En första natt i Toto och lite mer bobilsfix

 Vi lider av nån typ av varannan-dags-syndrom just nu, när vi ena dagen känner att vi kommer hinna färdigt och nästa dag känner smått panik för att vi ALDRIG kommer hinna. Så just nu lägger vi mycket tid på bilen, men vi försöker ända att hitta på nåt kul med barnen varje dag. Som tur är bor vi i en idyllisk by på landet med många sjöar runt om. Det räcker att åka ner en sväng till sjön eller gå på en promenad tycker barnen att det är ett riktigt äventyr.

I lördags kväll körde vi ner med Toto till en sjö i närheten. Det blev ett perfekt avbrott och dessutom fick vi testa på bobilslivet. För er som undrar – Ja, det var ganska trångt, men faktiskt helt okej! Barnen lekte på stranden, Jan fiskade och jag gjorde yoga på brygga. Alla nöjda helt enkelt! Vi lyckades sova till halv åtta snåret och efter lite frukost var det bara att köra hem och fortsätta bygga på Toto.

Vi har hunnit med en hel del den sista veckan, nu är reservdäcket och en skyddsplåt fastsatt under bilen. Alla gardiner och myggnät är på plats och jag har sytt färdigt tältet över bagageluckan. Jan har byggt ett tackräcke och satt fast takboxen och en markis (ombyggd rullgardin) på taket. Vi har även bytt bilstereo, satt in ett extra batteri i bodelen med uttag för fläkt, kylskåp samt laddning av mobiler etc.

Nu är det mest småfix kvar, förutom köksdelen. Jan har byggt en ställning för gasolköket, men det är i princip det enda som är gjort. Så nu måste vi bygga lite smarta lådor för förvaring av bland annat kastruller, tallrikar, glas och bestick. Det tar vi imorgon.. Sedan väntar jobb för Jan onsdag och torsdag. Fredag hade vi tänkt ha det mesta färdigt, men det lär bli packning som står på schemat om jag känner oss rätt.

Det här är största projektet som återstår – bygga köksdelen bak i bilen…

Vi har i alla fall bokat färjebiljetter nu, på lördag åker vi från Trelleborg till Świnoujście. Det innebär att vi har fyra dagar kvar (och Jan jobbar två av dessa)… Önska oss lycka till 😉

Vattenskadat pass och ryskt visumstrul…

I förra veckan kom mailet som jag väntat på i en månad – vi hade fått inbjudan till våra transitvisum till Turkmenistan från ambassaden i London. Äntligen! Nu var det svåraste visumet på resan fixat 🙂 Så nu hade vi löst nästan allt pappersarbete och alla (förutom ett) visum inför resan. Vi har skaffat: grönt kort (intyg på bilförsäkring), internationellt körkort, reseförsäkring (med sk. Rysslandsintyg) och visum till Azerbaijan och Tadzjikistan.

Det enda som återstod var det ryska visumet, inga konstigheter tänkte jag och hade inte en tanke på att vi skulle kunna lämna visumcentralen utan att ens ha lämnat in våra pass för att ordna visum… Men så blev det. Trots att jag förberett allting, fixat inbjudan av godkänd turistorganisation, skrivit ut visumansökningar, klistrat på foton och fixat försäkringsintyg blev det blev ingen ansökan om ryskt visum för någon av oss igår.

På väg in till Göteborg för att fixa visum (trodde vi). I taket ser ni undersidan av vår säng.

Jag lämnade in Jans pass först och då fick jag ett barskt ”Han måste göra nytt pass, detta är inte giltigt!” från personen på andra sidan luckan. Jag förklarade att det inte är ett alternativ, vi har redan löst alla andra visum med detta passet. Skulle Jan göra ett nytt pass är inga av de andra visumen giltiga… Personen på visumcentralen var inte alls intresserad av att lyssna på det och blev mer och mer arg. Jag har ingen aning om varför, men jag skulle tydligen sitta tyst… Vi fick tillslut alternativet att betala för fyra visum och skicka in ansökningarna för alla. I samma andetag fick vi också veta att Jan kommer, med största sannolikhet, få tillbaka sitt pass utan visum eftersom ryska konsulatet inte sätter visum i ett vattenskadat pass.

Fyra pass, men tydligen endast tre som är godkända för ryskt visum…

Jans pass blev blött när han var på MC-semester i Storbritannien och Isle of Man förra året. Vi har rest runt en massa med det efter, utan att någon sagt någonting om passets skick. Vi sa tillslut till (den nu, om möjligt ännu, barskare) personen bakom disken att vi struntar i att göra några visum och fixar det på vägen istället. Så typiskt! Det hade varit så skönt att ha alla visum klara innan vi åker, men så blev det inte… Nu är det bara att hålla tummarna att Jans pass går igenom alla passkontroller längs med vägen och att vi får ett ryskt visum i Kazakstan utan bekymmer!

Förvandlingen har börjat!

