Längs med Sidenvägen – Khiva, Bukhara & Samarkand

Uzbekistan har verkligen överraskat mig. Vilket land! Den mest mytomspunna handelsvägen Sidenvägen går tvärs genom landet. Om du letar efter sagostäder, gamla fort och spännande historia om mäktiga kungadömen så kan Uzbekistan vara resmålet du letat efter. Arkitekturen i tre av städerna, Khiva, Bukhara och Samarkand, som alla ligger längs med Sidenvägen, är helt fantastisk! Det är gyllene moskéer, minaret och madrasas med mosaik i alla nyanser av blått! Allt känns som hämtat från Tusen och en natt!

Bukhara, en av städerna längs med Sidenvägen

I måndags vaknade vi upp rena och nybastade i ett förvisso ganska sunkigt hotell. Vi fixade frukost och sedan körde vi till ett försäkringskontor och fixade bilförsäkring. Det kostade under 20 kronor för en månad… Jag hoppas att vi aldrig behöver få reda på om den ens är värd pappret den är skriven på! Efter det började vi köra söderut, mot Khiva. När jag satt och kollade kartan såg jag att det fanns ett helt område med fort i närheten, Elliq-Qala. Namnet översätt till Femtio fort, men området kallas även ”Golden Ring of Ancient Khorzem” och vissa av forten är en bra bit över 2000 år gamla. Det kunde vi självklart inte bara köra förbi!

Dags för frukost!
I 9 fall av 10 är jag glad att vi har egen diskborste med oss… Snuskiga kök är vardag…
Barnen äter frukost

Vi stannade först vid Kyzyl Qala som till viss del har blivit restaurerat. Barnen sprang omkring och hoppade ner i alla hål och klättrade upp igen. Efter en stund började vi köra mot Toprak Qala som bara låg några kilometer bort. När vi närmade oss fortet såg det först ut som en stor sandhög. Kunde detta verkligen vara värt att se?! Vi stannade till på parkeringen och åt honungsmelon som vi köpt av en gubbe vid vägen. Edvin vägrar äta vattenmelon, men jag hoppades att honungsmelon skulle gå ner. Icke. Förstår inte hur en kan tycka att melon INTE är gott! Som tur var hade vi lite annan frukt som han kunde äta… Nu har jag två uppdrag i livet – få Edvin att äta melon och choklad… 

När vi väl började gå upp för sandberget så uppenbarade sig en labyrint av gångar och väggar. Så häftigt! Här tyckte barnen att det var ännu roligare att springa runt. En enda stor lekplats 🙂 Jag läste i en guide över Centralasien att Uzbekistan inte är det bästa alternativet med barn, eftersom barn verkar immuna mot charmen av tidig islamsk arkitektur och kultur. Tydligen har den personen som skrev guiden inte sett en tre- och en femåring springa runt på forten i Elliq-Qala!

Klockan tickade på och vi behövde alla äta, så vi styrde mot en sjö närheten och parkerade Toto. Till lunch blev det nudelwok med grönsaker, men barnen ville mest leka i sanden… Edvin utbrast ”kan vi inte sova här?!”. Det hade vi gärna, om vi inte var helt utan vatten… Vi fick hoppa in i bilen igen och köra en stund till. 

Trots att vi tänkt att vi skulle ha en kort dag i bilen, så körde vi in i Khiva precis innan det började skymma. Vi hade hittat ett riktigt mysigt gästhus, Nazir Guesthouse, med rena och fräscha rum. Stället drevs av en familj som fick oss att känna oss som hemma. Vi bestämde oss direkt för att stanna två nätter. Efter att vi tagit ur pengar så satte vi oss på en restaurang med terass ut över staden. Nu börjar det bli kyligt på kvällarna här, det räcker inte längre med t-shirt. Kallare lär det bli på nätterna när vi kör upp i bergen i Tadzjikistan och susar fram längs Pamir Highway… Tänk, snart är vi där 🙂

En första skymt av Khiva

När vi vaknade upp i tisdags och satte oss för frukost så var bordet fullt med godsaker – nötter, torkad frukt, melon, vindruvor, kakor, bröd, pannkakor, små knyten och te. Vilken frukost! Vi satt länge och åt och pratade med det andra paret som bodde på samma ställe, Nina och Darjo. De åker runt med en Landrover Defender och ska köra genom Tajikistan och Kirgizistan precis som vi ska. Alltid trevligt att kunna snacka med andra overlanders, även om de flesta andra har lite grymmare bil än en Opel Combo! Efter frukosten hängde vi en stund på rummet och bara vilade. 

