Bilkrångel & gästvänliga grannar

Under fredagen så skrämde Toto oss lite. Han har varit lite svajig det sista, först med tändningslåset och sedan batteriet, men nu trodde vi nästan att hela motorn gått sönder… Vi körde från Merzifon på morgonen och fortsatte mot Ordu. Väl där började vi leta camping vid havet. När vi stannat till på en Ikizler Camping och Jan skulle starta bilen för att köra till en av platserna längst ut vid havet så smattrade det från motorn och ett stort moln välde ut. En av ägarna sprang ut och tyckte inte att vi skulle köra en meter till. Det fanns en verkstad inte så långt bort som han tyckte vi skulle ta oss till. Efter att Jan kollat lite snabbt så sa han, nej vi kör till platsen och parkerar bilen där. Han trodde att det kanske bara var kylarslangen som läckte eller hade släppt i fästet. Jag höll tummarna för att han hade rätt…

När motorn svalnat lite så försökte Jan se vad som var fel, men han kunde inte hitta någon läcka i slangen. Det kom fram flera grannar på campingen och försökte hjälpa till. Fler än en erbjöd sig att hjälpa oss att få bilen till en verkstad. De flesta tyckte inte at vi skulle köra vidare, kanske hade de hört hur det smattrade när vi körde in på campingen… Det verkar som att Toto ville göra en storslagen entré 🙂

Jan grejar med bilen, jag röjer och barnen leker…

Det blev en lugn eftermiddag, Jan grejade med bilen och barnen varvade lekplatsen med lek vid vår lilla bobil. Under tiden röjde jag ur packningen från bilen och städade iordning. Det känns som att varenda skrymsle i bilen rymmer någonting, men jag lyckades göra lite mer plats och stuva undan saker så att vi slipper sitta med tre vattenflaskor, en ryggsäck, sju målarböcker, 49 pennor, 4 klubbor, våtservetter, kaffemuggar, solglasögon etc. etc. framme i passagerarsätet. Jan kunde konstatera att det måste blivit något övertryck som gjorde att vatten läckte ut, han rengjorde kylaren från massa klumpar och hällde på nytt vatten. Så nu håller Toto förhoppningsvis minst tusen mil till?! 😉

Kvällsmat på campingen. Edvin gömmer sig för eventuella mygg…

På kvällen gick vi in och la oss ganska tidigt och kollade på Sing allihopa. Sedan somnande barnen och jag och Jan lyckades beta av tre (!) avsnitt av Jägarna. När hände det senast?! När vi vaknade på morgonen så kom en granne fram till oss och frågade om vi ville äta frukost tillsammans. Vi tackade ja, borstade tänderna och gick sedan över till närmaste stugan. Vi hade bästa frukosten på hela resan tillsammans med Sevgican och Imdat. Vi blev bjudna på te, färskpressad druvjuice, oliver, ost, bröd, tomat, gurka och paprika. Vid nio var Imdat tvungen att åka iväg och arbeta, men vi satt kvar med hans fru Sevgican en stund till, med hjälp av google-translate så kunde vi prata med varandra. Imdat erbjöd att hans son skulle komma över och kolla på bilen och ta med den till verkstad, men vi sa att vi tänkte fortsätta köra österut och hoppas att Toto skulle hålla ihop. De bad oss ringa om bilen krånglade, så kunde dom hjälpa till. Vi kände oss verkligen välkomna och omhändertagna, så det var lite tråkigt att åka därifrån.

Frukost hos grannarna på campingen

När vi bara kört någon kilometer, till Ordu, såg vi att det fanns en stor linbana i staden. Vi stannade till och ställde oss i kö för att åka 510 meter upp på berget. Linbanan var 2 350 meter lång och tog runt 10 minuter. Vi fick en häftig vy över staden på vägen upp! På berget fanns det mest en massa bodar med krimskrams. Vi köpte en halv majskolv var till barnen och sedan åkte vi ner igen och fortsatte köra.

