Snabbt stopp vid Sevansjön i Armenien & vidare till Azerbaijan!

Hmm, antagligen vet jag alldeles för väl hur Jan och jag fungerar när vi reser… Jag skrev ju lite skämtsamt i slutet av sista inlägget att vi kanske inte bara skulle köra en timme i torsdags och det var precis så det blev. Inte hela vägen till Tbilisi, men en bra bit mot gränsen till Georgien och leta camping i skymningen… Men innan dess hann vi med ett stopp vid Sevansjön och Armeniens mest fotade kyrka. Om du sett en bild från landet, så är det troligtvis på denna kyrkan med sjön och bergstopparna bakom… Dagen efter blev det två gränsövergångar och helt plötsligt var vi i Azerbaijan! 

Vägen mellan Jerevan och Sevan var motorväg med nylagd asfalt! Hur gick det till?! Resan dit tog en timme och sedan började vi leta camping. Jag hade fått upp en på kartan (maps.me) som skulle ligga precis vid vattnet. Det var bara det att vi inte hittade någon camping! Tillslut gav vi upp och stannade på en restaurang för lunch.

Sevanavank är ett kloster, med flera byggnader, som härrör från 800-talet. Det byggdes på en ö ute i Sevansjön, men under Stalins era började man dränera sjön och vattennivån sjönk 20 meter. Det här gjorde att klostret idag är beläget på en udde i Sevansjön och inte en ö.

Vy över Sevanavank och udden, som tidigare var en ö..

Edvin och Alice gick upp för över 200 trappsteg och sedan var vi framme vid kyrkan uppe på toppen. Vilken utsikt, och vilket vatten! Färgen var magiskt grönblått och var svårt att tro att vi stod och blickade ut över en insjö i Armenien. Efter att vi spanat in kyrkan så funderade jag och Jan på hur vi skulle göra… Stanna kvar i Sevan eller fortsätta köra mot Georgien? Vi valde det senare alternativet och började beta av mil efter mil på de stundvis riktigt dåliga vägarna. 

I byn Vanadzor hade jag hittat ett litet gästhus som hade bra recensioner. Jag började leda in Toto i byn, tillslut gick vägarna riktigt brant uppför på små trånga gator, med stora stenar och rullgrus. Hur skulle detta sluta?! Jan kunde inte riktigt sakta in, då skulle vi nog bli stående. Så jag fick försöka leda honom mot en större väg och hoppas på att vägen inte blev sämre. Något gästhus blev det inte… Istället stannade vi till vid en affär och köpte lite frukostgrejer, kex och godis och funderade över nästa steg. 

Vi bestämde oss för att köra lite närmare gränsen. I efterhand så vet jag inte riktigt hur vi tänker, men vi har någon drift att köra vidare. Tur att båda två känner likadant i alla fall. Vägen mot Georgiens gräns var stora delar grus, hålor och stenar… Det hela slutade inte så förvånande med att vi körde in på KachaQar Camping utanför Haghpat i skymningsljus. Stället låg längst ut på en platå, med en fantastisk utsikt över dalen och bergen runtom. Som tur var hade vi rester kvar från gårdagen som vi värmde och så åt vi kvällsmat medan solen gick ner. Sedan satt vi ute en bra stund och funderade över livet. Ett bra slut på dagen helt enkelt!

På fredagen vaknade vi upp till dis och moln. Synd, utsikten från campingen hade varit magisk annars! Vi snackade med några på campingen och fick veta att vägen den sista biten till gränsen var hemsk. Tur att det bara var lite över tre mil kvar!

Det tog runt en timme och sedan var vi vid gränsen till Georgien. Övergången gick smidigt, på under en halvtimme var vi färdiga och började köra mot Azerbaijan. Vi var beredda på att övergången vid Red Bridge skulle ta många timmar och hoppades på att vara över på andra sidan innan det blev kväll. Vi hade hört att folk fått vänta över fem timmar, så vi var beredda på det värsta.

Det verkar som att vi hade turen på vår sida, för klockan 13 var vi över i Azerbaijan 🙂 Gränsen mellan Georgien och Azerbaijan tog bara en timme. Om ni funderar på varför vi var tvungna att åka tillbaka in i Georgien så beror det på att alla gränser mellan Armenien och Azerbaijan är stängda. Länderna är i konflikt, precis som Armenien och Turkiet. Så trots att Armenien ligger mellan fyra länder så är gränserna bara öppna mot Georgien och Iran.