På eftermiddagen gjorde vi staden. Gästhuset låg innanför de gamla stadsmurarna i Ichon-Qala, så det var bara att kliva genom dörren för att vara mitt bland gamla moskéer, minaret och andra historiska byggnader. Den gamla delen av staden tar en tillbaka till århundraden före vår tideräkning och det var nästan som att gå runt i ett stort utomhusmuseum. Det var fullt av vackra byggnader och museum överallt. Det häftigaste var utsikten från stadsmuren, vid Khuna Ark.

Vi klättrade också upp för branta spiraltrappor till toppen av Islom Hoja Minaret och visst utsikten var slående även härifrån, men staden var vackrare från stadsmuren. Det häftigaste med att gå till toppen av minaretet var vägen upp, en slingrande trappa med höga steg och lågt i tak. Vi gick runt i flera timmar längs med gränderna i Khiva. Innan solnedgången gick vi tillbaka till stadsmuren för att kolla ut över staden i det gyllene ljuset.

Utsikten över Khiva uppifrån Islom Hoja Minaret

I onsdags var det dags att förflytta sig till ännu en stad längs med Sidenvägen – Bukhara. Vi tog det lugnt på morgonen, njöt av frukosten och sedan hängde vi en stund på rummet. Först vid 11 tiden körde vi genom gamla stadsmuren och fortsatte mot Bukhara.

Vägen bjöd på hyfsad asfalt varvat med betongblock,
varvat med potthål och riktigt dålig asfalt..
…och en och annan överlastad bil…

Här tankar de flesta bilar, bussar och lastbilar med propan- eller metangas. Det finns många tankstationer gas, långt färre för bensin och ännu färre med diesel. När vi började köra tänkte vi inte på att tanka innan vi lämnade staden. Det var över 45 mil till Bukhara och när vi väl lämnat Khiva så var det öde och inga ställen att tanka på… När vi kört några mil på reserven och hade drygt 10 mil kvar till Bukhara började båda två fundera på om vi skulle hälla i de sju liter vi hade i reservdunken (med Diesel från Turkmenistan). Just då såg vi faktiskt en bensinstation, men frågan var om den var öppen…  och om den hade diesel. Den såg gammal och öde ut, men det fanns faktiskt diesel! Tur för oss 🙂

Ja, det fanns diesel! (Att Jan lyckades spruta ner hela stationen,
sig själv och Toto med diesel kan vi väl hålla tyst om?!)

Vi kom även denna gång fram precis när det började skymma. Denna gången fick vi dessutom försöka leta oss fram bland trånga gränder, som var som labyrinter. Tillslut stannade vi bilen och frågade efter någonstans att bo. Då fick vi tag på ett gästhus som var under uppbyggnad och inte hade öppnat än. Ett rum var färdigt och där fick vi bo. Vi gick ut och åt kvällsmat och gjorde lite sightseeing i Bukhara innan vi la oss. 

På torsdagen spenderade vi förmiddagen med att strosa runt på gatorna i staden. Vi gick bland annat förbi basarerna vid Trading Domes, den mäktiga stadsmuren vid The Ark, den vackra Kalon Mosque och Kalon Minaret.

Innan lunch hoppade vi in i Toto och började köra mot Samarkand, med ett stopp vid en stor mataffär för att fylla matförråden och ett stopp för lunch. Resan tog några timmar, så i vanlig ordning var vi framme precis innan det sista dagsljuset försvann. Det var inte helt lätt att hitta i alla enkelriktade trånga gränder. Tillslut körde vi mot enkelriktat några hundra meter, så fort vi fick möte fick vi köra upp på kanten av vägen så att bilarna PRECIS fick plats att mötas. Svettigt värre!

Toto utanför vårt boende i Bukhara
Här har varje sorts lösgodis (alla har papper) ett pris,
så man får lägga varje sort i en egen påse… Onödigt krångligt!
I brist på hästkärror får ett lastbilsflak duga!
Framme i Samarkand, nu skulle vi bara leta oss fram till hotellet

Stället vi letade efter hade visst bytt namn, från Abdu Bahodir 2 Hotel till Hotel Rahmon, så det var extra svårt att hitta 😉 Jag gick ur bilen och letade till fots och hittade till slut efter att ha frågat mig fram. Då var det bara att försöka leda dit Toto och jag kan bara konstatera att det är tur att vi har en liten bil! Annars hade vi aldrig kommit in på gatan… Men vilket ställe vi kom till! Här fanns det en takterass med många sittytor och gungstolar. Vi blev bjudna på te med vindruvor, melon och torkade frukter. Vid 20-tiden gick vi ner en sväng på staden, mot området Registan. När vi väl kom fram så lyste hela Tilla-Kari Medressa och byggnaden var som en stor utomhusbio med Uzbekistans historia. Häftigt!