Lördagen skulle bli en lugn dag, med bara några mil och många stopp längs med vägen. Vi ville inte utmana ödet och förstöra nåt på bilen. Men Toto kändes precis som vanligt! Därför stannade vi till först efter en och en halv timmes körning och kollade oljestickan. Allt såg bra ut och barnen låg och sov bak i bilen så då fortsatte vi längre österut mot Trabzon. Vi stannade för lunch och lek alldeles för sent och sedan fick vi feeling och fortsatte köra. Så typiskt oss! Det blev ingen kort körning som först var planerat. 

Två flugor i en smäll, lekplats och lunch!

Vi körde nu inåt landet mot Sumela Monstery. Det är ett kloster som ligger insprängt i berget. Innan vi var framme i staden Macka, som ligger ca 1,5 mil innan Sumela, så hade klockan redan hunnit bli 18. Det tog över en timme att hitta ett hyggligt hotell för ett rimligt pris. Till och med camping kostade runt 200 kronor och eftersom det skulle bli under 15 grader på natten och regn så ville vi inte riktigt bo i Toto. Vi måste nämligen lägga ut all packning från bilen för att kunna bädda sängen och stuva in under sängen. Sedan på morgonen så är det samma procedur för att få upp sängen i innertaket. Om det regnar så betyder det att all packning och vi själva blir rejält blöta…

Macka, staden innan Sumela Monastery

När vi väl hittat ett hotell och skulle åka upp till rummet så råkade jag trycka på våningsknappen i hissen (Om ni har barn kan ni förstå hur besviken Edvin blev…) Så när alla gått ur hissen och började gå mot rummet så vände jag mig om efter Edvin. Han var borta! Jag sprang bort till hissen och ropade efter honom, då brakade hissen till. Jag tryckte på knappen för att hissen skulle komma till vårt våningsplan men ingenting hände. Då sprang jag ner till receptionen och personalen började ringa samtal efter reparatör och vi gick fram till hissen. Efter lite trixande så lyckades vi få upp en liten springa så att jag kunde prata med honom och försäkra honom att det inte var någon fara (med hjärtat i halsgropen). Han var lugn och stod och väntade. Efter 5-10 minuter (men som kändes som en evighet!) så lyckades personalen få upp en lite större springa så att en av killarna kunde lyfta ut Edvin. Han var lättad när han kom ut och alla i familjen fick en lång kram. 

Kvällen spenderades på rummet, vi satt i sängen och kollade på Pets och käkade mackor. På morgonen väntade hotellfrukost med fetaost, oliver, melon och annat gott. Frukost helt i min smak! Edvin hissen utan problem på morgonen, det verkar inte ha satt några spår att sitta fast. Tur det!

Perfekt avslut – yoga och film på rummet!

Vidare österut i Turkiet

I onsdags när vi skulle ta oss ut från Istanbul så var vi beredda på att det skulle vara mycket trafik, men det var nästan tomt på gatorna så vi tog oss fort fram. Istanbul är delat i två delar, den europeiska sidan och den asiatiska. Vi valde att ta färjan över Bosporen, som skiljer de båda sidorna åt och går mellan Svarta havet och Marmarasjön. Det blev en bra dag i bilen, barnen somnade efter färjan och när båda två hade vaknat så stannade vi vid ett frukt- och grönsaksstånd vid vägen. Vi blev bjudna på iskall vattenmelon och sedan köpte vi med oss lite blandade frukter och grönsaker. 

På färjan i Istanbul
Lite svalkande vattenmelon

Vi var framme vid Akcakoca runt lunch och stannade till vid en liten butik och köpte färskt bröd och fetaost. Vi körde vidare till Giritli Camping och där var det fullt med folk. Det verkade som att många familjer friade ledigheten tillsammans på stranden. Vi åt vårt färska bröd med tomat, lök och fetaost. MUMS! Det var härlig stämning och många grillande, tände brasor och spelade musik. Här stormtrivdes vi!