Vi stannade till på Shamkir City Park, käkade lunch och körde lite radiobilar. Efter det hade alla fått lite ny energi så då fortsatte vi mot staden Ganja. Vi letade oss fram till ett hostel med mycket trevlig ägare, men badrum som stank mögel så att det stack i näsan. Rummet kostade bara 80 kronor per natt och eftersom vi inte riktigt orkade leta vidare så tog vi det stället. Klockan hade hunnit bli efter 17 (ändå tidigt för att var oss!) så vi gick direkt ner på stan. Vi blev alla positivt överraskade av staden, som faktiskt hade en riktigt charmig gågatan och stadskärna. Kvällen avslutades på en restaurang med god pasta.

Idag, lördag, fortsätter vi mot Baku och Kaspiska havet. Spännande! Nu har vi varit ute och rest i fyra veckor och Toto har tagit oss 645 mil hemifrån. Fördelning mellan Toto och rum är följande; 15 nätter har spenderats i Toto och 13 på rum. Så Toto vs. rum 1-0 🙂 Det ni!

Lugna dagar vid en liten oas i Armenien

I måndags körde vi mot Armenien. Vi hade runt 30 mil från Vardzia till campingen utanför Jerevan. Som vanligt underskattade vi tiden det tar att ta sig fram här… Eftersom vi dessutom hade en bot som behövde betalas på ett bankkontor och en gränsövergång så blev det runt 12 timmar i bilen… Det kanske var tur att vi inte visste att vi skulle komma fram till campingen klockan 20.30 i ösregn, åska och strömavbrott… men vilket ställe vi kom till! Ett riktigt guldkorn! 

På vägen från Vardzia så körde vi förbi Tmogvistsikhe. Det var ett fort i ruiner, men den mäktiga, branta stentrappan ner till floden var fortfarande kvar. Det märks verkligen att Georgien är ett land som är präglat av krig. Här finns det gott om fort, borgar och allt är gärna byggt så oåtkomligt som möjligt. På en pelare, i berget eller på en bergssluttning mot floden. Inget verkar för krångligt!

Vi tänkte att det var lika bra att betala av boten innan gränsen, eftersom vi var rädda att gränspolisen trodde att vi försökte fly landet med boten obetlad. Det kändes inte riktig som att det var värt det besväret för 50 Lari (150 SEK). Så vi svängde förbi Akhalkalaki (vilka namn!) och stannade vid ett bankkontor. Där fick jag snabbt hjälp att betala boten i en automat. Sedan fortsatte vi på halvtaskiga vägar mot gränsen. Vi var framme vid lunchtid. När vi skulle ut från Georgien så sa gränspolisen att vi har en obetald bot… Det hade nog inte hunnit registreras i systemet att vi precis betalat den. Vilken tur att vi kunde visa upp ett kvitto. 

I övrigt gick det smidigt ut från Georgien. In i Armenien tog lite mer tid, vi behövde fixa försäkring för bilen och tulla in den. Allt som allt så tog gränsövergången 1,5 timme. Under tiden så hade det börjat regna ute och när vi började köra i Armenien så kom ett åskoväder ikapp oss och en hagelskur gjorde att marken blev helt vit. Temperaturen föll snabbt, från en bra bit över 20 grader till under 10. Vi var ganska högt upp, över 2200 meter över havet, så temperaturen kan ändras snabbt.

Vi hade tänkte stanna efter gränsen och laga mat, men hade inte lust att stå ute i regn och snålblåst så vi körde vidare. När vi kommit till nästa större stad så tog vi ut pengar och käkade på restaurang. Efter maten fortsatte köra mot en camping som vi blivit tipsade om, Camping 3 Gs. Vägarna och trafiken var av varierad kvalitet. Om rondellerna i Georgien var besvärliga så var ”rondellerna” här endast en fyrvägskorsning som man tagit bort rödljusen från…

Vi kom fram till Yerevan precis innan det mörknade, men det var ganska mycket trafik så det tog sin tid att komma över till andra sidan. Sjävklart började det åska och regna samtidigt som solen gick ner. Så vi körde i mörker, men med många blixtar som lyste upp himmelen, mot campingen. Det var svårt att se någonting eftersom regnet bländade och vägarna här saknar både mittlinje och vägsträck. Vi kom fram till campingen runt 20.30 och precis när vi kom gick strömmen i hela området! Vi fick hjälp att koka upp vatten så att vi kunde ”laga” pulvermos, precis när vi gjort det så slutade det regna så Jan kunde steka upp lite korvar till honom och barnen. Alla var rejält trötta efter dagen. När Jan bäddade iordning Toto satt jag med barnen och målade i köket, sedan kröp vi alla in i bilen och la oss. 

