september 2019 – Lilla familjen reser

Slutet på Wakhan Vallley & nära slutet på Pamir Highway (med riktigt j*a höga bergspass)

Nu hade vi ”bara” lite över 60 mil kvar av legendariska Pamir Highway, men skulle Toto hålla hela vägen? Av de mil vi hade framför oss så var nästan 50 mil på riktigt dålig väg, dessutom skulle vi köra över fyra stycken bergspass på över 4000 möh. Fram till Sary Tash i Kyrgyzstan hade vi förstått att vägen skulle vara en utmaning. Vi tog oss sakta, sakta framåt. Framvagnen var återigen helt lös, man-tar-vad-man-har-lagningen i Khorogh visade sig inte hålla så länge… För att göra det hela lite mer spännande så var vägen nästintill öde på både andra bilar och byar och vi saknade reservdäck. Om någonting hände, så skulle det ta tid att få hjälp! Just det, om du är nyfiken på hur det kom sig att Jan cyklade över det högsta bergspasset på 4655 möh och jag fick en fripassagerare i Toto får du fortsätta läsa 🙂

Efter Wakhan Valley, där vi körde längs med afghanska gränsen,
körde vi i norra Tajikistan istället bredvid den kinesiska…

När vi vaknade upp utanför verkstaden i onsdags (25/9) så var vi förväntansfulla över dagen. Skulle lagningen hålla? Vi hade bestämt oss för att ge bort takboxen, takräcket, extra batteriet, stora vattendunken, kylskåpet och lite annat smått och gott om vi fick lagningen till ett bra pris. Vi kände att vi troligtvis inte kommer hem med Toto, så då kunde vi lika gärna ge lite saker till vår mekaniker. Dessutom så är alla kilo vi kan banta ner bilen bra inför bergsbestigningarna framöver.

Tackräcket, takboxen och markisen åkte av…

Barnen passade på att cykla lite innan vi packade in oss i Toto igen

Efter att vi ätit frukost så ville han inte ge oss ett pris, utan vi skulle säga vad vi ville betala. Tillslut visade vi honom alla saker vi ville ge honom och frågade om sakerna och 50 USD kändes bra som betalning. När vi började plocka ner allting började han fixa ventilerna på alla däck samt rengjorde luftfiltret och dieselfiltret, så han var nog mer än nöjd.

Bästa platsen att diska på? Jag tror nästan det!

Edvin började helt plötsligt sortera sina leksaker i olika högar, när jag frågade vad han gjorde svarade han att ena högen var saker han och Alice skulle spara. Den andra högen skulle Osmans tre flickor få. Snälla, omtänksamma Edvin! Så när äldsta dottern kom förbi gav Edvin allt till henne. Han fick feeling och gav bort mer och mer saker, jag sa bara till honom att han inte behöver ge bort någonting han tror han kommer ångra. Sedan kände jag att han är stor nog att bestämma själv. När han sa – ”Vi kan ge bort Alice cykel också!” var enda gången jag stoppade honom.

Edvin har börjat sortera barnens leksaker,
det hela slutade med att han gav bort långt mer än hälften!

Osman ville att vi skulle köra tillbaka ungefär två mil upp till Yamchun Fortress för att testa på lite tuffa vägar med branta backar, för att sedan svänga förbi hans verkstad så att han kunde kolla att allt verkade tätt. Vi gjorde som han ville och det verkade faktiskt som att lagningen höll. När vi stannade till uppe vid fortet hade vi kört serpentinsvängar 430 meter uppför branta backar. Fortet låg på 3200 möh och byn där verkstaden låg var ”bara” på 2800 möh. Vi tog en kaffe från termosen vid fortet och sedan vände vi bilen och körde mot Osmans verkstad.

Det kändes som att vi kom hem när vi svängde in på verkstaden igen. Barnen sprang direkt ut och började leka i vattendragen och folk började samlas runt bilen. Osman kollade på fästena till motorn och kontrollerade att lagningen av hålet i växellådan höll tätt. Det gjorde det! Eftersom bilen fortfarande var slö på låg växel och i branta backar bad Jan honom rengöra dieselfiltret och EGR-ventilen. Jan lyckades också se att klämmorna på den nya slangen i kylaren inte satt fast riktigt. Det hade kunnat sluta riktigt illa om slangen lossnat! Osman bara skakade på huvudet och sa ”No good mechanic!” till vår mekaniker i Khorog och satte fast klämmoran riktigt. Det kändes både skönt och lite sorgligt att köra från verkstaden. Det kändes verkligen som hemma på nåt sätt!

Precis när vi kom tillbaka var det för en gångs skull bara Osman där,
men det fylldes snabbt på med folk 🙂

Så här mycket skräp var det i EGR-ventilen…

Efter Vrang var det precis tre mil till Langar där vi tänkt stanna över natten. Vi kom iväg från verkstaden runt klockan fyra och var framme vid Hostel Behruz ganska exakt en timme efter. Vi fick en kanna te, kakor, choklad och lite nötter på altanen och sedan tog vi en välbehövlig dusch. Vi tog det lugnt på stället och snackade med några andra som bodde på där, det var tre killar på MC och en som gick eller liftade sig fram längs med vägen. Killarna på MC hade kommit från Osh och var helt förstörda över vägen… Just den vägen skulle vi ge oss på dagen efter, 23 mil på dåliga vägar och två bergspass på över 4000 möh innan vi nådde Murghab. Hur skulle det gå för Toto? Den största utmaningen för Toto är sand eller serpentinvägar med grus och vi hade hört att det skulle finnas båda delar under vägen vi hade framför oss.

Innan Langar passade vi på att tanka, nästa chans skulle vara i Murghab. Då fick vi syn på den här stackarn…

När vi styrde från Langar, i torsdags (26/9), och ut i ödemarkerna som väntade under några dagar framöver så trodde vi nästan att det skulle ta slut i första uppförsbacken. Toto slirade och lyckades inte komma upp för backen… Jan fick snabbt släppa på bromsen och rulla ner en bit för att ta sats (utan att komma över kanten!) Då kom vi upp för första backen och klarade faktiskt de andra också. Nu började vi verkligen fundera på hur dagen skulle gå…. Vi hade ett bergspass på 4344 möh att köra över, flera partier med lös sand och riktigt dålig väg ändå tills vi kom ut på Pamir Highway igen. Där skulle det åtminstone vara (riktigt jävla dålig) asfalt…

Det var ett mäktigt öde landskap vi körde genom,
med snötäckta bergstoppar i bakgrunden

Under dagen körde vi från nio på morgonen till åtta på kvällen. Vi körde genom ödeland, från Langar till Alichar passerade vi inte en enda by och vi mötte endast två andra bilar, en militärjeep och en annan överlandsbil. När vi kom ut på Pamir Highway igen med asfalt, strax innan fyra på eftermiddagen, blev Jan så glad att han pussade asfalten! Lyckan varade inte så länge, vi insåg snabbt att även denna vägen var riktigt dålig…

Tillbaka på asfalten och *Pamir Highway*!

Alla har vi ett Veto-kort när vi verkligen inte vill stanna någonstans och när vi kom till byn Alichur vid klockan 16 så slängde Jan in sitt. Han ville att vi skulle fortsätta 10 mil till Murghab. Jag insåg att vi skulle få köra sista biten i mörker, men sa ändå okej. Här är 10 mil inget man betar av på dryga timmen, utan det tog nästan fyra timmar på tvåans och treans växel. Det var vackert att köra genom dagens andra bergpass, detta på 4137 möh, i skymningsljuset. Sedan blev det snabbt mörkare och mörkare.

Självklart fick vi punktering i mörkret utanför Murghab. Hela däcket var söndertrasat! Nu hade vi inte reservdäcket på taket, utan under bilen. Så först fick Jan krypa under för att få bort däcket. Det var inte helt enkelt eftersom Jan tidigare gjort en speciallösning så att han skulle få bort däcket med de verktyg han hade med sig. Nu hade Osman, mekanikern i Vrang, satt fast däcket och då kom hylsorna inte åt bultarna… Med en polygrip löste Jan det ändå och sedan fick han bytt det trasiga däcket. Under tiden satt jag och barnen i bilen och smaskade i oss en påse Ahlgrens bilar. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att äta upp den sista påsen från Sverige.

När vi väl kom fram till den lilla staden Murghab (3600 möh) hittade vi snabbt till gästhuset Mansur Tulfabek. Där blev vi erbjudna te med bröd och det kunde inte passa bättre! Efter att vi ätit somnade Edvin i soffan och jag och Jan satt och pratade med ett norskt/svenskt par, Daniel & Thea, som cyklade Pamir Highway och vidare i världen (spana in mer om deras resa på bloggen Lifecycle.nu). Så skönt att kunna sitta och prata svenska en hel kväll!

Det första vi gjorde efter frukosten i fredags (27/9) var att gå till Murghabs containermarknad. Här ute i ödemarken tar man vad som finns , ås varför inte bygga upp en hel marknad med containrar, lastbilshytter osv?! Efter att vi köpt med oss lite bröd och godis försökte vi leta upp en däckverkstad. Nu körde vi utan reservdäck, eftersom det ena blev helt söndertrasat igår.

Vi lyckades hitta till stadens däckverkstad ”The Terminal”, men där var det tomt. Kanske skulle någon komma förbi på eftermiddagen, eller imorgon sa någon till oss. Det orkade vi inte vänta på! Nej, vi fick helt enkelt fortsätta utan reservdäck. Mentalt var det lite jobbigt att köra på de dåliga vägarna utan ett endaste däck i reserv, men vi hade inte mycket alternativ.

Det här visade sig vara Murghabs däckverkstad,
blir ni förvånad att vi inte lyckades hitta ett reservdäck här?!