Barnen cyklade på campingen och lekte på stranden. På kvällen gjorde vi nudelwok med chili, paprika, lök och vitlök. Det var riktigt gott med någonting som var lite annorlunda mot det senaste. Vi hade bästa dagen på länge och alla i familjen njöt av att ta det lugnt. Jan lyckade till och med fixa AC:n. Knepet var tre skruv och en hammare… Magneten hade gått sönder, så han slog ner tre skruvar så att kompressorns hjul fastnade i varandra. Tur att jag har med mig en egen Oppfinnar-Jocke (för er som läst Kalle Anka) som har en lösning på det mesta 🙂

Vi hade tänkt att stanna två nätter för att vila upp oss lite, men på natten började det regna. På morgonen var det regn i luften, så vi valde att köra vidare mot Samsun. Även denna morgon så ville Toto trilskas med oss och vägrade starta. Batteriet var inte helt dött, men det hade inte tillräckligt med ström för att dra igång startmotorn… Det verkade som att runt 20 timmar stillastående, med kylskåp och fläkt var lite för mycket trots att vi har två batterier. Jan letade fram startkablar och så bad vi en på campingen hjälpa oss igång! 

Toto behövde lite hjälp för att starta på morgonen

Vi körde förbi ett stort köpcentrum på förmiddagen och valde att stanna till en stund där. Det fanns en stor lekplats där inne, som man fick betala ca 40 kronor per barn för 40 minuter. Under tiden gick jag och Jan iväg och köpte en ny högtalare med blåtand. Då ringde telefonen – Alice hade slagit sig och var ledsen på lekplatsen. Jag skyndade mig dit och tröstade henne, under tiden lekte Edvin med en massa barn där inne. Fyrtio minuter gick fort och Edvin ville inte riktigt gå därifrån, men vi lockade med fika. Klockan hade hunnit bli över ett när vi satte oss i Toto och fortsatte österut. 

Lekplatsen på köpcentrumet

Torsdagen flöt på och vi betade av mil efter mil österut i Turkiet. Klockan hade hunnit närma sig åtta när vi svängde av i staden Merzifon. Vi gick in och frågade efter rum på Korkmaz Otel, ett familjerum med frukost skulle kosta under 300 kronor. Hotellet var färdigt i början av 2019 så allt var rent och fräscht. Nästan för fint för oss 😉

Det blev en pussel- och spelkväll på hotellrummet

Moldavien & vidare till Transnistrien – landet som inte finns

I torsdags vaknade vi upp på en parkering i staden Kamenets-Podolsky i Ukraina. Vi hade ställt klockan, så runt klockan sex gick vi upp och började packa iordning vår lilla bobil för att ta oss till den moldaviska gränsen. Det visade sig vara ett bra drag. Vi var framme vid gränsen innan nio och då var det bara en bil före oss. Övergången tog ändå en timme, och sedan var vi i land tre på resan – Moldavien!

Solrosfält fanns det gott om i Moldavien

Vi började köra söderut i Moldavien och hamnade vid lunchtid i huvudstaden Chisinau. Vi stannade till vid en sjö precis utanför staden så att barnen kunde leka av sig och att vi alla kunde äta. Ingen av oss kände för en storstad så istället körde vi direkt mot Transnistrien. Kanske var du lika ovetande om detta (inte erkända) land som jag, tills för bara några veckor sedan? Jan däremot har haft lust att åka dit ett bra tag, men vi hade inte alls planera att åka förbi denna gången. För någon vecka sedan mötte vi en granne som precis kommit tillbaka från sommarens tågluff i Europa. De hade åkt in i Transnistrien och då började vi tänka – det kanske vi också skulle kunna klämma in på denna resan… 

Öppet landskap med kullar – Moldavien
Inte lätt att se vilket körfält man ska ligga i när det helt saknas mittlinjer…

Området, som ligger mellan Moldavien och Ukraina, förklarade sig självständigt från Moldavien 1990. Det har inte erkänts som en självständig stat av omvärlden. Landet får tydligen ekonomiskt stöd från Ryssland, har egen valuta, polis, tull, post, militär, rättsväsende, skattelagar och president. År 2010 tog landet bort krav på inbjudan för att få komma in och några år efter även visumkravet. Gränsen in till Transnistrien överraskade oss ändå lite. Det var en riktig gränsövergång med flera stopp med militärer och stridsvagnar. Övergång gick ändå smidigt, vi behövde bara berätta vart vi skulle bo, betala vägskatt och tala om vad vi hade för ärende i landet.