På tisdagen vaknade upp till strålande sol och blå himmel! Vilket ställe vi vaknade upp på! Precis på bergssluttningen, med en fantastisk utsikt. Fina byggnader med schyssta detaljer och i mitten en pool. Här skulle vi trivas! Här var det en härlig blandning av folk som tältade, små husbilar och overlandbilar och en riktigt skön stämning. 

Vi trivdes faktiskt så bra att vi stannade hela tre (3!!) nätter på stället. Barnen hade några andra barn att leka med och vi ganska nöjda i skuggan vid poolen. Det tog bara lite över tre veckor för att få första dagen med (det som de flesta förknippar med) riktig semester – en hel dag vid poolen och bara slappa!

Enda kruxet var att vi behövde handla mat, vilket skulle innebära att vi behövde hissa upp sängen i taket. Vi satt och snackade med en familj från Polen som bodde på campingen och killen, Bart, erbjöd sig att ta med Jan i deras Lada till närmsta större affär. Det visade sig att de hyrt en vass Lada på Hertz här i Armenien för runt 4 000 SEK under två veckor. Det enda som fungerade riktigt var mugghållaren och mobilhållaren… Den gick på tre cylindrar, däcken var blankslitna, rutorna gick inte att köra upp helt och det ena efter det andra. Perfekt bil med andra ord 🙂

De behövde beta av sex affärer för att få allt köpt, de fanns ost i ena, öl i den andra etc. och mjölk i den sjätte. Mjölk är visst svårt att få tag på här och en armenier sa skämtsamt ”om ni hittar en ko så hittar ni mjölk”. När Jan var iväg och handlade så varvade jag och barnen häng vid poolen med att cykla vid Toto. Snacka om att Edvin & Alice var nöjda!

På onsdagen åkte Jan till en verkstad intill för att försöka få Toto lagad, men där fick han samma besked som på förra verkstaden. Eftersom vi hade en diesel så kunde mekanikerna ingenting göra… Efter att Jan kommit tillbaka till campingen så kröp han under Toto och det var ingen vacker syn! Han kunde bland annat se att bultarna som höll fast skyddsplåten var helt böjda, fästen till bromsrören och dieselledningen var helt av så allt hängde i luften. Dieseltanken har fått mycket stryk, med är tack och lov hel! Kanske får vi lämna in Toto på en liten genomgång när vi kommit till Baku i Azerbadjan…

Förutom att hänga vid poolen, cykla på parkeringen, måla och hänga med grannarna här på campingen så har vi inte gjort någonting. Två sköna dagar med andra ord! Men idag, torsdag, är det dags att röra på oss igen. Tanken är en dryg timme norrut till Sevan i Armenien, men vem vet, kanske blir det 12 timmar i bilen, med gränsövergång och halvtaskiga vägar, till Tbilisi?!

Klostren i Vardzia

På söndagen skulle vi få uppleva den mäktiga klippstaden Vardzia, men innan vi kom fram dit skulle vi hinna bli stannade av polisen, få en bot och bli bjudna på godis av en ovanligt glad georgisk polisman. Vi skulle dessutom få oväntat besök i Toto…

På söndagsmorgon vaknade resten av familjen av att Edvin ropade ”Jag vill pussla” vid åtta snåret. Eller jag var redan vaken, jag hade satt klockan för att kunna skriva ett blogginlägg. Så brukar det vara, antingen så skriver jag i bilen under dagen eller så får jag ställa klockan och skriva på morgonen. Om vägarna är dåliga är det svårt att skriva i bilen och då är det bara att ställa klockan innan resten av familjen vaknar… Det hårda livet 😉 

Vi åt frukost och sedan hängde vi på Rest Camp Georgia till efter lunch. Vi hade lämnat in lite tvätt och var tvungna att vänta tills den torkat. Det var ändå skönt med en lugn förmiddag! Vi lagade pasta med linsgryta till lunch och sedan packade vi in oss i Toto och började köra söderut i Georgien mot klostren i Vardzia.

På ett ställe märkte vi att många bilar blinkade med lamporna, så vi saktade ner. Här varnar nästan alla bilar om det är poliskontroll. Som tur var så hann vi sakta ner och klarade oss. Inte för att vi kör som idioter här, men det är ofta 50 km/h även på större vägar som det hade varit 80 km/h på hemma. Vi hann bara några kilometer innan Jan körde om en lastbil, precis innan det blev omkörningsförbud. Han hann inte riktigt tillbaka på vårt körfält innan förbudsskylten kom och självklart mötte vi en polisbil som blinkade med helljuset åt oss. Vi fortsatte köra och funderade på om polisen skulle vända och stanna oss…. Snart så kom polisen ikapp oss med blåljus och blinkande helljus. Det var bara att sakta ner och stanna vid vägkanten. Polisen sa att det blir 50 Lari i bot (ca 150 SEK), tog Jans körkort och gick till polisbilen. När han kom tillbaka hade han en bot i handen och fyra godisar. Boten skulle betalas på ett bankkontor, inga pengar i fickan här inte… och inte varje dag som polisen bjuder på godis & glatt tackar ja till att bli fotad!

