Reflektioner över semestern, livet (och yoga)…

Nu är det snart dags för oss att åka hem och lämna denna underbara plats med delfiner som hoppar precis vid stranden, alla gästvänliga människor och smakrik mat! Alltid när jag närmar mig slutet av en resa så börjar jag reflektera över livet och fundera på om det finns någonting jag vill förändra. Jag brukar göra mentala listor med (res)mål. Både kortsiktiga mål, men även långsiktiga. Tänk ”vad vill jag med mitt liv?!”… Nu vill jag varna  läsare som är känsliga för klyschor och känsligt nonsens, för här kommer lite sånt… Idag när jag gick från yogan så fylldes jag av sån otrolig känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att ha två fantastiska barn, vara född i ett land som tillåter oss att resa runt om i hela världen utan större bekymmer och en livssituation som ger oss möjlighet att vara ute och resa titt som tätt.

Två små filosofer
Här är blir det perfekta grunda, varma vattenpölar när tidvattnet går ut!

Jag känner ofta känslan att jag har det för bra, allt kommer när som helst rasa. Det är som att man inte har tillåtelse att få vara så här nöjd med livet. En del kanske uppfattar detta som skrytigt eller kanske till och med falskt, men jag tror att det handlar om inställning. Båda jag och Jan har en positiv inställning till det mesta och ser inte problem utan möjligheter… Vi har våra mål, där resandet alltid kommer i första hand, men vi vill även ha en vardag hemma i Sverige som vi är nöjda med. Det är en känsla av sorg att åka hem, men framförallt så känner jag att vi haft två otroliga veckor här och att jag verkligen har laddat kroppen med energi. Mer sol, strand, lugna dagar och yoga till folket helt enkelt!

Tillslut är jag nöjd och tacksam om jag kommer hem utan att ha tappat ena örat, eftersom jag har vågat pierca det här 😉 Det känns som att hela familjen är redo för vardagen i Sverige igen (även om vi hellre fortsatt resandet ett tag till!!!). När vi kommer hem är det dags att ta tag i vår Opel Combo som ska byggas om till vår bobil och ta oss fyra till Mongoliet till sommaren…  Nästa äventyr väntar runt hörnet!

Man kan möta det mesta på stranden här 🙂
Edvin postar barnens vykort till förskolan

Från A till B – det där med att uppskatta transportsträckan

Under helgen har jag spenderat några timmar på tåg och bussar genom Sverige. Destinationen var Öland och ett besök hos min bror. Det fick mig att fundera på det där med att ta sig från en plats till en annan… Jag har alltid uppskattat att resa och att vara på väg. När många svenska jagar charterresor ned kortast möjliga transfer från flygplatsen till hotellet; har vi tvärtom sett hela transportsträckan som en del av resan och inte bara transport från A till B. Men visst, detta tänket har stundtals gjort att vi kanske spenderat orimligt lång tid på att förflytta oss…

Genom ”Ingenmansland” vid gränsen mellan Moçambique och Malawi – sommaren 2013

Sommaren 2013 var vi på lite över en månads ”semester” i södra Afrika. Denna resan kan sammanfattas med att vi till största delen satt i små minibussar överfyllda med människor, höns, getter och allt mellan himmel och jord. Bussarna tog sig fram relativt sakta och de dåliga vägarna och långa avstånden gjorde att merparten av resan spenderades på att ta oss från A till B till C osv. Endast några få stunder spenderades på sånt som folk i allmänhet skulle förknippa med semester…

Bussen går nu… eller om 30 min eller 1 h… Någonstans i Moçambique – sommaren 2013

Visst, vi har blivit något mer bekväma sedan vi skaffade barn, men vi har ändå rest runt på både tåg, bussar, taxi, båtar och rikshor med barnen i släptåg. Alla som kom med förmaningar som ”vänta bara tills ni får barn” har nog börjat förstå att man inte måste vara förpassade till charter och Lollo & Bernie bara för att man blivit en familj. På vårt kommande äventyr, i en liten bobil på väg genom Europa och Centralasien lär vi återigen spendera maximalt med tid på att transportera oss och minimalt med tid på att semestra 🙂

Familjen väntar på tåget – Sri Lanka 2017

Efter att jag blivit mamma ser jag en tågresa ensam som rena lyxen! Tid i mängder, ljudbok, te, nåt gott att smaska på och bara sitta och spana ut genom fönstret… Resan till Öland började på bästa sätt med en reseskildring om Indien. Reportaget är från 1995 men känns som att det var skrivet igår. Om du aldrig varit där och är lite nyfiken på detta fantastiska land, lyssna på Tre män i en Rickshaw! Då får du en föraning om vad du kan vänta dig om du åker dit. Jag längtar alltid lite till Indien… Bara ni som varit där och också blivit förälskade i landet vet känslan 🙂 Vinterns resa får nog bära av dit!

Alice första resa – Indien 2016

Vår drömresa börjar ta form – ett halvårs äventyr med familjen väntar

Nästa år slänger vi in barnen i en liten Opel och drar iväg på den ultimata roadtrippen till Mongoliet! Det känns nästan helt obeskrivligt… Tänk att spendera ett halvår med att upptäcka världen tillsammans. Kanske funderar några av er på varför det blir just Mongoliet, och varför just nu? Precis som med det mesta i livet så är det en blandning av drömmar, ambitioner och tillfälligheter.

När min pappa gick bort förra sommaren och hans gamla Opel Combo skulle säljas köpte vi den utan att tveka. Redan då fanns drömmen om att bygga om den till bobil och ta hela familjen till Mongoliet någon gång… Under sommarens ledighet kände vi båda att nu fasiken är det dags,  det är nu eller aldrig… Det är så enkelt att bara gå och drömma, men aldrig ta steget och faktiskt VÅGA.

Ni som kände pappa skrattar ni säkert gott åt tanken att hans bil ska ut på en resa över halva jordklotet. Min pappa hade aldrig flugit och aldrig varit utomlands. Något han gärna påpekade titt som tätt (oftast tätt) och satte ett stort värde i. ”Jag har aldrig…” var någonting som pappa sa med en blandning av bitterhet och stolthet om det mesta han inte provat på…  Så om han visste vilket äventyr hans älskade Opel Combo ska ut på hade han säkert bara fnyst och skakat på huvudet 😉 Men nu skulle ju inte detta inlägg handla om min pappa; utan om vår resa med hans gamla bil…

Vi har plan på resrutt, men den innefattar än så länge bara en lista med länder; genom Östeuropa ner till Turkiet, Georgien, Armenien & Azerbajdzjan och sedan vidare genom ett gäng -istan länder (Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan & Kazakstan) och sedan Mongoliet. Därefter vet vi inte alls vart vi bär av, kanske fortsätter vi med bilen mot Asien eller så lämnar vi den på vägen och tar oss vidare med tåg eller flyg. Vi tar helt enkelt (som vanligt) planerandet inför resan med ro och lämnar allt efter Mongoliet helt blankt.

I veckan fick jag beviljat tjänstledigt ett halvår, med start i augusti 2019, så nu kan vi börja planera på allvar!  Tänk – om ett år kanske vi precis har stannat för natten och bäddat ner oss i vår lilla bobil någonstans på väg mot de stora stäpperna i Centralasien 🙂

Översta bilden är från 2008/2009 någonstans i Sahara under vår roadtrip till Burkina Faso.