Karakul låg bara 13 mil bort, men det tog fem (ja, du läste rätt 5!) timmar att komma dit… På vägen passerade vi det högsta bergspasset på 4655 möh! Galet högt, men som tur var klarade både vi och Toto av den tunna luften. Vi hade alla hunnit acklimatisera oss vid den höga höjden eftersom vi tagit oss högre och högre för varje dag sedan vi kom in i Tajikistan.

Snart på Ak Baytal passet, 4655 möh, men först hann vi köra ikapp Daniel & Thea..
Ser ni föresten staketet bredvid Toto på bild nr 4? Det är gränsen, eller ingenmansland mellan Kina och Tajikistan.

När vi bara hade några hundra meter kvar till toppen kom vi ikapp två cyklister. Vi stannade till och frågade om allt var okej. Det var det inte. Tjejen började gråta och svarade att hon var helt slut. Jan hoppade ur bilen och sa – ”Jag tar din cykel upp, hoppa in i bilen så får du skjuts av min fru!”. Hon tittade förvånat på honom och sken upp av lättnad och tacksamhet. Efter att hon hoppat in i bilen bjöd jag på godis och barnen vakande till och undrade förvånat vart Jan tagit vägen… Den tunna luften och branta backen gjorde det kämpigt för vårt vrålåk, men Toto klarade att ta oss upp på 4655 meter över havet! Det blåste fruktansvärt kallt på toppen, och när Jan kom upp var han som en isbit. Perfekt att kunna sätta sig i en varm bil och fortsätta köra. Så kom det sig alltså att Jan cyklade (eller cyklade och cyklade, ledde en cykel snarare…) upp på det högsta bergspasset på Pamir Highway. Inte illa, eller hur?!

Jan och italienaren har kommit upp till toppen. Han var nog lite trött för trodde först att Jan cyklade på sin egen cykel och att jag körde med som följebil…

Toto på 4655 (och jag och Jan på 4657) meter över havet!

Karakul låg på 3900 möh och här var det kallt!, under 10 grader på dagen. I Murghab hade vi haft -5 grader på natten och här var det ännu kallare så temperaturen kröp säkert närmare -10. På vintern blir det visst upp till 60 minus här! Det var svårt att hitta ett okej boende i staden som gud glömde, men tillslut hittade vi ett som faktiskt var helt okej – Home Stay Erkin. Visst det var fortfarande utedass, som låg en bit från huset. Men här var det i alla fall murar runt gården som tog bort den värsta vinden. Vi var framme vid 17 och då började det redan mörkna.

Barnen gillade inredningen på *Home Stay Erkin*

Vi fick te och mackor och sedan kvällsmat någon timme efter blev det middag. Vi spenderade kvällen i det gemensamma rummet och barnen målade, klistrade och höll på med gnuggisar i flera timmar. Det var två turistgrupper med guide och chaufför som bodde på samma ställe, en från Italien och en från USA/Canada. Det var trevligt med lite liv och rörelse runt oss! Dagen efter väntade ännu en milstolpe på resan – då skulle vi förhoppningsvis lämna Tajikistan och åka in i Kyrgyzstan. Kanske skulle vi till och med komma hela vägen till Osh och därmed till slutet av Pamir Highway…

Barnen målar i halvmörkret. Här fanns det ingen ström, men varje kväll brummade en generator igång i några timmar…

Wakhan Valley & ännu mer bilkrångel

Nu var det dags för försök två av Wakhan Valley och det visade sig sluta med en Toto som föll i bitar. Nu började jag faktiskt tvivla på att Toto klarar av att ta oss hela vägen hem igen… Förutom dåliga vägar och bilkrångel så bjöd dalen också på bad i en flera tusen år gammal varm källa, gästvänliga människor och lugna dagar i en liten by när en mekaniker försökte lappa ihop Toto så gott det gick.

En av flera militärkontroller längs med vägen

Passnummer etc etc fylls i vid en annan militärkontroll

När vi styrde mot Wakhan Valley i lördags (21/9) kunde vi inte ana att vi skulle komma tillbaka till Khorogh samma kväll, med nya bekymmer som krävde hjälp av samma mekaniker som hjälpte oss dagen innan. Vi tog oss i alla fall två-tre mil från Khorogh innan problemen började. Då märkte Jan helt plötsligt att bilen var helt orkeslös i en uppförsbacke. Det hände ingenting när han gasade… Han tänkte först att det var dieselfiltret som var tätt, men det var bilen som kokade. Han stannade till och öppnade motorhuven. Kylaren var helt tom på vatten! Vi väntade tills motorn svalnat och sedan fyllde vi på med vatten.

Vi körde en bit till och stannade sedan igen och det blev snabbt gott om folk runt bilen. Alla ville ta sig en titt och alla hade en åsikt om vad som var fel. Kylarfläkten fungerar inte, kanske hade säkringen gått? Osv osv… Det verkade i alla fall inte som att det läckte någonstans och det var ett mirakel att motorn inte gått sönder! Eftersom motorn inte hade gått upp i temperatur igen så bestämde vi oss för att fortsätta. Vi tog med oss en kille om bodde i en by lite längre bort, han skulle visa oss till sin by Barchidev där det fanns en mekaniker. När vi väl kom dit så visade det sig att mekanikern inte var hemma. I vanlig ordning var det ändå gott om folk som ville titta och komma med synpunkter på vad felet kunde vara.

Stopp nummer 3 – lunch i väntan på att mekanikern skulle dyka upp

De försäkrade oss att mekanikern var på väg, han skulle vara här om 20 minuter. Tiden gick och ingen mekaniker kom. Jag lagade lunch och barnen lekte i sanden utanför bilen. Under tiden kollade Jan och några killar på lite allt möjligt under motorhuven. Här är folk så gästvänliga, först fick jag en massa äpplen. Sedan kom en gubbe och gav mig en påse med tomater och efter ytterligare en stund fick vi en massa päron. När jag försökte tacka nej så dumpade de helt enkelt frukterna i bilen 🙂 Eftersom mekanikern inte dök upp och motorn knappt gått upp temperatur när vi körde hit så bestämde vi oss för att fortsätta. Vem vet när mekanikern kommer tillbaka, här kan 20 minuter betyda tre timmar.

När vi stannade vid en militärkontroll en bit fram så började det smattra. Det läckte vatten, men vart? Jan öppnade snabbt motorhuven, men det var omöjligt att se var det läckte. En kille kom fram och sa att det fanns en mekaniker i byn Snib, fem kilometer längre fram. Han skrev upp mekanikerns namn på en papperslapp och berättade också att det fanns några varma källor i närheten av byn. Kanske kunde vi bada när mekanikern lagade läckan?!

Bilen kokar igen vid militärkontrollen, barnen tog det hela med ro och fortsatte sova 🙂 Alice skulle tvunget ligga under filt, trots att det var 30 grader ute och vi saknar AC…

När vi väl kom fram till Snib lyckades Jan få en liten grabb att visa vägen. Det visade sig att hela byn låg på en bergssida och när Jan började köra så gick det snabbt allt brantare och brantare uppför. Tillslut var det så brant så jag funderade på om vi skulle klara det. Toto vrålade och spann uppför backen. Det rök från vägen och kvinnorna och barnen som stod högst upp verkade måttligt roade av att vi tog med oss ett stort rökmoln, men upp kom vi.

På väg mot Snib, som vanligt med Panjfloden bredvid och Afghanistan på andra sidan…

Nu var motorn riktigt varm och självklart visade det sig att inte heller denna mekaniker var hemma… Vi bestämde oss för att köra tillbaka till byn Barchidev, kanske hade den mekanikern kommit tillbaka nu. Vi hade kört en bra bit uppför, så kanske skulle vi kunna rulla en bit för att bespara motorn lite… Sagt och gjort, vi rullade de fem kilometerna tillbaka till asfalten och sedan lyckades vi faktiskt rulla stora delar av vägen. Det var mest nedför och under långa sträckor kunde vi rulla utan att ha motorn igång. När vi kom tillbaka till Barchidev så hade mekanikern fortfarande inte kommit tillbaka. Vi bestämde oss för att inte vänta kvar där, om vi körde tillbaka till Khorough direkt skulle vi hinna fram innan det blev mörkt.

Vi fick stanna några gånger på vägen tillbaka, men motorn höll sig ganska kall eftersom vi fortsatte rulla stora delar av vägen. Vi svängde in på Pamir Lodge efter klockan 18 och nu lyckades faktiskt Jan se att det läckte från en slang. Vi fick tag på mekanikern och vi bestämde att Jan skulle köra dit bilen imorgon bitti, klockan 07.30. Barnen kände sig som hemma och Alice utbrast ”Vi har varit här innan!”.

Tillbaka på *Pamir Lodge* och mekanikern tar sig en titt på den läckande kylarslangen

På söndagen (22/9) gick Jan upp och körde bilen till mekanikern. Sedan åt vi frukost och hängde på stället. Jan fixade lite med ett däck som läcker, han bankade ut några bucklor på fälgen så förhoppningsvis håller det tätt i fortsättningen. Efter någon timme hos mekanikern var bilen färdig! Nu kunde vi ge oss av igen och ge Wakhan Valley ett nytt försök 🙂

Jan hämtar Toto hos mekaniken på förmiddagen

Vid 12 tiden körde vi återigen ut från Khorog mot den varma källan vi blev tipsade om igår – Garmchashma Hot Spring. Det är en flera tusen år gammal källa, med massa mineraler och kalk i vattnet. Vi var framme vid klockan 14 och gick in och badade. Från klockan 14-15 var det kvinnor som fick bada utomhus, i den naturliga källan och männen fick bada inomhus. Tur för mig! Jag tog med mig barnen, eftersom luften inomhus där männen fick bada var som en bastu. Vattnet var väldigt varmt, långt over 42 grader så barnen ville helst inte bada utan satt mest och kollade på. När vi kom ut stod Jan och stekte pannkakor. Bästa lunchen!