Vardzia är en klippstad som byggdes under 1100-talet. Staden byggdes först som en försvarsanläggning, men redan 1185 instiftades den som kloster. Platsen består av 600 rum som alla är uthuggna direkt ur bergsväggen. Staden har en sammanlagd höjd på 50 meter och består av 13 våningar. Det finns en stor kyrka och ett klocktorn i berget. Det bor än idag munkar i klostret och denna del är stängd för besökare. Vardzia är nominerad till Unescos lista över världsarv.

Vi kom fram till grottorna efter klockan fem på eftermiddagen, men ljuset lyste fint på berget och alla hade mycket spring i benen så vi kände att det var lika bra att utforska mer av grottorna i berget direkt. Edvin sa på en gång ”Jag vill se allt här!” så då var det bara att gå in och många trånga gångar och branta trappor senare så hade vi sett stora delar av klostret.

Edvin var bestämd att han skulle gå först ”Det är bäst att jag går först!” Han har nämligen röntgensyn och kan se igenom allting 😉 Tur för oss! När han snubblade till en gång sa han ”Det var tur att jag såg det” och han sa också vid varje brant trappa ”Alice, här är det superfarligt”. Vår fina omtänksamma Edvin. 

När vi var på väg tillbaka ner så råkade Alice vattenflaska ramla ur ryggsäcken… Den slog i berget flera gånger på vägen ner och sedan var den borta! Tro det eller ej, efter lite letande så hittade jag faktiskt flaskan. Jag tog ett kort uppifrån och det hjälpte mig vart jag skulle leta. Snacka om att Alice var nöjd.

När vi kom tillbaka till parkeringen så hade klockan redan hunnit bli 19.30 så vi satte oss på restaurangen och beställde mat. Vi pratade lite med servitrisen och frågade om det var okej att sova på parkeringen. Det var inga problem. Så efter maten körde vi Toto allra längst bort på parkeringen och bäddade iordning. När vi stannat så hade vi direkt några hundar som vaktade över oss. Precis som det brukar vara när vi stannar till här. Det känns alltid tryggt på nåt sätt 🙂

Som vanligt så sov vi bra i Toto och vaknade upp med klippstaden precis bakom oss. Snacka om häftig sovplats. Vi kokade gröt till frukost och sedan började vi köra mot Armenien. Gps:en visade en ”genväg” och trots att vi anade oråd så testade vi den. Det började bra med asfalt, men blev snabbt sämre och sämre och det var brant uppför. Tro det eller ej, men jag fick faktiskt Jan att vända om och ta den större vägen mot gränsen… 

Glasbro, dinospår, Katskhis Pelare & sedan välförtjänt vila

Vi hade tänkt ta det lugnt i torsdags och ”bara” köra till nationalparken Sataplia för att kolla på dinospår, sedan fortsätta några mil till Kthskis Pelare och stanna över natten i byn intill. Blir ni förvånade om jag säger att det inte riktigt blev så? Istället blev den fullt upp hela dagen och tillslut bilkörning fram till åtta på kvällen. Ibland (eller kanske allt som oftast?!) blir det inte riktigt som en tänkt sig. Vi såg åtminstone en massa häftigt och hittade ett riktigt bra boende, Rest Camp Georgia, så det var ändå värt mödan.

I alla fall, vi vaknade upp på David Guest House i Kutaisi i torsdags. Huset var helt magiskt. En gammal villa med pampiga detaljer överallt. Det var högt i tak med fina tapeter i röda toner, välarbetade trägolv och snickarglädje lite överallt. Inne i hallen var det till och med en spiraltrappa i gjutjärn, som alltid varit lite av en dröm för både mig och Jan. Kvinnan som bodde här pratade bara ryska (och georgiska såklart) men vi kunde göra oss någorlunda förstådda med tecken och gester. Vi fick frukost och sedan började vi köra mot Sataplia nationalpark. 

Av en slump råkade jag kvällen innan se att det fanns riktiga dinospår i den parken. Det ville vi inte missa när vi bara var en mil därifrån. Både Edvin och Alice är väldigt fascinerade av dinosaurier så när vi berättade att vi skulle se både spår och skelett blev båda två förväntansfulla. Trots att det varit några tuffa dagars körning i Toto så var det inga problem att lasta in barnen i bilen och köra mot parken.