Precis innan gränsen till Transnistrien

Vi körde mot huvudstaden Tiraspol och stannade till för att köpa lite mat innan vi körde vidare till Red Star Camping. När vi köpt allt och skulle betala så gick det såklart inte att betala med kort… och vi hade inga kontanter (eller jag började ta upp Moldaviska Leu, men här var det ju visst annan valuta också!). Jag och Alice gick ut och letade bankomat, på vägen sprang jag på tre bussar med AIK-supporters. Jag snackade lite med en av killarna och fick veta att det lokala laget FC Sheriff spelade mot AIK ikväll. Vakten vid gränsen hade frågat om vi skulle gå på fotbollen, men eftersom varken jag eller Jan har något om helst sportintresse så vi hade ingen aning om vilken match han pratade om. 

Red Star Camping, Tiraspol, Transnistrien

Efter att jag och Alice lyckats hitta en bankomat så gick vi tillbaka till affären och betalade sedan körde vi vidare till campingen, som låg precis i utkanten av staden. Det visade sig att killen som vanligtvis drev ställett var bortrest, i stället var hans bror med familj där. Tur för oss! Både Natalia och Igor var hur trevliga som helst och dom hade två grabbar, Pavlet och Nikita. Perfekt leksällskap till Edvin och Alice 🙂 Vi blev bjudna på soppa första kvällen och satt uppe och pratade. Vi hade så trevligt tillsammans att vi bestämde oss för att stanna en natt till. Dagen efter, i fredags, så visade våra nya vänner oss en skatepark i staden. Barnen lekte där hela förmiddagen med sina cyklar. Alla tre hade hur mycket energi som helst! 

Första kvällen på campingen, vi fick soppa av Natalia & Igor
På väg in till skateparken, det fanns en gångväg längs med floden.

Runt klockan 12 så blev det mörkare och mörkare på himlen, det verkade som att det skulle bli värsta åskovädret. Vi packade snabbt ihop oss och Natalia och Piotr gick hemåt med barnen, men vi tänkte gå in i staden och kika. Precis när vi gått så öppnade sig himmelen! Vi hann söka skydd på uteserveringen på en restaurang. Tyvärr så var den inte öppen, utan under renovering. Vi satt där enbar stund medan regnet öste ner ute och åskan dundrade över oss. Det var riktigt häftigt!

När det lugnat ner sig lite så skulle vi gå in till staden, men det blev inte riktigt som planerat den eftermiddagen. Jag halkade med Alice i famnen och båda två dunkade i huvudet i en marmormur. Jag tuppade av och såg stjärnor. Alice började gråta direkt, så hon svimmade aldrig av. Vilken tur! Efter att Jan hjälpt mig upp så tröstade jag Alice och hon verkade inte ha så ont, det verkade som att hon klarat sig! Jag däremot hade fått värsta bulan och hade ont i huvudet. När vi gått några meter så märkte jag att jag hade blod på handen. Jag frågade Jan om jag blödde från huvudet, men han hittade ingenting. Då lyfte jag lyfte på Alice keps och hon var helt blodig på bakhuvudet. Det spred sig snabbt och snart var klänningen helt nerblodad. Iskall skyndade vi in på en restaurang och försökte se hur såret såg ut. Det var på drygt två centimeter och ganska djupt på ena sidan. Vi bestämde oss för att ta en taxi till campingen, som bara låg någon kilometer bort.

Alla har fullt upp 🙂 Om ni kikar in noga så ser ni allt blod bak på Alice klänning..