Jan steker pannkakor vid baksidan av den varma källan

Det verkar som att vi måste ha bilstrul varje dag, för nu hade vi ett däck som läckte. Efter att vi lämnat den varma källan och körde mot Ishkashim fick vi stanna var 20:e minut och pumpa däcket. Vi kom i vanlig ordning fram i skymningsljuset och nu hade jag fått feber… Vi hittade ett gästhus, men efter att vi packat in oss visade det sig att toaletten var utomhus. Inte så skönt med magsjuka, feber och kyliga kvällar, men det fick gå. Gubben som hade stället var extremt på, så fort vi visade oss gick han efter och kollade över axeln. Så jobbigt! Jan blev dessutom mer eller mindre tvingad att äta kvällsmat på stället, trots att vi gång på gång sagt att vi skulle laga kvällsmat själva. Edvin och Alice slapp middagen på stället så Jan gjorde mat till barnen efter att han ätit. Jag hoppade över maten helt och hållet och låg i sängen med feberfrossa.

För en gångs skull var det inte Toto som hade bekymmer, utan en annan bil på vägen…

När jag vaknade på måndagen (23/9) mådde jag redan lite bättre, så vi bestämde oss för att köra vidare. Efter frukosten fixade Jan en läcka på däcket som vi haft problem med igår. När han var färdig upptäckte han en till större läcka… Typiskt, för att få det tätt behövde vi svänga förbi en däckverkstad innan vi lämnade Ishkashim. Lösningen var en innerslang på ena däcket (100 kronor för slangen och en femma för jobbet!) och efter det fortsatte vi mot Langar.

Ena däcket får innerslang, nu ska det hålla tätt!

Vägen dit skulle visa sig bli den största prövningen hittills… När jag stannat bilen fem mil innan Langar och Jan startade Toto så lät hela motorn skit. Jan trodde att drivaxlarna gått sönder och öppnade motorhuven. Det hade läckt olja! Kunde detta vara slutet för Toto? Det gick inte att köra med bilen, men kanske skulle vi kunna rulla ned för backarna… Som tur var hade jag stannat uppe på ett bergskrön, så Jan kunde rulla flera kilometer till nästa by. Vi stannade till vid ett fält där det var fullt av folk som höll på att ta in hö. Så fort vi öppnat motorhuven kom det, som vanligt, snabbt folk som var nyfikna på vad som hänt.

Här har vi ännu inte hittat vad som är fel med Toto…

Efter ett tag upptäckte en kille ett stort hål i växellådan! Hur hade vi kunnat missa det?! Den är gjord av aluminium och det verkade inte helt enkelt att hitta någon som kunde svetsa aluminium någonstans i närheten. Efter mycket om och men så lyckades en kille få fram att vi skulle åka till en mekaniker utanför byn Vrang, han kunde kanske svetsa aluminum. Efter två timmar stannade en bil som kunde bogsera oss två mil till mekanikern Osman.

Väl där frågade vi om han kunde svetsa aluminium – Nej, svetsa aluminum går först i Osh eller Dushanbe fick vi, inte helt oväntat, till svar. Han tog sig en titt under motorhuven och det visade sig att hela motorn låg lös uppe på skyddsplåten som Jan satt fast under. Alla motorfästen hade släppt, men motorn hade fortfarande suttit fast på ett ställe – i växellådan. Växellådan satt precis bakom skyddsplåten, så när vi smällt i den tillräckligt många gånger gick den sönder och det blev ett stort hål i växellådan. Nu satt motor och drivaxlar helt lösa och det var därför Jan trodde att det var drivaxlarna som gått sönder. Det var ett under att drivaxlarna och motorn klarade sig. Växellådan verkade också klarat sig, förutom det stora hålet på 10*15 cm då… Osman grejade med bilen från klockan tre till sju på kvällen. Då stängde han för dagen och trots att han bara kunde några ord på engelska så förstod vi att han hade en idé om hur han skulle kunna lösa det. Om det hela skulle fungera var en annan sak 🙂

Första bilden visat hålet i växellådan, när en slang döljer det. Inte helt enkelt att se först, men på bild nummer två syns hålet på 10*15 cm tydligt. Nedersta bilden är tagen precis när vi kommit fram till Osmans verkstad.

Vi bjöd Osman på kvällsmat.
Han bodde på andra sidan fältet, men tackade ja till lite mat…

På tisdagen (24/9) vaknade vi upp runt klockan sju, precis efter att solen gått upp och när alla herdar började gå förbi med sina djur. Det var kallt innan solen började värma marken, men inga minusgrader utan snarare runt 5-10 grader skulle jag tro. På dagen blev det över 25 grader, så det är en del temperaturskillnad.

Barnen lekte antingen i sandhögen eller vattendraget intill. På morgonen var det kallt, då föredrog barnen sanden.

När det blev varmare underhöll sig barnen med att kasta ner leksaker i vattnet
och plocka upp sakerna längre ner i bäcken.

Det fanns flera olika vattendrag och ibland åkte leksakerna iväg riktigt långt!

Under dagen när Osman arbetade hade han konstant en folksamling runt sig, det var oftast mellan fem och 15 personer som iakttog honom. Han visade oss att det inte saknades några bitar från växellådan, det var ett rakt snitt på hålet. Hans idé var att göra nya motorfästen och limma fast den lösa delen på växellådan. Sedan skulle han behöva göra nya fästen till växellådan och efter det skulle vi förhoppningsvis ha en Toto som fungerade igen!

Vi hämtade dricksvatten (som smakade blä) i byns brunn

På eftermiddagen gick jag och barnen en cykelpromenad inne i byn. Vart vi än gick så bad alla oss komma in på te, vi tackade lika artigt nej varje gång och barnen cyklade upp och ner i alla vattendrag som gick kors och tvärs genom byn. Det var kanske en timme kvar tills solen började gå ner, så nu började alla kossor, åsnor, getter och får gå hemåt och passerade oss på vägen. Det var så fridfullt i den lilla byn, vi stortrivdes så det gjorde oss ingenting att vara kvar i några dagar.

När vi kom tillbaka från promenaden fick vi veta att Osman nästan var färdig, han skulle troligtvis bli helt klar innan han gick hem för kvällen (arbetsdagen i verkstaden sträckte sig från 07-19). Så galet! Vi trodde knappt att det var sant och vågade inte riktigt hoppas på att lagningen skulle hålla. Skulle vi verkligen kunna fortsätta dagen efter?!

Äntligen Pamir Highway & självklart lite bilkrångel

Vilken känsla det var när vi lämnade Dushanbe. Nu var det dags för legendariska Pamir Highway som ska vara en av de vackraste bergsvägarna i världen. En del av tjusningen är att du kör på den näst högsta landsvägen som finns! Nu håller vi bara tummarna att Toto klarar av underlaget, den tunna luften och höga höjden. Än så länge har vi fått testa på lite höga höjder och bilen har fått sig några fler skråmor. Vi har till och med behövt ta hjälp av mekaniker för att fixa en kass framvagn, som höll på att ramla i bitar… Toto har i alla fall tagit oss en bra bit över 1 000 mil sedan vi styrde hemifrån i början av augusti, så jag tvivlar inte på att vi kommer hela vägen hem 🙂

Pamir Highway går från Dushanbe i Tajikistan till Osh i Kirgizistan och sträcker sig 1255 kilometer. Låter det som en baggis? Tro mig, det är inte som en landsväg hemma som hade betats av i 100 km/h. Ofta är underlaget så dåligt att en får köra fram på de lägsta växlarna. Vägen, som egentligen heter M41 är världens näst högst belägna landsväg. I Pamirbergen finns det gott om toppar över 6000 meter, och vi ska KÖRA över ett pass på 4655 meter över havet! Det finns ett gäng andra pass som också går över 4000 meter längs med vägen. En vanlig avstickare från Pamir Highway är att köra längs med Wakhan Valley. Dalen fortsätter längs med Panj floden och den afghanska gränsen från Khorog och förbi Langar.

Aamir Highway & Wakhan Valley. Bild från advantour.com

Här ser ni bild över höjdnivåerna längs med vägen. Bild från Caravanistan.com (som för övrigt är bästa sidan för allt när det gäller resor längs med Sidenvägen, oavsett om det är med bil eller ryggsäck)

I onsdags (18/9) började vi köra från Dushanbe, eftersom Edvin legat däckad i magsjuka i några dagar och vi andra inte var 100 så valde vi att bara köra tre timmar till Kulob. Det är betydligt varmare sedan vi kom in i Tajiksitan, med temperaturer på mellan 30-35 grader. Perfekt att Jan kopplade ur AC:n, eller hur?! Speciellt med magsjuka och feber som kommer och går… Att köra över Kulob var egentligen en avstickare från Pamir Highway, men M41 från Dushanbe till Qalai-Kum är så dålig så de flesta väljer att köra söderut över Kulob. Ifrån Qalai-Kum körde vi sedan ut på Pamir Highway och fortsatte längs med den söderut mot Khoroug.

Bilder på President Emomali Rahmon finns det gott om…

Minnesmärket för brutala attacken mot sex turister i juli 2018. En bil prejade cyklisterna från vägen, stannade bilen och knivhögg dem. Attacken ledde till fyra dödsoffer och två skadade. Fruktansvärt!

På onsdagen tog vi oss alltså till Kulob och väl där letade vi upp ett hotell och lyckades fixa rum och parkering för Toto under tak, med ström till kylskåpet. Vi har framme vid tre-tiden och spenderade eftermiddagen och kvällen på rummet. Så det blev en lugn dag, trots några timmar i bilen.

