur och gamla mausoleum och moskéer. Det här var ingenting i jämförelse med städerna Khiva, Bukhara och Samarkand i Uzbekistan, men det gav ändå en chans för barnen att springa av sig.

En bit utanför Turkistan låg ruinerna av stadsmuren till den gamla staden Sauran. Det passade perfekt att stanna till där för att laga lunch innan vi fortsatte. På eftermiddagen passerade Toto 40 000 mil! Det kändes mäktigt. Vi hade stundvis under resan tvivlat på att bilen skulle komma över 400 000 kilometer, men nu var siffran nådd. Heja Toto! Vi tog oss till staden Zhosaly och letade hotell i mörkret. När vi väl hittat boende var det två trötta vuxna och två pigga barn som gick in på rummet. Kanske inte den bästa kombinationen, men efter en stunds busande lyckades vi alla somna.

Hurra! 40 000 mil!

Det är dumt att bryta ett mönster, eller hur?! Därför ställde vi klockan tidigt även på måndagen (14/10) och fortsatte köra ytterligare 60 mil. Efter en stund kom vi till Baikonur Cosmodrome. Det är en rymdbas, som ligger mitt ute på stäppen i Kazakstan. Kosmodromen byggdes av Sovjet under 50-talet och leasas idag av Ryssland. För att komma inom området krävs ett speciellt tillstånd och eftersom vi saknade detta kunde vi bara köra förbi och se stationen på håll. Vi stannade till vid vägen och där låg det tre bränslekapslar från ett rymdskepp. Häftigt!

Tjugo mil senare hade vi kommit hela vägen till staden Aralsk. Alla känner väl till Aralsjön, havet som försvann?! Staden, som tidigare hade en hamn vid Aralsjön, var en sorglig historia och det var blåsigt och kallt. Det är tydligen mycket sand- och saltstormar som härjar i området efter att havet sjönk undan. Landet har ett enormt projekt för att försöka återställa vattennivåerna i Nord Aralsjön och det verkar faktiskt som att vattnet är på väg tillbaka. Då kanske staden återfår sin forna glas och stolthet…

Det ligger tre fiskebåtar på land, den största är ett museum – Fisherman’s Museum. Tidigare låg det gott om skeppsvrak i området, men de har plockats isär och sålt som skrot.

Vi stannade till på en rastplats en bit efter Aral för att kontrollera lufttrycket i däcken. Där mötte vi en kamel som sökte lite sällskap (eller mat?!)… Den kom fram till bilen och lutade sig mot karossen. När vi flyttade på oss gick den fram till en lastbil istället. När kamelen såg att vi var kvar så sprang den mot bilen… Jag hann precis få upp rutan innan den hann sticka in nosen 🙂 Vid 18-tiden stannade vi till på ett motell längs med vägen och för en hundralapp fick vi ett rum.

Art Motel – Edvin var tvungen att gå ut i kylan och springa av sig innan vi la oss

På tisdagen (15/10) körde vi, i vanlig ordning, från soluppgången tills solen gick ner… Nu hade Jan lyckats få ryggskott, det började göra ont redan igår, men under dagen blev det värre och värre. Det enda spännande som hände på hela dagen var ett trasigt däck precis innan solen började gå ner. En remsa hade slitits av från däcket, men det hade inte gått hål ännu. Eftersom däcket ändå var förstört fortsatte vi köra. Vi hade bara en bit kvar till nästa lastbilsstopp med motell, kanske skulle vi klara oss dit innan däcket small?! Det gjorde vi så klart inte! Efter en liten bit small det till och däcket trasades sönder. Det vara bara att stanna, plocka ner reservdäcket som satt fast under bilen och byta däcket. Jag gjorde det mesta, men Jan har ibland svårt att låta bli att hjälpa till trots att han inte borde. Efter däckbytet fortsatte vi några kilometer till nästa lastbilsstopp med motell och tog in där för natten.

