Premiärtur med vår Opel till Öland (och ja, vi kom dit och tillbaka)…

När man väl ska göra någonting så är det lika bra att göra det storslaget! Vi har ju, som bekant, haft en del strul med vår kära Opel men nu börjar vi få ordning på vår bobil Toto. Förra helgen hade vi en resa till Öland inplanerad och Jan tyckte självklart att det skulle ses som ett tillfälle att ta en premiärtur med vår opålitlige bil…

Jan bytte startmotor dagen innan vi skulle åka och sedan drog vi iväg till Öland på morgonen. Jag var något skeptisk och undrade varför vi inte kunde testa bilen på en kortare resa först, men Jan var bestämd och hävdade att ”Bilen måste testas och det är bara bra att den får rulla några mil”. Jag blev dock lite rolig när han packade med ett reservdäck, ett extra batteri och bogserlina 🙂

Framför Kalmar Konstmuseum
Min bror visar oss runt på ”DEAR STÖK BÄSTA TURMOIL”

Som tur var gick den klockrent hela vägen fram och tillbaka utan bekymmer. Tur det, för annars hade jag missat själva anledningen till resan – min brors vernissage på Kalmar Konstmuseum. Jag behöver väl knappt nämna att jag är oändligt stolt över min bror, som dessutom kommit in på Konstfack till hösten!! Förutom en tur på utställningen hann vi med koreansk lunch på Gangnam innan vi drog vidare över bron till Öland. Eftermiddagen spenderades strosandes runt i Borgholm. Vi åt glass och lekte på piratskeppet Barbara i Bäckmanska Parken. När det började bli kväll köpte vi med oss mat till pensionatet (Villa Sol & Villa Ekebo, som vi även bodde på sist vi var här) och tog en bastu. En perfekt lördag helt enkelt!


På söndagen mötte vi upp min bror och en av hans kompisar och gick till Borgholms slottsruin. Det var en perfekt aktivitet för såväl barnen som oss vuxna. Edvin var väldigt fascinerad över att hela slottet brann ner, och han frågade gång på gång ”Varför brann slottet ner?”

Här kommer lite bisarra och roliga fakta som jag fick ta del av på museet:

  • Slottet har anor från 1100-talet
  • År 1651 bosatte sig Karl X Gustav på Borgholms Slott, ”Karl X Gustav var en ung herreman med starka passioner för mat, kvinnor och krig”
  • Karl X Gustav hade ett midjemått på över 2 meter!
  • Under Karl X Gustavs tid på slottet serverades ofta upp till 24 rätter och man sköljde i snitt ner maten med tre liter öl och tre liter vin per person!
  • Under en del av den svenska stormaktstiden (1600-1700 talet) förbjöds ölänningar att jaga, eftersom allt villebråd skulle jagas av kungen. Detta gjorde att ölänningar förbjöds ha vapen och endast hundar med tre ben tilläts på ön!
  • Slottet härjades av en stor brand i oktober 1806, som i princip bara lämnade kvar muren. Branden berodde på en spricka i skorstenen som gjorde att en gnista kom ut på slottsvinden.

Efter en kort, men härlig helg på Öland var det dags att köra tillbaka hemåt igen… Vi kom hem utan bekymmer och kunde nöjda konstatera att bilen kändes bra spendera några timmar i, så härmed förkunnar jag att bandet är klippt och Toto är invigd på riktigt 🙂

Barnen skötte sig ypperligt. Tur att båda två är vana att spendera x antal timmar på flyg/tåg/bussar/bil/husbil…

Strul, strul och lite mer strul med bilen…

Vår ståtlige Opel har visat sig vara något opålitlig och gett oss en hel del bekymmer de senaste veckorna. För en dryg månad sedan så åkte Jan in och besiktigade bilen. Då fick den ett gäng tvåor som han sedan dess har lagt en del tid på att försöka lösa: rost på båda bromsrören bak, vindrutetorkarna stod för högt upp och passagerardörren hakade inte i när man öppnade handtaget.