Del av filmvisningen på väggen av Tilla-Kari Medressa

Fredagen började med en god frukost på stället, med melon, risgrynsgröt, bröd, yoghurt och te. Vi satt kvar på trerasen i flera timmar, barnen pusslade, läste böcker och spelade lite iPad. En lugn och skön förmiddag var precis vad vi alla behövde… Vi tog oss ut i Samarkand runt lunchtid och hittade ett ställe som hade pannkakor. Bästa lunchen enligt barnen! Vi fortsatte sedan mot Bibi-Khanym Mosque och Siob Bazaar som låg precis intill. Efter att vi kollat på moskén gick vi in i basaren och köpte ett kilo torkade aprikoser och lite andra sötsaker. Näst på listan stod en stor gravplats med mosuleumet Shah-i-Zinda, som också går under namnet ” Thomb of the Living Kings”.

Samarkands största gravplats, på kullen vid Shah-i-Zinda

Nu var vi alla lite trötta så vi tog en buss tillbaka till Registan för att se dess tre berömda madrasas, Ulugbek Medressa, Sher Dor Medressa och Tilla-Kari Medressa i dagsljus. Så vad är en madrasa och vad är Registan? En madrasa är en institution för att studera islamska studier och de tre madrasas i Registan är bland de äldsta som finns bevarade idag. Alla äldre som fanns i området förstördes tydligen av beryktade Djingis Khan (1162-1227). 

Sher Dor Medressa, som har två stycken lejon i mosaik över valvet.
Tilla-Kari Medressa
Ulugbek Medressa
Edvin & Alice framför Ulugbek Medressa

Vi käkade kvällsmat på en takterass i Registan och sedan väntade vi på att det skulle bli filmvisning även denna kvällen. Det blev det inte. I efterhand fick vi veta att showen spelas när en stor grupp har betalat för det och då får alla andra kolla gratis. Vi hade med andra ord tur igår! Klockan hade hunnit närma sig nio så vi gick tillbaka till hotellet för att kolla lite film innan det var dags att sova. Tänk, imorgon väntar nästa land på resan – Tajikistan!

Barnen väntade förväntansfulla framför Tilla-Kari Medressa,
men det blev ingen filmvisning
Barnen fick köra bil på vägen till hotellet

Dörren till helvetet & tvärs genom Karakumöknen

Sista dagarna i Turkmenistan bjöd på någonting riktigt häftigt, kanske det mäktigaste jag sett – Dörren till Helvetet. Dessutom sattes Toto på prov och fick återigen försöka bevisa att han är mer än en slö Opel Combo med tvåhjulsdrift. Det gick så där, vid ett tillfälle lyckades vi köra fast i sanden och sedan fick vi punktering mitt i Karakumöknen…

På väg norrut genom Karakumöknen

Darvaza Gas Crater, eller Door to Hell, skapades när en sovjetisk gasgruva kollapsade på 1970-talet. Kratern är 60 meter i diameter och 30 meter djup. Efter kollapsen läckte gas ut genom hålet, så någon kom med den briljanta idén att tända eld på alltihop. Det skulle nog brinna i några dagar eller en vecka och sedan slockna. Eller hur! Femtio år senare brinner det fortfarande… Det går tydligen rykten om att elden ska släckas så att landet kan börja ta tillvara på gasen och oljan i området. Turkmenistan har stora gas- och oljereserver. Bränsle och gas är subventionerat av staten och vi såg bara en kedja att tanka på – TNO. Priset för en liter diesel är för tillfället 1.35 manat, vilket är under en (1!!) krona litern med svartväxelkursen (1 dollar=18 Manat).
Dörren till Helvetet – i kanten av hålet ser ni rör och gamla ledningar som sticker fram

När vi vaknade upp i  lördags så tog vi det lugnt och åt frukost. Innan vi började köra mot Dörren till Helvetet (eller Brinnande hålet som barnen säger) så körde vi till Ashgabat och handlade mat. När jag skulle betala i kassan så insåg jag att vi inte hade pengar så att det räckte. Som tur var lyckades jag snacka mig att betala en del med dollar, till samma kurs som jag svartväxlat tidigare. Vi kokade en kaffe utanför affären och barnen åt glass, sedan var vi redo att köra norrut.