På väg till parken. Här går gasledningar till husen tvärs över vägen…

Sataplia Nationalpark:

Nationalparkens höjdpunkter är en grotta, dinosauriespår och en glasbro med utsikt över parken och Kutaisi. Grottan är 900 meter lång, 10 meter hög och 12 meter bred. Runt 300 meter av grottan är öppen för turister. Dinosauriespåren upptäcktes 1933. Man har upptäckt spår från 25 olika dinosaurier av 7 olika arter. Platsen är unik eftersom det finns spår från både köttätare och växtätare på samma ställe. Spåren finns i två olika lager i kalkstenen. I ena delen finns det 150 spår, som är ca 30 cm,  dessa kommer från en tre tåin raptor som var ca. 2 meter hög. Den andra delen har lite större spår, ca 48 cm och dessa kommer från en större gräsätare som vägde drygt 90 ton och var 6 meter. Det finns fortfarande dinosauriespår under marken som man ännu inte grävt fram. Spännande!

När vi kom dit så fick vi veta att man var tvungen att gå en guidad tur för att se dinospåren. Såklart. Nästa tur som gick var på ryska. Såklart. Vi köpte biljetter och barnen fick varsin glass och vi tog en kaffe medan vi väntade på turen att börja. Kaffet och glassen kostade tre gånger så mycket jämfört med andra ställen. Såklart. Besöket gjorde oss ändå inte besvikna. Vi fick se massa spår från dinosaurier, en grotta och en glasbro. Barnen gick flera kilometer sammanlagt, även om vi ibland fick bära Alice.

Efter parken började vi köra mot Katskihs Pelare, men först stannade vi för lunch i Kutaisi. Det var bara runt två timmar till pelaren och vi var framme på eftermiddagen. Den gjorde oss inte heller besvikna. Mitt bland kullarna och bergen så tornade en 40 meter hög pelare upp sig. Mitt på den smala pelaren så låg det ett kloster som härrör från .… Vi gick hela vägen till foten av pelaren, men häftigaste vyn fick vi faktiskt från parkeringen. 

Katskhis Pelare (eller Katskhis Pillar, Katshkis Column, Katskhis-Sveti, Kats´Khi)

Pelaren är en naturlig kalkstensformation som är 40 meter hög och har en area på toppen om 150 kvm. Pelaren har alltid vördats av lokalbefolkningen och när ett gäng forskare tog sig upp år 1944 så upptäcktes det delar av bebyggelse från 800-talet. Genom ett statligt program så återuppbyggdes klostret år 2009.

Jag hade läst om flera som tipsat om byn intill, Tjiatura (eller Chiatura). Den skulle man absolut inte missa, så där tänkte vi stanna för natten. Det är en stad från 1800-talet som från början var en gruvkoloni. Berget är rikt på järn- och manganmalm, men den svåra terrängen gjorde arbetet med att bryta malmen mödosam. Lösningen? En jäkla massa linbanor kors och tvärs över hela området! Det var under Stalin-eran (ni vet väl att Stalin kommer från Georgien?!) i mitten på 50-talet som alla linbanor installerades för att förenkla arbetet. Tro det eller ej, men vissa använder fortfarande dessa gamla reliker, både för att åka i själva och för att transportera malmen. Det ni!

Vi kände inte för att stanna kvar där, trots att klockan redan hunnit bli sex på kvällen. Det var bara en massa människor, mycket trafik och inget trevligt ställe alls. Även om det var häftigt att se, så vi körde vidare… Jag hittade ett gästhus, Rest Camp Georgia, på appen iOverlander (app med fricampingar, campingar och ibland även gästhus eller liknande) i staden Kashuri en timme bort. Dit styrde vi, men trafiken sista biten gjorde att vi inte var framme fören 19.30. Rondellerna här fungerar inte riktigt som i Sverige. Här kör alla bilar rätt in (den som är i rondellen har inte företräde) och knör sig fram. Det gäller helt enkelt att bara tuta och köra, eller ja, eftersom Totos tuta inte fungerar så kör vi bara och hoppas på det bästa. Det är inte heller varje dag man blir omkörd av en bil som bogserar en annan, med superkort lina, på motorvägen! Det kan på nåt sätt sammanfatta hela den georgiska mentaliteten när det gäller bilkörning 🙂