När Jan skulle byta bromsrören så satt det ena helt fast. Han behövde värma loss det och under tiden fick jag stå med brandsläckare och vattenslang redo. Bara för att göra det lite mer spännande stod bilen nära husväggen och ganska tätt parkerad vid våra bilar och husbilen. Efter en stund ropade barnen och jag gick dit eftersom Jan var under bilen och smutsig. Otålig som min käre make är så fortsatte han värma på röret. Rätt var det var så sprack oljeslangen och brinnande olja sprutade ut under bilen. Jan ropade på mig, men jag hörde inte så han fick springa efter slangen och lyckades släcka elden. Usch, det var nästan tur att jag inte var där!

När han äntligen fått loss bromsröret och skulle sätta dit det nya märkte han att det inte passade. Han hade beställt två till högersidan… Ni som känner Jan kanske inte blir så förvånade över att han ändå lyckades göra nya fästen och få fast bromsröret ändå! När han äntligen löst alla tvåor och tänkte att nu jäklar ska bilen gå igenom besiktningen så startade inte bilen… Startmotorn var helt död och vi insåg att vi aldrig skulle hinna få hem en ny startmotor innan tidsfristen för efterkontroll gått ut. Så vad gör man? Jan skruvade bort startmotorn och lyckades få den att snurra. Kanske skulle det gå att besiktiga bilen, OM han kunde få draghjälp igång och OM han slapp stänga av motorn under besiktningen…

Ordning och reda?! Vattenslang och brandsläckare är i alla fall redo…

I fredagsmorse ringde Jan och frågade om han kunde göra en efterkontroll med bilen igång och fick till svar att det skulle gå att lösa. Nöjd bokade han en tid och bad en granne komma och dra igång bilen. Då vägrade bilen självklart att starta. Jan ringde upp besiktningen och förklarade situationen och fick veta att han kunde dyka upp när som helst under dagen. Det vara bara att dra ner bilen till gårdsplanen, krypa under och börja skruva. Han höll på hela dagen och till slut löste han det och åkte in till besiktningen.

Det var bara det att nu lyste lampan att batteriet inte laddades och att ABS:en inte fungerade… Suck! När han väl kom fram till besiktningen och besiktningsmannen hoppade in i bilen var det första han sa – ABS-lampan lyser så jag kan inte besiktiga bilen. Jan svarade ”ge mig två minuter” och körde iväg till en brant backe, stängde av motorn och rullade igång. Återigen hade han tur och ABS-lampan slocknade.

Bara för att göra det hela ännu mer likt en dålig komedi så visade det sig att Jan missat en av tvåorna… Det var inte bara rost på båda bromsrören bak, det var även rost på ena bromsröret fram… Så med fyra tvåor av fem släckta körde Jan hemåt. Bra jobbat ändå, eller vad säger ni?

I helgen köpte vi ett bromsrör till höger fram och det bytte Jan ganska enkelt (att det var ett annat fäste så att han fick göra en speciallösning vågar jag knappt skriva här efter alla felköp och missar som vi lyckats med det sista, vilket i sig måste ses som nån typ av bedrift?!…) I dag blev det samma pärs att ta sig till besiktningen, men vet ni? Nu har vi äntligen en bil som är godkänd och åtminstone på pappret är fullt körduglig!

För er som tänker – vilka idioter! Köra runt med en bil med krånglande startmotor, ett batteri som eventuellt inte laddas och med en ABS-lampa som varnar, så kan jag lugna er med att vi självklart kommer att åtgärda detta. Sedan, om ungefär sjuttioåtta ytterligare felköp och oändliga timmar skruvandes under bilen så kan vi äntligen börja bygga om den invändigt… Och så är det väl bara att hålla tummarna att bilen krånglat färdigt och kommer att rulla alla mil till Mongoliet utan bekymmer 🙂