Barnen äter glass utanför affären
Jan packar in maten och fixar kaffe

Kartan visade att det var 27 mil till Brinnande hålet. Vägen dit var bred asfaltväg, men i ganska dåligt skick. Inte alls som i Georgien och Armenien, men ändå… Man kunde hålla mellan 60-90 kilometer, men plötsligt kom stora gropar och hål så att underredet slog i. Vid lunch hade vi kört ungefär halvvägs och vi stannade till i Yerbent för att se om vi kunde hitta någonting att äta. Mitt i staden var det en backe med sand, inga problem tänkte Jan och gasade på. Vroom och sedan satt vi fast. Däcken hade grävt ner sig och det var fullt med sand under bilen. Vi grävde och grävde och grävde, men kom ingenstans. Nu hade vi haft nytta av ett par sandstegar som vi struntat i att ta med oss…

Toto sitter fast!

Tillslut letade vi upp lite skrot och Jan började hissa upp bilen med domkraften så att vi skulle komma åt att skrapa bort lite mer sand under. När vi hade hållit på en stund stannade en bil med fyra grabbar. Alla började hjälpa oss att gräva. I tre omgångar fick vi putta på Toto och så kom bilen en bit bakåt, innan den satt fast igen. Då var det bara att börja om från början 🙂 

Barnen letar skrot, för att lägga under domkraften
Tillslut fick vi hjälp att få loss bilen…

Efter en halvtimme var vi loss! Vi tackade grabbarna som hjälpt oss och sedan skulle vi fortsätta. Men – nu började det smattra från motorn igen… Det läckte vatten! Vi väntade en stund så att motorn kunde svalna lite och sedan fortsatte vi köra. Nu började vi tveka på om Toto skulle kunna komma fram på den sandiga vägen till Brinnande hålet. Hur skulle vägen se ut? Det hade varit så snopet att inte komma fram. Ända sedan vi har visat bilder på hålet till Edvin, redan innan vi åkte iväg, så har han pratat om att han verkligen vill dit.

Vi hade ungefär 1,5 timme kvar och försökte skynda på. Lunchen blev en sorglig historia på en litet hak med några brödknyten fyllda med potatis. Maten ute i byarna är ingen höjdare och absolut ingen smakupplevelse. Vi svängde av asfaltsvägen vid fyra och hade åtta kilometer med sand- och grusväg framför oss. Som tur var så var vägen helt okej. Det var bara en nedförsbacke i början som hade djup sand, annars var underlaget hårt. 

När vi närmade oss Brinnande hålet såg vi bara ett stort svart hål i marken, med eldflammor som blossade upp. Vilken mäktig syn det var! När vi körde närmare och gick ur bilen så kände vi hettan. Barnen ropade och tjöt, och jag förstår dom. Det var riktigt häftigt! Tänk att vi skulle campa precis bredvid och ha detta som utsikt. Vi körde upp på en liten kulle för att komma undan hettan, sedan satte vi på musik och plockade fram bordet och stolarna. Barnen lekte i sanden bredvid Toto och jag och Jan satt och tog in utsikten. Efter en stund började vi med kvällsmaten – grillad lök, paprika och kål i marinad med potatis och crème fraîche med vitlök och gräslök. Mums!

Blandade bilder från Darvaza Gas Crater, från första skymten av hålet från bilen till skymningsljuset med kratern bakom vår lilla camp

När det började skymma blev hålet rödare och rödare. Det är nåt magiskt med eld, så att sitta och spana in i ett stort brinnande hål i solnedgången var minst sagt speciellt.  När jag och Jan satt ute på kvällen så fylldes jag med en känsla att vi klarat av en viktig del av resan. Nu var vi här! Vi hade tagit oss med färjan från Azerbaijan, vidare in i Turkmenistan och ända hit. Det kändes extra härligt eftersom vi under eftermiddagen börjat tvivla på att vi skulle kunna köra hela vägen fram till Brinnande hålet med Toto. Det var en mäktig känsla att ligga i sängen i bilen med den stora brinnande kratern precis nedanför.

Vi vaknade upp tidigt och började göra frukost. Efter maten så var barnen lite frusna och ville värma sig vid elden. Vi sprang ner och vi värmde oss och tog in känslan att vara här en sista gång. Sedan packade vi in oss i Toto och började köra norrut mot Kone Urgenche och gränsen till Uzbekistan. Innan vi kom ut på asfaltsvägen så skulle vi köra nästan en mil på sandväg och komma upp för sista backen som var full med sand. Som tur var så klarade Toto backen och vi kunde pusta ut!

För första gången på resan blev det frukost inne i bilen…

När vi började köra norrut så blev vägen sämre och sämre! Vi trodde att vi skulle beta av sträckan på två till tre timmar, men istället gick det sakta framåt. Edvin och Alice satt i baksätet och försökte måla, Edvin tröttnade tillslut på alla gupp i vägen och bad oss varna honom innan guppen kom. Det var lättare sagt än gjort! Bilen slog i hålor oräkneliga gånger och vi satt och bet ihop och höll tummarna att bilen skulle hålla ihop. Runt lunch kände Jan att bilen drog snett. Punktering på framdäcket!