Vilket ställe vi kom till! Det var verkligen värt mödan. För ja, sista biten i bilen var tuff. Vi var alla trötta, Alice hade somnat och inte bara Edvin var småtrött och irriterad. Känslan när vi kom fram till ett schyst ställe, fick ett riktigt bra bemötande av ägaren Tamara och de andra gästerna och fick tag på ett rum. Obeskrivlig! Tamara skulle precis laga mat till två andra gäster och frågade om vi också ville ha…. Perfekt att få maten serverad! Mätta och belåtna gick vi till rummet. Vi var alla trötta, förutom Alice som fått sig nån timmes sömn i bilen på kvällen. Hon härjade runt i sängen till efter tolvslaget, sedan somnade även hon…

Jag hade redan bestämt mig på kvällen, här stannar vi två nätter. Barnen behöver en dag utan att skumpa fram i Toto. När vi åt fruskot sa Edvin ”Jag vill stanna här två nätter!” så då blev det bestämt 🙂 Rest Camp Georgia är relativt nyöppnat och drivs av Tamara, som kan lite svenska eftersom hon pluggat i Jönköping. Om du är ute efter ett ställe med skön atmosfär, fantastiskt bemötande, välstädade rum och god frukost så är det här stället det du letat efter!

Vi gjorde princip ingenting på lördagen. Hängde på stället och bara tog det lugnt, men när jag och Alice vilade en stund på eftermiddagen så tog Jan och Edvin en cykeltur. De råkade gå förbi en verkstad så Jan pratade lite med mekanikerna där. Han tror nämligen att det är något fel med Toto (förutom allt gnissel i framvagnen, som kanske behöver ses över, plus att vi fortfarande inte har kollat under bilen efter strapatserna i Kaukasus). Bilen tappar effekt och är fruktansvärt slö i låga hastigheter. Han har funderat och kommit fram till att EGR-ventilen kanske är tät och behöver rengöras. Eftersom Jan inte har verktyg för att göra det själv, så vi måste lämna in den. Han snackade med mekanikern och gick för att hämta Toto och ägaren till gästhuset som skulle kunna översätta. Självklart så skakade mekanikern på huvudet när Toto väl kom dit. Han vågade inte göra någonting eftersom det var en dieselbil… Typsikt! Vi får kolla på det längre fram, på en annan verkstad.

Hela familjen behövde nog en dag utan några planer. Dagen gick fort. Helt plötsligt var det kväll och Jan började göra pannkakor. Det var bara det att han inte fått med sig mjölk från affären, utan yoghurt. Trots lite tjockare smet så gick det utmärkt det också. Sedan var den lediga dagen över… 

När man snubblar på målsnöret… Ushguli – byn vi aldrig fick se

På onsdagen kändes det skönt att packa in oss i Toto igen och börja köra norrut i Georgien. Nu skulle vi lämna Svarta havet och börja köra mot Kaukasus-bergen. Det var kanske tur att vi inte visste vad vi hade framför oss. Två dagar med många stunder av ren panik och en känsla i kroppen att Toto aldrig skulle ta oss igenom detta. Det var inte ens skräckblandad förtjusning, utan vid flera tillfällen ren skräck och andan i halsen. Men mer om det om en liten stund…

I onsdags morse ställde jag in Ushguli på vår gps-app och fick veta att den förväntade tiden dit var nästan fyra timmar (haha, om det ändå vore så väl 😉 )… Så efter frukost på gästhuset i Batumi styrde vi Toto mot Kaukasus-bergen och Ushguli. Vi tog ett lunchstopp efter Kutaisi på en fin vingård, dock blev det inget vin till maten. Det verkar göras mycket vin här och finns många skyltar med ”Wine Route” längs med vägen, så för den som är intresserad av viner kanske det är hit som nästa resa bör gå?! Kvaliteten ska jag låta vara osagt eftersom jag inte druckit ett enda glas härifrån…

Efter att vi kommit ytterligare några mil så stannade vi till i byn Lentekhi och köpte glass i en liten affär. När vi sedan körde vidare så blev vägen blev vägen bitvis sämre och sämre. Det var sträckor utan asfalt och vägen var full med hål och stenar. Därför reagerade vi inte nämnvärt när vi började köra på grusväg och två extremt branta backar mötte oss. Jan körde ner utan att tänka och sedan stannade vi… Min enda tanke var, vad som än händer så kör vi aldrig upp den vägen. Det klarar Toto aldrig! När vi stannat till efter backen så kom en stor 4-hjulsdriven bil sakta nerför. Det var tre tjeckiska bilar som kom i följe. Alla kraftigt förhöjda, med fyrhjulsdrift och stora däck för att klara av tuff terräng. Vi blev bjudna på iskall öl för att fira att alla kommit nerför backen. Då visste vi inte vad som väntade längre fram, timme efter timme…

Vi pratade lite med tjeckerna, det var tre par och ett gäng barn som reste tillsammans varje år. Efter en liten stund fortsatte vi köra, det kändes tryggt att ha några bakom oss. Vägen blev sämre och sämre, men vi hoppades hela tiden att den skulle bli bättre snart. Vad som än hände så ville vi inte vända och tvingas köra upp för de branta backarna i början. Så vi körde på. Idiotiskt nu i efterhand, men då visste vi inte att hela vägen till Ushguli skulle vara sten, lera, vatten och grus.