Vi fick parkera inne på en biltvätt, på kvällen lagade vi mat i bilen.

Vi fick frukost på hotellet på torsdagen (19/9) och vid nio körde vi mot Qalai-Kum. Vi hade läst att vägen här skulle vara sämre, så vi var förberedda på det värsta. När vi lämnade asfalten och vägen istället bestod av ganska stora runda stenar så hörde vi direkt ett nytt ljud i bilen. Vi var vana vid den slutkörda stöddämpningen, men nu var det nåt annat som lät… Vi betade av kilometer efter kilometer, som blev till mil efter mil och höll tummarna att det inte skulle bli värre. Efter två timmar kom vi ut på asfalt och då kände Jan hur bilen vandrade på vägen. Berodde det på spår i asfalten, eller var framvagnen lös? Vi körde tillbaka till byn vi just passerat och lyckades hitta en ramp vi kunde köra upp på. Det fanns ingen mekaniker, men gott om folk som ville ta en titt. Jan kände efter och tyckte att allt satt fast så vi fortsatte. Det kände lite surt att vi stått parkerade vid en mekaniker i Kulob… Kanske borde vi ha låtit honom ta en titt på Toto, men det är lätt att vara efterklok.

Vi följde floden Panj från förmiddagen och resten av dagen, vi körde sakta framåt och stannade för fika och lunch längs med vägen. Floden löper längs med gränsen mellan Afghanistan och Tajikistan. På vissa ställen är floden inte alls bred så man ser byar och folk på den afghanska sidan. Vi kommer följa denna flod i flera dagar, ända till Khorogh och vidare genom Wakhan Valley.

När vi hade kört nästan 250 kilometer och klockan hunnit passera 18 så stannade vi till vid ett lastbilsstopp precis vid floden, två timmar efter Qalai-Kum. Efter att ha pratat med några lastbilschaufförer och en kvinna som drev en liten restaurang intill så bestämde vi oss för att sova i Toto där. Vi ställde oss precis vid flodkanten, och åt lite kvällsmat, med utsikt över Afghanistan. På kvällen kom det fler och fler lastbilar, så vi stod tillslut hel innestängda och vi alla sov gott i några timmar.

Vårt stopp för natten, på ett lastbilsstopp efter Qalai-Kum.

Sedan började Alice få magsjuka och fick gå på toaletten (eller toalett och toalett, snarare pottan eller i naturen) flera gånger på natten. Plus att Edvin blev sämre och också fick gå upp mitt i natten. Det är trångt att komma i och ur bilen, så det blir ett litet projekt varje gång. Nu hoppas vi på att alla blir friska snart, även om det inte verkar troligt. Jag är rädd för att alla kommer vara halvkassa tills vi lämnat Tajikistan (eller kanske till och med Kirgizistan)! En av anledningarna till att magproblem är vanliga här är den höga höjden, som bland annat gör att vatten kokar under 100 grader och lämnar kvar bakterier. Yummie!

Vi vaknade ändå upp relativt utvilade i fredags (20/9) och fortsatte mot Khorog. Det var bara 18 mil dit, men vi hade hört att det skulle ta ungefär sex timmar. När vi kört någon kilometer så såg vi en bilramp och stannade till. Det visade sig att det var en mekaniker och han tog en titt på bilen. Jan skruvade bort däcket och förklarade vad som var fel. Mekanikern ruckade på spindelleden (den som håller fast hjulet i karossen) och visst, det glappade kraftigt i framvagnen. Han kunde inte göra nåt åt det på plats eftersom han inte hade några delar. När vi frågade om vi kunde fortsätta mot Khorogh svarade han ”No problem!”. Vi hade inte många alternativ så vi fortsatte och hoppades att hela framvagnen inte skulle lossna… Det var 18 mil kvar, behöver jag ens nämna att det skulle vara på dåliga vägar?

En mekaniker tar sig en titt på framvagnen och däcket…

Naturen längs med floden var otroligt vacker och trots att bilen blev värre och värre så lyckades vi njuta av vägen… Jag ville inte alls köra för nu kände jag hur bilen vandrade längs med vägen när Jan körde. Så fort han bromsade styrde bilen mot vänster och in mot berget, så fort han gasade styrde den åt höger och ut mot floden… Det var ganska otäckt, speciellt eftersom vi hela tiden körde på en smal väg med berget och floden på vardera sida. Vad skulle vi göra om hela framvagnen lossnade?!

När vi väl kom fram till Khorog så var det inte helt enkelt att undvika att köra in i andra bilar, men Jan lyckades ta oss genom staden ut mot en verkstad som fanns utmärkt på iOverlander (en app med tips på allt från boende till mekaniker och bensinstationer längs med vägen) utan att göra något märke på andra bilar. Tur det eftersom vi kör här oförsäkrade… Nu är ju i och för sig frågan vad det hade gjort för skillnad att ha en försäkring som kostar 2 USD mot att köra utan? Jag gissar på att det inte spelar någon större roll, men är tacksam att vi än så länge inte behövt få redan på det.

Åsnor – ett av alla djur som det finns gott om på vägen

Jan stannade till utanför porten, på det som skulle vara en bra verkstad. Den var stängd, så Jan gick in och gick fram mot huset. Under tiden var jag kvar i bilen med barnen. Helt plötsligt hörde jag hur Jan skrek för sitt liv och ropade på hjälp. Jag blev helt iskall och rusade in genom porten. Där mötte jag Jan och en stor vakthund! Den hade bitit honom kraftigt i låret och på några ställen på händerna. Som tur var hade han på sig tjocka jeans, så tänderna hade inte gått igenom byxorna. På händerna däremot blödde det lite. Så otäckt. Jag vet inte när jag blev så rädd sist, på något sätt blev jag lite lugnare när jag såg hunden (eftersom Jan redan fått bort den och den stod lugnt bredvid honom), det hade varit värre om det var en människa han retat upp. Vilken tur att han inte tog med sig barnen, då vet jag inte hur det hela hade slutat. Hunden gick upp till midjan på Jan och om den hade gett sig på barnen hade det kunnat sluta illa. Nu är Tajikistan visst ett land med gott om rabies, så det kan i och för sig fortfarande visa sig bli ett halvtaskigt slut på det hela…

Toto utanför porten där det skulle ha funnits en mekaniker…

Det låg en brandstation intill och vi hade fört sånt liv så brandmännen kom ut och undrade vad som hände. När vi förklarat situationen så fick vi köra in i deras garage och en mekaniker kollade på bilen. Han såg problemet och erbjöd sig att laga det, om vi kunde få tag i reservdelen. Vilket var lättare sagt än gjort, eftersom den med största sannolikhet skulle få fraktas från Dushanbe. En av grabbarna hade numret till ägaren av Pamir Lodge där vi tänkt bo, så han ringde upp honom. Vi kom överens om att det bästa var att åka till lodgen direkt. Han skulle prata med sin granne som var mekaniker, kanske kunde han hjälpa oss…

När vi kom fram stod mekanikern redan och väntade på oss utanför Pamir Lodge och ägaren hjälpte till att översätta. Som väntat fanns det inte några reservdelar, men han trodde att det skulle gå att lösa ändå. Det var en mekaniker i riktig Jan-stil – man tar vad man har och löser problemet. Vi var beredda på att få stanna i några dagar, så vi packade ur bilen och sedan lämnade Jan den hos mekanikern som bodde precis intill. Under tiden lekte Edvin & Alice i vattendragen som rann precis utanför rummet. Bästa lekplatsen – lera och vatten! Klockan var redan fyra på eftermiddagen, så vi hann inte med så mycket mer den dagen. Jan gick förbi mekanikern på kvällen och då visade det sig att Toto skulle vara klar om 30 minuter. Helt galet! Han hade vänt på spindelleden och svetsat nya fästen. Hoppas det visar sig vara en hyfsad lösning 🙂

Mekanikern tar sig en titt på Toto utanför *Pamir Lodge*

Solnedgången på ett litet berg precis intill *Pamir Lodge*

I lördags (21/9) hade vi ställt klockan på sju för att hinna ner till gränsmarknaden med Afghanistan i Ishkoshim, som låg ungefär tre timmar bort (trots att sträckan bara är 10 mil). Det visade sig att frukosten inte serverades fören klockan åtta, så det var bara att vänta… Efter att vi ätit så erbjöd sig ena tjejen som jobbade där att visa vart marknaden låg på kartan. Tur det! Det var nämligen ingen marknad i Ishkoshim denna lördagen. På grund av säkerhetsläget hade det bara varit gränsmarknad med Afghanistan där två gånger i sommar. Vi fick veta att det fanns en likadan marknad i Khorog och den skulle vara öppen från 8.30 till lunch. Vilken tur att vi frågade!

Bron över floden Panj, på bron köar folk från Afghanistan som ska till gränsmarknaden

Vi packade in oss i bilen och var framme vid marknaden runt klockan 10. Vi gick runt och kikade och shoppade med oss några saker hem. Vi behövde inte köa för att komma in, eller visa våra pass, men från Afghanistan var det långa köer. Säkerhetsläget gör att de tre gränsmarknaderna med Afghanistan i Ruzvat, Ishkashim & Khorog periodvis är stängda. Det verkar som att marknaden i Khorog för tillfället har öppet varje lördag, så det var tur att vi prickade in rätt dag i staden.

Under gårdagen hade jag och Jan funderat på om vi skulle köra omvägen längs med Wakhan Valley som har ett högt bergspass och dålig väg, eller om vi skulle följa Pamir Highway. Båda två kände att det är nu eller aldrig – vi ville inte hoppa över den delen som alla säger är en av höjdpunkterna. Så efter marknaden fortsatte vi följa Panjfloden och styrde mot Wakhan Valley.