Jan kollar lufttrycket i soluppgången
Vägen var mestadels helt okej, men stundvis var den så här gropig.
När däcket väl smällde sönder var det bara att byta till reservdäcket. Däcket satt fast under bilen, så steg ett var att få loss det. Sedan var det bara att byta däck.

Nu var det helt plötsligt onsdag (16/10) och vi var inne på femte dagen på vår resa genom Kazakstan. Vi hade kört mellan tio och tolv timmar varje dag och alla var ganska möra. Trots det tyckte Edvin att det var helt okej att gå upp på morgonen. Han förklarade för Alice ”Då kommer vi fortare hem till vårt hus”.  Vid halv sju åt vi lite frukost på rummet och sedan började vi köra mot ryska gränsen, som låg 25 mil bort. Nu var vi återigen utan reservdäck och vi hade 20 mil tills vi var i Uralsk och sista staden för oss i Kazakstan. Vägen dit var rak och öde, vi höll tummarna att däcken skulle klara sig och körde extra lugnt. Problemet är att det nåt fel på stötdämparen vid högra framdäcket, plus att fjädern troligtvis rykt av en bit. Detta gör att däcket slår i en vass metallkant, vid varje  ojämnhet, hål eller gupp, som tillslut nöter hål på däcket. Nu hoppas vi att Ryssland BARA har jämna fina asfaltvägar utan ett endaste hål 🙂

Sista milen på plan ökenstäpp…

Vid lunch hade vi kommit fram till Uralsk och lyckades hitta ett begagnat reservdäck, med innerslang, för 75 kronor. Efter att vi ordnat däcket tankade vi och köpte upp våra sista tenge. Det blev tre hamburgare, till Jan och barnen, nudlar till mig, två kaffe, en cola, en insektnyckelsats och en radiostyrd militärjeep till barnen. Nu var vi redo för Ryssland!

Plötsligt händer det – Toto är lappad och lagad!

Almaty var precis det stopp vi behövde. Vi lyckades hitta till en galen bilmarknad, där allt mellan bult och motor gick att få tag på. Där fick vi tag på både reservdel och mekaniker som kunde laga iordning det mest akuta på Toto – en ny bussning och reservdäck… Vi lyckades dessutom ordna ryskt visum, bilförsäkring för Kazakstan OCH fira Edvins femårsdag på bästa sätt!

Kazakstan & fin asfalt!

När vi körde från Bishkek i söndags (6/10) försökte vi först hitta vinterdäck, eller åtminstone ett reservdäck innan vi lämnade staden. Det gick sådär, vi stannade till på några däckverkstäder, men ingen hade begagnade däck som passade Toto. Istället fortsatte vi leva lite farligt och hoppas på vi skulle klara oss till Almaty utan reservdäck. Vi körde till gränsen och efter två timmars köande var vi inne i Kazakstan. Från gränsen hade vi ungefär fyra timmar till Almaty. När vi närmade oss staden så tjocknade trafiken och det blev långa köer. Det gjorde att de sista milen tog lite längre tid än väntat, men vi var ändå framme på European Backpackers Hostel INNAN det blivit mörkt!

Barnen väntar på att Jan och Toto ska komma ut från tullen, endast föraren fick vara kvar i bilen. Jag och barnen fick gå mellan gränskontrollerna.

På måndagen (7/10) gjorde vi knappt någonting. Det var som att luften gått ur oss alla. Som tur var så fanns det gott om sköna hängytor på stället och det bodde två smågrabbar här som lekte med Edvin & Alice. På eftermiddagen tog vi oss i alla fall till en verkstad, men det var bortkastad tid. De kunde inte laga den bussningen som var trasig, utan kunde bara göra det ”riktigt” med en ny spindelled. De kunde inte få tag i reservdelar, utan det skulle vi behöva lösa själva. Vi gav upp verkstadsjakten och istället körde vi tillbaka till rummet och gick ut på en promenad.