Vi stannade i kanten och Jan började skruva bort reservdäcket, som satt fast under bilen. Under tiden lagade jag lunch och barnen lekte bredvid bilen. Efter att han fått loss reservdäcket var det bara att byta däcket fram och surra fast det trasiga på taket. Tur att jag har en sådan händig man som fixade det på nolltid! Vi åt stekt potatis och ägg i vägkanten och sedan fortsatte vi, med tre sommar däck och ett vinterdäck med dubbar, mot Uzbekistan. Tyst hoppades vi båda att vi inte skulle få någon mer punktering, eftersom vi inte hade något mer reservdäck… 

Som tur var så klarade sig de andra däcken och vi kom fram till gränsen på eftermiddagen. Övergången tog över två timmar, trots att det var nästan tomt på folk. När vi skulle ut från Turkmenistan frågade vakterna om vi hade droger, vapen, drönare eller någon matta från Turkmenistan med oss. Allt verkade ungefär som ett lika allvarligt brott att smuggla ut ur landet 😉 Dessutom ville vakterna inte riktigt tro på att vi inte gått någon GPS på bilen, så det tog lite tid att övertala alla. En vakt gick till och med och hämtade en GPS för att visa oss ”Är ni säkra på att ni inte fick en sådan här på bilen?” Det verkar som att de flesta med Transitvisum får GPS, undrar varför vi inte fick det… 

Konye-Urgench, precis vid gränsen till Uzbekistan
Jan kollar att däcket sitter fast ordentligt
Ingenmansland, mellan Turkmenistan och Uzbekistan

Klockan 18 körde vi i alla fall in i Uzbekistan. Nu skulle vi bara ta oss till nästan stad, Nukus och hitta ett ställe för natten. Jag hade läst om ett hotell, som visserligen var ganska sunkigt, men hade bastu! Eftersom alla i familjen gillar att bada bastu och vi inte duschat på nästan en vecka så kändes det väldigt lockande. Vi var framme vid Hotel Kizil Kum när solen började gå ner och Jan började steka fattiga riddare till barnen. Klockan 21 var bastun varm och hela familjen badade, så jäkla skönt att tvätta av sig all smuts!

Vi fick ta bort däcket för att komma under grinden till Hotellet

När man snubblar på målsnöret… Ushguli – byn vi aldrig fick se

På onsdagen kändes det skönt att packa in oss i Toto igen och börja köra norrut i Georgien. Nu skulle vi lämna Svarta havet och börja köra mot Kaukasus-bergen. Det var kanske tur att vi inte visste vad vi hade framför oss. Två dagar med många stunder av ren panik och en känsla i kroppen att Toto aldrig skulle ta oss igenom detta. Det var inte ens skräckblandad förtjusning, utan vid flera tillfällen ren skräck och andan i halsen. Men mer om det om en liten stund…

I onsdags morse ställde jag in Ushguli på vår gps-app och fick veta att den förväntade tiden dit var nästan fyra timmar (haha, om det ändå vore så väl 😉 )… Så efter frukost på gästhuset i Batumi styrde vi Toto mot Kaukasus-bergen och Ushguli. Vi tog ett lunchstopp efter Kutaisi på en fin vingård, dock blev det inget vin till maten. Det verkar göras mycket vin här och finns många skyltar med ”Wine Route” längs med vägen, så för den som är intresserad av viner kanske det är hit som nästa resa bör gå?! Kvaliteten ska jag låta vara osagt eftersom jag inte druckit ett enda glas härifrån…

Efter att vi kommit ytterligare några mil så stannade vi till i byn Lentekhi och köpte glass i en liten affär. När vi sedan körde vidare så blev vägen blev vägen bitvis sämre och sämre. Det var sträckor utan asfalt och vägen var full med hål och stenar. Därför reagerade vi inte nämnvärt när vi började köra på grusväg och två extremt branta backar mötte oss. Jan körde ner utan att tänka och sedan stannade vi… Min enda tanke var, vad som än händer så kör vi aldrig upp den vägen. Det klarar Toto aldrig! När vi stannat till efter backen så kom en stor 4-hjulsdriven bil sakta nerför. Det var tre tjeckiska bilar som kom i följe. Alla kraftigt förhöjda, med fyrhjulsdrift och stora däck för att klara av tuff terräng. Vi blev bjudna på iskall öl för att fira att alla kommit nerför backen. Då visste vi inte vad som väntade längre fram, timme efter timme…

Vi pratade lite med tjeckerna, det var tre par och ett gäng barn som reste tillsammans varje år. Efter en liten stund fortsatte vi köra, det kändes tryggt att ha några bakom oss. Vägen blev sämre och sämre, men vi hoppades hela tiden att den skulle bli bättre snart. Vad som än hände så ville vi inte vända och tvingas köra upp för de branta backarna i början. Så vi körde på. Idiotiskt nu i efterhand, men då visste vi inte att hela vägen till Ushguli skulle vara sten, lera, vatten och grus.