Fanbergen, Dödens Tunnel & magsjuka i Tajikistan

Det sista veckorna har vi kört genom öken, öken och åter öken. Just därför var det extra härligt när bergstoppar tornade upp sig efter att vi passerat gränsen till Tajikistan. Vårt första stopp blev Fanbergen vid sjön Gushor. Äntligen var vi tillbaka i Toto och vildcamping. I Uzbekistan har vi mest vandrat runt i städer, visst det har också en charm, men efter tre städer på raken, Khiva, Bukhara & Samarkand, så längtade vi alla efter att laga mat ute, tystnaden och att få sova i bilen. Efter Fanbergen styrde vi mot Dushanbe, men först skulle vi upp 2700 meter och köra igenom Dödens Tunnel… Låter det lockande?

Landskapet i Tajikistan blev genast väldigt annorlunda

I lördags åkte vi från Samarkand på förmiddagen och styrde mot Tajikistan. Innan vi lämnade Samarkand behövde vi tanka. Som jag skrivit om tidigare så är det inte helt enkelt att få tag på diesel i landet. Lördagen var inget undantag. Vi frågade på flera tankstationer, men ingen hade diesel. Den fjärde eller femte vi körde in på svarade först ja, sedan nej, sedan ja igen. På Ryska såklart. Han ville först inte sälja oss diesel, men efter att han varit ute och luktat i tanken så litade han på att vi faktiskt hade en dieselbil och gick med på att sälja till oss. Då kom nästa hinder, vi hade inga Uzbekiska Som utan bara dollar. Vi lyckades komma överens om en kurs och han tankade i 10 liter. Det tog lite övertalning, så tankade han i 10 liter till. Efter ytterligare övertalning fick vi ytterligare 10 liter… Ett helt uppdrag för att få tanken full 🙂

Toto utanför Hotel Rahmon
Samarkandbröd (och obligatoriska guldtänder)

Det var ungefär fyra mil från Samarkand till gränsen, så vi var framme runt lunch. Det var inte mycket folk, men systemet hade (precis som vanligt) en hel del förbättringspotential. Det fanns ingen bilparkering, utan vi stod i en smal kö med bilarna, utan möjlighet att köra om. När vi fått våra pass stämplade och egentligen skulle kunna köra, så var inte bilen framför oss klar. Så vi fick snällt sitta och vänta en onödig kvart på att alla i bilen före oss var färdiga… Allt som allt tog det ungefär två timmar och sedan var vi i Tajikistan! Det är alltid härligt att köra in i ett nytt land!

Strax innan fyra svängde vi av vägen vid Sujina och styrde mot Fanbergen och de sju sjöarna, vägen dit var sista milen grusväg och uppför. Inte Totos favorit, men vi kom fram i alla fall. Ungefär halvvägs in kom jag på att vi inte hade något reservdäck, så då satt jag och höll tummarna att däcken skulle klara sig utan punktering. Lite efter fem körde vi ner till en plan yta framför tredje sjön. Perfekt plats att campa på! Det stod redan en bil där med ett par från Schweiz och några lokalbor fiskade i sjön, så helt ensamma var vi inte. Jan gick fram och hälsade och då fick han en nyfångad forell.

Nu var vi uppe på 1700 meter, så det var en bra start för att acklimatisera oss för de höga höjderna som väntar framöver. Det kändes på temperaturen att vi var högre upp, så fort solen gick ner blev det rejält kallt. Vi fick ta på oss tröjor, jackor och mössor för att hålla oss varma. Mysigt på nåt sätt! Edvin sprang direkt ut och lekte i gruset och bäcken som ledde ner till sjön. Alice följde efter och snart var båda två inbitna i leken. Edvin ville inte ens sluta när solen gått ner och det var mörkt ute.

Chips med höjdsjuka
En nöjd Edvin

I söndags morse ville Edvin direkt ut och fortsätta leka. Så härligt! Vi gjorde havregrynsgröt och kokade ägg till frukost. Sedan började Jan fixa med bilen, under tiden tog jag ut all mat och kollade över förråden och packade iordning. Jan tog en hammare och slog ut bucklorna på fälgen och pumpade luft i däcket. Om vi har tur så håller det tätt och vi har ett reservdäck som funkar 🙂 Sedan rengjorde han luftfiltret och tog bort skruvarna som han ”lagat” AC:n med. Hädanefter får vi köra utan AC, eftersom det tar lite hästkrafter som vi kan behöva i bergen. När han grejade såg han att ena framlampan var helt lös.

Just då kom det två stycken minibussar och ett gäng pensionärer välde ut för att kolla på utsikten vid sjön. Det var en gruppresa och den första som gick ur bilen sa ”Vi såg er i Khiva”. Alla ville veta mer om vårt äventyr och var imponerade över Toto och att vi gjorde en sådan här resa med två små barn. Chaufförerna ville hjälpa Jan med lampan, så helt plötsligt var det tre stycken som stod och skruvade på Toto. Vi fick lite skumgummi som ena killen tryckte fast under, så nu sitter den som berget!

Nu hade klockan börjat närma sig tolv och vi fick lite panik att vi inte kommit iväg ännu… Så vi packade iordning allt och började köra mot Dushanbe. Vi hade framför oss 1,5 timme på slingriga grusvägar innan vi nådde asfalten och Alice protesterade bak, så båda två fick sitta fram när vi körde. Det var första gången på resan som vi lät barnen åka fram, men det lär bli mer av det uppe i bergen när vi kör sakta på dåliga vägar. Direkt efter att vi kommit ut på asfalten somnade bad två bak i sina säten och vi betade av mil efter mil.

Lunchstopp längs med vägen
En hund fick våra rester

Vid 17.30 var vi framme vid Anzobtunneln, som också kallas Dödens Tunnel. Tunneln ligger på 2700 meter över havet och är 5 kilometer lång. Anledningen till att det kallas dödens tunnel är för att den helt saknar ventilation, är smal och i stora delar helt saknar belysning. Det är gott om avgaser i luften så sikten är extremt dålig även med helljus… Jag ville inte ens tänka tanken på vad som skulle hända om bilen skulle lägga av inne i tunneln… Toto tog oss igenom tunneln levande och nu hade vi bara åtta mil kvar till Dushanbe.

Vem vill köra in?
Äntligen ljus i tunneln!

Vi körde in på Green House Hostel i mörkret, klockan hade hunnit bli efter 20 innan vi var framme. Vi fick sätta oss och vänta på att en motorcykelägare skulle komma tillbaka, så att han kunde flytta sin motorcykeln och vi kunde parkera bilen innanför grindarna. Vi satte oss och tog en te och åt kvällsmat när vi väntade. Vi valde att sova i bilen på stället, eftersom det bara fanns ett stort rum kvar som kostade 45 dollar. Klockan hade hunnit bli efter 22 innan vi hade parkerat bilen och gjort i ordning sängen.

Skymningsljus uppe i bergen (och en smutsig vindruta!)

På måndagens morgon vaknade vi vid sjutiden av att Edvin suckade och stönade. Han hade blivit sjuk och spydde flera gånger (som tur var hann han till toaletten!). Vi valde att ta ett rum på stället och nu fanns det rum lediga för 29 dollar natten. Vi hängde på rummet i princip hela dagen. På eftermiddagen sa Edvin att han ville ha pannkakor så då ordnade vi det. Han hade inte mått illa på några timmar, men nu hade han fått feber. Febertoppen på kvällen var 40,2 grader… Stackars liten! Vi var på rummet hela familjen och höll honom sällskap.

Vi sov ända till 10.30 idag, tisdag. När hände det senast? Edvin var lite bättre, men vi spenderade ytterligare en dag på rummet så att han kunde vila upp sig riktigt. Nu börjar det klia lite i mina och Jans fingrar, men vi får se om det blir någon Pamir Highway imorgon eller om vi väntar till torsdag. Vi vill absolut att Edvin ska vara helt frisk innan vi åker, eftersom det kommer bli ont om ställen att sova på och många timmar i bilen när vi väl börjat köra. Tänk, om några dagar dundrar vi fram längs med Pamir Highway med en avstickare till Wakhan Valley, där Tajikistan ligger på ena sidan Panjfloden och Afghanistan på andra sidan. Som vi längtar!

Pannkakor till lunch idag också, sjuklingen fick bestämma mat även idag!

På tisdagen, efter att ha varit på stället i nästan två dygn,
följde Alice med mig på promenad.
Här har vi precis lyckats få ut pengar. Cash is King!

Längs med Sidenvägen – Khiva, Bukhara & Samarkand

Uzbekistan har verkligen överraskat mig. Vilket land! Den mest mytomspunna handelsvägen Sidenvägen går tvärs genom landet. Om du letar efter sagostäder, gamla fort och spännande historia om mäktiga kungadömen så kan Uzbekistan vara resmålet du letat efter. Arkitekturen i tre av städerna, Khiva, Bukhara och Samarkand, som alla ligger längs med Sidenvägen, är helt fantastisk! Det är gyllene moskéer, minaret och madrasas med mosaik i alla nyanser av blått! Allt känns som hämtat från Tusen och en natt!

Bukhara, en av städerna längs med *Sidenvägen*…

I måndags vaknade vi upp rena och nybastade i ett förvisso ganska sunkigt hotell. Vi fixade frukost och sedan körde vi till ett försäkringskontor och fixade bilförsäkring. Det kostade under 20 kronor för en månad… Jag hoppas att vi aldrig behöver få reda på om den ens är värd pappret den är skriven på! Efter det började vi köra söderut, mot Khiva. När jag satt och kollade kartan såg jag att det fanns ett helt område med fort i närheten, Elliq-Qala. Namnet översätt till Femtio fort, men området kallas även ”Golden Ring of Ancient Khorzem” och vissa av forten är en bra bit över 2000 år gamla. Det kunde vi självklart inte bara köra förbi!