Vi stannade till vid några grävmaskiner som höll på att jämna marken, då kom tjeckerna ikapp oss och vi sa att det är bättre att dom kör först. Vi skulle sinka farten för dom alldeles för mycket. När vi körde om en av vägarbetarna så gjorde han ett kryss med armarna och vifta, när han såg vår lilla Opel Combo efter de tre tjeckiska monstren. Han vilde tydligt att vi inte skulle fortsätta… Saktade vi ner och vände? Såklart inte… Vi hade redan bestämt oss – vad som än händer så vänder vi inte!

Vägen var en salig blandning av vassa stenar, branta backar, stora stenar och höga stup. Andra delar var blöta och leriga, med djupa hål. På många ställen hade bergssidan rasat ner över vägen och på andra delar hade floden tagit med sig vägen så att man fick korsa genom vattnet. Det var också flera partier med grävmaskiner och stenkrossar som försökte förbättra vägen. På ett ställe var Jan tvungen att köra upp på en tunn kant, med ett brant stup bredvid, för att komma upp för en back med en stor sten mitt i. Jag höll andan och ville knappt titta… 

Barnen satt bak och tyckte det var läskigt, men vi gjorde allt för att hålla båda lugna oh lyckades faktiskt. Det var inte helt enkelt när man själv kände paniken krypa på när vägen bara blev sämre och sämre. Edvin satt och tjattrade bak och Alice började bli trött. Då utropade hon helt plötsligt ”Det går inte att sova, grodan låter så högt” Nu var det självklart igen groda som tagit sig in i Toto, utan det var någonting i motorn som lät precis som en groda 🙂

Efter två timmar på ettans växel, med otaliga stora stenar som Toto skrapat i så kom vi fram till den lilla byn Tsana. Eller by och by, det var några enstaka hus som låg mitt bland bergen och kullarna. Vi kom dit när det började mörkna och samtidigt som tjeckerna. De hade precis bestämt sig för att slå läger och blev mycket förvånade när vi kom körandes. Alla trodde att vi satt fast någonstans längs med vägen…

Vi slog camp på en äng vid floden och hade bästa kvällen på hela resan. Trevligt sällskap, goda (ljumna) öl, bergen i bakgrunden, alla stjärnor ovanför och en brasa som sprakade i mitten. Det var fantastiskt! Vi fick veta att det fanns björnar här, så man fick absolut inte lämna några sopor eller mat utanför bilen på natten. En hund stannade vid oss hela tiden och sov i mitten av alla bilar. Vi fick veta att han skulle skälla om en björn kom, men det kändes mest som att han var glad att få lite sällskap och slippa sova helt ensam. Det var svalt på natten, så vi sov alla riktigt bra.

Vi vaknade upp till blå himmel, strålande sol och en magisk utsikt! När vi skulle köra vidare så erbjöd sig tjeckerna att vi skulle köra i mitten, så att vi kunde få hjälp om vi körde fast. Vi kände att det skulle sakta ner dom iför mycket, dessutom trodde vi att det snart skulle bli asfalt. Så vi avböjde deras hjälp. I efterhand så var det nog tur, även om vi hade haft draghjälp så hade Toto blivit totalt förstörd under. Stenarna på vägen var alldeles för höga för lilla Toto. 

Vi såg dammolnet efter bilarna och var återigen helt på egen hand. Vägen blev inte bättre, den blev sämre. Dessutom med fler och fler stora stenar.Vi stannade till och pumpade upp mycket mer tryck i däcken: 3,5 kilo bak och 3 kilo fram. Nu blev bilen någon centimeter högre och bilen skulle inte slå lika hårt i varje sten. Vi försökte även slå bort skruvarna i kompressorn, eftersom AC:n tar lite effekt från motorn. Bilen är alldeles för slö och klarar knappt en brant backe på låg växel. Vi hade kollat kartan och sett att det skulle gå mer och mer uppför, med vissa branta stigningar. Så vi började bli, om mjöligt, ännu mer nervösa. Vi lyckades inte få bort skruvarna, så vi fick köra vidare med AC, men det blev inte mindre svettigt för det… 

Tillslut kom vi till en brant backe full med stora stenar, vi mötte två cyklister i backen och Jan stenande precis innan några stora stenar som Toto garanterat hade blivit ståendes på. Cyklisterna sa att vi inte kan fortsätta. Vägen till Ushguli hade väldigt branta partier, både med stora stenar, men också löst grus. Det var ungefär 1,5 mil kvar och vi ville absolut inte vända… Jag stannade kvar och pratade lite med cyklisterna, under tiden gick Jan uppför backen för att se hur det såg ut längre fram. Han hade en plan att bygga upp med stenar framför de som var riktigt stora, så att vi skulle kunna ta oss över. 