Våra fyra hjul till Mongoliet

Nu ska det handla lite om den femte medlemmen på vår roadtrip till Mongoliet – vår Opel Combo som har fått det förträffliga namnet Toto. Det är en bil som gått blygsamma 40 tusen mil och har några år på nacken. Växellådan, bromsarna, stötdämpare, luftfilter och oljefilter har behövt lite tid och kärlek av Jan nu i vår. Speciellt eftersom bilen stått still sedan sommaren 2017. Vi besiktigade bilen i mars, men den gick inte igenom. Surprise! Det vi måste fixa är bland annat bromsrören som var lite för rostiga. Sen kan vi väl låtsas som att ABS-lampan INTE alls började lysa på väg till besiktningen, men som tur var slocknade innan… Kort och gott – några saker återstår men snart är bilen laglig att köra omkring med. Sedan börjar det roliga med att fixa iordning vårt vrålåk för resan! Det blir en kompakt tvåa med kök och toalett.

Testkörning av bilen…

Master Bedroom

Tanken är att jag, Jan och Alice ska sova bak i bilen på en madrass. Invändigt är bilen 130 cm bred och om vi fäller baksätena (och skjuter fram stolarna) så kan den nog precis bli 180 cm lång. Det är ju gott om plats?! Det enklaste hade varit att göra som när vi körde med vår Land Rover till Burkina Faso, då plockade vi bort baksäten och byggde upp en skiva bak i bilen som vi la ett varsitt liggunderlag på. Nu måste vi lösa det på något annat sätt eftersom vi behöver ha kvar baksätena för Edvin och Alice.

Sovrum nummer 2

Edvins säng kommer troligtvis att vara en madrass i framsätena. Vi måste bara fundera på hur han ska få en jämn säng och utan en växelspak i ryggen… Men det ska vi garanterat lösa! Tur att Jan är påhittig och expert på att fixa sådana här saker (hur snyggt det blir är en annan femma 😉 )

Kök

Vi ska ha ett enklare gasolkök med två plattor, en 12 V kylbox och lite plats för konserver. Eftersom bagageluckan är helt rak när den är öppen så passar det perfekt med ett utekök där. Det ultimata vore ju ett kök som man drar fram från bagaget, så det ska vi klura lite på. Jag har dessutom tänkt sy nån typ av tält/myggnät som man kan ha runt bagageluckan. Då står vi lite skyddade om det regnar och samtidigt kanske vi lyckas stoppa några myggor från att ta sig in i bilen.

Badrum

Vi har tänkt bygga ett enklare badrum med dusch, handfat och toalett inne i bilen… Eller nej föresten, så lyxigt blir det inte, men en Porta Potti ska vi nog lyckas klämma in…

Förvaring

Den enklaste lösningen blir en takbox, så att vi får plats med bord, stolar och annat smått och gott. Sedan blir det också en del förvaring under sängen i bagageutrymmet. Eftersom bilen är hög inuti så har vi också planer på att göra någon typ av förvaring i taket för lite kläder och kanske går det även att fästa madrasserna där under dagtid?! En sak är säker – det kommer blir trångt, så det gäller att packa lätt!

Visst låter det som en bra plan för vår lilla bobil Toto 🙂 Nu har vi fyra månader på oss att göra iordning bilen (utöver allt annat som måste lösas inför resan parallellt med två heltidsjobb och småbarn) men nu står nedräkningen på under fyra månader – i början av augusti åker vi!

Tiden flyger iväg – 10 år sedan vi körde ner till Ouagadougou

Jag insåg häromdagen att det faktiskt är 10 år sedan vi slängde in lite packning i vår Landrover och styrde ner mot östra Afrika. Snart ska vi ju ge oss ut på ett liknande äventyr hela familjen, så därför passar det väl utmärkt att tänka tillbaka på resan som vi gjorde för ett decennium sedan?!