I 9 fall av 10 är jag glad att vi har egen diskborste med oss… Snuskiga kök är vardag…

Vi stannade först vid Kyzyl Qala som till viss del har blivit restaurerat. Barnen sprang omkring och hoppade ner i alla hål och klättrade upp igen. Efter en stund började vi köra mot Toprak Qala som bara låg några kilometer bort. När vi närmade oss fortet såg det först ut som en stor sandhög. Kunde detta verkligen vara värt att se?! Vi stannade till på parkeringen och åt honungsmelon som vi köpt av en gubbe vid vägen. Edvin vägrar äta vattenmelon, men jag hoppades att honungsmelon skulle gå ner. Icke. Förstår inte hur en kan tycka att melon INTE är gott! Som tur var hade vi lite annan frukt som han kunde äta… Nu har jag två uppdrag i livet – få Edvin att äta melon och choklad…

När vi väl började gå upp för sandberget så uppenbarade sig en labyrint av gångar och väggar. Så häftigt! Här tyckte barnen att det var ännu roligare att springa runt. En enda stor lekplats 🙂 Jag läste i en guide över Centralasien att Uzbekistan inte är det bästa alternativet med barn, eftersom barn verkar immuna mot charmen av tidig islamsk arkitektur och kultur. Tydligen har den personen som skrev guiden inte sett en tre- och en femåring springa runt på forten i Elliq-Qala!

Klockan tickade på och vi behövde alla äta, så vi styrde mot en sjö närheten och parkerade Toto. Till lunch blev det nudelwok med grönsaker, men barnen ville mest leka i sanden… Edvin utbrast ”kan vi inte sova här?!”. Det hade vi gärna, om vi inte var helt utan vatten… Vi fick hoppa in i bilen igen och köra en stund till.

Trots att vi tänkt att vi skulle ha en kort dag i bilen, så körde vi in i Khiva precis innan det började skymma. Vi hade hittat ett riktigt mysigt gästhus, Nazir Guesthouse, med rena och fräscha rum. Stället drevs av en familj som fick oss att känna oss som hemma. Vi bestämde oss direkt för att stanna två nätter. Efter att vi tagit ur pengar så satte vi oss på en restaurang med terass ut över staden. Nu börjar det bli kyligt på kvällarna här, det räcker inte längre med t-shirt. Kallare lär det bli på nätterna när vi kör upp i bergen i Tadzjikistan och susar fram längs Pamir Highway… Tänk, snart är vi där 🙂

När vi vaknade upp i tisdags och satte oss för frukost så var bordet fullt med godsaker – nötter, torkad frukt, melon, vindruvor, kakor, bröd, pannkakor, små knyten och te. Vilken frukost! Vi satt länge och åt och pratade med det andra paret som bodde på samma ställe, Nina och Darjo. De åker runt med en Landrover Defender och ska köra genom Tajikistan och Kirgizistan precis som vi ska. Alltid trevligt att kunna snacka med andra overlanders, även om de flesta andra har lite grymmare bil än en Opel Combo! Efter frukosten hängde vi en stund på rummet och bara vilade.

Nazir Guesthouse
Jan steker pannkakor

På eftermiddagen gjorde vi staden. Gästhuset låg innanför de gamla stadsmurarna i Ichon-Qala, så det var bara att kliva genom dörren för att vara mitt bland gamla moskéer, minaret och andra historiska byggnader. Den gamla delen av staden tar en tillbaka till århundraden före vår tideräkning och det var nästan som att gå runt i ett stort utomhusmuseum. Det var fullt av vackra byggnader och museum överallt. Det häftigaste var utsikten från stadsmuren, vid Khuna Ark.

Vi klättrade också upp för branta spiraltrappor till toppen av Islom Hoja Minaret och visst utsikten var slående även härifrån, men staden var vackrare från stadsmuren. Det häftigaste med att gå till toppen av minaretet var vägen upp, en slingrande trappa med höga steg och lågt i tak. Vi gick runt i flera timmar längs med gränderna i Khiva. Innan solnedgången gick vi tillbaka till stadsmuren för att kolla ut över staden i det gyllene ljuset.

Utsikten över Khiva uppifrån *Islom Hoja Minaret*

I onsdags var det dags att förflytta sig till ännu en stad längs med Sidenvägen – Bukhara. Vi tog det lugnt på morgonen, njöt av frukosten och sedan hängde vi en stund på rummet. Först vid 11 tiden körde vi genom gamla stadsmuren och fortsatte mot Bukhara.

Vägen bjöd på hyfsad asfalt varvat med betongblock,
varvat med potthål och riktigt dålig asfalt..
…och en och annan överlastad bil…

Här tankar de flesta bilar, bussar och lastbilar med propan- eller metangas. Det finns många tankstationer gas, långt färre för bensin och ännu färre med diesel. När vi började köra tänkte vi inte på att tanka innan vi lämnade staden. Det var över 45 mil till Bukhara och när vi väl lämnat Khiva så var det öde och inga ställen att tanka på… När vi kört några mil på reserven och hade drygt 10 mil kvar till Bukhara började båda två fundera på om vi skulle hälla i de sju liter vi hade i reservdunken (med Diesel från Turkmenistan). Just då såg vi faktiskt en bensinstation, men frågan var om den var öppen… och om den hade diesel. Den såg gammal och öde ut, men det fanns faktiskt diesel! Tur för oss 🙂

Ja, det fanns diesel! (Att Jan lyckades spruta ner hela stationen,
sig själv och Toto med diesel kan vi väl hålla tyst om?!)

Vi kom även denna gång fram precis när det började skymma. Denna gången fick vi dessutom försöka leta oss fram bland trånga gränder, som var som labyrinter. Tillslut stannade vi bilen och frågade efter någonstans att bo. Då fick vi tag på ett gästhus som var under uppbyggnad och inte hade öppnat än. Ett rum var färdigt och där fick vi bo. Vi gick ut och åt kvällsmat och gjorde lite sightseeing i Bukhara innan vi la oss.

På torsdagen spenderade vi förmiddagen med att strosa runt på gatorna i staden. Vi gick bland annat förbi basarerna vid Trading Domes, den mäktiga stadsmuren vid The Ark, den vackra Kalon Mosque och Kalon Minaret.

Innan lunch hoppade vi in i Toto och började köra mot Samarkand, med ett stopp vid en stor mataffär för att fylla matförråden och ett stopp för lunch. Resan tog några timmar, så i vanlig ordning var vi framme precis innan det sista dagsljuset försvann. Det var inte helt lätt att hitta i alla enkelriktade trånga gränder. Tillslut körde vi mot enkelriktat några hundra meter, så fort vi fick möte fick vi köra upp på kanten av vägen så att bilarna PRECIS fick plats att mötas. Svettigt värre!

Här har varje sorts lösgodis (alla har papper) ett pris,
så man får lägga varje sort i en egen påse… Onödigt krångligt!

I brist på hästkärror får ett lastbilsflak duga!

Framme i Samarkand, nu skulle vi bara leta oss fram till hotellet

Stället vi letade efter hade visst bytt namn, från Abdu Bahodir 2 Hotel till Hotel Rahmon, så det var extra svårt att hitta 😉 Jag gick ur bilen och letade till fots och hittade till slut efter att ha frågat mig fram. Då var det bara att försöka leda dit Toto och jag kan bara konstatera att det är tur att vi har en liten bil! Annars hade vi aldrig kommit in på gatan… Men vilket ställe vi kom till! Här fanns det en takterass med många sittytor och gungstolar. Vi blev bjudna på te med vindruvor, melon och torkade frukter. Vid 20-tiden gick vi ner en sväng på staden, mot området Registan. När vi väl kom fram så lyste hela Tilla-Kari Medressa och byggnaden var som en stor utomhusbio med Uzbekistans historia. Häftigt!

Del av filmvisningen på väggen av Tilla-Kari Medressa

Fredagen började med en god frukost på stället, med melon, risgrynsgröt, bröd, yoghurt och te. Vi satt kvar på trerasen i flera timmar, barnen pusslade, läste böcker och spelade lite iPad. En lugn och skön förmiddag var precis vad vi alla behövde… Vi tog oss ut i Samarkand runt lunchtid och hittade ett ställe som hade pannkakor. Bästa lunchen enligt barnen! Vi fortsatte sedan mot Bibi-Khanym Mosque och Siob Bazaar som låg precis intill. Efter att vi kollat på moskén gick vi in i basaren och köpte ett kilo torkade aprikoser och lite andra sötsaker. Näst på listan stod en stor gravplats med mosuleumet Shah-i-Zinda, som också går under namnet ” Thomb of the Living Kings”.

Samarkands största gravplats, på kullen vid *Shah-i-Zinda*

Nu var vi alla lite trötta så vi tog en buss tillbaka till Registan för att se dess tre berömda madrasas, Ulugbek Medressa, Sher Dor Medressa och Tilla-Kari Medressa i dagsljus. Så vad är en madrasa och vad är Registan? En madrasa är en institution för att studera islamska studier och de tre madrasas i Registan är bland de äldsta som finns bevarade idag. Alla äldre som fanns i området förstördes tydligen av beryktade Djingis Khan (1162-1227).

*Sher Dor Medressa*, som har två stycken lejon i mosaik över valvet.

Edvin & Alice framför *Ulugbek Medressa*

Vi käkade kvällsmat på en takterass i Registan och sedan väntade vi på att det skulle bli filmvisning även denna kvällen. Det blev det inte. I efterhand fick vi veta att showen spelas när en stor grupp har betalat för det och då får alla andra kolla gratis. Vi hade med andra ord tur igår! Klockan hade hunnit närma sig nio så vi gick tillbaka till hotellet för att kolla lite film innan det var dags att sova. Tänk, imorgon väntar nästa land på resan – Tajikistan!