Jag stannade kvar vid Toto och barnen lekte i vattnet som strilade nerför vägen. Vi hade sällskap av hunden som sovit vid vår camp under natten. Han hade lunkat med oss hela vägen och det kändes tryggt på nåt sätt. Vår lilla vakthund. Tillslut kom Jan tillbaka, han hade fått åka tillbaka ner med ett par från Armenien. De hade kommit i jeep från Ushguli och det hade tagit två timmar. Han som körde hade sagt till Jan att vi inte fick fortsätta. Det var alldeles för farligt. Han var van vid att köra off road och sa att det inte fanns en chans att komma upp. En del backar var extremt branta, med lösgrus, utan en chans att vända och stup på ena sidan. Jan hoppade in i Toto och backade ner, så att jeepen kunde köra förbi. Det verkade som att killen var orolig att Jan ändå skulle göra ett försök vidare, så han gick ut till mig och sa – Ni får inte fortsätta, det är för farligt! 

Det kändes som det största nederlaget. Nu skulle vi behöva köra hela vägen tillbaka! När vi kom fram till Tsana, där vi campade under natten så stannade vi till och köpte en Cola. Cyklisterna hade tagit sig dit, så vi pratade lite med dom innan vi fortsatte. Det var mentalt jobbit att vända, vi visste att vi hade varit nära att fasta oräkneliga gånger och ville inte alls köra upp för de sista två backarna. Samtidigt är det alltid enklare att veta vad man har framför sig. Så när vi väl börjat beta av kilometer efter kilometer på vägen tillbaka, från Tsana till Makhashi kändes inte alls lika jobbigt som dagen innan. 

Det tog två timmar och sedan var vi nästan framme i lilla byn Makhashi, men först skulle vi upp för två riktigt branta backar, som dessutom hade en snäv kurva så det var svårt att ladda tillräckligt med fart för att Toto skulle orka upp. Jag gick ut med barnen och satte dessutom vårt lilla nödverktyg i bakfickan (det är en ficklampa med fönsterhammare och rakblad för att skära av bilbälten). Jag hoppades att jag inte skulle behöva använda den, men jag var rädd för att Jan skulle volta med bilen… 

Jag och barnen gick upp för backen för att stoppa andra bilar från att köra ner. Precis när vi kommit upp så kom det en rysk jeep, som jag bad vänta i några minuter. Jan kunde inte se oss där uppe så vi hade bestämt att han skulle åka 10 minuter efter att vi gett oss av. Tillslut hörde vi Totos motor vråla och tro det eller ej, han klarade det! Vi pustade ut och snackade lite med ryssarna som fått vänta. Båda två tyckte nog att vi var lite galna som gett oss ut på den vägen i Toto, men också imponerade att vi kom så långt. Vi kan i efterhand konstatera att de vi mött längs med vägen kan enkelt delas in i två läger: de som blir imponerade och de som tycker att vi är rena idioter…. 

Vi stannade till på första ställe efter de sista backarna och kollade snabbt över Toto. Det verkar som att bilen klarat sig med en buckla under dörren, två skärmkanter färre, ett tilltufsat avgasrör, böjd kontakt för släpkärra och flera bucklor på fälgarna. Sedan är det repor över hela bilen, ända upp till taket och till och med på takboxen och markisen! Dessutom knarrar det från framvagnen, så där glappar det nog en del. Plus att motorn inte riktigt låter som den gjorde innan. Under har vi inte vågat titta än… Vad skadorna hade varit om vi inte haft skyddsplåten under motorn vill jag inte ens tänka på!

Efter en snabb skadekontroll beställde Jan en iskall öl. Det var skönt att bara sitta en stund och ta det lugnt. Sedan började jag köra tillbaka till Kutaisi. Det tog ytterligare någon timme och vi var framme först vid sex på kvällen. Vi tog in på ett gästhus och gick ut på stan för att käka. Det blev en tidig kväll, alla var totalt utmattade och slutkörda. Jag är otroligt tacksam för att jag har en man som min, jag vet ingen annan som hade klarat att ta Toto så långt och tillbaka!