Vi stannade till vid några grävmaskiner som höll på att jämna marken, då kom tjeckerna ikapp oss och vi sa att det är bättre att dom kör först. Vi skulle sinka farten för dom alldeles för mycket. När vi körde om en av vägarbetarna så gjorde han ett kryss med armarna och vifta, när han såg vår lilla Opel Combo efter de tre tjeckiska monstren. Han vilde tydligt att vi inte skulle fortsätta… Saktade vi ner och vände? Såklart inte… Vi hade redan bestämt oss – vad som än händer så vänder vi inte!

Vägen var en salig blandning av vassa stenar, branta backar, stora stenar och höga stup. Andra delar var blöta och leriga, med djupa hål. På många ställen hade bergssidan rasat ner över vägen och på andra delar hade floden tagit med sig vägen så att man fick korsa genom vattnet. Det var också flera partier med grävmaskiner och stenkrossar som försökte förbättra vägen. På ett ställe var Jan tvungen att köra upp på en tunn kant, med ett brant stup bredvid, för att komma upp för en back med en stor sten mitt i. Jag höll andan och ville knappt titta… 

Barnen satt bak och tyckte det var läskigt, men vi gjorde allt för att hålla båda lugna oh lyckades faktiskt. Det var inte helt enkelt när man själv kände paniken krypa på när vägen bara blev sämre och sämre. Edvin satt och tjattrade bak och Alice började bli trött. Då utropade hon helt plötsligt ”Det går inte att sova, grodan låter så högt” Nu var det självklart igen groda som tagit sig in i Toto, utan det var någonting i motorn som lät precis som en groda 🙂

Efter två timmar på ettans växel, med otaliga stora stenar som Toto skrapat i så kom vi fram till den lilla byn Tsana. Eller by och by, det var några enstaka hus som låg mitt bland bergen och kullarna. Vi kom dit när det började mörkna och samtidigt som tjeckerna. De hade precis bestämt sig för att slå läger och blev mycket förvånade när vi kom körandes. Alla trodde att vi satt fast någonstans längs med vägen…

Vi slog camp på en äng vid floden och hade bästa kvällen på hela resan. Trevligt sällskap, goda (ljumna) öl, bergen i bakgrunden, alla stjärnor ovanför och en brasa som sprakade i mitten. Det var fantastiskt! Vi fick veta att det fanns björnar här, så man fick absolut inte lämna några sopor eller mat utanför bilen på natten. En hund stannade vid oss hela tiden och sov i mitten av alla bilar. Vi fick veta att han skulle skälla om en björn kom, men det kändes mest som att han var glad att få lite sällskap och slippa sova helt ensam. Det var svalt på natten, så vi sov alla riktigt bra.

Vi vaknade upp till blå himmel, strålande sol och en magisk utsikt! När vi skulle köra vidare så erbjöd sig tjeckerna att vi skulle köra i mitten, så att vi kunde få hjälp om vi körde fast. Vi kände att det skulle sakta ner dom iför mycket, dessutom trodde vi att det snart skulle bli asfalt. Så vi avböjde deras hjälp. I efterhand så var det nog tur, även om vi hade haft draghjälp så hade Toto blivit totalt förstörd under. Stenarna på vägen var alldeles för höga för lilla Toto. 

Vi såg dammolnet efter bilarna och var återigen helt på egen hand. Vägen blev inte bättre, den blev sämre. Dessutom med fler och fler stora stenar.Vi stannade till och pumpade upp mycket mer tryck i däcken: 3,5 kilo bak och 3 kilo fram. Nu blev bilen någon centimeter högre och bilen skulle inte slå lika hårt i varje sten. Vi försökte även slå bort skruvarna i kompressorn, eftersom AC:n tar lite effekt från motorn. Bilen är alldeles för slö och klarar knappt en brant backe på låg växel. Vi hade kollat kartan och sett att det skulle gå mer och mer uppför, med vissa branta stigningar. Så vi började bli, om mjöligt, ännu mer nervösa. Vi lyckades inte få bort skruvarna, så vi fick köra vidare med AC, men det blev inte mindre svettigt för det… 

Tillslut kom vi till en brant backe full med stora stenar, vi mötte två cyklister i backen och Jan stenande precis innan några stora stenar som Toto garanterat hade blivit ståendes på. Cyklisterna sa att vi inte kan fortsätta. Vägen till Ushguli hade väldigt branta partier, både med stora stenar, men också löst grus. Det var ungefär 1,5 mil kvar och vi ville absolut inte vända… Jag stannade kvar och pratade lite med cyklisterna, under tiden gick Jan uppför backen för att se hur det såg ut längre fram. Han hade en plan att bygga upp med stenar framför de som var riktigt stora, så att vi skulle kunna ta oss över. 