Barnen väntade förväntansfulla framför *Tilla-Kari* *Medressa*,
men det blev ingen filmvisning

Barnen fick köra bil på vägen till hotellet

Dörren till helvetet & tvärs genom Karakumöknen

Sista dagarna i Turkmenistan bjöd på någonting riktigt häftigt, kanske det mäktigaste jag sett – Dörren till Helvetet. Dessutom sattes Toto på prov och fick återigen försöka bevisa att han är mer än en slö Opel Combo med tvåhjulsdrift. Det gick så där, vid ett tillfälle lyckades vi köra fast i sanden och sedan fick vi punktering mitt i Karakumöknen.

Darvaza Gas Crater, eller Door to Hell, skapades när en sovjetisk gasgruva kollapsade på 1970-talet. Kratern är 60 meter i diameter och 30 meter djup. Efter kollapsen läckte gas ut genom hålet, så någon kom med den briljanta idén att tända eld på alltihop. Det skulle nog brinna i några dagar eller en vecka och sedan slockna. Eller hur! Femtio år senare brinner det fortfarande… Det går tydligen rykten om att elden ska släckas så att landet kan börja ta tillvara på gasen och oljan i området. Turkmenistan har stora gas- och oljereserver. Bränsle och gas är subventionerat av staten och vi såg bara en kedja att tanka på – TNO. Priset för en liter diesel är för tillfället 1.35 manat, vilket är under en (1!!) krona litern med svartväxelkursen (1 dollar=18 Manat).

Dörren till Helvetet – i kanten av hålet ser ni rör och gamla ledningar som sticker fram

När vi vaknade upp i lördags så tog vi det lugnt och åt frukost. Innan vi började köra mot Dörren till Helvetet (eller Brinnande hålet som barnen säger) så körde vi till Ashgabat och handlade mat. När jag skulle betala i kassan så insåg jag att vi inte hade pengar så att det räckte. Som tur var lyckades jag snacka mig att betala en del med dollar, till samma kurs som jag svartväxlat tidigare. Vi kokade en kaffe utanför affären och barnen åt glass, sedan var vi redo att köra norrut.

Kartan visade att det var 27 mil till Brinnande hålet. Vägen dit var bred asfaltväg, men i ganska dåligt skick. Inte alls som i Georgien och Armenien, men ändå… Man kunde hålla mellan 60-90 kilometer, men plötsligt kom stora gropar och hål så att underredet slog i. Vid lunch hade vi kört ungefär halvvägs och vi stannade till i Yerbent för att se om vi kunde hitta någonting att äta. Mitt i staden var det en backe med sand, inga problem tänkte Jan och gasade på. Vroom och sedan satt vi fast. Däcken hade grävt ner sig och det var fullt med sand under bilen. Vi grävde och grävde och grävde, men kom ingenstans. Nu hade vi haft nytta av ett par sandstegar som vi struntat i att ta med oss…

Tillslut letade vi upp lite skrot och Jan började hissa upp bilen med domkraften så att vi skulle komma åt att skrapa bort lite mer sand under. När vi hade hållit på en stund stannade en bil med fyra grabbar. Alla började hjälpa oss att gräva. I tre omgångar fick vi putta på Toto och så kom bilen en bit bakåt, innan den satt fast igen. Då var det bara att börja om från början 🙂

Barnen letar skrot, för att lägga under domkraften

Tillslut fick vi hjälp att få loss bilen…

Efter en halvtimme var vi loss! Vi tackade grabbarna som hjälpt oss och sedan skulle vi fortsätta. Men – nu började det smattra från motorn igen… Det läckte vatten! Vi väntade en stund så att motorn kunde svalna lite och sedan fortsatte vi köra. Nu började vi tveka på om Toto skulle kunna komma fram på den sandiga vägen till Brinnande hålet. Hur skulle vägen se ut? Det hade varit så snopet att inte komma fram. Ända sedan vi har visat bilder på hålet till Edvin, redan innan vi åkte iväg, så har han pratat om att han verkligen vill dit.

Vi hade ungefär 1,5 timme kvar och försökte skynda på. Lunchen blev en sorglig historia på en litet hak med några brödknyten fyllda med potatis. Maten ute i byarna är ingen höjdare och absolut ingen smakupplevelse. Vi svängde av asfaltsvägen vid fyra och hade åtta kilometer med sand- och grusväg framför oss. Som tur var så var vägen helt okej. Det var bara en nedförsbacke i början som hade djup sand, annars var underlaget hårt.

När vi närmade oss Brinnande hålet såg vi bara ett stort svart hål i marken, med eldflammor som blossade upp. Vilken mäktig syn det var! När vi körde närmare och gick ur bilen så kände vi hettan. Barnen ropade och tjöt, och jag förstår dom. Det var riktigt häftigt! Tänk att vi skulle campa precis bredvid och ha detta som utsikt. Vi körde upp på en liten kulle för att komma undan hettan, sedan satte vi på musik och plockade fram bordet och stolarna. Barnen lekte i sanden bredvid Toto och jag och Jan satt och tog in utsikten. Efter en stund började vi med kvällsmaten – grillad lök, paprika och kål i marinad med potatis och crème fraîche med vitlök och gräslök. Mums!

Blandade bilder från Darvaza Gas Crater, från första skymten av hålet från bilen till skymningsljuset med kratern bakom vår lilla camp

När det började skymma blev hålet rödare och rödare. Det är nåt magiskt med eld, så att sitta och spana in i ett stort brinnande hål i solnedgången var minst sagt speciellt. När jag och Jan satt ute på kvällen så fylldes jag med en känsla att vi klarat av en viktig del av resan. Nu var vi här! Vi hade tagit oss med färjan från Azerbaijan, vidare in i Turkmenistan och ända hit. Det kändes extra härligt eftersom vi under eftermiddagen börjat tvivla på att vi skulle kunna köra hela vägen fram till Brinnande hålet med Toto. Det var en mäktig känsla att ligga i sängen i bilen med den stora brinnande kratern precis nedanför.

Vi vaknade upp tidigt och började göra frukost. Efter maten så var barnen lite frusna och ville värma sig vid elden. Vi sprang ner och vi värmde oss och tog in känslan att vara här en sista gång. Sedan packade vi in oss i Toto och började köra norrut mot Kone Urgenche och gränsen till Uzbekistan. Innan vi kom ut på asfaltsvägen så skulle vi köra nästan en mil på sandväg och komma upp för sista backen som var full med sand. Som tur var så klarade Toto backen och vi kunde pusta ut!

För första gången på resan blev det frukost inne i bilen…

När vi började köra norrut så blev vägen sämre och sämre! Vi trodde att vi skulle beta av sträckan på två till tre timmar, men istället gick det sakta framåt. Edvin och Alice satt i baksätet och försökte måla, Edvin tröttnade tillslut på alla gupp i vägen och bad oss varna honom innan guppen kom. Det var lättare sagt än gjort! Bilen slog i hålor oräkneliga gånger och vi satt och bet ihop och höll tummarna att bilen skulle hålla ihop. Runt lunch kände Jan att bilen drog snett. Punktering på framdäcket!

Vi stannade i kanten och Jan började skruva bort reservdäcket, som satt fast under bilen. Under tiden lagade jag lunch och barnen lekte bredvid bilen. Efter att han fått loss reservdäcket var det bara att byta däcket fram och surra fast det trasiga på taket. Tur att jag har en sådan händig man som fixade det på nolltid! Vi åt stekt potatis och ägg i vägkanten och sedan fortsatte vi, med tre sommar däck och ett vinterdäck med dubbar, mot Uzbekistan. Tyst hoppades vi båda att vi inte skulle få någon mer punktering, eftersom vi inte hade något mer reservdäck…

Som tur var så klarade sig de andra däcken och vi kom fram till gränsen på eftermiddagen. Övergången tog över två timmar, trots att det var nästan tomt på folk. När vi skulle ut från Turkmenistan frågade vakterna om vi hade droger, vapen, drönare eller någon matta från Turkmenistan med oss. Allt verkade ungefär som ett lika allvarligt brott att smuggla ut ur landet 😉 Dessutom ville vakterna inte riktigt tro på att vi inte gått någon GPS på bilen, så det tog lite tid att övertala alla. En vakt gick till och med och hämtade en GPS för att visa oss ”Är ni säkra på att ni inte fick en sådan här på bilen?” Det verkar som att de flesta med Transitvisum får GPS, undrar varför vi inte fick det…

Konye-Urgench, precis vid gränsen till Uzbekistan

Jan kollar att däcket sitter fast ordentligt

Ingenmansland, mellan Turkmenistan och Uzbekistan

Klockan 18 körde vi i alla fall in i Uzbekistan. Nu skulle vi bara ta oss till nästan stad, Nukus och hitta ett ställe för natten. Jag hade läst om ett hotell, som visserligen var ganska sunkigt, men hade bastu! Eftersom alla i familjen gillar att bada bastu och vi inte duschat på nästan en vecka så kändes det väldigt lockande. Vi var framme vid Hotel Kizil Kum när solen började gå ner och Jan började steka fattiga riddare till barnen. Klockan 21 var bastun varm och hela familjen badade, så jäkla skönt att tvätta av sig all smuts!

Vi fick ta bort däcket för att komma under grinden till Hotellet

Första dagarna i Turkmenistan – underjordisk sjö & Ashgabat

Tiden i Turkmenistan har gått fort fram! Vart vi än vänt oss i detta landet så har vi mötts av ett leende. Folk är otroligt vänliga och gästvänliga. Vi har sett allt ifrån pampig, nästan folktom storstad, till Dörren till helvetet. Vi har dessutom badat i en 36 grader varm sjön som låg 55 meter under öknen, mitt i en mörk grotta.