Vi knackade på hos Natalia & Piotr. Skulle vi åka till sjukhuset, ta in på hotell eller stanna kvar? Vi lyckades tvätta såret och efter en stund så lekte Alice precis som vanligt. Vi bestämde oss för att stanna kvar. Barnen lekte hela kvällen och vi satt och pratade och hade en trevlig kväll. Morgonen efter så sa vi hej då till våra nyfunna vänner och körde mot Moldavien och Rumänien. Barnen var lite ledsna, men förhoppningsvis så ses vi igen någon gång 🙂

Gruppbild med våra vänner!
Vi spanade in slottet i Bender på vägen tillbaka till Moldavien.

Just det, Jan har aldrig gångra synpunkter om innehållet i bloggen, men han tyckte bestämt att rubriken för detta inlägget skulle vara ”Transnistrien – och sedan svartnade det för ögonen”. Just den här gången fick han inte riktigt som han ville… Men alla andra gånger i livet så är självklart hans åsikt väldigt viktig 😉

Äventyret har börjat – nu är vi i Polen

Nu är vi på väg! Den sista veckan har vi verkligen haft fullt upp, men vi lyckades få allt färdigt. Vi fick ett kök på plats och hann med alla andra tusen grejer som hör till när man ska vara borta i flera månader och ha ett helt hem med sig. Det blev precis som jag trodde, på fredagen blev det packning av allt i bilen och fixa iordning hemma. Det kom förbi lite grannar och vänner titt som tätt under dagen och önskade oss en trevlig resa. Älskar att bo på landet där alla ser efter varandra 🙂 Under fredagen kändes det inte som att vi snart skulle ge oss ut på en lång resa, dagen gick i ett och rätt som det var så var det kväll. Vi kom i säng ganska sent och ställde klockan på fyra. Eller Jan lyckades ställa sin på 4.50, så det var tur att jag också ställt min… Strax efter fem körde vi hemifrån mot Trelleborg där vi skulle ta färjan till Swinoujscie. Vi kom fram en kvart innan incheckningen stängde, bra tajmat med andra ord 🙂

Färjan tog 7 timmar, men gick hur smidigt som helst. Vi varvade soldäcket med att sitta inne och läsa böcker, äta Singoalla, leka med bilar och kolla lite på TV. Ni som åkt färja vet att det inte väntar någon kulinarisk upplevelse. Om man inte äter kött så är utbudet dessutom väldigt begränsat, så det fick bli pommes för min del. Alla blev mätta och det är väl det som räknas.

Ombord på Nils Dacke mot Swinoujscie

Vi var framme i Polen strax innan 17 och kollade in en ställplats i byn Wolin, strax efter färjan. Det var mängder av folk överallt och vi insåg ganska snart att det nog var något event i byn. Mycket riktigt det var Festival of Slavs and Vikings med folk från hela Europa på besök. Varenda parkering, camping och ställplats var fulla, så vi körde vidare. Med en jävligt missnöjd Alice i bilen lyckade vi köra en timme söderut, till byn Morzyczyn och Camping Hania som låg precis vid en sjö. Vi slängde snabbt ur cyklarna och gav oss iväg på cykelpromenad längs med stranden. Det var massor med folk och matstånd överallt. Det visade sig var en festival (Gastro week Festival) i denna byn också. Vad är oddsen för det tro?! Vi stannade ute till klockan tio och käkade Burritos, Tacos och Quesadillas. Så jäkla gott! Efter en lång dag som avslutades med några timmar ute och x antal kilometer cyklande för barnen så var alla trötta och vi somnade gott i Toto.