När mekanikerna hissade upp Toto ramlade ena stötdämparen bak av! Edvins reaktion var klockren!
Edvin illustrerar hur stötdämparen flög ner i marken

På kvällen var både jag och Jan lite spända inför morgondagen. Mycket stod på spel: hur skulle det gå att ansöka om ryskt visum?! Det gick ju sådär i Sverige och Jan hade samma vattenskadade pass som enligt ryska Visumcentralen i Göteborg inte ens var giltigt (trots att inte någon annan sagt ett ord om hans pass på hela resan). Vi hade samma foton som ratades i Sverige och dessutom var patronen nästan slut på skrivaren här, så utskrifterna av ansökningarna blev knappt läsbara. Det hade garanterat inte fungerat hemma! Var konsulatet här lika petiga? Vi hoppades att det inte skulle vara några problem…. Dessutom var vi tvungna att försöka hitta en verkstad som kunde laga Toto. Hur skulle vi komma hem om vi inte hittade en verkstad som kunde laga bussningen utan att få tag på en reservdel (som verkade omöjligt här?!). Jag trodde knappt att jag skulle säga detta – men det vi behövde var en mekaniker á la Tajikistan. Som tar det som finns och löser problemet…

European Backpackers Hostel

I tisdags (8/10) var vi var på ryska ambassaden när den öppnade vid 9.30. Vi fick vänta två timmar i kö och när vi tillslut fick komma in blev personen framför oss nekad att söka visum… Hur skulle detta sluta?! När det väl var vår tur så gick allt hur smidigt som helst. Inte ett ord om vare sig dåliga utskrifter, foton i för dålig kvalitet eller Jans vattenskadade pass!! Så skönt! Efter ryska konsulatet åkte vi till ett försäkringsbolag och tecknade bilförsäkring. Två saker av tre avklarade, nu var det bara Toto kvar!

Vi lyckades klämma in en lekplats efter att vi sökt visum och fixat försäkringen…
Tur at brorsan kan trösta när stenarna är lite för höga…

När vi väntade i kön vid ryska konsulatet frågade Jan tre britter som stod framför oss om de visste någon bra verkstad här. Jo då, de hade blivit tipsade om en här i Almaty. Vi styrde dit vi efter att vi ordnat försäkring. När vi kom fram insåg vi ganska snabbt att det inte var en verkstad för Toto. Det stod en Porsche med firmans logga på utanför! Precis som väntat så kunde de inte göra någonting utan riktiga reservdelar och precis som på förra verkstaden kunde de inte få tag på någon reservdel. Det skulle vi behöva leta efter själva…

Här kunde vi inte få någon hjälp… eller jo, om vi lyckades få tag på en ny spindelled kunde de byta den för en alldeles för dyr peng!

Nu var vårt enda hopp Zhibek Zholy. Vi hade läst att det var en stor basar med bildelar och mekaniker som låg i utkanten av Almaty. Direkt när vi svängde in på parkeringen så fick vi upp hoppet. Vi var båda två helt övertygade om att detta var rätta platsen att ordna Toto! Här skulle vi garanterat få tag på en mekaniker som skulle kunna göra en ny gummibit till bussningen, eller kanske skulle vi rent av hitta en begagnad spindelled, med fräsch bussning här? Här gick ingen del på skrotade bilar till spillo och i rad efter rad med containrar var varje utrymme fyllt med gamla reservdelar.

Det var ingen vidare ordning på parkeringen… Så här fick vi parkera Toto!
Det var rad efter rad med containrar som var fullproppade med delar. På de flesta ställen var det dessutom två containrar på höjden.

Efter att vi parkerat Toto och gått runt på marknaden en stund så lyckades Jan få tag på ett par killar som kunde lite engelska. Det visade sig till och med att en av killarna hade varit i Sverige! Vi hämtade Toto och körde till en mekaniker som han visade oss till. Där höjde vi upp bilen och jag kan bara säga att det inte var någon vacker syn under… Bromsrören och dieselledningen hängde helt löst, skyddsplåten som Osman i Vrang plattat till var återigen helt bucklig och allt annat än rak. Dessutom hade det läckt olja från växellådan! När mekanikerna tog bort plåten så såg vi att de nya fästena till växellådan hade lossnat, men i övrigt såg Osmans kreativa lagning ut att vara hel.