Udda fakta om Turkmenistan:
Turkmenistan är det land i värden som tar in minst antal besökare per år. Det är onödigt krångligt att få visum och fler än 50% av de som ansöker om transitvisum får avslag. Landet är dessutom ett av de mest censurerade i världen, bara Nordkorea och Eritrea kommer ”före”. Från 1991-2006 styrdes landet av en egocentrisk diktator som instiftade en hel del udda lagar och regler, till exempel döpte han om alla veckodagar efter familjemedlemmar, förbjöd rökning på allmänna platser eftersom han själv försökte sluta röka, förbjöd all opera och det blev olagligt att lyssna på musik bilen för att nämna några exempel. En hel del av dessa lagar har ändrats efter 2007 när den nuvarande presidenten tillträdde. Samtidigt har andra bisarra tillkommit. Det är till exempel förbjudet med svarta bilar i landet, istället ska vita föredras eftersom vitt bringar tur…

Vårt transitvisum var på fem dagar och vi hade tillåtelse att åka från Turkmenbashi till Ashgabat och sedan vidare till Darvaza Fire Crater, också kallad Door to Hell (eller Dörren till helvetet). Sist hade vi tillåtelse att åka till Konye Urgench och gränsövergången till Uzbekistan. Det var poliskontroller med videoövervakning tätt på vägarna. Vi blev inte blivit stoppade många gångar, men när vi väl blev det så frågade polisen vart vi varit och vart vi ska härnäst. Sedan har de ringt upp någon och tydligen dubbelkollat att vi inte är på villovägar från vad vi har tillåtelse till.

Så här såg det ut i förorterna till Ashgabat, höghus i vit marmor!

I torsdags vaknade vi upp till blå himmel och strålande sol, mitt i öknen. Barnen gillade att stå mitt i en stor sandlåda och ville knappt åka. Efter havregrynsgröt till frukost lyckades vi ändå locka in barnen i bilen med löftet att vi skulle till en varm sjön i en grotta. Det tyckte båda två lät spännande och hoppade in i Toto.

Innan vi kunde göra någonting annat var vi tvungna att få tag i vatten och pengar. Vi hade knappt en droppe vatten kvar och inte en enda turkmenisk manat. Det vi hade var dollar och nu behövde vi hitta ett ställe att svartväxla. Turkmeniska manat är låsta till US Dollar, med kursen 3,50. Du får alltså 3,50 Manat för 1 USD om du växlar på ett bankkontor, betalar med kortet eller tar ut pengar i en bankomat. Om du istället växlar på svarta marknaden så kan du få betydligt bättre kurs.

Ett helt vanligt hus i västra Turkmenistan, med x antal paraboler…

På väg mot nästa stad fick Jan fruktansvärt ont i magen. Han hade så ont att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han stannade till vid ett bankkontor, där gick jag fram till en grupp killar och frågade vart jag kunde växla dollar. De kunde ingen engelska, men Dollar och Manat var det inget svårt att förstå. De satte en punkt på kartan på min telefon. Dit skulle vi ta oss! Jag fick köra och kolla på kartan samtidigt för att vi skulle komma till rätt ställe. Under tiden satt Jan i passagerarsätet och vred sig av smärta. När jag kom fram dit så stod det en grupp poliser och en klunga med män… Typiskt.

Jag fortsatte en bit bort, parkerade och tvingade in Jan på en toalett. Efter toalettbesöket satt han dubbelvikt i Toto och försökte härda ut. Under tiden tog jag med mig barnen och letade vid stadens bazzar efter någon som kunde svartväxla pengar. Jag behöver väl knappt ens nämna att det är förbjudet?! Efter att ha frågat runt lite så lyckades jag få tag i en som gav mig 18 manat per dollar. Helt okej, och det gjorde att blev nästan fem gånger billigare för oss att vara här, än om vi växlat på banken. Cash is King! Nu kunde vi köpa en dunk med vatten, frukt, bröd och grönsaker.

Tillbaka vid Toto med pengar, vatten och mat!

När vi kom tillbaka till Toto låg Jan hopkrupen i framsätet och sov. Stackarn! Det värsta hade tydligen gått över i alla fall, så jag började köra mot Ashgabat. Jag hade läst om en grotta med en underjordisk sjö, Kow Ata, där en kan bada i naturligt varmt vatten 55 meter under öknen. Där var vi tvungna att stanna!

På väg mot Kow Ata, sådana här trehjuliga traktorer var det gott om i landet!

Vi kom fram vid klockan 18 på kvällen och började gå ner mot sjön. Det ledde ner den ena branta trappan efter den andra, med några få lampor, djupt ner i berget. Längst ner var den en klar sjö, med naturligt varmt vatten (runt 36 grader). Luften var fuktig och varm och luktade svavel. Det fanns en liten plats med grunt vatten, så till och med barnen kunde bada. Resten av sjön var 14 meter djup, 75 meter lång och mellan 14 och 23 meter bred. Vi var helt ensamma där nere och grottan var dåligt upplyst, men det gjorde det bara ännu häftigare! När vi var i vattnet rasade plötsligt en sten ner från taket och studsade mot bergväggen och sedan ner i vattnet. Som tur var landade den en bit ifrån oss, men det var ändå lite otäckt!

Några sunkiga omklädningsrum i halvmörkret…

Wow! Så häftigt att bada i en varm sjö mitt i en grotta!

När vi badat klart så var det bara att börja trampa upp för trapporna i värmen (och hoppas på att vi inte skulle få en sten i huvudet)… Väl uppe så frågade vi på restaurangen om vi kunde bo i en av deras yurts. Det fick vi! Skönt, då slapp vi leta efter plats att fricampa på när solen började gå ner. Vi parkerade Toto och fixade kvällsmat. Barnen cyklade på asfaltplanen och lekte i sanden vid bilen hela kvällen. Alla var trötta efter många timmar i bilen och det varma badet, så det blev en ganska tidig kväll.

Barnen cyklar precis vid ingången till grottan, vår *yurt* låg precis intill

Utsikt från berget, ner mot ingången av grottan.
Vi bodde precis vid träden till höger vid bergskanten.

En *yurt* är ett slags tält som nomaderna i Centralasien använder

Vi tog in våra madrasser, täcken och kurder. Visst blev det mysigt?!

Det var en härlig känsla att vakna upp i en sval yurt i fredags. Efter lite frukost började vi köra mot Ashgabat och var framme en timme senare. Här är det olagligt att gå till ett hotell och boka på plats. Man måste helt enkelt ha bokat rum i förväg. Detta gjorde att varje hotell vi frågade om rum i Ashgabat svarade att det var fullt (trots att det alldeles uppenbart inte var det). Det var ett hotell som vi fick tillåtelse att på bo på, men det var för dyrt för oss. Det finns inga direkta budgethotell i staden, men gott om dyrare alternativ. Vi hade redan innan sagt det bästa alternativet troligtvis var att campa en bit utanför staden. Så fick det bli. Fricampa är självklart också olagligt, om ni nu inte redan anat det 🙂

Vi stannade till på något som skulle vara ett stort köpcentrum, men det fanns bara en handfull butiker. På sjunde våningen fanns det i alla fall en restaurang med utsikt över staden. Där käkade vi lunch för under 80 kronor (om vi inte hade svartväxlat hade lunchen istället kostat fem gånger så mycket!). Efter maten körde vi ner till staden och lyckades hitta en parkering och promenerade mot stadens kärna. Det var gott om överdådiga byggnader, men få parkeringsplatser utan bommar så att hitta en plats tog lite tid.

Ashgabat har i princip BARA byggnader i vit marmor. Det är helt galet!

Det var stora breda vägar överallt och gott om parker och grönområden med promenadstråk – utan en endaste människa! Det var en väldigt märklig känsla att vara nästintill ensamma, nästan lite kusligt… Här var det förbjudet att fota regeringsbyggnader och liknande, men fanns inga skyltar om det någonstans. Polisen som står utposterad överallt lät oss snart veta att det råder fotoförbud. Vi hörde plötsligt höga röster som sjöng till marschmusik. Det var visst en stor militärparad mitt i staden. Vi stannade till, men kunde inte fota eftersom det var gott om poliser och militärer som höll vakt. Häftigt att se i alla fall, trots att vi var den enda publiken…

Staden har fler fontäner än Las Vegas och har faktiskt flest
fontäner på en plats i hela världen!

Innan vi lämnade staden åkte vi till Ryska Basaren och köpte lite torkad frukt och nötter och fikade glass. Klockan hade hunnit bli över fem när vi styrde norr om Ashgabat mot en stor sjö precis utanför staden. Vi svängde av vägen och fick köra en liten väg, som hade ömsom dålig asfalt och ömsom grus/sand. Tillslut kom vi fram till en bom, men den var öppen… Skulle vi våga köra in och kolla?

På väg mot sjön Kurtly, precis utanför Ashgabat

Det gjorde vi… Vi kom fram till ett hus och där stannade Jan till och pratade med två män. Först fick vi veta att vi måste köra ut, men efter att Jan pratat en stund med båda fick vi tillåtelse att bo kvar över natten för symbolisk summa. Trots att han inte pratade ett enda ord engelska så förstod vi att han tog en stor risk att låta oss stanna kvar.Vilken kväll vi fick perfekt utsikt över sjön och Ashgabat. Barnen lekte fram tills det var mörkt och myggorna jagade in båda i Toto. Jag och Jan stod ut en stund till sedan gick även vi och la oss. Alla fyra var förväntansfulla inför morgondagen – då väntade Dörren till helvetet!