Stranden vid Morzyczyn

Vi vaknade runt klockan åtta och ordnade frukost, sedan höjde vi upp sängen i taket och packade in alla saker på sin plats igen. Det är verkligen compact living där varje sak åtminstone bör ha sin plats, men vi har inte riktigt kommit dit ännu. Efter några nätter till så har vi nog fått kläm på det 🙂

Frukost på Camping Hania

Några sköna semesterdagar i vårt kära grannland

Nu har vi redan varit hemma över en vecka! Det är med andra ord hög tid att dela med mig av av våra sista dagar på vår Eurotour 2018! Vi körde ganska långa dagar från Schweiz och norrut i Tyskland. Efter en natt mitt i landet så tog vi oss, på torsdagen, upp till gränsen mot Danmark. Här gjorde vi som de flesta andra som åker denna vägen – stannade till på Scandinavian Park och handlade x antal ölflak… Här fanns det också en stor lekpark, så självklart fick barnen leka av sig innan vi åkte vidare mot Danmark.

Det var omöjligt att få skarpa bilder här, barnen var inte stilla en sekund 🙂

Det är alltid att tråkigt att köra norrut, man vet att semestern snart är slut.. Varje gång jag har åkt genom Tyskland har också vädret hjälpt till att dämpa stämningen, med regn, regn & regn.. Denna gången hade vi för en gångs skull vädrets makter på vår sida och vi klarade oss med bara några droppar regn! När vi kom till Danmark, som bjöd på strålande sol, så bestämde vi oss för ytterligare ett stopp på hemvägen. Det blev på en mysig ställplats vid hamnen i Aadenraa. Här var det som att hela familjen pustade ut och kom in i semesterläge igen.

Vi hade egentligen bara tänkt stanna en natt i Danmark, men eftersom det kändes som att hela familjen njöt av att få några bonusdagar i husbilen så stannade vi lite extra. Under två dagar tog vi det förvånansvärt lugnt och varvade stranden med lekplatsen utan en endaste promenad eller cykeltur. När vi åkte mot Grenå var barnen överlyckliga, den dagen blev det TVÅ olika lekplatser och TVÅ olika stränder. Kan det bli bättre?!

När vi färjade över från Grenå till Varberg tog vi hytt, vilken lyx 😉 Barnen tyckte att det var spännande att sova nere under bildäck, i ett eget litet rum. Vi kunde för en gångs skull köra av färjan utvilade, på morgonkvisten förra söndagen. När vi någon timme senare sladdade in på grusplanen hemma och gick in i huset så kändes det STORT. Efter 1,5 månad i en liten husbil så kändes det nästan lite ödsligt… Sista semesterdagen gick i alla fall fort och vi lyckades åtminstone tvätta några maskiner och röja lite i vår lilla Pärla. Dagen efter väntade jobb för min del. Hej vardag!

Vackra Breil – När en liten fransk bergsby blir helt rätt

När vi var på Côte d’Azur så hade vi tänkt stanna till i Cannes, men efter att ha betat av Antibes, Nice och Monte Carlo så var båda två lite trötta på trånga kuststäder. Istället började vi köra norrut. Kruxet var att Jan såklart hittat en MC-firma utanför Cuneo i Italien som bygger motorcyklar till Dakar-rallyt. Dit ville han självklart kika in och köpa lite delar! Eftersom vi lämnade kusten på en söndag så behövde vi fördriva en dag innan vi kom dit. Tur det, för det gjorde att vi stannade till i den vackra bergsbyn Breil. Vi hittade en camping som låg intill en alldeles grön flod, med isande kallt vatten. Här låg husen tätt emot berget och floden, med små trånga gränder emellan. Så mysigt!

På måndagen började vi köra norrut mot Buano Race Parts. Vägen dit var otroligt vacker, med serpentinvägar och grönskande berg och dalar. Vi hade hoppats på lite svallade temperaturer uppe i bergen, men termometern visade ändå uppemot 35 grader… På vägen stannade vi till på en gårdsförsäljning med massa gamla grejer och allt mellan himmel och jord. Kul att gå runt och titta, men det blev inga fynd till huset, tyvärr.