Tio år yngre… (men visst är båda två snyggare och hmm.. mer välfriserade… idag)

Det hela börja med att Jan året innan körde sin Africa Twin ner till Ghana, skeppade hem mc:n och sedan flög hem. I Ghana träffade han fantastiska Micke & Julia, som sedan dess är våra bästa vänner… Han fick mersmak av äventyret och ville gärna visa mig Micke & Julias ställe på stranden i Ghana. Det dröjde inte länge innan vi hade bestämt oss – vi skulle göra en liknande resa året efter. Vi valde att köra bil ner för att kunna sälja den när vi nått antingen Mali och Bamako eller Burkina Faso och Ouagadougou (eller Ouaga som staden för enkelhetens skull också kallas). Eftersom dessa båda länderna saknar hamn så kan man nämligen få ganska bra betalt för en bra bil och kanske till och med tjäna en hacka…

Jan och hans Africa Twin i Senegal, vintern 2007/2008
På väg med mc:n genom Mali.

Hösten 2008 köpte vi en Landrover Discovery och några månader efter var vi på väg. Ni som känner oss blir kanske inte förvånade över att vi knappt kört med bilen innan vi gav oss av. Vi försökte lägga så lite pengar som möjligt på både bil och utrustning, eftersom vi skulle ge bort allt som inte fick plats i våra ryggsäckar när vi sålt bilen. Det hela slutade med att Jan svetsade ihop ett takräcke, där vi satte på en gammal takbox och surrade fast några diesel- och vattendunkar. Istället för sandstegar, som behövs om man kör fast i öknen, så köpte vi två ramper och det visade sig (som tur var!) fungera utmärkt. I bilen skruvade vi fast en skiva som vi lade varsitt liggunderlag på och sedan styrde vi söderut med slitna däck och äventyret hade börjat 🙂

Kingsize!
Gräva, gräva… Här behövdes inte sandstegarna, men några gånger behövde vi dem för att komma loss.

Vi körde ner genom ett snöigt och kallt Europa, genom bland annat bergspassen i Andorra (inte att rekommendera med slitna däck nerför isiga backar). Efter Gibraltar började resan på riktigt… Snart skulle vi lämna Europa och komma till Afrika. Men, när vi skulle köpa färjebiljetter och tog fram vårt registreringsbevis (som man skulle visa för att få köpa biljetter och ta med sitt fordon på färjan från Europa) så insåg vi att vi inte hade med den förra ägarens registreringsbevis. Vi låtsades som ingenting och kom faktiskt över gränsen med Ernst Hupkes papper på bilen…

Vår Landrover på väg genom Marocko
Det var bäst att hålla sig på vägen i Västsahara, bilar som kört på minor såg vi titt som tätt…

Marocko bjöd på berg, stenöken och mäktiga städer med pampiga byggnader. I Västsahara däremot var det mest öken och minerade områden. I Mauretanien körde vi rätt i Saharaöknen och körde på sanddynerna och sov mitt ute i ingenstans. I Mali tog vi oss bland annat till staden Djenné där världens största lerbyggnad finns, och genom häftiga Dogon Country. Det är ett område längs med Bandiagaraklippan där dogonfolket fortfarande bor i hus i klippskrevorna. Sedan var vi inne i Burkina Faso och började köra mot huvudstaden där vi skulle sälja bilen…

Sandmoskén i Djenné
Bandiagaraklippan, med hus i skrevorna!

När vi körde in i Ouaga så var det enda vi såg en jäkla massa cyklar. Skulle det verkligen gå att sälja bilen här? Det visade sig gå relativt enkelt, men att gå igenom pappersproceduren för att byta ägaren var något krångligare. Vi fick skriva på x antal papper och ordna lika många stämplar på olika kontor runtom i staden. Eftersom tutan gick varm på bilarna så skämtade jag och Jan om att tutan säkert är det första en eventuell köpare testar… Vi fick oss ett gott skratt när det visade sig vara sant 🙂

Så här såg det ut när vi kom till Ouaga, knappt en bil i sikte…

Efter att vi sålt bilen lämnade vi Ouaga med en bunt euros och begav oss söderut mot Ghana. Vi åkte lokalbussar och till slut hade vi hamnat Kumasi och skulle ta oss ner till huvudstaden Accra. Någon nämnde att det kanske skulle gå att ta tåget mellan städerna så vi började fråga runt efter tågstationen. Någon sa att tåget nog skulle gå imorgon, en annan nästa vecka… Vi letade vidare och tillslut hade vi hamnat vid stationen och rälsen. Tåget kanske skulle gå nästa vecka, om det inte varit för den lilla detaljen att det växte träd på rälsen och folk hade byggt hus över tågbanan… Det visade sig att det inte gått något tåg från staden på många år… Vi fick helt enkelt ta bussen.