När mekanikern tog bort spindelleden så föll allt i bitar. Gummipackningen var helt utsliten, inte konstigt att hjulet suttit helt löst och att bilen vandrat på vägen! I Sverige så byts hela spindelleden ut, men i brist på reservdelar till vår Opel Combo så lyckades mekanikern få tag på en annan bussning som passade i vår led. Efter lite över två timmar var vi 250 kronor fattigare och bussningen var utbytt, växellådsolja påfylld och växellådan återigen fastsatt. Det behövdes visst fyllas på 8 dl olja, av totalt 16 dl! Osmans lagning fungerar, men är inte 100 % helt enkelt 🙂

Besöket på basaren tog hela eftermiddagen och vi körde tillbaka i mörkret till European Backpackers Hostel. Jag insåg på vägen tillbaka att jag automatiskt höll fast händerna i sätet så fort Jan bromsade, jag var beredd på att bilen skulle rycka till och vandra över vägen. Nu hände ingenting! Toto var verkligen lagad! Visst stötdämparna är fortfarande helt utslitna och dieselledningar och bromsrör hänger fortfarande löst, växellådan läcker, motorn går konstigt på tomgång, oljan behöver bytas liksom olje- och dieselfiltret och vi saknar fortfarande reservdäck… Men det största felet var i alla fall åtgärdat!

Målarstudio i väntan på att Toto ska bli färdig.

Edvins födelsedag (onsdag 9/10) började med skönsång och presenter. Han fick ett Uno Junior, ett dinosauriepussel och Supermag. Som väntat ville han direkt leka med sina nya saker, så när Jan fixade frukosten pusslade jag med barnen. Förmiddagen gick fort och vi satt hela familjen och pysslade med Edvins nya saker. Till lunch blev det självklart pannkakor – Edvins favorit! Det har varit fina höstdagar här, men just idag var det mulet och kallare. Vi trotsade vädret efter lunchen och körde mot Central Park och en dinopark som skulle finnas där. 

Paketöppning på morgonen

Jag och Edvin gick själva in i Dinoparken eftersom Alice tyckte att det verkade lite läskigt. Det var ett smart drag, eftersom till och med Edvin tyckte att det var lite skrämmande med alla stora dinosaurier som rörde på sig och lät. Edvin ville hålla handen och frågade några gånger om det verkligen var säkert att ingen var levande 🙂 Jan och Alice hade hittat en ramp i närheten när vi var inne i dinoparken. Dit var vi självklart tvungna att gå! Vi hämtade cyklarna i bilen och begav oss dit. Edvin älskar att cykla runt på sådana här banor och ramper, så det gick knappt att få honom därifrån på kvällen.

När vi tagit oss tillbaka till rummet ringde förskolan upp med Facetime. Barnen går verkligen på världens bästa förskola där alla pedagoger tar sig an barnen och visar ett genuint intresse. Vi är så tacksamma för det! Edvin var lyrisk efter samtalet och det tog flera timmar innan han kom ner i varv och kunde somna. (Tack alla pedagoger på Slättängsgården, ni är bäst!). Edvin var nöjd med sin dag och somnade tillslut!

Jan och Edvin pusslar nya dinopusslet

Hela torsdag (10/10) förmiddag spenderade vi på stället. Idag vara vädret återigen en fint, med temperatur på över 20 grader och strålande sol. Vi pusslade, spelade Uno, lekte med grannbarnen och tog det lugnt ute på terassen. Efter att vi fixat lunch hoppade vi in i Toto och åkte vi ut från staden, upp på bergen intill. Där fanns det en linbana, men eftersom båda barnen somnat i bilen körde vi istället ner för bergen igen och tog oss till Central Park. Där tog vi ut cyklarna och gick till cykel- och skateramperna så att barnen kunde leka loss. Under tiden passade jag och Jan på att köpa en kaffe och njuta av det fina höstvädret.