När vi väl kom fram till MC-butiken så var den stängd! Jag ringde upp och lyckades med hjälp av Google Translate förstå att det var lunchstängt fram till kl 14. Det var bara en halvtimme kvar, så under tiden åt vi lunch i husbilen. Vid två hängde vi på låset, men ingen dörr öppnades… Då gick vi till baksidan och hittade ett gäng killar på verkstaden/kontoret. Det visade sig att butiken var stängd på måndagar och att de grejer som Jan ville ha var beställningsvara och inte fanns på lager. Så surt!

Något besvikna började vi köra norrut och tog oss hela vägen till Aosta. Här handlade vi upp förråden och sedan tog vi in på en liten camping vid floden. Efter det började vi köra mot Schweiz…

Sista dagarna på Korsika med lite poolhäng och ännu en strand – Plage du Cupabia

Efter Bonifacio körde vi norrut på Korsika, längst med slingriga bergsvägar. Vi hade inget direkt mål för dagen, men vi såg några campingar längs med vägen och stannade till en på. Den var helt perfekt, en liten camping precis vid vattnet. Självklart var det helt fullt. Vi pratade med en gubbe som berättade att han kommit dit varje sommar i 37 år! Tillslut stannade vi på en stor camping som till och med hade pool. Inte likt oss kanske, men det kändes faktiskt riktigt härligt att spendera eftermiddagen vid en pool. Trots att Jan var tvungen att bada i kalsonger (och Edvin åkte så mycket rutschkana så att det gick hål på hans badbyxor 🙂

Om ni funderar över varför Jan badade i kalsonger, så berodde det inte på nån modeidé från hans sida utan man var tvungen att ha tighta badbyxor, typ Speedos, i poolen… Det kom en vakt och sa till Jan att han var tvungen att byta från sina badshorts. När Jan sa att han inte hade några andra fick han till svar att kalsonger var ett utmärkt alternativ… Man lär sig nåt nytt varje dag, osv…

Dagen efter åkte vi vidare längs med kusten norrut och stannade till på Plage du Cupabia. Här låg de en camping precis vid vattnet och vi hade tur att hitta en plats i skuggan. Här var det rena rama vilda västern och man fick parkera vart man ville… Det gick strömsladdar kors och tvärs över området, men vi lyckades faktiskt hitta ett ledigt uttag. Vi var framme på campingen redan vi innan 11, så vi fick hela dagen till att hänga vid husbilen och på stranden. På kvällen sprang det runt ett gäng med barn utanför husbilen, och Edvin & Alice vill självklart också vara med. Det slutade med att alla satt på en filt ute och målade. Jag fick hämta in båda två vid 22-tiden 🙂

Vi hade tänkt stanna två nätter här och åka tidigt upp till färjan på fredagen. Eftersom grindarna öppnades först kl 06 så fick vi åka kvällen innan istället. Ägaren var schysst och lät oss stå kvar till kl 19 utan att vi behövde betala extra. Det passade oss perfekt, då kunde vi hänga på stranden ända till kl 17.30. Efter det fixade vi kvällsmat, duschade och gjorde i ordning husbilen. Sedan bar det av mot Ajaccio, där färjan skulle gå mot Nice på fredag morgon.

På väg in till staden körde vi förbi en stor åker med en massa husvagnar och husbilar på. Men det var ingen skylt om om nån camping så vi körde in mot färjeläget och tänkte ställa oss på en parkeringsplats över natten. Det visade sig vara lättare sagt än gjort… Fullt med folk och bilar i staden, en halv milimter från att köra i en backspegel och parkeringsplatser med max takhöjd under två meter… Jag behöver väl knappt berätta att Pärlan är högre?!

Så det slutade med att vi åkte tillbaka till åkern utanför staden och lyckades hitta infarten. När vi väl parkerat så var det ingen som kunde engelska (surprise!), men tänkte att vi står kvar tills någon säger till oss. Det verkade vara någon typ av (religiöst?)möte. Det fanns till och med ström, men det vågade vi inte koppla in oss på… Vi sov i alla fall gott och vid 06 åkte vi mot färjan som skulle ta oss till Nice.