Jag stannade kvar vid Toto och barnen lekte i vattnet som strilade nerför vägen. Vi hade sällskap av hunden som sovit vid vår camp under natten. Han hade lunkat med oss hela vägen och det kändes tryggt på nåt sätt. Vår lilla vakthund. Tillslut kom Jan tillbaka, han hade fått åka tillbaka ner med ett par från Armenien. De hade kommit i jeep från Ushguli och det hade tagit två timmar. Han som körde hade sagt till Jan att vi inte fick fortsätta. Det var alldeles för farligt. Han var van vid att köra off road och sa att det inte fanns en chans att komma upp. En del backar var extremt branta, med lösgrus, utan en chans att vända och stup på ena sidan. Jan hoppade in i Toto och backade ner, så att jeepen kunde köra förbi. Det verkade som att killen var orolig att Jan ändå skulle göra ett försök vidare, så han gick ut till mig och sa – Ni får inte fortsätta, det är för farligt! 

Det kändes som det största nederlaget. Nu skulle vi behöva köra hela vägen tillbaka! När vi kom fram till Tsana, där vi campade under natten så stannade vi till och köpte en Cola. Cyklisterna hade tagit sig dit, så vi pratade lite med dom innan vi fortsatte. Det var mentalt jobbit att vända, vi visste att vi hade varit nära att fasta oräkneliga gånger och ville inte alls köra upp för de sista två backarna. Samtidigt är det alltid enklare att veta vad man har framför sig. Så när vi väl börjat beta av kilometer efter kilometer på vägen tillbaka, från Tsana till Makhashi kändes inte alls lika jobbigt som dagen innan. 

Det tog två timmar och sedan var vi nästan framme i lilla byn Makhashi, men först skulle vi upp för två riktigt branta backar, som dessutom hade en snäv kurva så det var svårt att ladda tillräckligt med fart för att Toto skulle orka upp. Jag gick ut med barnen och satte dessutom vårt lilla nödverktyg i bakfickan (det är en ficklampa med fönsterhammare och rakblad för att skära av bilbälten). Jag hoppades att jag inte skulle behöva använda den, men jag var rädd för att Jan skulle volta med bilen… 

Jag och barnen gick upp för backen för att stoppa andra bilar från att köra ner. Precis när vi kommit upp så kom det en rysk jeep, som jag bad vänta i några minuter. Jan kunde inte se oss där uppe så vi hade bestämt att han skulle åka 10 minuter efter att vi gett oss av. Tillslut hörde vi Totos motor vråla och tro det eller ej, han klarade det! Vi pustade ut och snackade lite med ryssarna som fått vänta. Båda två tyckte nog att vi var lite galna som gett oss ut på den vägen i Toto, men också imponerade att vi kom så långt. Vi kan i efterhand konstatera att de vi mött längs med vägen kan enkelt delas in i två läger: de som blir imponerade och de som tycker att vi är rena idioter…. 

Vi stannade till på första ställe efter de sista backarna och kollade snabbt över Toto. Det verkar som att bilen klarat sig med en buckla under dörren, två skärmkanter färre, ett tilltufsat avgasrör, böjd kontakt för släpkärra och flera bucklor på fälgarna. Sedan är det repor över hela bilen, ända upp till taket och till och med på takboxen och markisen! Dessutom knarrar det från framvagnen, så där glappar det nog en del. Plus att motorn inte riktigt låter som den gjorde innan. Under har vi inte vågat titta än… Vad skadorna hade varit om vi inte haft skyddsplåten under motorn vill jag inte ens tänka på!

Efter en snabb skadekontroll beställde Jan en iskall öl. Det var skönt att bara sitta en stund och ta det lugnt. Sedan började jag köra tillbaka till Kutaisi. Det tog ytterligare någon timme och vi var framme först vid sex på kvällen. Vi tog in på ett gästhus och gick ut på stan för att käka. Det blev en tidig kväll, alla var totalt utmattade och slutkörda. Jag är otroligt tacksam för att jag har en man som min, jag vet ingen annan som hade klarat att ta Toto så långt och tillbaka! 