En lugn förmiddag ute på altanen

På kvällen åt vi på Navat som vi blivit tipsade om. Restaurangen hade ett lekrum och direkt när vi kommit innanför dörren sprang Edvin & Alice dit. Barnen tittade knappt åt oss på resten av kvällen, förutom när pannkakorna kom. Då åt båda två snabbt upp och sedan sprang de och lekte igen. Det enda missödet den kvällen var min mat… Först fick jag två portioner med dumplings, så servitrisen fick bära tillbaka den ena. När jag tog första tuggan märkte jag att det var kött i. När jag kallade dit servitrisen och sa att jag inte åt kött så förstod hon inte vad jag sa… Några servitriser och google translate senare fick jag äntligen beställa ny mat. Min nya vegetariska rätt kom in förvånansvärt snabbt. När vi ätit färdigt så kom en till tallrik med mat, som jag fick be servitrisen bära in till köket igen. Jag fick alltså fyra portioner, men som tur var behövde jag bara betala för en 🙂

Solnedgång i Almaty
På väg in till restaurangen Navat

På fredag (11/10) förmiddag tog vi oss till ett museum där det fanns dinosaurieskelett. Både Edvin och Alice tyckte att det var spännande! Sedan tog vi oss ut mot bilmarknaden Zhibek Zholy för att fixa ett reservdäck, byta motorolja, rengöra diesel- och oljefiltret samt köpa växellådsolja. När vi väl tagit oss till bilmarknaden så var klockan redan över två. Vi insåg att vi kanske inte skulle hinna till den ryska ambassaden för att hämta ut våra visum, innan klockan 17, om vi inte snabbade på.

Vi käkade lunch inne på ett köpcentrum och där fick Edvin och Alice leka en stund, innan vi körde vidare till bilmarknaden

Det viktigaste var att få tag på ett reservdäck, så det fixade vi först. När vi skulle rikta fälgen så visade det sig att fälgen var helt skev och i total obalans. Vi tog en annan av våra fälgar och den var likadan. Killarna ville att vi skulle rikta alla fälgar på bilen, men det hade vi inte tid till. Dessutom drar inte bilen någonting när vi kör, så vi sa att det räckte gott att vi fick ett nytt däck på fälgen…. Sedan köpte vi med oss växellådsolja- & motorolja. Vi får helt enkelt byta motorolja i någon by längs med vägen i Kazakstan.

Vi testade om ett däck på bilen var bättre riktat än reservdäcket… Det var det inte!
Jan satte fast det nya reservdäcket under bilen, under tiden passade Edvin på att bygga en bilbana

Klockan var lite över 16 när vi svängde in på ryska ambassaden och hämtade ut visumen. Det kändes skönt att få våra visum i handen, speciellt eftersom vi inte visste hur petiga de skulle vara med Jans vattenskadade, skrynkliga pass. Vi fick 10 dagars transitvisum, som är det maximala. Ryska transitvisum har alltid fasta datum, så mellan den 16 och 25 oktober har vi tillåtelse att vara i landet. Nu hade vi snart löst det mesta som stod på ”att-göra-listan” för Almaty. Det var bara storhandling kvar (förutom att byta motorolja och rengöra olje- & dieselfilter, men det har vi ju skjutit på framtiden…). Vi stannade till vid en affär och löste den sista punkten på listan innan vi åkte tillbaka till European Backpackers Hostel.

Barnen (och en jäkta massa leksaker) i det gemensamma vardagsrummet…

Vi spenderade fredagskvällen på stället, Alice målade och Edvin byggde med sina nya Supermag-bitar. Vi har passat på att ta det extra lugnt här i Almaty, eftersom det kommer bli mycket körning genom Kazakstan och vidare genom hela Ryssland. Det känns som att alla är utvilade och redo för nya äventyr med Toto. Nu håller vi tummarna att vädret blir någorlunda milt, att vägarna är hyfsade och att Toto klarar sig utan större skador! Om allt går som det ska är vi hemma innan månaden är slut, det känns galet!