Nu har vår Opel Combo aka Toto börjat sin förvandling att gå från att vara en vanlig sliten skåpbil med många mil och några år på nacken till att (förhoppningsvis) bli en helt okej bobil…

Vi har haft en del måsten denna våren och sommaren, men för två veckor sedan bockades det sista av på listan – vi sålde vår husbil. Då kunde vi äntligen börja lägga tid på skåpbilen. Jan älskar att riva och plocka isär saker, så han var överlycklig när han äntligen fick tömma bilen, plocka ut innertaket, all inredning, alla stolar och säten. Det enda som återstod var plåtskalet…

Efter det plockade han ut airbagen på passagerarsidan, eftersom vi vill att Edvin ska kunna åka fram. Sedan svetsade han takräcke och byggde en ram och skiva som madrassen ska ligga på. Tanken är att vi ska fästa den i innertaket, med madrass och allt, när vi kör. Han har gjort tusen andra saker med bilen, men jag vet knappt vad det är han gjort 😉 Vi bestämde oss för att strunta i att ta med en Porta Porti. Istället tar vi med en potta som barnen kan använda. Då får vi betydligt mer plats för mat och så slipper gasolköket stå ovanpå toaletten och bredvid vattendunken… Det kändes som en potentiell sanitär olägenhet, så det var nog en bra idé att skippa toaletten.

Det känns skönt att äntligen börjat med bilen, men det är fortfarande massa som återstår: bygga ett ställ för gasolköket och platsbygga en låda för mat, kastruller , tallrikar etc, bygga en låda med pysselböcker mellan barnen, göra iPadställ i baksätet, fästa markisen, svetsa fast en skyddsplåt under bilen, förstärka fästet för reservdäcket, bygga ett dolt kassaskåp, sätta myggnät vid fönstren, hänga upp gardiner för att få bort solljus och insyn samt sy ett tält att sätta över bagageluckan (säkert plus ett antal saker som jag förträngt/glömt).

Trots att de flesta sakerna på listan ovan fortfarande inte är påbörjade så känns det som att allt börjar falla på plats. Tur det, för Jan jobbar in i det sista så han har inte så mycket tid över för att bygga på bilen. Jag däremot har bara ett (!) enda arbetspass kvar och sedan väntar över sex månaders ledighet. Så.Jäkla.Härligt! Och nu är det mindre två veckor kvar till avfärd 🙂

När planerna ändras – fördelen med att resa utan spikat schema

Fördelen med att resa som vi gör, med bara lösa planer och utan att planera allt för mycket så ger det oss den bästa förmånen: det är enkelt att ändra sig! Ofta när vi ska åka iväg ut och resa så ändras planer in i det sista och så verkar det bli även denna gång. Det blir ingen enkelbiljett för Toto till Mongoliet. Istället får vår lilla bobil komma hem till Sverige igen efter en rundtur i Centralasien…

Det är några saker som gjort att vi fattat det här beslutet:

  • Själva huvudmålet med resan har hela tiden varit de fem -ISTAN länderna: Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan och Kazakstan.
  • Jag har ett tag känt att jag gärna vill köra hela vägen tillbaka till Sverige. Detta gjorde att jag kollade på att köra hem över Ryssland i November. Det kändes inte som ett lockande alternativ…
  • Vädret – ”In October, weather conditions in Mongolia make it a relatively bad trip destination” . Temperaturen ligger tydligen mellan -7.0°C och +7.0°C, men det kan bli så kallt som -27°C!!
  • Importtullar, byråkrati och annat krångel med bilen… Jag hade fått för mig att det skulle vara relativt enkelt att göra sig av med bilen i Mongoliet, med det var det visst inte. Man får en stämpel i passet vid inresa att man åkt in med fordon och sedan kan man inte lämna landet bara så där, utan fordonet. Visst, allt går att lösa, och vi hade säkert gjort det på ett eller annat sätt. Men detta i kombination med vädret och tanken på att köra bilen hem till Sverige redan börjat gro gjorde att det var ganska enkelt att fatta ett beslut.
Ungefär så här har vi kommit i planeringen över rutten nu. Det är ganska grova penseldrag än så länge…

Allting föll på plats när Jan en kväll sa: men vi kanske bara ska skita i Mongoliet och köra hem från Kazakstan. Då slipper vi kylan i Mongoliet och allt krångel med att lämna/sälja bilen, dessutom får vi hem vår lilla bil igen. I samma stund som han sagt det så insåg båda två att denna resväg känns helt rätt. Vi blir visst inte av med Toto i första taget… Förutsatt att bilen håller dryga 1500 mil.

Kanske tycker ni att det är konstigt att vi hoppar över just det landet som var slutmålet med resan? Så är det när vi ska ut och resa 🙂 Vi känner inte att vi missar Mongoliet istället sparar vi landet till ett annat tillfälle. Resa Transsibiriska Järnvägen står fortfarande med på min lista över saker jag vill uppleva. Så en tur med tåg från Ryssland, genom Mongoliet och vidare till Kina blir ett givet resmål en sommar om några år!