En första natt i Toto och lite mer bobilsfix

 Vi lider av nån typ av varannan-dags-syndrom just nu, när vi ena dagen känner att vi kommer hinna färdigt och nästa dag känner smått panik för att vi ALDRIG kommer hinna. Så just nu lägger vi mycket tid på bilen, men vi försöker ända att hitta på nåt kul med barnen varje dag. Som tur är bor vi i en idyllisk by på landet med många sjöar runt om. Det räcker att åka ner en sväng till sjön eller gå på en promenad tycker barnen att det är ett riktigt äventyr.

I lördags kväll körde vi ner med Toto till en sjö i närheten. Det blev ett perfekt avbrott och dessutom fick vi testa på bobilslivet. För er som undrar – Ja, det var ganska trångt, men faktiskt helt okej! Barnen lekte på stranden, Jan fiskade och jag gjorde yoga på brygga. Alla nöjda helt enkelt! Vi lyckades sova till halv åtta snåret och efter lite frukost var det bara att köra hem och fortsätta bygga på Toto.

Vi har hunnit med en hel del den sista veckan, nu är reservdäcket och en skyddsplåt fastsatt under bilen. Alla gardiner och myggnät är på plats och jag har sytt färdigt tältet över bagageluckan. Jan har byggt ett tackräcke och satt fast takboxen och en markis (ombyggd rullgardin) på taket. Vi har även bytt bilstereo, satt in ett extra batteri i bodelen med uttag för fläkt, kylskåp samt laddning av mobiler etc.

Nu är det mest småfix kvar, förutom köksdelen. Jan har byggt en ställning för gasolköket, men det är i princip det enda som är gjort. Så nu måste vi bygga lite smarta lådor för förvaring av bland annat kastruller, tallrikar, glas och bestick. Det tar vi imorgon.. Sedan väntar jobb för Jan onsdag och torsdag. Fredag hade vi tänkt ha det mesta färdigt, men det lär bli packning som står på schemat om jag känner oss rätt.

Det här är största projektet som återstår – bygga köksdelen bak i bilen…

Vi har i alla fall bokat färjebiljetter nu, på lördag åker vi från Trelleborg till Świnoujście. Det innebär att vi har fyra dagar kvar (och Jan jobbar två av dessa)… Önska oss lycka till 😉

Vattenskadat pass och ryskt visumstrul…

I förra veckan kom mailet som jag väntat på i en månad – vi hade fått inbjudan till våra transitvisum till Turkmenistan från ambassaden i London. Äntligen! Nu var det svåraste visumet på resan fixat 🙂 Så nu hade vi löst nästan allt pappersarbete och alla (förutom ett) visum inför resan. Vi har skaffat: grönt kort (intyg på bilförsäkring), internationellt körkort, reseförsäkring (med sk. Rysslandsintyg) och visum till Azerbaijan och Tadzjikistan.

Det enda som återstod var det ryska visumet, inga konstigheter tänkte jag och hade inte en tanke på att vi skulle kunna lämna visumcentralen utan att ens ha lämnat in våra pass för att ordna visum… Men så blev det. Trots att jag förberett allting, fixat inbjudan av godkänd turistorganisation, skrivit ut visumansökningar, klistrat på foton och fixat försäkringsintyg blev det blev ingen ansökan om ryskt visum för någon av oss igår.

På väg in till Göteborg för att fixa visum (trodde vi). I taket ser ni undersidan av vår säng.

Jag lämnade in Jans pass först och då fick jag ett barskt ”Han måste göra nytt pass, detta är inte giltigt!” från personen på andra sidan luckan. Jag förklarade att det inte är ett alternativ, vi har redan löst alla andra visum med detta passet. Skulle Jan göra ett nytt pass är inga av de andra visumen giltiga… Personen på visumcentralen var inte alls intresserad av att lyssna på det och blev mer och mer arg. Jag har ingen aning om varför, men jag skulle tydligen sitta tyst… Vi fick tillslut alternativet att betala för fyra visum och skicka in ansökningarna för alla. I samma andetag fick vi också veta att Jan kommer, med största sannolikhet, få tillbaka sitt pass utan visum eftersom ryska konsulatet inte sätter visum i ett vattenskadat pass.

Fyra pass, men tydligen endast tre som är godkända för ryskt visum…

Jans pass blev blött när han var på MC-semester i Storbritannien och Isle of Man förra året. Vi har rest runt en massa med det efter, utan att någon sagt någonting om passets skick. Vi sa tillslut till (den nu, om möjligt ännu, barskare) personen bakom disken att vi struntar i att göra några visum och fixar det på vägen istället. Så typiskt! Det hade varit så skönt att ha alla visum klara innan vi åker, men så blev det inte… Nu är det bara att hålla tummarna att Jans pass går igenom alla passkontroller längs med vägen och att vi får ett ryskt visum i Kazakstan utan bekymmer!