(Bensin)station på vägen…eller snarare diesel. Bensin är ovanligt och inte så lätt att få tag på.

Efter Accra tog vi oss vidare västerut till Takoradi och Micke och Julias Desert Rose Lodge. Jan hade längtat efter all god mat och deras schyssta strand, men det visade sig att Micke och Julia fått flytta två gånger under det året. Nu hade båda precis köpt en annan bit mark och hade bara börjat bygga en grund till deras hus. Trots detta fick vi några sköna sista dagar på resan, innan det var dags för oss att flyga tillbaka till Sverige igen. Micke och Julia bodde kvar i Afrika i tre år till och under dessa år var vi och hälsade på ytterligare fyra gånger.

I vårt lilla tält på Micke och Julias mark i Ghana
Micke, Julia, jag och deras ”lilla” hundvalp Svea

Idag startade Jan faktiskt upp vår Opel Combo och den startade utan bekymmer trots att den stått stilla alldeles för länge… Nu är det dags att besiktiga den och börja fixa ett litet kök och sovplatser. Denna gången får det nog bli madrasser på en skiva. Man blir ju lätt lite bekväm med åren…

Reflektioner över semestern, livet (och yoga)…

Nu är det snart dags för oss att åka hem och lämna denna underbara plats med delfiner som hoppar precis vid stranden, alla gästvänliga människor och smakrik mat! Alltid när jag närmar mig slutet av en resa så börjar jag reflektera över livet och fundera på om det finns någonting jag vill förändra. Jag brukar göra mentala listor med (res)mål. Både kortsiktiga mål, men även långsiktiga. Tänk ”vad vill jag med mitt liv?!”… Nu vill jag varna  läsare som är känsliga för klyschor och känsligt nonsens, för här kommer lite sånt… Idag när jag gick från yogan så fylldes jag av sån otrolig känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att ha två fantastiska barn, vara född i ett land som tillåter oss att resa runt om i hela världen utan större bekymmer och en livssituation som ger oss möjlighet att vara ute och resa titt som tätt.

Två små filosofer
Här är blir det perfekta grunda, varma vattenpölar när tidvattnet går ut!

Jag känner ofta känslan att jag har det för bra, allt kommer när som helst rasa. Det är som att man inte har tillåtelse att få vara så här nöjd med livet. En del kanske uppfattar detta som skrytigt eller kanske till och med falskt, men jag tror att det handlar om inställning. Båda jag och Jan har en positiv inställning till det mesta och ser inte problem utan möjligheter… Vi har våra mål, där resandet alltid kommer i första hand, men vi vill även ha en vardag hemma i Sverige som vi är nöjda med. Det är en känsla av sorg att åka hem, men framförallt så känner jag att vi haft två otroliga veckor här och att jag verkligen har laddat kroppen med energi. Mer sol, strand, lugna dagar och yoga till folket helt enkelt!

Tillslut är jag nöjd och tacksam om jag kommer hem utan att ha tappat ena örat, eftersom jag har vågat pierca det här 😉 Det känns som att hela familjen är redo för vardagen i Sverige igen (även om vi hellre fortsatt resandet ett tag till!!!). När vi kommer hem är det dags att ta tag i vår Opel Combo som ska byggas om till vår bobil och ta oss fyra till Mongoliet till sommaren…  Nästa äventyr väntar runt hörnet!

Man kan möta det mesta på stranden här 🙂
Edvin postar barnens vykort till förskolan